söndag 15 augusti 2010

(H)järnkoll

Hellre åtta kottar i handen än skogen full av dem? Foto: Sara Ringström


Inför GAX 100 miles förra sommaren fick jag mycket värdefull hjälp med den mentala biten. Den hjälpen är jag evigt tacksam för och även detta år kommer den väl till pass. Hela historien om det loppet hittar du här.

Jag har nu kommit till det skedet att mina förberedelser inför Ultra Trail du Mont Blanc är klara vad gäller utrustning och fysträning. Återstår alltså för de sista mentala bitarna att falla på plats. I tanken har loppet funnits med mig många månader men den mentala träningen har mestadels handlat om att härda ut under de förberedande fyspassen på gymmet och i skogen. När allt sådant är klart går tankeverksamheten in i en annan fas. Hjärnan håller på att ta in vad som snart ska hända.

I natt drömde jag att jag befann mig vid starten. Det var bara minuter kvar till startskottet och jag insåg att jag varken fyllt på vatten, packat ryggan klart eller hämtat ut min nummerlapp! Runt omkring mig fanns andra svenska löpare, rustade till tänderna. De försökte lugna ner mig och hjälpa mig med praktiska detaljer så gott de kunde. Samtidigt märkte jag hur de blev allt mer frånvarande ju närmre startskottet vi kom. Strax skulle vi starta i ett lopp som jag ägnat ett år av förberedelser åt och jag var inte klar! Min enda chans var att övertyga arrangören att jag kunde få starta något senare. Kanske skulle jag ändå hinna ikapp och klara att genomföra loppet inom maxtiden?

Det är bra att alla rädslor kommer nu, hemma i lugnet och tryggheten. Då har allt det här liksom redan "hänt" för hjärnan. För när jag vaknar sitter känslan kvar i kroppen, den avtar sakta samtidigt som jag sörplar i mig en hel kanna svart kaffe och skriver detta inlägg. Och jag känner mig återigen förväntansfull på ett positivt sätt. Känslan av att släppa kontrollen och samtidigt veta att jag har den är märklig och fascinerar mig alltid lika mycket inför ett långt lopp. Kravet på loppet är att det ska vara så långt och utmanande att jag inte kan känna mig 100% säker på att komma i mål. Annars uppstår inte det här hjärn-fenomenet som jag nu försöker beskriva.

Några andra ultralöpare har kallat det att "gå in i bubblan". För egen del skulle jag mera kalla det att jag mediterar och när du mediterar blir du liksom ett med omgivningen och inser att du på samma gång finns just här och överallt och att du på samma gång är oerhört betydelsefull och fullständigt meningslös. På samma gång som du är lätt som luft känns kroppen tung som bly. Nej, nu ska jag sluta att ens försöka beskriva detta. Det finns ändå inga ord som riktigt kan beskriva...

5 kommentarer:

anneliten sa...

Att "inte hinna"-drömmarna - de har jag ofta när jag ska prestera, men mer inför jobbsaker än inför lopp. Inför lopp som betyder något för mig (typ maran, jag är ju inte så ultra jag) tycker jag det är ganska skönt att packa ihop saker och förbereda sig dagen innan. Och det är lite lustigt egentligen för jag ser mig inte som den välförberedda typen.

Tack Camilla för att du väcker tankar hos mig...

Ewa sa...

Så kul att få möjligheten att följa dig! Lycka till med loppet!
kram

Camilla sa...

anneliten: Jag packar i sista sekunden. Alltid. Men i huvudet har jag packat så många gånger redan att jag vet precis vad som ska med.

Ewa: Välkommen och tack!

Marcus sa...

Önskar dig stort lycka till redan nu. Riktigt häftigt att du strax ska genomföra det här loppet.Tycker du har varit väldigt målmedveten med din träning o förberedelse. Jag håller tummarna för att det räcker, vilket jag tror att det gör såvida du inte råkar ut för något som ligger utanför din kontroll.

Marcus, ultralöpare

MarathonMia sa...

vad skönt att du redan missat att packa till starten. Det gjorde jag med till GAX - ungefär två veckor innan så irrade jag runt och fixade det sista när alla sprang iväg. Jag undrade bara om mitt deltagande skulle aktiveras. Besynnerlig dröm -men var så skönt klar i verkligheten 15 minuter före start :)