Franska specialiteter

Chamonix kryllade av butiker och en tjock plånbok hade snabbt kunnat magra på väldigt kort tid. Jag gjorde mitt bästa för att shoppa med omsorg och det innebar att jag köpte tre saker som inte finns i butikerna här hemma:


1. Tomme Crayeuse. Ost på komjölk som lagras i grottor. Lokal specialité i Savoie.

2. Raidlight långa trailtights för tjejer. Underbar passform och förstärkta på rätt ställen!




3. Overstim´s måltidsersättning för ultralånga aktiviteter. Kolhydrat, protein och fett i ett!

Borta bra

Vid den här tiden igår intog jag petit-déjeuner med utsikt mot Mont Blanc. Idag har jag en helt annan utsikt, spana in bilden till höger.

Vi kunde knappast fått ett varmare välkomnande än med stora famnen och nybakad äppelpaj och bryggkaffe. Berättelser från veckan sprutade ut ur våra munnar och blandades med mycket skratt. Kombinationen av separationsångest från Chamonix och det varma och trygga här hemma var en häftig upplevelse!

I Sverige har det under helgen sprungits tidslopp i Skövde, där både Kristina och Bosse (som jag känner) gjorde fantastiska prestationer och finns i toppen av resultatlistan. Micke, som guidade Emelie och mig på Ottsjöfjället har också varit i Frankrike och sprungit: 115 mil på 18 etapper och placerade sig på en fin 5:e plats! Många tokiga löparäventyr finns det...

Leriga skor och svettiga löparkläder pockar på min uppmärksamhet under förmiddagen. Sedan blir det jobb igen. Innan dess hinner jag förhoppningsvis springa av mig en del av den upplagrade energin ute på Järvafältet. Den rejäla laddningen inför UTMB gjorde mig 1½ kilo tyngre, vilket är precis som det ska vara. Nu får jag ge utlopp för den under veckan istället.

Gollum och Gandalf

Sol i Chamonix. Att sitta på hotellrummet och sörja kändes inte som ett alternativ. Supporter-syster och jag klädde oss i förstärkt löpar-outfit (det betyder långa tights, halsduk och skaljacka) och trampade iväg i riktning nordost. Vi hade sett ut en äventyrlig väg som skulle ta oss till Argentière längs bergssidorna.

Svetten lackade när vi jobbade oss uppåt. Utetemperaturen var inte speciellt hög, uppskattningsvis runt tio plusgrader, men vi plockade höjdmeter i rask takt och det krävde mycket energi. Vandringslederna häromkring är relativt väl skyltade och vi tog sikte mot "le Chapeau", "Hatten" där det verkade finnas en servering. Stigen slingrade sig i täta serpentinsvängar längs branten. Väl uppe vid Le Chapeau fann vi denna pittoreska byggnad och svindlande utsikt:

Ett par grabbar, gissningsvis i tonåren, tog emot vår beställning på kaffe och sockrade crèpes. Det satt fint med en paus i solskenet efter den tuffa vandringen upp. Tempo hade vi, vill jag lova! På cafebordet bredde vi ut kartan och beslutade oss för att fortsätta på skrå längs berget, mot la Croix de Lognan. Det är här Gollum kommer in i bilden. Stigen fortsatte uppåt och blev smalare och smalare. Bergssidan blev brantare och brantare och en snabb blick bakåt räckte för att framkalla ett rus av adrenalin. När vi efter en stund nådde en fast monterad järnstege på berget fick vi använda både händer och fötter för att komma vidare. Som två små Gollum klättrade vi uppåt samtidigt som vi peppade varandra för att våga fortsätta. Att vi faktiskt mötte andra vandrare gjorde oss lite tryggare och nöjda med att vi var på väg upp vilket verkade oändligt mycket enklare än att ta sig ner.

Till slut nådde vi stigens högsta punkt och kunde konstatera att även om det fortfarande var smalt och brant så var det värsta över. Det var då vi började gå upprätt igen och när vi plockade fram mina nyinköpta stavar förvandlades vi till två stolta Gandalf istället, muntert nynnande på en melodi.

Vid Croix de Lognan var kabinbanorna öppna. Den ena mellan Lognan och Argentière och den andra upp till Aiguilles Les Grand Montets på 3300 meters höjd. Efter att ha lunchat på varsin enorm ost- och skinkbaguette beslöt vi att åka upp, högt över snön och glaciären. Vyerna däruppe gav oss svindel och det blåste fruktansvärt kallt. Mössa och vantar fick komma fram ur ryggsäcken. Så unnade vi oss att åka kabinbana hela vägen ner och sedan buss hem. Vi är nöjda med äventyret som vi genomförde med skräckblandad förtjusning.

Besvikelse är också en känsla

En av de saker som är det fina med ultralöpningen är att jag får lära mig att hantera alla slags känslor och acceptera dem. Därmed inte sagt att det är lätt.

Under morgonen igår kände jag mig som en stor förlorare. Det var tungt att möta andra "förlorares" blickar ute på gatan i Chamonix, så jag tog mig till supporter-systers hotell i Les Houches. Strax före lunch gav vi oss av upp i backen som vi UTMB-löpare klättrade uppför under fredagskvällen. Den börjar alldeles efter Les Houches. Utflykten tog oss ungefär två timmar upp och en timme ner. Vi blev både svettiga och blöta av regn. Det kändes skönt att få tid till eftertanke.

När vi först kom tillbaka till Chamonix var det "som vanligt" på byn. Strosande turister dominerade gatorna. Men när jag började titta mig omkring fanns det många som extra raka i sina ryggar spatserade omkring med svarta västar från The North Face och på bröstet fanns den lilla brodyren "Finisher CCC", vilket betydde att de klarat det kortare loppet på 98 km (kort i det här sammanhanget, vill säga) en tuff och regnig natt till trots. Vi mötte Laila och Krister som bar dessa västar och de kunde berätta om ett lopp under mycket tuffa förhållanden som även det hade avbrutits under småtimmarna. Men de hade hunnit passera de farliga partierna av banan vid den tidpunkten och kunde fortsätta mot mål. Vilken känsla det måste vara! Jag avundas dem inte bara prestationen utan även det faktum att de gjorde det tillsammans och kan dela upplevelserna.

Vi åt middag med Laila och Krister och fick veta ännu mera detaljer om deras lopp. Ju mer jag hörde om det, desto mer imponerad blev jag och det blev lättare att förstå varför arrangörerna avbröt UTMB. Väderförhållandena var extrema under själva loppet i år. Tät dimma, mycket regn, bortspolade stigar och bäckar med ankeldjupt vatten som måste passeras.

När det blev dags för "omstarts"-täten att springa in mot mål hade besvikelsen återigen krupit på mig och med tårar i ögonen lommade jag tillbaka till hotellet. Jag klarade inte att se det. Besvikelsen kommer att bita sig fast ett bra tag till och jag måste helt enkelt acceptera det. Det är en känsla som är lika sann som alla andra.

"Det är bara att bryta ihop och komma igen" skrev Anders i en kommentar på gårdagens inlägg. Tror att det var Per Elofsson som myntade uttrycket. Och det är så sant. Jag tar lärdom, bygger vidare och blir i slutändan ännu starkare. Ältandet och besvikelsen här på bloggen är härmed över. Det har fyllt sin funktion: jag har fått skriva av mig och få sympatier. Nu väntar nya träningspass och nya löparutmaningar!

Naturen är större

Vi må ha mycket kraft och vilja i våra små människokroppar men ibland är naturen större och ryter ifrån så att vi tappar andan. Det hände igår kväll på UTMB-banan. Ett jordskred någonstans mellan Saint-Gervais och Courmayeur tvingade arrangörerna att avbryta vårt lopp. Besvikelsen är förstås enorm.

De flesta löpare har ett år eller mer av förberedelser och fokus på just dessa 166 kilometer. Att bara få springa 21 av dessa känns otroligt snopet. Vi slussades iväg på tåg tillbaka till Chamonix. Det regnade, tågvagnarna fylldes till bredden och jag var väldigt nära att svimma av anspännig och syrebrist. Fick kliva av i panik två hållplatser för tidigt.

Under natten sms:ade arrangören först ut att det skulle ges möjlighet till "omstart" från Courmayeur klockan 10 idag. Jag hade somnat och fick se informationen vid 04.30. Låg och funderade på om jag hade torra kläder och tillräckligt med energi för en omstart. När klockan blev 5 kom beskedet att endast 1000 löpare kunde få starta, och vi var ca 3000 (från UTMB och TDS) som blivit drabbade. Då somnade jag om.

