tisdag 30 november 2010

Adventskalender

Nedräkningen från 1:a december till julafton var oerhört viktig för mig när jag var liten. När jag tänker tillbaka och lever mig in i känslan så pirrar det i kroppen än idag. Det var något magiskt med att se och/eller höra ett avsnitt på radio eller tv (tror att jag följde båda) och sedan få öppna luckan för att se vad som fanns gömt inuti. Ibland så bara kunde jag inte hålla mig och pillade upp en lucka i förväg. Det blev alltid en omöjlighet att försöka dölja ingreppet och jag ångrade mig alltid efteråt, men kunde liksom inte motstå frestelsen ibland...

I år tänkte jag bjuda på en adventskalender här på bloggen. Det allra mest spännande med den är att den eventuellt inte hinner bli fullbordad under dennna webbadress. Om det gör den extra eller mindre spännande att följa är upp till dig att avgöra. Och vad den kommer att innehålla får du veta först när det är dags för lucka nummer 1, d.v.s. imorgon.

måndag 29 november 2010

Snön ligger vit på taken...

...endast ultralöparen är vaken. Så kändes det igår morse när klockan ringde 5.00. Ute var det alldeles tyst och mjuk fluffig snö hade lagt sig överallt. Löpturen började genom bostadsområdet som blivit vackert adventsdekorerat med ljusslingor i träden, stakar och stjärnor i husfönstren. Jag kan bara inte ta in i min hjärna att hösten gått så fort och att det faktiskt lackar mot jul!

Efter en stund nådde jag fram till sjön Norrviken, som var täckt av ett lager is och snö. Här såg jag de första tecknen på att någon annan var vaken och ute denna tidga söndagmorgon: spår i snön av en människa och en hund. Dittills hade jag sett en hel del rådjursspår på gatorna och gångbanorna. Men någon människa såg jag inte förrän efter en timmes löpning. Och det finns kanske inte så många anledningar att knata ut en tidig söndagmorgon i slutet av november? Min anledning var att chansen att mitt löppass skulle bli av ökade eftersom resten av dagen var uppbokad.

Den uppbokningen bestod i att vi lovat hjälpa till vid en flytt. Min sambos syster flyttar ihop med sin kille och lägenheten är alldeles nybyggd, ljus och fräsch. Dessutom har de sålt av det mesta av sina gamla bohag, så att de kunnat beställa nya, gemensamma möbler och en del av dessa kom i platta paket och skulle monteras. Vi var effektiva i både kartongbärande och möbelmontering. Den enda paus vi tog var för lunch och sedan jobbade vi vidare. Jag började fundera på om det finns lag-VM i IKEA-möbelmontering. Då kanske vi borde ställa upp?

Väl hemma igen var det dags att plugga SatsCorePuls inför veckans byte av musik och koreografi. Men koncentrationen låg någonstans kring 2 på en skala från 1 till 10, så jag fick vila en stund och titta på ögonlockens insidor innan jag kunde plugga vidare.

Nu väntar en ny, spännande vecka! Att den innehåller fortsatt snölöpning råder inte minsta tvivel om. SatsCorePuls-pluggandet fortsätter också. Några andra spännande saker är också på gång, som ett reportage för vår medlemstidning Sats Magasin, t.ex.

lördag 27 november 2010

Min stil

Om du skulle be vänner/släkt/kollegor beskriva dig, vilka ord och värderingar skulle då dyka upp? Och skulle samma saker dyka upp om de skulle beskriva dig för någon annan, utan att du själv hörde?

Att utstråla de värderingar som jag har är något av en hjärtefråga för mig. Jag vill bygga ett "varumärke" och låta det lysa igenom i allt jag gör. Det bygget kommer kanske aldrig att bli klart. Som allra bäst mår jag när jag lever som jag lär, och jag ser det som ett kvitto på att jag är på rätt spår i livet.