Sov dock inte speciellt länge och bestämde mig vid frukosten för att göra ett försök att ta mig till Courmayeur. Men de 1000 platserna var fyllda och även om jag på egen hand skulle kunna ta mig till starten så var det långt ifrån säkert att jag kunde få en plats.

Det kändes tungt att vara i Chamonix idag. På gatorna syntes många ledsna och besvikna löpare strosa omkring. Jag flydde fältet till syster i Les Houches där jag tillbringat större delen av dagen utomhus i regnskurarna.

Tre timmar till start

Magen full av pasta och franska ostar. Det serverades även rödvin på pastapartyt, men det hoppade jag över. Laddar också med att lyssna på Kent i min iPod. De andra svenska löparna är nervösa. Konstigt nog gör det mig ännu lugnare. Nästa gång jag skriver här blir efter loppet.

Over and out...

Börjar bli redo...

Här på hotellsängen står nu all packning inför loppet. Observera de små smidiga, hopfällda stavarna längst ner på ryggsäcken. Den gula påsen skall skickas till Courmayeur och möta upp mig där under morgondagen. Det som väger mest är energin i form av superpulver (som jag berättar mer om efter loppet), nötcréme och Honey Stinger energigodis.

Ovädret har dargit igång utanför och släppt loss ett gäng rejäla blixtar och åskknallar. Det är bara att hoppas att det värsta hunnit lämna dalen till starten ikväll. Och så håller jag en tumme för att gänget (ca 1500, kanske) på andra sidan bergsmassivet som just startat i CCC har det mindre regnigt än vi just nu. Det är tråkigt att starta ett lopp med att bli blöt. Fuktiga fötter har lättare att generera blåsor och så blir du fruktansvärt fort kall om du tar en paus och står still en stund.

Snart är det dags för dagens franska bakverk och en kopp starkt, svart kaffe tillsammans med supporter-syster. Pastapartyt öppnar klockan 14 och då kommer vi med största sannolikhet att hänga på låset för att kunna fylla magarna med massor av energi! Förhoppningsvis lyckas jag även vila en stund till innan det är dags för start. 18.30 smäller det, kanske både åska och startskott. Vi får se...

Väderprognos i fokus

Klockan halv sex i morse surrade det till i mobilen: sms! Det var Ultra-Trailorganisationen som skickade ut ett varningsmeddelande om att väderförhållandena kommer att skifta till det sämre. Det kommer att bli regnigt, blåsigt och kallt. När jag slog på datorn såg jag att det även kommit ett mail med samma innehåll. Vi uppmanas att utrusta oss för dåliga väderförhållanden.

Prognoserna ställda i Sverige och Norge ser liknande ut. Ner mot 5 grader och lätta regnskurar. I Chamonix, alltså. Uppe på bergspassen kan det bli riktigt, riktigt kyligt. Visserligen har jag dansat lite regndans för mig själv på hotellrummet, men riktigt så kyligt hade det inte behövt bli. Inget att göra åt, bara ytterligare en anledning att hålla igång, förutom att komma närmare målet.

Nu väntar en del pyssel med utrustning. Vi får skicka en plastbag på ca 30 liter till Courmayeur och det är dags att bestämma vad den skall innehålla. Ombyte (även reservskor), energi, Medevisalvan och en tandborste blir det nog för min del.

Omelettlunch och pizzamiddag

Idag har det varit olidligt varmt i Chamonix. Säkert över 30 grader. Dessutom har luftfuktigheten varit hög. Det har gått åt cirka fyra liter vatten under dagen. Kommande dagar skall temperaturen dala och det väntas komma en och annan åsk(!)skur. Inte jättekul med åska i alperna, tycker jag.

Dagen började som du säkert redan uppmärksammat med croissantfrukost. Vilade på maten efter det, samtidigt som jag väntade på rapport från längre ner i dalen (supporter-syster i Les Houches). När vi gjort upp om tid och mötesplats gled jag iväg ut på byn en sväng. Kollade runt i några sportaffärer, det finns en hel del sådana att besöka här, samt skaffade den sista extraenergin till loppet.

Jag låg även i solen på en bänk en stund och blundade och lyssnade på alla ljud utanför mitt hotell. Jag hörde bilar, bussar, musik, mängder av olika språk och röster och bruset från L´Arve som rinner förbi alldeles utanför hotellentrén. Strax före tio var solen min bästa kompis och värmde skönt. Längre fram på dagen försökte jag undvika den så gott det gick.

Jag mötte upp syster, temperaturen vid busshållplatsen var då 28 grader, och vi slog oss ner för en fika. Innan resan hade vi lovat varandra att njuta av franska bakverk varje dag. Det finns en del att välja på och det skulle säkert gå att bli mätt bara med ögonen.

Vi såg mycket fram emot lunchen på Lailas favoritrestaurang och den gjorde oss verkligen inte besvikna! Det blev varsin tallrik av rätten med det käckt klingande namnet "Omelette Raclette". Det glada och underhållande sällskapet gjorde att vi satt kvar länge på den uteserveringen. Imorgon förmiddag startar Laila och Krister på CCC, ett av de "kortare" loppen. 98 kilometer i alpterräng är verkligen ingen barnlek, men ibland har jag lätt att tappa respekten eftersom det finns ett UTMB samma helg. Har jag kanske tagit mig vatten över huvudet och borde jag valt CCC istället? Jag har kanske inte kapacitet för något av dessa alplopp? Helgen får utvisa detta. Nervositeten klarade jag av redan förra veckan. Nu kan jag inte göra mer än att ta mig framåt på bästa möjliga vis.

Efter lunch for syster och jag till Argentière för att få se något annat en Chamonix en stund. Det låter kanske som att vi ogillar Chamonix, men så är inte fallet. Byn är underbar! Men den är verkligen helt proppfull av människor (och bilar)! Den sjuder av liv och inför helgen behövs även en portion lugn. Det fanns i Argentière. På Laila och Kristers rekommendation beställde vi pizza och bestämde oss för att ta den med och hitta ännu ett "fult" picnicställe. Det är tveksamt om det fanns så många fula ställen i denna by, den saknade i alla fall fula ställen i skugga, vilket var ett annat av kraven vi hade.

Detta var nog den godaste pizza jag någonsin ätit! Frekvensen på mitt pizzaintag är cirka 4-5 pizzor per år och det gör mig väl knappast till storkonsument. Ett av skälen till att jag sällan äter det är de berg av ost och pressad skinka som brukar dominera. Här fanns varken eller och pizzabottnen var tunn och frasig, på gränsen till genomskinlig.

Det tog inte så lång stund att utforska Argentière. Vi såg bland annat denna fors:



Ljudet av brusande vatten är alltid trevligt. Detta vatten kom direkt från glaciären strax ovanför, därför är det så grumligt. Det ser nästan ut som att det är citrondricka som rinner över stenarna.

Jag mötte upp några av de andra UTMB-svenskarna medan syster tog sig an den raska promenaden mot Les Houches på egen hand idag. Det tog dock på tok för lång tid att bestämma middagsställe när vi var sex personer som skulle komma överens. Eftersom jag hade ätit middag redan blev det hotellrummet för mig. Värmen och solen har gjort mig väldigt trött. En god nattsömn och en tupplur under tidig eftermiddag imorgon är precis vad jag behöver. Ett pastaparty skall också klämmas in innan starten går 18.30.

A bientôt!

Croissanter i morgonljus

Ur näringssynpunk finns det många sorters bröd som är bättre än detta. Men vackra och goda är de i alla fall, Frankrikes "nationalbröd" croissanter och baguetter!

Det ser ut att bli ännu varm och solig dag i Chamonix. Om jag står nära hotellrumsfönstret och kikar upp mot Le Brevent kan jag se hur solen lyser upp berget. Ännu vet jag inte vilka strapatser och äventyr som väntar, annat än att Laila föreslagit lunch på sin favvo-restaurang. Och det kunde jag knappast tacka nej till.

Onsdag i Chamonix

I morse vaknade jag på hotellet som du ser här till vänster. Men mitt rum syns inte på bilden eftersom föstret vetter mot baksidan och jag har ingen tjusig balkong med utsikt mot Mont Blanc. Nöjd är jag ändå, för jag kunde skåda Mont Blanc och Auguille du Midi från frukostbordet i restaurangen på högsta våningen.

Klockan 06:48 slog jag upp mina blå, vilket passade alldeles utmärkt ihop med att frukostbuffén öppnade klockan sju. Det blev en dusch som start på dagen och sedan traskade jag upp en våning till frukosten. Förväntningarna var högt ställda på vad som skulle serveras. På byn hade ryktet gått att detta hotell har en fantastisk buffé. Föga förvånande var det jag och en stor grupp japaner som var först till kvarn denna morgon.