Häromdagen satt jag och en av mina PT-kollegor och funderade över vilka olika stilar vi har som tränare på vårt center. Det skulle gå att göra en karikatyr över var och en av oss. Kollegan har skaffat sig en image som den som kör skivstångsövningar med alla sina kunder. När jag tänker efter har jag sällan sett honom på någon annan plats i träningslokalen än vid vårt lyftarpodie (skivstång med ställning och ett vibrationsdämpande material att stå på). Det skulle i så fall vara vid roddmaskinen. Så har han också lagt in önskemål om att få flytta en av roddmaskinerna till den delen av lokalen, ha ha!


Min stil: klockan! Foto: Sara Ringström

För egen del sysslar jag med funktionell träning på tid. Gärna små cirklar med 3-5 övningar som skall göras antingen på kortast möjliga tid eller under ett bestämt antal sekunder. Jag är nog också den av oss som låter mest: peppar, hojtar och skriker "kom igen nu, bara tio sekunder kvar!". När jag frågade en annan kollega vilket attribut som var mitt av alla träningsreskap vi har så svarade hon "tidtagaruret" utan en sekunds(!) tvekan!

Jag förväntar mig också att mina kunder har mycket eget driv. Något jag absolut inte vill vara är en tjatande, moraliserande morsa. Mina kunder har chansen att ge allt utan att för den skull hamna på knä bredvid papperskorgen. Det har hänt att jag fått sms i stil med "Idag har jag träningsvärk överallt utom i vänster lillfinger" och då blir jag glad! Glad för att jag själv gillar att ha träningsvärk och glad för att jag vet att minnena från träningspasset inte går spårlöst förbi, utan hänger i ett par dagar. De flesta av mina kunder gillar att ha träningsvärk, det får dem att känna sig duktiga.

De flesta som går runt på egen hand i centret tillämpar det jag brukar kalla för "mysträning": att ägna några sekunder åt att dra/trycka/lyfta i en maskin och sedan vila minst tre gånger så lång tid, kanske sms:a en kompis, läsa en tidningsartkel eller bara sitta och filosofera en stund. Många är lite rädda för att kämpa, ta i och bli svettiga. Så kommer de antingen att sluta träna när resultaten uteblir, eller så tar de förnuftet till fånga och ändrar sin träning för att komma vidare. Webben, gruppträning eller personlig tränare kan vara inspirationskällan.

torsdag 25 november 2010

11 december

Om du bor i Stockholmsområdet eller råkar befinna dig i krokarna den 11/12, så boka in din trailrunningtimme till klockan 12.00. Start från Salomon Concept Store på Norrlandsgatan mitt i city.

Jag möter dig där iklädd en sådan här tjusig blå jacka, så sticker vi iväg en timme. Och tro mig, det finns trailrunning nära city om du inte redan visste det.



Mer information om hur du anmäler dig till detta trevliga träningstillfälle finns inom kort på Salomons facebooksida. Håll koll!

onsdag 24 november 2010

Snö, snö, snö

Stockholmsområdet har fått vinter på riktigt nu. Det varnas för trafiksvårigheter och snökaos överallt. Vädret är ett tacksamt samtalsämne och gör att vi tillsammans kan förskräckas över långa restider, frusna fingrar och andra besvärligheter som snön och kylan för med sig.

Min resväg till jobbet blev en löptur. Kvart över sju stack jag iväg och det rådde en magisk tystnad i snöfallet i gryningen. Först kändes det kyligt, men när jag blivit varm var det en härlig upplevelse att ta sig fram över blank is och genom djupa snödrivor. Genom snön var det svårt att hålla ett högt tempo, men jag hade tidsmarginal nog för de extra 2-3 minuter som snön sinkade mig. En dusch och en kopp te senare var jag redo för dagens arbete.