Det fanns müsli, cornflakes och mjölk, plus yoghurt i småförpackningar. Vidare serverades baguette, croissant, toast och marmelad. Tyckte att jag även såg salami och brieost. Äggröra, bacon och korv (har svårt för det till frukost) kunde sköljas ner med kaffe eller te. Lite melonskivor och färsk frukt. That´s it. Säkert lyxigt för att vara i Frankrike, men jag tycker att ett vanligt Scandichotell hemma har tre gånger så bra frukost. Jag saknade grovt bröd, nötter och frön. Bland annat. Imorgon ska jag smyga ner ännu tidigare och ta en bild på den enorma croissant-korgen.

Sömnen hade varit mindre god några kilometer bort i Les Houches, så supporter-syster fick tillstånd att sova ut ordentligt. Medan jag väntade på henne och bloggade kom ett sms från Urban som blivit sugen på att haka på oss till Le Brevent. Vi fick dock ta en promenad genom byn och prata ultralöpning medan vi väntade in resten av sällskapet. Tittade på start- och målportalen för UTMB, gapade över den enorma kön i liften till Auguille du Midi och mötte sedan upp en sömnig supporter för en andra frukost (eller kanske tidig lunch?) mitt i Chamonix.



Vi köpte biljett till Le Brevent, som ligger på 2525 meters höjd och dit du kommer med lift och kabinbana. Snabbt och effektivt steg liften upp från Chamonix och vi kunde förundras över en magnifik utsikt däruppe! Helt cool låg en kille alldeles vid kanten av en brant och tog igen sig. Såg verkligen helt livsfarligt ut! Själv vågade jag inte gå närmare kanten än en meter.

Istället för att ta kabinbanan ner igen använde vi benen till att manuellt bromsa oss cirka 500 höjdmeter neråt, till punkten där lift och kabinbana möttes. Här sökte vi skugga och stärkte oss med en kopp kaffe. På nervägen i kabinen fick supportern syn på en simbassäng och Urban, som hade koll, kunde meddela att den tillhörde sportcentret i stan och bergis var öppen för motionssim.

Sagt och gjort och medan hon simmade så passade jag på att hämta nummerlapp till loppet eftersom det visade sig vara alldeles intill simbassängen det ärendet uträttades. Ett effektivt system i flera steg och med funktionärer som styrde upp det hela, lånade ut pennor och svarade på frågor tog jag mig igenom hela registreringen på cirka 20 minuter. Därefter kunde jag stolt gå till utställarnas mässa (Salon d´Últra-Trail) och kvittera ut en löpar t-shirt med UTMB-tryck. Själva mässan var inte så mycket att ha tyckte jag. Istället knallade jag in på en sportaffär intill mitt hotell och bad om lite råd angående stavar.

De flesta springer detta lopp med stavar. Jag har tyckt att det verkar vara besvärligt att hålla reda på ett par pinnar med vassa spetsar och befarat att jag säkert skulle bli fumlig med dem och kanske inte ens behöva dem så ofta under loppet. Samtidigt vore det försmädligt att behöva ge upp på grund av att jag slitit ut mina ben för att jag tjurigt envisats med att se nyttan av ett par stavar.
Så nu är jag med stavar! Den lättaste och smidigaste modellen som hopfällda kommer att rymmas i en av sidfickorna på ryggsäcken.

Framåt sena eftermiddagen begav vi oss till fots mot Les Houches. Skrattande och babblande höll vi ett raskt gångtempo. Jag lämnade supporter-syter på hennes hotell och tog mig joggande tillbaka till Chamonix. Solen höll på att dala men innan den försvann helt bjöd den på detta enormt färgstarka skådespel:

Nu väntar kudden på mig efter en dag full av nya upplevelser och intryck. Utan tvekan kommer jag att sova som en prinsessa med vetskap om att om mindre än 48 timmar befinner jag mig ute på banan, på väg runt Mont Blanc-massivet med mina stavar i ryggsäcksfickan.

Märkt och klar

Tidtagningschipet med Mont Blanc som fond

Att hämta ut nummerlapp och chip inför ett lopp ger en speciell känsla av att nu är det allvar. Jag måste hädanefter bära chipet runt handleden i vått och torrt, löparryggsäcken är märkt och jag har intygat på heder och samvete att jag kommer att ha en obligatoriska utrustningen med mig under loppet. En aning läskigt kändes det i registreringen, för jag blev mött med oerhörd respekt när du berättade att det är längsta distansen jag ska springa.

Dagen har innehållit en hel del spännande äventyr utöver detta. Rapport kommer senare ikväll. Nu kurrar magen och kräver middag! Au révoir!

Mot Chamonix!

Efter en mycket varm hotellnatt i Genève begav vi oss ut på stan för att äta frukost, supporter-syster och jag. Redan kvällen innan hade vi spanat in vårt frukostställe, Starbucks-älskare som vi är. Det blev bagel med kalkon och starkt kaffe. Visst fanns det fler godsaker att grunda med i magarna, men bara denna spartanska frukostbricka kostade oss 193 kronor, så vi lät bli. Det bästa var nog ändå att vi kunde sitta utomhus och softa i en brun soffa mitt i centrala stan klockan sju på morgonen. Det är något visst med att äta utomhus, även i en bullrig centraleuropeisk stor(?)stad. Att ta det lugnt på morgonen är nästintill ett måste för mig, så det kändes skönt att bara sitta kvar en stund och umgås med våra tomma kaffekoppar och dito bagelsförpackningar.

Vi hade fixat tågbiljett dagen före, vi hade gott om tid att packa, morgonen var varm och behaglig. Så vi strosade förstås runt lite till och hittade en mataffär. Bestämde att det fick bli medhavd matsäck till lunch på tåget efter den exklusiva frukosten.

Med stora väskor krånglade vi in oss på spårvagnen ett par timmar senare för att ta oss till "Gare des Eaux-Vives". Tåget mot Chamonix avgick nämligen inte från den stora centralstationen (märkligt -vi som trodde att alla människor i hela världen ville åka vidare till alperna efter ett besök i Genève). Väl framme vid den lilla stationen ställde vi oss och bara gapade: "är det verkligen från det här oansenliga stället vi ska åka?". Den såg faktiskt ut som tågstationen som Gud glömde. Vi letade oss runt till spårsidan och fann en nedklottrad fasad mittemot fallfärdiga, men bebodda, bostadshus och lagerlokaler. Växtligheten på de två spåren hade inte blivit ansad den här sommaren i alla fall. På stationen fanns endast ett växlingskontor. De korpulenta herrarna därinne vägrade prata annat en franska och viftade otåligt bort mig därifrån

när jag försökte visa våra biljetter för att fråga om v i kommit rätt.

Vi visste ju att vi kommit rätt, det kändes bara så overkligt att stationen var så liten och sliten. Dessutom var vi där i så god tid att inga andra passagerare ännu hunnit samla sig för avfärd. Självklart förstärkte det känslan av att vara vilse. Medan vi väntade blev det en gudomligt god kopp kaffe och en croissant på ett café i närheten.

Minuterna före avgång rullade det in ett litet blått lokaltåg på det nästan igenvuxna spåret. "Mot Saint-Gervais les Bains" (stationen där vi skulle byta) verkade väldigt betryggande och vi baxade oss ombord. Mitt på dagen en tisdag hade den här lilla tåglinjen inte speciellt många passagerare. Det stannade på många, små, lokala stationer med ortnamn vi aldrig hört talas om tidigare. Vid varje liten station fanns en stins med visselpipa som gav klarsignal när tåget kunde rulla vidare. Det kändes exotiskt och spännande att lämna stan och rulla ut på landsbygden.

I Saint- Gervais fick vi bya till ett annat lokaltåg som tog oss uppåt i bergen i maklig takt. Nu kröp alperna nära inpå oss och syster tyckte att det fanns likheter med att åka in i djungeln. Själv har jag aldrig åkt in i någon djungel, så jag hade inget att jämföra med. Men häftigt var det! Och efter 45 minuter kunde vi kliva av i Chamonix.

Oj, oj, vad mycket folk som rörde sig i denna lilla stad! Gatorna var fulla av strosande människor av alla de slag. Jag har varit i franska alperna tidigare, men då bara i mindre byar. Detta var ju en riktig stad med mängder av butiker, caféer, restauranger och hotell! Och människor, som sagt. Hur länge jag skulle kunna bli kvar i den här byn, det skulle plånboken begränsa snarare än antalet ställen att besöka.

Mitt hotell var lätt att hitta. Dels låg det nära stationen och så skiljer det ut sig genom sin storlek och sitt utseende i övrigt. Inte minsta tvekan om vart vi skulle ta vägen, alltså.Och mitt rum på sjätte våningen stod klart för incheckning. Litet, men med ett jättefönster från golv till tak som täcker hela långväggen blev det ändå ljust och luftigt. Utsikten är mot "baksidan" av Chamonix. Rummen på andra sidan hotellet har alla balkong mot "framsidan" där det går att ha utsikt upp mot Auguille du Midi. Från mitt rumsfönster ser jag mest en granskog.

Nu hade vi hunnit bli kaffesugna igen och strosade ut på stan för att hitta ett lämpligt fik, gärna där det gick att sitta ute under tak eftersom regnet hängde i luften. Vi fann ett ställe med stora skyltfönster där det ena utsmyckats på detta vackra vis:

Ultra Trail du Mont Blanc-godsaker i alla möjliga färger och former fanns i det här fönstret. Det fanns medaljer i choklad för 6 euro, det fanns karameller och chokladaskar. Många butiker skyltar gärna och stort med att de på något vis är delaktiga i veckans arrangemang. Förutom UTMB (som jag ska springa) finns ytterligare tre lopp, två individuella och en stafett.

När vi sitter och smuttar som bäst på våra dubbla espresso dyker två bekanta ansikten upp: Laila och Krister som skall springa CCC (98 km) på fredag. De har varit här för acklimatisering en tid och har hunnit se sig omkring ordentligt. Till vår stora glädje slog de sig ner hos oss och kunde bjuda på många och bra tips både inför lopp och sightseeing.

>

Efter en lång fikastund begav vi oss vidare (tillbaka) mot Les Houches. Supporter-syster ska nämligen bo på hotell där, eftersom Chamonix är helt fullbokat. Våra hotell skiljer sig markant åt. Hennes är litet och personligt, där blev hon mottagen med sitt namn redan i dörren och har ett charmigt litet rum med balkong och vacker utsikt. Dessutom en riktig nyckel som vrids om i ett lås och lämnas i receptionen. Inget trist plastkort att ta med i fickan, som jag har.

Vägen tillbaka till Chamonix skulle vi avverka till fots. En trevlig och lättgången stig bredvid vattendraget som rinner i dalen tog oss i rätt rikttning och vi knallade muntert på i rask takt. Vi började redan nu, vid halv sextiden, bli hungriga. Munterheten började försvinna när vi först misstänkte att vi gått för långt och senare insåg att det var precis tvärtom, att vi hade en bra bit kvar. Hungriga och lite ilskna kom vi tillbaka till mitt hotell i precis lagom tid för att möta upp en annan av de svenska UTMB-löparna, Urban.

Urban har tillbringat en vecka här och hunnit bekanta sig med omgivningen. Vi litade därför på hans restaurangtips och vi åt en fantastiskt god middag där förrätten (Gazpacho på melon med chèvre-crème) var den absoluta höjdpunkten. Det blev dyrt och det blev sent med svenska mått mätt. Dyrast blev det för supportern som tvingades betala 35 euro för taxin tillbaka till Les Houches.

En lång och händelserik dag var till ända. Jag kunde krypa ner och somna gott, alldeles proppmätt. Under natten rådde tystnad i hotellet och i Chamonix. Jag sov som en stock! Idag väntar nya äventyr...

Genève

Första anhalt på resan: Genève. Här kommer jag och supporter-syster att bo inatt. Den höga luftfuktighet som nyss släppt sitt grepp om Stockholm med omnejd verkar ha förflyttat sig hit. Det är 28 grader varmt och ganska bullrigt kring tågstationen, där vårt hotell ligger.

Upptäcksfärd i stan betydde för oss en tur med spårvagnen. Vi hoppade på en på måfå och åkte ganska många stationer. När vi fick syn på en stor mataffär hoppade vi glatt av och gick in och shoppade loss på mineralvatten, cous-cous-sallad och briocher. Vi gillar att botanisera i mataffärer båda två. Sedan skojade vi till det ytterligare genom att hitta fulast tänkbara picnicställe. Det blev bakom en byggbarack som stod på en parkering i närheten av flygplatsen.

Det är lite si och så med engelskakunskaperna bland lokalbefolkningen. De flesta pratar helst franska, så vi blir tvugna att trevande damma av grammatiken från gymnasiet och tillsammans försöka komponera ihop franska meningar. Det går hyfsat. Vi har i alla fall lyckats äta oss mätta och köpa tågbiljetter till Chamonix, dit vi åker under morgondagen.

Packar

Min sprillans nya reskompis, The North Face Base Camp Duffel, ska just till att fyllas med allt jag behöver inför alpresan. Ja, jag vet, jag packar alltid i sista sekunden. Jag fungerar så. Sällan tar jag med mig extraprylar eller -kläder. Nästan aldrig händer det att jag packar upp saker efter en resa som jag inte använt. Snarare uppstår situationer där jag tänker: "om jag ändå tagit med mig xxx..."

Jag får dåligt samvete för att jag har svårt att njuta av den här lediga söndagen. Dåligt samvete för att jag inte är "här och nu"utan i tanken faktiskt redan på väg till flygplatsen, Genéve, hotell, Chamonix och allt som följer. Jag gillar inte så mycket att resa. Jag gillar att vara på plats.

I fredags kom en rolig kommentar från supporter-syster som tyckte att det var först nu hon förstod att vi verkligen ska åka till Frankrike ihop. Själv har jag begripit det hela tiden fram till i fredags, då jag nästan förvånad tittade tillbaka på henne och utbrast: "Ska vi?". Det kändes plötsligt overkligt och långt borta för mig. Men den känslan har vänt, jag lovar. Idag är det högst påtagligt att vi flyger iväg imorgon bitti.

Vanliga frågor

Det är nu sex dagar kvar till start i den fantastiska utmaningen Ultra Trail du Mont Blanc. På måndag flyger jag och supporter-syster ner för en kort acklimatisering. Under en veckas tid kommer Stockholm att få klara sig utan oss. När jag berättar att jag ska iväg en vecka kommer massor av frågor. Här är några av de vanligaste, plus en del fakta som jag själv lagt till. Observera att jag skriver i jag-form för att det stärker mig mentalt och att jag tar för givet att jag kommer i mål.

Bild från www.ultratrailmb.com

Hur långt är loppet? Det är 166 km långt detta år. Ja, mer än sexton mil...

Var startar det? Både start och mål är mitt i Chamonix, Frankrike. Men jag kommer även att springa i Italien och Schweiz (därför ska passet vara med i ryggsäcken).

Är det inte väldigt backigt i alperna? Absolut! Det blir sammanlagt 9500 höjdmeter uppför (och lika mycket nedför). Om jag jämför med Vértex Fjällmarathon, som jag sprang för två veckor sedan, så är detta lopp ca fyra gånger längre men innehåller betydligt större höjdskillnader än 4xVértex skulle göra.

När går starten? Starten går på fredag kväll, klockan 18.30. Vi börjar alltså med att springa genom natten eftersom det blir mörkt ett par timmar senare.

Hur lång tid tar det? Förra årets segrare i herrklassen, Kilian Jornet, tog 21,5 timme på sig att komma i mål. Bästa dam kom i mål på cirka 25 timmar. De är sjukt snabba! Själv räknar jag med en tid på 35-40 timmar. Maxtiden är satt till 46 timmar.

Går det att följa loppet hemifrån? Det gör det! Se gårdagens inlägg här på min blogg.

Har du sprungit något liknande tidigare? Förra sommaren sprang jag 100 miles (16,1 mil) i Skåne. Det loppet gav mig kvalificeringspoäng för att kunna springa Ultra Trail du Mont Blanc. Jag räds inte sträckan, men jag darrar i knäna när jag tänker på höjdskillnaden.

Hur många deltagare har loppet? Det finns 2300 startplatser. Ungefär 2/3 av alla som vill springa får plats.

Är det fler svenska deltagare? Jajamän, vi är åtta svenska deltagare på startlistan. Sju killar och så jag.

Serveras det mat och dryck längs banan? Det gör det. Massor av energi går åt. Men den måste intas i själva kontrollen, ingenting (förutom vatten) får bäras med från kontrollen och ut på banan. Den energi som du behöver mellan kontrollerna (bars, sportdryck etc.) måste du själv ha i ryggsäcken. Vid tre av kontrollerna serveras varm mat.