Arbetsdagen blev något sönderhackad. En miserabel beläggning på min lunchklass (snökaosets fel?), sjuka kunder, kunder som trillat och slagit i svanskotan och så till slut Helena, som visade sig bli dagens höjdpunkt. Löpning stod på vår agenda, vad annars? Ut i snön och blåsten bar det, samtidigt som det mörknade ute. Nere vid Edsviken fick vi en motvind som såg till att blästra våra kinder med de vassa små snäökorn som yrde omkring i luften. Ett av våra samtalsämnen blev förstås väder. Att inget väder hittills stoppat oss från en löprunda känns mentalt stärkande. Vi tog en ny väg. Vi höll på att springa vilse, men kom på rätt spår igen och kunde efter 10 km pusta ut med en smarrig smoothie i Sollentuna Centrum.

Efter kvällsklassen (Pilates) var jag en aning sugen på att ta bussen hem, men peppade till slut mig själv att dra på löparkläderna och jogga sakta hemåt. Det gick lugnt och var behagligt. Inte många andra människor, eller bilar heller för den delen, i rörelse. Nu är jag nöjd och ganska trött i både knopp och kropp. Jag kommer att sova gott inatt.

tisdag 23 november 2010

Ny medlem i familjen


Ja, i löparskofamiljen, alltså... Utan att jag vet exakt hur det gick till så fanns det ett par skor i ett paket på posten. Vinterns skofamilj har nu utökats från tre till fyra par.


Så fjäderlätta att jag knappt trodde att det var sant. "Det måste vara en tom skokartong", var min första tanke. Ännu otestade utomhus, men inne på köksgolvet kunde att stabilt gummigrepp i golvet anas. Jörgen trodde nästan att jag menade allvar när jag skojade om att jag skulle sova med dem på inatt.

Jag önskar mig lite barmark, för det är där jag just nu har bäst referenser. Lätt, snyggt, greppvänligt är en bra start på listan över egenskaper hos en terrängsko. Men jag ropar inte "hej" förrän jag fått testa dem på riktigt, i tuffa förhållanden. Vit advent kan vänta. Jag vill ha barmark, 3 plusgrader och en skvätt regn, tack!

måndag 22 november 2010

Jag äger inte så många löparskor...

Det var vad jag trodde tills jag samlade ihop dem och räknade dem till sju par. Det blev en salig blandning dojjor hemma på hallgolvet. Dags att rensa och det är inget problem att välja bort de mest slitna. Tre par blir kvar. Resten åker ut. De är antingen trasiga eller har totalt nedslitna sulor. Tillsammans har de gått åtskilliga mil. De enda som inte varit med på något lopp är de rosa Icebug-skorna. Mellan 1100 och 1400 kronor är vad de kostat per par, så det kunde varit en hel förmögenhet i en hög.

Det är något visst med att springa i november, i mörkret, kylan och fukten. En morgon i förra veckan såg det ut såhär när jag kom fram till jobbet:


Och i helgen var jag med om den kallaste och blötaste rundan på Järvafältet på många månader. Jag hade valt rätt kläder och kunde plöja på i ler- och vattenpölarna, det kändes faktiskt ganska härligt när jag accepterat de långsamma kilometertiderna samt fått upp värmen i kroppen. Men att det aldrig blev riktigt ljust, inte ens mitt på dagen, det får mig att längta till andra sidan julhelegen, när dagarna blir allt längre och ljusare.

Det kommer att bli en spännande vinter på många sätt! Följ mig på bloggen, för snart händer det grejer...

söndag 21 november 2010

Underbar diskussion

Hur bra vill du bli på din idrott? I det här fallet gäller diskussionen löpning och en bra tid på milen. Läs gärna denna diskussion och reflektera! Mycket av det som sägs stämmer in på många andra områden i livet. Här råder en ovanligt sansad stämning för att vara en diskussionstråd på ett internetforum (i alla fall fram till 8-tiden på söndagsmorgonen, vad som händer sedan kan ingen veta).

Jag tror att vi alltid har en valmöjlighet, i varje given situation. Sedan gäller det att ha råg i ryggen och stå för sina val. Kom ihåg, återigen: det finns inga misslyckanden, bara resultat av dina insatser!

lördag 20 november 2010

Zumba-cykel-succé

Vissa ord är magiska och skapar intresse. I träningsbranschen är (tyvärr) "fettförbränning" ett sådant ord och det har hängt med skrämmande länge. Andra ord eller uttryck går upp som en sol och ner som en pannkaka. Oavsett vad som kommer att hända i framtiden så är "Zumba" just nu oerhört attraktivt, framförallt bland kvinnliga motionärer.

Jag såg det först på tv-shop, men nu har Zumba vuxit sig ur dumburken och dyker upp lite överallt på flera stora träningskedjor i landet. Och gissa vilket ord som förekom i tv-shopreklamen när dvd:n för hemträning skulle säljas in? Just det: "fettförbränning"! Det passar så fint in i ett samhälle där vi blivit ganska lata, överkonsumerar mat och kraven på underhållning samtidigt växer.

Cykel i grupp (eller spinning som det ibland lite slarvigt kallas) är just nu inte särskilt hett, men den träningsformen verkar vara bestående och känns trygg på så sätt att den är enkel och passar nästan alla.

Min cykelklass på fredagar 17.30 fick i höst hård konkurrens när Zumba kom in på gruppträningsschemat och hamnade på fredag klockan 17. Under våren var det bra tryck på cykelklassen och några fredagar hade till och med väntelista uppstått. Under hösten har jag fått nöja mig med halvfull klass. Jag kände mig tvungen att agera! Men hur?

När jag en dag hörde och såg vår fantastiska Zumba-instruktör Karin öva på sin klass, slog det mig: den där musiken går ju alldeles utmärkt att cykla till! Latinska, medryckande rytmer borde vara som klippt och skuret för en cykelklass. Med Karins hjälp hittade jag musik till 55 minuter och så satte jag igång att komponera ihop och öva. Dessutom marknadsförde vi min klass som "Zumba-cykel" på en stor tavla i entrén till centret. Och vips! så blev den fullbokad!

Frågorna haglade förstås under veckan. "Vad är det där för något?", "Zumba-cykel, hur går det till?" o.s.v. Intresset var väckt och vi i personalen fick en chans att prata om träningsformen cykel med dem som kanske inte alls varit nyfikna på den tidigare.

Igår var det alltså upp till bevis! Jag bestämde mig för att skoja till det lite extra och få deltagarna att minnas denna speciella fredag. Därför införskaffade jag den här fantastiska klänningen, som hkändes lite "salsa"-aktig och egentligen inte alls är min stil:




Till klassen kom en brokig skara deltagare: unga, gamla, tjocka, smala, gamla cykelrävar, nybörjare, tjejer och killar. I sista stund lyckades jag övertala en triathlon-kille att hänga på! Nu skulle jag överdriva om jag säger att stämningen var uppslupen, det är den sällan på cykelklasser, men förhållandevis mycket tjo och tjim bjöd deltagarna på. Och i halvtid, när den riktiga Zumbaklassen var slut i salen bredvid, kom Karin in och skakade loss framför oss. Och deltagarna hängde på!

Jag kunde enkelt konstatera att det varit värt besväret att göra en Zumba-cykelklass. Det gick åt många timmar för att kunna bjuda på dessa 55 minuter. Men nästa fredag är jag tillbaka i mer vanlig cykelform. Förhoppningsvis med medryckande rytmer även då. Och kanske en och annan ny deltagare...

Gillade du den fantastiska leopardklänningen, så hittar du den här.

torsdag 18 november 2010

Helan och halvan

Vätternrundan på 30 mil är en lång utmaning. Hur tuff den blir beror förstås på väder, cykel och tempo samt en del andra förhållanden. Men lång är den, inget snack om saken.