Går det av sova någonstans? Möjligheten finns och rekommendationen är att ta några korta "powernaps" på 20-40 minuter. Den tid som förloras kan lätt tas igen med en piggare hjärna och kropp.

Vilka väderförhållanden råder? Det går inte att säkert veta. Lika gärna som det kan vara 25 grader varmt och sol, kan det regna eller till och med snöa med temperaturer nära noll. Det gäller att vara beredd på det mesta!

Kommer du verkligen att springa hela vägen? Nej, det är brant och hög höjd. Det blir många och långa partier där jag promenerar.

Hur tänker du för att klara av ett så lång lopp? För mig handlar det om förmågan att ha tålamod och att kunna vara "här och nu". Jag är beredd på att bli extremt trött och att få ont någonstans. För mig fungerar det inte att förtränga sådant, utan det behöver accepteras istället. Såhär långa lopp är även något av en upptäcksfärd i ditt inre och jag hoppas lära mig något om mig själv som jag inte visste innan.

Går det att ladda innan? En traditionell kolhydratladdning gör ingen skillnad. Det gäller att komma till start utsövd och med ett par fräscha ben.

Detta var några av de mest frekvent ställda frågorna. Undrar du över något annat är du välkommen att ställa egna frågor, förstås. Min helg kommer att ägnas åt att packa väskor och att lugna ner mina oroliga och flackande tankar kring detta lopp.

Vad tror du på?

"Jag tror inte på någonting jag hör
Jag tror inte på någonting jag läser
Jag tror jag aldrig någon gång
har trott på att tro
Jag ber en bön när ingen ser mig
Du har också mörka hemligheter
Bäst att vara på den säkra sidan tron
Att gardera sig att inte bränna broar"

Ovanstående citat är hämtat från Kents låt "Idioter". Det är svårt att veta vad som menas med Kents texter, men när jag tolkar dessa rader på mitt sätt (det är ju så vi gör med information) känner jag naturligtvis igen mig. Ofta är jag misstänksam, vill att precis allt här i världen skall kunna förklaras med vetenskap och logik. Och ibland är den övertygelsen mindre stark.

Under en kort period på högstadiet ägnade jag mig åt att skjuta luftpistol. Blev hyfsat duktig på det men tröttnade till slut på att hänga nere i ett skyddsrum med gubbar och vad jag upplevde som nördiga, finniga tonårskillar. Hursomhelst så hade vi där en ledare som var väldigt mån om att ta ur oss det där med "tur"-prylar, amuletter och dylikt. Hur vi presterade berodde inte på att vi hade en speciell tröja på oss, att vi knutit vänsterskon före höger eller det där lyckobringande armbandet vi bar. Det berodde på hur vi tränat och förberett oss samt på vår förmåga att fokusera och stå emot stress. Jag tog detta till mig och har strävat efter att tänka så ända sedan dess.

När Ingemar Stenmark en gång ställdes inför påståendet att han haft tur i en slalomtävling svarade han med det som numera blivit ett klassiskt citat: "Det är konstigt - ju mer jag tränar desto mer tur har jag". Helt logiskt, förstås. I världseliten finns inte utrymme för att lämna något åt slumpen.

När jag alldeles nyligen läste "Slumpen är ingen tillfällighet" av Jan Cederquist vändes den här övertygelsen för en stund brutalt upp-och-ned. Jag tycker att det är spännande med filosofi och livsfrågor och dessutom gillar jag när min egen övertygelse ibland blir ifrågasatt. Tänk om allt som sker i världen inte alls är en slump, utan tänk om det finns nånting som styr... Visserligen tror jag att vi påverkar vad som händer i världen och speciellt i våra egna liv, vi är inte helt utlämnade åt slumpen. Men finns det verkligen en "högre makt"?

Jag har inga speciella ritualer eller amuletter när jag ska tävla eller utföra en prestation på något sätt. Eller är det en ritual att försöka äta bra och sova gott och att vara tankemässigt redo?

Igår förärades jag en fantastisk liten skyddsängel av min vän Ingmarie och den inspirerade till detta inlägg. Om jag namnger den lilla leende lerfiguren, en tum hög, och låter den "laddas" på en speciell pappersbit så kommer den att bringa mig en livsväg som är lätt och glädjefylld. Naturligtvis blev jag fantastiskt glad över att få en present! Egentligen hade det kunnat vara vadsomhelst. Hon hade kunnat plocka upp en sten från marken på väg till tunnelbanan och gett den till mig. Själva omtanken är det allra finaste, att hon tänkte på just mig och att hon vill lyckönska mig. Men vad tror du att jag nu gjort med en lilla ängeln? Inte så svårt att gissa när du läst inläggets inledande Kent-citat, förstås.

Efter min luftpistols-karriär har jag intresserat mig för mental träning och i mitt idrottsbibliotek hemma finns flera böcker i ämnet. Det kan vara väldigt värdefullt att kunna försätta kroppen i ett tillstånd där du med säkerhet vet att du kan prestera ditt bästa. Det kan vara en speciell ritual, som Carolina Klûfts klappande i ansiktet, som tar dig dit. Eller kanske en amulett av något slag. Hur du tar dig in i ditt "prestations-tillstånd" är egentligen ointressant, huvudsaken är att du kan göra det snabbt när det som bäst behövs.Detta är en högst personlig sak och har du kopplat ihop din ritual med ett specifikt mentalt tillstånd så ger det en enorm kraft! Tro eller logik? Eller båda?

Jag skapar ett speciellt "mantra" inför långa lopp, att använda mig av när det går tungt. Inför Ultra Trail du Mont Blanc kommer värdeorden styrka och tålamod att finnas med mig. Varför det blev just dessa är en speciell historia som bara jag vet om och inte tänker avslöja. Då kanske de förlorar sin kraft i detta sammanhang. Tro eller logik? Eller båda?

Följ mig!

Bild från www.ultratrailmb.com

Den moderna tekniken gör att du kan sitta hemma i soffan (eller någon annanstans) och följa hur det går för nära och kära som deltar i motionslopp. I somras hade jag t.ex. koll på ett par av Stockholm Marathon-löparna med den sms-service som arrangören erbjöd. Ofta kan du även ha bra koll via internet.

Inför mitt lopp kommer jag naturligtvis att fortsätta blogga. Men när starten går på fredag i nästa vecka så har du chans att "följa med". Ultra Trail du Mont Blanc har en sms-tjänst, förstås. Observera den roliga kommentaren om att ifall du väljer att ansluta dig till tjänsten så ska du tänka på att du kan få rapporter hela dygnet, d.v.s. även nattetid eftersom det tar även de bästa löparna ett dygn att genomföra loppet.

När loppet dragit igång kommer även live-uppdateringar på hemsidan. I båda fallen kan det vara bra att känna till mitt startnummer, 3238.

Finns tomten?

Kan det möjligtvis vara så att tomten och brevbäraren är samma person? Hur skulle annars ett sådant här kuvert kunna hitta fram till mig?

Det visade sig vara MarathonMia som låg bakom. Och att hon själv dessutom agerat tomte/brevbärare. I kuvertet fanns nämligen en liten mobilladdare som hon lovat att låna mig inför mitt långa lopp, men den var även kryddad med sådant ultralöpare kan tänkas behöva: salt, energigel, energibar, skavsårsplåster och druvsocker. Och sist men inte minst en "lycka till"-hälsning som kommer att få följa med mig runt Mont Blanc i ryggan. Vilken fantastisk omtänksamhet!

Dessutom: vilket sammanträffande att jag just idag "tuggat terräng till frukost", vilket jag inte gjort på flera veckor.

Inte märkvärdigt

På Salomon Trailtours hemsida står det i vänstermarginalen : "Vi vill visa att det inte ska vara så märkvärdigt med att springa i skogen, det är varken runt Mt Blanc massivet eller upp på Kebnekaise som gäller för vår Tour utan tillbaks till "rötterna"." Det känns faktiskt lite komiskt att läsa eftersom jag styr kosan till båda nämnda orter denna sommar.

Bild från www.utratrailmb.com

Men vet du vad? Det är inte så märkvärdigt med Mont Blanc eller Kebnekaise heller, inte om det verkligen är dit du vill. Allt är möjligt. Om någon sagt till mig för fyra år sedan att jag skulle stå på startlinjen i Ultra Trail du Mont Blanc denna sommar så hade jag med stor sannolikhet skrattat den personen rakt i ansiktet. För fyra år sedan visste jag förresten inte ens att det fanns ett sådant lopp, jag visste inte ens att det fanns så långa lopp överhuvudtaget. Att springa 100 miles blev en möjlighet i min hjärna för lite mer än 1½ år sedan. I augusti 2009 gjorde jag det. Jag har planerat och prioriterat för att komma hit, där jag är idag -och det kan du också göra! Om du vill.