Den har en lillebror (eller -syster, kanske?) som är hälften så lång, med dubbelt så vacker! Halvvättern. I beskrivningen på hemsidan kan följande läsas om Halvvätterns bana: "Halvvätterns 150 km långa banan börjar söderut från Motala innan den vänder tillbaks igen efter Tällekullen över slätten.

Banan är mycket vacker, varierad och lagom utmanande för både nya och vana cyklister. Starten sker i grupper under morgonen/förmiddagen och målet stänger inte förrän till kvällen vilket innebär att du har hela dagen på dig, om du vill."






Jag väljer att göra Halvvättern som ett genrep inför den stora rundan, eftersom det här loppet körs helgen före. 2009 startade jag i Halvvättern för första gången och 2011 blir min andra halva. Det blir verkligen ett riktigt cykeltema den här juniveckan. "Helan" är fullbokad sedan mer än en månad tillbaka, men här finns det platser kvar.

Till nästa cykelsäsog blir det kanske verklighet av min dröm att införskaffa en landsvägsracer i rätt storlek. Motivationen till min cykelträning sitter kanske inte helt och hållet i själva cykeln, men jag är övertygad om att det blir en gnutta roligare med mer behaglig sittställning så att mina starka ben kan få komma till sin rätt.

tisdag 16 november 2010

Plugga

Varje kvartal byter vi musik på Sats förkoreograferade klasser, av vilka jag instruerar SatsCykel (Odenplan torsdagar 12.00) och SatsCorePuls (Sollentuna tisdagar 17.00 och Odenplan fredagar 11.00). Nästa byte sker den 1:a december. I min hand har jag fått skivorna med ny musik och papperen med hur det skall instrueras. Så nu gäller det att plugga, plugga, plugga!





Foto: Unn Tiba

Dessutom har jag lovat mina CykelPuls-deltagare en specialklass på fredag kväll. Vi skall cykla till Zumbainspirerad musik! Ett eget val att sätta ihop och plugga in den klassen, men icke desto mindre jobb för det. Innan jag själv blev instruktör förstod jag nog inte riktigt hur mycket jobb det ligger bakom en gruppträningsklass. Samtidigt är det verkligen jätteroligt att kunna presentera en ny klass för deltagarna. Men allra bäst är jag som instruktör när jag är så trött på koreografi och musik att jag nästan kräks på den. Det är då kroppen gör allting automatiskt och jag kan fokusera på att verkligen peppa deltagarna att göra sitt bästa!

söndag 14 november 2010

Nattliga löparäventyr

Men först några ord om mina nästan nya skor som verkligen fått bekänna färg det senaste dygnet. Något som de klarade med bravur! Under våren och sommaren har jag sprungit i ett par likadana (Nike Lunarelite) med i en ljusare färgnyans. Först när jag bytte ut dem märkte jag hur slitna de blivit. Dessa har ny spänst och är dessutom passande nog svarta inför höst- och vinterturerna. Oavsett färg sätter leriga rundor ändå sina spår:



Jag har överlevt alla åtta ultraintervaller! De första sju milrundorna gick på exakt samma bana. Underlaget förändrades något från tidig lördagmorgons is till natten mot söndag då isen till största del lösts upp och bildat ett mjukt lager lera. Mina varvtider (varje varv var för övrigt 10,12 km långt) blev följande:

1: 58 min 28 sek

2: 57 min 22 sek

3: 56 min 43 sek

4: 56 min 52 sek

5: 56 min 38 sek

6: 57 min 46 sek

7: 61 min 34 sek

8: 62 min 41 sek

Notera jämnheten tidsmässigt i de sex första intervallerna! På bara ett par timmar lyckades jag med bedriften att ladda om för att orka ännu en intervall i nästan exakt samma tempo. Vad hände sedan i sjunde och åttonde? Det är vad detta blogginlägg kommer att handla om.

Upprepningen springa, duscha, äta, ladda upp resultat och vila blev snudd på tjatig till slut. Jag såg verkligen fram emot att slutligen få gå och lägga mig och sova utan att behöva sätta klockan och maka mig ut på ännu en runda. Metodiska upprepningar och mönster på det här sättet är inte riktigt det jag trivs bäst med, även om det bara skulle göras åtta gånger. Egentligen gillar jag inte att springa flera varv på samma bana heller (med undantag för Ursvik Ultra), men nu valde jag det för att kunna jämföra mina varvtider på ett rättvist sätt.

Den näst sista intervallen hade start vid midnatt. Mörkret var kompakt och små, lätta snöflingor singlade glest genom luften. Jag väntade mig inte att möta en enda människa ute i skogen, så dröm om min förvåning när det står en tjej med en hund i vägkanten efter att gatlyktorna upphört och mörkret tagit vid. Inga reflexer, men däremot glänste hundens ögon i pannlampsskenet. "Hej hej", hälsade jag och sprang kvickt förbi.

Nu var jag hjärtligt trött på banan. Jag tyckte mig känna igen varenda pöl, varenda sten, varenda gren... Och jag märkte att jag vid samma avsnitt på banan tänkte samma tankar som föregående varv och jag visste också exakt när GPS-klockan skulle pipa till och vibrera på armen för att markera varje tillryggalagd kilometer. Det kändes hur uttjatat och o-spännande som helst. Därför bestämde jag att den sista milrundan skulle bli något helt annat och det ändrade min upplevelse av banan när jag bestämt att jag inte sprang den för näst sista, utan för allra sista gången.

Med bara 400 meter till min "mållinje" får jag se ett par ögon glänsa till i pannlamps-skenet igen. Mitt på vägen! Ibland stannar ett rådjur till, men de brukar snabbt se till att trava vidare när de inser att någon är på väg mot dem. De här ögonen stod stadigt kvar mitt på vägen. Då inser jag att det måste vara hunden som jag mötte på väg ut på fältet. När jag efter ca 100 meter kommer fram ser jag tjejen ligga halvvägs i diket. Huvudet och axlarna ligger uppe på asfalten och resten av kroppen i det riktigt leriga och skitiga diket. Hon är alldeles kritvit i ansiktet och jackan är öppen. Snöblandat regn faller rakt ner i ansiktet och på bröstkorgen eftersom hon bara har en tunn och ganska urringad tröja under jackan.

Jag stannar förstås och lyser henne rakt i ansiktet med min ganska starka pannlampa. "Är du okej?" frågar jag och hon mumlar ett ja till svar och börjar skruva lite på sig. "Du kan inte ligga här i kylan" fortsätter jag och det är när hon svarar att det inte alls är kallt som jag förstår att hon är stupfull! Bokstavligen.

300 meter kvar till min mållinje. Ska jag springa dit först, stoppa klockan (jag har en bra tid på gång) och sedan återvända till henne? Nä, jag bestämmer mig för att få henne på fötter först. Det går inget vidare. Varje gång hon är på väg att resa sig upprätt får hon bakvikt och ramlar tillbaka ner i diket. Där har hon vatten upp till halva smalbenen. Riktigt smutsigt dikesvatten. Inte ens när jag tar ett stadigt grepp om hennes hand och underarm tycks det hjälpa. Jag ber henne luta sig framåt, men så fort hon är på väg upp tappar hon kontrollen igen. Det är inte så enkelt att hjälpa en vuxen person som är alldeles lealös.

Hunden verkar nästan tycka att läget är genant och travar in i hästhagen bakom henne medan rullkopplet sträcks ut. Den har till slut lyckats trassla in kopplet mellan staketstolparna och blir fast. Så bra, då kan jag få tjejen att släppa kopplet och på allvar med ett grepp om båda hennes händer få upp henne ur diket. Väl uppe på vägen har hon svårt att stå rak. Jag hämtar hunden, ger henne kopplet, frågar om hon bor i närheten (det gör hon) och om hon klarar sig själv nu (vilket hon påstår sig göra). Hon ser ut som att hon just sprungit Tjurruset i dunjacka och lädertövlar, ungefär.