(H)järnkoll

Hellre åtta kottar i handen än skogen full av dem? Foto: Sara Ringström

Inför GAX 100 miles förra sommaren fick jag mycket värdefull hjälp med den mentala biten. Den hjälpen är jag evigt tacksam för och även detta år kommer den väl till pass. Hela historien om det loppet hittar du här.

Jag har nu kommit till det skedet att mina förberedelser inför Ultra Trail du Mont Blanc är klara vad gäller utrustning och fysträning. Återstår alltså för de sista mentala bitarna att falla på plats. I tanken har loppet funnits med mig många månader men den mentala träningen har mestadels handlat om att härda ut under de förberedande fyspassen på gymmet och i skogen. När allt sådant är klart går tankeverksamheten in i en annan fas. Hjärnan håller på att ta in vad som snart ska hända.

I natt drömde jag att jag befann mig vid starten. Det var bara minuter kvar till startskottet och jag insåg att jag varken fyllt på vatten, packat ryggan klart eller hämtat ut min nummerlapp! Runt omkring mig fanns andra svenska löpare, rustade till tänderna. De försökte lugna ner mig och hjälpa mig med praktiska detaljer så gott de kunde. Samtidigt märkte jag hur de blev allt mer frånvarande ju närmre startskottet vi kom. Strax skulle vi starta i ett lopp som jag ägnat ett år av förberedelser åt och jag var inte klar! Min enda chans var att övertyga arrangören att jag kunde få starta något senare. Kanske skulle jag ändå hinna ikapp och klara att genomföra loppet inom maxtiden?

Det är bra att alla rädslor kommer nu, hemma i lugnet och tryggheten. Då har allt det här liksom redan "hänt" för hjärnan. För när jag vaknar sitter känslan kvar i kroppen, den avtar sakta samtidigt som jag sörplar i mig en hel kanna svart kaffe och skriver detta inlägg. Och jag känner mig återigen förväntansfull på ett positivt sätt. Känslan av att släppa kontrollen och samtidigt veta att jag har den är märklig och fascinerar mig alltid lika mycket inför ett långt lopp. Kravet på loppet är att det ska vara så långt och utmanande att jag inte kan känna mig 100% säker på att komma i mål. Annars uppstår inte det här hjärn-fenomenet som jag nu försöker beskriva.

Några andra ultralöpare har kallat det att "gå in i bubblan". För egen del skulle jag mera kalla det att jag mediterar och när du mediterar blir du liksom ett med omgivningen och inser att du på samma gång finns just här och överallt och att du på samma gång är oerhört betydelsefull och fullständigt meningslös. På samma gång som du är lätt som luft känns kroppen tung som bly. Nej, nu ska jag sluta att ens försöka beskriva detta. Det finns ändå inga ord som riktigt kan beskriva...

Salomon Trailtour

Sugen på att testa ett kortare traillopp i sommar/höst? Salomon har i år dragit igång en satsning med flera spännande lopp, utspridda över landet. Jag har fått äran att bli en av de utvalda inspirationsbloggarna! Och nej, jag är inte mutad... ;) Men jag är mer än gärna med och inspirerar och får fler att kuta ut i terrängen!

Längre nätter

Det börjar bli märkbart för mig att nätterna är allt längre. För bara någon månad sedan var det fortfarande ljust när jag gick och lade mig och solen sken även när jag klev upp. Natten som gick var det precis tvärtom. Jag blev tvungen att tända lampan för att kunna läsa de sista sidorna i Fredrik Strängs bok om katastrofen på K2 och när mobiltelefonen ilsket ljuder för väckning 04.30 är det fortfarande inte riktigt ljust. Solen väntas hitta över horisonten först en halvtimme senare.

I Alperna kommer jag att springa genom två nätter. Och plötsligt slår det mig att jag inte kollat upp hur långa de är! Norska webbplatsen yr.no ger beskedet att det blir mörkt ungefär samtidigt som här men att solen går upp först 1½ timme senare.

Loppet startar på kvällskvisten (18.30) så vi börjar alltså med en natt. Jag är hyfsat van vid att springa med pannlampa och gillar det dessutom skarpt. Jag räknar med att mitt lopp tar mer än 30 timmar att genomföra, vilket innebär att jag kommer att utsättas för en andra natt. Det känns betydligt mer äventyrligt. På loppets hemsida finns som tur är goda råd att få: den franska läkaren påstår att jag kommer att tjäna på att ta powenaps, redan första natten faktiskt. Förutom att vi brottas med många kilometer och gigantiska höjdskillnader har vi alltså även sömnigheten att besegra.

Tålamod och styrka

Orden i inläggets rubrik kommer att vara mina ledord under Ultra Trail du mont Blanc. De mentala och fysiska påfrestningar jag kommer att utsätta mig för är helt och hållet frivilliga, så det kommer inte att vara ett dugg synd om mig. Men visst kommer både kropp och psyke att göra sitt bästa för att få mig att bryta loppet eller åtminstone få mig att tvivla på min förmåga.

Jag tankar energi, tålamod och styrka från andra som frivilligt genomfört fysiskt ansträngande strapatser. För när trötthet och smärta sätter in är det värdefullt att påminna mig själv om hur mycket mer jag egentligen tål. Det hjälper mig att ha läst om t.ex. Världens äventyrare som med gammalmodig utrustning klarat av helt osannolika expeditioner.

Favoriten är nog ändå Touching the void, en överlevnadshistoria från 80-talet. Det går nog inte att vara närmare döden än så och ändå komma undan med livet i behåll! Har du ännu inte läst den och gillar äventyr så kan jag varmt rekommendera den. Visst finns det gränser för hur mycket smärta och utmattning en människokropp kan klara men den ligger så otroligt mycket längre bort än de flesta av oss kan ana...

Nu har jag skaffat Fredrik Strängs berättelse om klättringen på det respekterade berget K2 där så mycket gick fel och han tvingades bevittna flera klätterkompisars död. Den innehåller enligt baksidestexten funderingar om "vad som motiverar en människa att utsätta sig för extrema utmaningar och påfrestningar". Det skall bli spännande läsning och jag är ute efter att få mitt alpäventyr att framstå som en "fis i rymden", något som är enkelt att klara av. Det hjälper mig mycket att tänka på situationer som kan vara långt värre.

Min viktigaste inspirationskälla kommer dock att vara MarathonMia. Hon är ju en vän till mig, någon jag träffat och sprungit och språkat med. Under helgen som gick genomförde hon GAX Trans Scania, ett 246 kilometer långt lopp i Skåne. På Mias blogg finns en detaljerad redogörelse för loppet som är riktigt underhållande att läsa. Klicka gärna på länken och låt dig förundras av en kvinna med järnvilja och envishet bortom det normala.

4x4

Vissa biltillverkare indikerar att bilmodellen har fyrhjulsdrift genom att pryda den med "4x4"på karossen. Fyrhjulsdrift är bra att ha om du vill köra i terräng med en bil. Om du däremot vill springa i terrängen och låta bilen stå, då kan det vara bra med terrängskor och starka ben- och bålmuskler.

Men det är inte alls ovanstående som 4x4 syftar på i det här inlägget. Det här kommer att handla om en plan för att kunna genomföra Ultra Trail du Mont Blanc. Om två veckor kommer jag att vara på plats i Chamonix för att installera mig i byn och på högre höjd. Det finns mycket praktiskt att ordna med där. Till exempel att packa löparryggan, göra en bra kostuppladdning, bli utsövd...

Vi fungerar alla olika när det gäller att planera och förbereda stora utmaningar. I början av min ultralöpar-karriär trodde jag stenhårt på att bara ställa mig på startlinjen, springa på given signal och hoppas att det håller hela vägen. Erfarenheterna och goda råd från medlöpare har lärt mig att det behövs en plan.

Ju viktigare det är att komma i mål, desto viktigare blir det också med förberedelserna. I detta lopp är det väldigt viktigt för mig att komma i mål. Jag har därför delat in loppet i mindre etapper och kommer att ha en plan för varje etapp. Jag kommer att tänka 4x4. Men allra först skalar jag bort de sista 6 kilometerna, för har jag sprungit 160 km, då finns det inte en chans att jag inte skulle krypa, kräla, stappla de sista 6 mot mål.