Jag spurtar mot mållinjen, släcker pannlampan och ställer mig lite vid sidan av vägen så att jag får en chans att se och höra henne komma vinglande mot bostadsområdet. När jag på håll ser henne kliva in i en trädgård kommer samtidigt en bil med påslaget extraljus utifrån Järvafältet. Kanske någon som varit ute och letat efter henne? Eller ännu värre, någon skummis som kommer att få syn på en ensam onykter tjej i mörkret? Jag joggar bort mot trädgården där jag såg henne försvinna in och där står hon och hunden. "Är du hemma nu?" ropar jag samtidigt som bilen passerar på vägen bakom oss och när hon svarar ja och jag ser att hela huset är ordentligt upplyst springer jag vidare hemåt, kall och frusen.

Sista intervallen springer jag bara runt, runt i vårt bostadsområde. Det regnar. Jag känner mig som en halvvaken robot och aptitavsaknaden efter intervall nummer sju gör benen extra tunga, så att tiden blir usel. Jag borde tvingat i mig mer än blåbärssoppa och banan. Men i mål kommer jag i alla fall och det känns fantastiskt skönt att nyduschad få krypa ner under täcket och sova på riktigt!

lördag 13 november 2010

Allt är möjligt

"Inga nya milrekord"... Pyttsan! Jag slog ett nytt för idag på min femte runda!

När jag kom tillbaka hem serverades risgrynsgröt av Jörgen som fixat och donat i köket medan jag var ute. Han är inte särskilt förtjust i att jag springer, springer och springer. Men av kärlek pysslar han ändå om mig och sköter markservicen.

Ut i mörkret

Fjärde intervallen blev den sista i dagsljus. Nu är det mörker som gäller för de fyra sista. Pannlampan är laddad. Benen börjar bli en aning sega och nu slår jag nog inga nya milrekord för den här tävlingen.

Löparenergi

Mellan intervall tre och fyra laddar jag med:





Kaloririkt och lätt att få ner när aptiten börjar svikta och jag ändå behöver energi. Den tredje 10 km-intervallen gick helt okej och jag kapade nästan en minut till tidsmässigt. Nu är det mer lera än is på min bana och jag sprang i mina Nikeskor, som knappt går att känna igen efteråt...

Jag mötte två islandshästar och två andra löpare. Annars syns inte så mycket folk på det novembergrå Järvafältet en dag som denna. Ikväll och inatt lär jag säkert bli ganska ensam.

Det blev dubbat

Dagens andra milrunda kändes bra mycket lättare än den första och resultatet blev också en dryg minut snabbare. Den här gången fick jag en bättre överblick över isläget ute på Järvafältet eftersom det nu hunnit bli ljust. Kanske kan det gå att springa i vanliga skor, men med dubbarna kunde jag känna mig 100% säker i ett par av de riktigt isiga småbackarna.

Ute på min milbana är det en salig blandning av bar asfalt, is, lera och bar grusväg. Därför ser skorna ut såhär eftertvå rundor. Notera den lilla isbildningen under vänsterdojans framfot. Vädret är precis så skönt kyligt och grått som november brukar vara. Och på något underligt sätt är det ganska vackert.

Lite mer än en timma kvar till mil nummer tre. Jag har duschat av mig svetten, tankat energi i form av Overtim´s 640 (fransk måltidsersättning för uthållighetssporter) och saffransgifflar. Däremot har jag misslyckats med att tanka över mina GPS-filer till tävlingssidan på jogg.se, så jag är inte med i tävlingsklassen som jag hade hoppats på. Men jag springer ändå vidare...

Grevens tid

Idag är det alltså dags för ultraintervallerna, 8x10 km med start var tredje timma. Första start 06.00.