Med fyra delar på fyra mil vardera tycker jag mig få en bättre överblick. Men kilometertider i alpmiljö kan bli fantastiskt långa och här finns höjdskillnader på flera hundra meter både utför och uppför och nästan inga plana partier alls. Därför har jag även delat in mina fyra delar i fyra delar och får då ca 10 kilometer åt gången att hålla reda på. Och i dessa sextondelar kommer jag att tänka höjdmeter snarare än distans. För att hlla reda på höjdskillnader i sexton millånga avsnitt kommer jag att behöva läsa på en del, vilket även ger mig en chans att fokusera på och samla upp tankar kring loppet.

Under sextondelarna kommer jag inte bara att ha koll på hur många höjdmeters skillnad jag har att jobba med, utan även hur mycket vätska och energi jag bör få i mig. Den kontinuerliga energitillförseln måste du själv stå för på detta lopp. Det är nämligen bara tillåtet att bära med sig vatten ut från matkontrollerna. Du måste lita på att det du har i ryggan är rätt grejer med tillräcklig energimängd. Den behöver även portioneras ut jämnt så att hjärnan och benen alltid känner sig trygga att jobba vidare. Och det krävs en hel del energi! Om jag gör energiberäkningen på Uppladdningens hemsida kommer den fram till att jag förbrukar 9500 kcal på ett dygn om jag joggar 7 km/tim hela tiden. Gå in och testa själv hur mycket du förbrukar på en dag om du är nyfiken!

9500 kcal är tungt att bära med sig och loppet kommer dessutom att ta mer än ett dygn för mig, så en energiförlust blir oundviklig. Men den kan minimeras och portioneras ut under hela sträckan, så att jag ändå kan ta mig vidare. Och kunna tänka hyfsat klart. Mer om själva tankarna under loppet får du läsa om i kommande inlägg.

Vardag igen

En helt vanlig löprunda. Foto: Sara Ringström

Då var det slutsemestrat för min del. En "helt vanlig" måndag väntar, så vanlig som den nu kan bli för en personlig tränare. Det jag kan hoppas på är att det finns många träningssugna Sats-medlemmar därute som vill ha hjälp med sin träning under kommande höst.

Kanske blir det även en "helt vanlig" löprunda ute på Järvafältet också. I min kropp bor en längtan dit ut. Vi får se hur dagen utvecklar sig...

Om jag blundar så kan jag fortfarande känna hur tåget kränger fram på rälsen mellan Jämtland och Stockholm. Resan tog drygt sju timmar och varken Helena eller jag är vana att sitta stilla så länge. När vi äntligen kunde kliva av och veckla ut våra ben i den dimmiga, mörka stockholmskvällen kändes det verkligen som en lättnad.

Idag ska jag bara smälta intrycken från Vértex-helgen och imorgon börjar detaljplaneringen inför nästa äventyr på allvar!

Nysprungen i Vålådalen

STF:s fjällstation i Vålådalen lördag eftermiddag: efter 6 timmar, 15 minuter och 43 sekunder stoppar jag sportident-pinnen som mätt min tid på Vértex Fjällmarathon i den lilla lådan för sista gången. Det piper till när tiden registreras och jag kan pusta ut efter 43,4 kilometer fjällöpning. Jag har lera upp till knäna och ett nöjt leende på läpparna. Det här är sån löpning som jag gillar!

Äventyret började igår kväll när jag mötte upp Ingmarie och Helena på Stockholms central för kvällsfika och ombordstigning på nattåget. Jag hade ätit hela dagen, kändes det som. Knäckemackor med jordnötssmör, ost i olika former, brownie, potatisklyftor... Kroppen kändes svullen och lite trög, precis som det ska vara inför ett långlopp. Jag vet att känslan släpper så fort jag börjar springa.

Sömnen på nattåget blev långtifrån den bästa. Det svängde, krängde, gnisslade och mitt i allt blev jag kissnödig. Förstås. När det var dags att kliva upp för frukost och förberedelser kände jag mer för att sova vidare än att genomföra ett långlopp. Det vände strax och en varm känsla av förväntan började spridas i kroppen. "Ta en bild på era skor nu" uppmanade jag Ingmarie och Helena, "de blir sig aldrig lika igen". Laddad och motiverad klev jag in i taxin som skulle skjutsa oss direkt till start. Väl framme gällde hämta startkit, på med nummer 222 på både mig och ryggsäcken, i med vatten i vätskeblåsan, slå på GPS:en, val av startgrupp och därefter dröjde det inte länge förrrän startsignalen ljöd och vi gav oss iväg.

Efter någon kilometer på grusväg vek banan av in på en slingrig skogsstig och jag ångrade min fega, långsamma start när ormen av löpare mycket sakta ringlade iväg uppåt genom skogen. Att passera andra löpare var nästintill omöjligt i det läget. Tempot var riktigt lågt där jag befann mig och först två-tre kilometer senare gjorde jag ett litet ryck och skuttade om och iväg. Äntligen action!

Den allra längsta stigningen i ett svep kom redan i början av loppet. Efter att vikit av in på skogsstigen hade vi 600 höjdmeter att plocka under 6 kilometers löpning (eller ska vi kalla det rask gång, så känns det mer ärligt?). Redan här märktes att Jämtland fått mycket regn i sommar. Stigarna var leriga och hala. Den som eventuellt fuskat med sin backträning både uppför och nerför blev därför straffad under den första milen.

Banprofilen för Vértex Fjällmarathon

Att passera trädgränsen ger mig alltid en speciell upplevelse och känlan av kalfjäll är mäktig. När vi vände oss om kunde vi blicka tillbaka ner mot Edsåsen (där starten gick) och njuta av både utsikt och det faktum att vi redan stigit många av de 600 höjdmeterna. Någon undrade hur högt vi hunnit komma och jag kunde svara "nästan 400 meter avklarade" efter en snabb blick på GPS:en.

Den sista biten mot toppen på Välliste, vårt första fjäll av tre, mötte vi löpare som redan varit vid kontrollen på toppen. De flesta använde av naturliga skäl den smala stigen på både upp- och nervägen, något som gjorde det väldigt trångt på banan just här. Det gällde att se upp för mer eller mindra "flygande" löpare som var på väg utför och sedan för lunkande löpare på väg uppför. Det tog mig en timme och nio minuter att nå Vällistes topp. Såhär i efterhand känns det som att jag kunnat tjäna mycket tid på just denna sträcka, men det är förstås alltid lätt att vara efterklok. En snabbare start hade kanske inte gett mig den behagliga upplevelse det nu blev. Och jag hade med största sannolikhet inte tagit rygg på Tomas den sista biten mot första kontrollen, en rygg som jag höll kvar största delen fram till 32 km.


"Vilka snygga dojjor" kommenterade jag när jag fick syn på ett par La Sportiva Crosslite strax framför mig. Utan att vända sig om förstod bäraren givetvis att jag hade likadana på mig. Det visade sig vara Tomas från Stockholm som höll ett för mig perfekt tempo och småpratande tassade jag bakom honom genom större delen av loppet. Bara en enda gång hann jag tänka att jag faktiskt sprang ett riktigt tufft och långt lopp och det var när jag släppte Tomas för att stanna vid en bäck och fylla min vätskeblåsa. När jag efter några kilometer kom ikapp honom igen såg jag till att hänga kvar.


En smula korkat är detmåhända att resonera som jag emellanåt faktiskt gjorde: jag har sett för många vackra fjällvyer den här sommaren för att riktigt imponeras, så jag behöver inte stanna och vända mig om och förundras. Bättre att hålla koll på stigen och mata på steg efter steg utan att halka eller snubbla. Så gick jag också helt vurpfritt igenom.


Alldeles som av sig självt kom idén att dela in loppet i tre (nästan) lika långa avsnitt på 15 kilometer. På så vis fick jag delmål och dessutom slapp jag tänka de jobbiga tankarna "hälften kvar/gjort" som tyvärr inverkar negativt på min hjärna. Tredjedelar funkade mycket, mycket bättre!


När vi lämnat Välliste och kalfjället bakom oss tog härligt teknisk och klurig skogslöpning vid på väg mot Hållfjället. Här gällde det att ha fullt fokus och tungan rätt i mun! Bitvis var det lerigt och blött, något som återkom banan igenom. Många gånger skänkte jag en tacksam tanke till Emelie som såg till att jag kom upp på träningsläger i dessa trakter i juli. Det visade sig oerhört värdefullt, inte minst mentalt, att vara beredd på vad som komma skulle. Under träningslägrets första dagar tänkte jag flera gånger: gillar jag verkligen detta? Men med bättre teknik och mindre tänk i tid per kilometer kom kärlek till fjällöpning smygande, för att blomma för fullt under denna dag

Första matkontrollen sammanföll med mitt första delmål på 15 kilometer. Hit tog det två timmar och jag såg till att göra stoppet kort. Tryckte i mig fyra kanelbullar, drack många muggar vatten och fyllde på vätskeblåsan.

Löpningen över Hållfjället var vacker och behaglig! Fortfarande väldigt tekniskt och bitvis blött, förstås. Men jag kände mig stark och såg verkligen fram emot att få ta mig an de tuffa stigningarna upp på Ottfjället, som vi nu kunde beskåda på andra sidan Ottsjön. Men först blev det mera bullar och även en kopp kaffe vid kontrollen på en fäbodvall efter 27 km. Här satt många löpare och gottade sig med en längre rast i solskenet. Det serverades pastasallad för den som ville ha en mer rejäl energipåfyllning. Jag tog återigen sikte på kanelbullarna och mosade i mig fyra stycken. Långa depåstopp gör mina ben stela och förvissad om att jag behärskade terräng och distans ville jag bara komma vidare.

"Väggen" har den tydligen kallats av många, den tuffa stigningen upp mot Ottfjället som i början är väldigt brant. Den planar ut en del längre upp på fjället. Jag kan utan svårighet förstå smeknamnet. Ett mödosamt arbete i flera kilometer upp mott Ottfjällets topp var precis den utmaning jag behövde! Det fanns gott om kraft kvar och jag passerade löpare och lämnade Tomas numera välbekanta rygg ett stycke före den sista mat-och vätskestationen. Även om det inte var en blåsig dag så känns alltid vind högt uppe på kalfjället. När solen dessutom tillfälligt gick i moln just som jag anlände till kontrollen förstod jag att det gällde att handla snabbt även här.

Från sista kontrollen in mot mål gick det ständigt nerför i åtta kilometer ungefär. Hala stenar och spångar, mycket lera och små branta språng gjorde det svårsprunget nästan hela vägen ner. Först när det blev "fri fart" på en grusväg tre kilometer före mål lade jag märke till att benen faktiskt var riktigt trötta. Att gå i mål kändes därför som en välsignelse och det är det bör det förstås göra etfer "världens tuffaste marathon".

När Ingmarie slog ut med armarna och ropade "Heja Camilla" några meter före målgång trodde jag att hon var nyduschad, ombytt och klar för länge sedan. Hon såg oförskämt fräsch ut. Något förvånad blev jag när jag fick veta att hon passerat mållinjen blott tjugo minuter tidigare. Hon var heller inte speciellt trött, mest förbannad på banan som "hindrade" henne från att springa på sin fulla kapacitet. Ja, vi är bra på olika saker. Hennes drygt 42 minuter på Falkenbergs Stadslopp (10 km) i förra veckan är löphastigheter som jag bara kan drömma om. Och inte ens då var hon helt nöjd...

Helena däremot var verkligen nyduschad och dessutom nöjd med sitt lopp på den korta banan (13 km). Vi minglade och åt tillsammans vid målgången en stund. Jag kände mig inte sugen på att springa tre gånger till, vilket är ungefär den utmaning som väntar om knappa tre veckor i alperna. Men det är ett annat lopp och en annan dag och en helt annan mental inställning redan från start...

Kompression

Speciellt bland ultralöpare har det blivit populärt med kompressionsstrumpor. Det sägs att blodflödet stimuleras och att svullnad och därmed trötthet i benen ska minska. Jag har provat en gång, på 100 kilometer i Uppsala förra hösten. Svårt att säga om det gjorde någon skillnad, för jag vet ju inte hur trött i ben och fötter jag skulle ha blivit utan. Det jag läst om studier gjorda i ämnet tyder inte på någon stor positiv effekt. Det kan knappast skada, tänker jag och far iväg för att skaffa ett par nya (eftersom de gamla gick sönder i tårna). Nu blev det inga strumpor eftersom jag fick syn på dessa:

Jag har sett dem på Fredrikas ben, allra senast på Swiss Alpine. Och om hon väljer att bära dem på sitt livs lopp hittills, då kan det inte vara dåliga grejer. Dessutom finns inga tår som det kan gå hål på, de borde hålla betydligt längre än ett par strumpor, det kan alltså löna sig att lägga 600 kronor. Det faktum att fjällterrängens växtlighet lätt river sönder bar hud på benen är även det ett argument för att införskaffa dessa till imorgon. Ni hör ju själva hur många skäl/ursäkter det finns till detta köp! Såna här måste jag ju bara ha.

Om jag har fler knep att dela med mig av? Absolut!

Svindyr gel är ett sätt för många lång- och ultradistansare i konditionsgrenar att tanka energi på. Efter Vätternrundan mer eller mindre fylls dikesrenarna med tömda gelförpackningar som cyklisterna helt sonika bara släpper, trots upprepade uppmaningar om att inte skräpa ner längs banan (så respektlöst att det gör mig riktigt förbannad, faktiskt!). Enkelt att inta tillsammans med några klunkar vatten för en energiboost, många tycker att det är smidigare än att släpa på sportdyck. En förpackning för 30 spänn ger dig ca 100 kalorier i smidigt format. Men det finns något som jag tycker är ännu bättre, dessutom billigare och innehåller fler kalorier per gram:

Lång hållbarhet, lätt att förvara och lätt att äta under loppet. Prova får du se! Jag köpte 6 förpackningar för tio kronor på Ica idag. Drygt 600 kalorier för en tia, samma energimängd i gel hade kostat 180 kronor...

Fyra nätter

Innan årets sommarsemester är över för min del återstår fyra nätter. Fyra nätter är också det antal jag tillbringat hemma i min egen säng under dessa veckor, den fjärde blir kommande natt. En sommar på resande fot har jag definitivt haft och det har varit i tält, på tåg, hotell och diverse andra ställen som jag sovit.

Senaste destinationen var Torsby i norra Värmland. Mitt hemliga uppladdningsställe inför lördagens fjällmarathon. Där finns Hovfjället med utmaningar i både backar och på vandringsleder. Där finns till synes ändlösa grusvägar som var hårt packade, lätt lutade och stundtals bjöd på raksträckor mer än en kilometer långa! Lägg till lite spänning i form av chansen att se varg, björn, älg och räv (den sistnämnda såg vi faktiskt!) och kokkaffe serverat med hembakta bullar långt ute i skogen. Där har du den perfekta uppladdningen!

Fjällmarathon är vad pappa brukar kalla för "ett loppspott i Mississippi" jämfört med GAX Trans Scania som startar imorgon bitti i Malmö och där bland annat min ultralöparkollega MarathonMia står på startlinjen. Detta blir det längsta löparlopp som arrangerats för enskilda löpare i Sverige och jag ser med spänning fram emot att följa dem, även om det säkert kommer att kollidera med mitt eget springande under lördagen. 60 timmar har de på sig att klara loppet.

Det var nu länge sedan jag sprang ett lopp. Kan nästan inte minnas känslan att springa med en numerlapp på bröstet. Senaste loppet var Ursvik Ultra i mars, och då hade vi inte ens nummerlappar, utan nummervästar som vi trädde utanpå kläderna. Jag känner mig lugn som en filbunke. Tycker mig ha funnit formen under ledigheten och med stor ödmjukhet inför distans och terräng är jag redo att ta mig an den tuffa banan på lördag!

Veckans värsting: Vértex

Vértex Fjällmarathon är kommande veckas grej! För tredje gången den här sommaren drar jag alltså till fjälls för att anstränga mig fysiskt. Två goda vänner, Ingmarie och Helena, gör mig sällskap.

Området kring Ottsjöfjället var blött redan när Emelie och jag var där för ett par veckor sedan. Väderprognosen för Vålådalen talar om mer regn under kommande vecka och jag har en bestämd känsla av att det blir ett blött och skitigt lopp. Något som passar mig utmärkt!

De flesta namnen i loppets startlista är helt okända för mig. Så även om jag tittar på tidigare års resultatlistor. Varken tid eller placering går det att sia om för min del. Senaste två veckorna har löpningen dessutom legat på hyllan helt. Ett terrängpass på 13 kilometer igår är allt. Men det kändes bra.

Fullföljer Ingmarie så tar hon hem damklassen. Jag ska jobba hårt på att inte bli mer än en timme efter. Mitt hemliga knep är upplägget för kommande vecka, men det håller jag nog för mig själv ett tag och avslöjar det möjligtvis i efterhand (om det visar sig fungera).