Jag hade satt mobilen på väckning 4.45 för att kunna ladda med en lätt frukost och en kanna kaffe. Men det blev inte så, mobilen tappade batterikraft under natten och när jag mitt i min oroliga sömn sträckte mig efter den för att kolla vad klockan var upptäckte jag att den var helt död. Bästa att ladda den då, så jag klev upp, gick ut i köket för att hämta laddaren och upptäcker att de gröna digitalsiffrorna på microvågsugnen visar 5:55!

Nu gällde det att handla snabbt! Jag hade 15 minuter på mig att komma iväg för att kunna delta i tävlingsklassen. Jag fick glömma frukost och kaffe och i panik leta fram dubbade skor, GPS-klocka och pannlampa. Klockan 06:04 knatade jag iväg, halvsovande. Benen kändes tunga och de första 4 kilometerna gick åt till att vakna. Först då slog det mig att jag ju faktiskt hade sällskap av massor av löpare, men på andra platser runtom i landet! Mitt ute i skogen i mörkret kom den insikten och det kändes häftigt! Jag ångrade inte mitt beslut att störta iväg oförberedd.

Någon drömstart på detta tävlingsdygn blev det knappast. På tom mage och alldeles yrvaken är det svårt att göra en bra mil.

Nu laddar jag för intervall nummer två. I magen har det landat en lätt frukost och två muggar kaffe. Fortfarande känner jag mig nyvaken. Just nu funderar jag på vilka skor jag skall välja eftersom ca 25% av min runda är isbeklädd. Det blir nog dubbat, trots att det är en aning obekvämt på barmark.

fredag 12 november 2010

På skidor

En svensk klassiker verkar vara en härlig utmaning, tycker jag! Flera olika motionsformer som håller dig igång hela året är ju kanonbra. Dessutom blir det variation för både hjärnan och kroppen med skidor, cykel, simning och löpning.

Jag både läste och hörde igår att det är dags för säsongens premiärlopp på skidor i Bruksvallarna. Det var dit jag åkte på träningsläger när jag bestämt mig för att göra klassikern och att låta den starta med Vasaloppet.


Skidstadion, Bruksvallarna

Jag hade inlett klassiker-karriären med att anmäla mig till Vasaloppet redan på våren för tre år sedan. Jag ville åka det riktiga loppet eftersom sambo Jörgen berättat för mig hur gärna han ville återgälda det publikstöd han själv fått under sina tio Vasalopp. "Då kan han ju heja både på mig och tusentals andra", tänkte jag. Men jag höll min anmälan hemlig till början på hösten. Då blev det ju dags att skaffa utrustning och så började tidningen "Vasalöparen" dyka upp i brevlådan.

Mina minnen av skidåkning från barndomen var till 99% positiva. Pappa och mamma tog ofta ut oss i 4 km-spåret som passerade inte långt från vårt hus. Vintrarna på 70- och 80-talet var liksom vitare på något sätt. Varm choklad och äggsmörgås i en ryggsäck, solig glänta, det finns några riktigt idylliska foton hemma i familjealbumet.

Mina övriga referenser bestod av det jag sett av världseliten på tv. Gunde Svan, Torgny Mogren, Charlotte Kalla, Marcus Hellner med flera som jag suttit bekvämt inlindad i en filt och hejat på en iskall vintereftermiddag. Visst är längdskidor en underbar sport! Och det ser så lätt ut när de fullkomligen flyger fram i spåren! Dessutom hade en PT-kollega påpekat att just skidor borde vara min sport, med den styrka och kondition som jag besitter vore skidåkning idealiskt.

Verkligheten visade sig vara något helt annat. När vi gett oss ut i Bruksvallarnas iskalla värld med nästan hur mycket välpreparerade spår som helst brast det redan efter tre kilometer och jag satt på knä i snön med Lille Skutt-tårarna sprutande ur ögonen. Där och då bestämde jag mig: det blir inget Vasalopp! Bittert ångrade jag mitt beslut att inte ta med löparskorna på träningslägret. Jag hade ju tänkt att jag skulle svischa fram på skidor i mil efter mil, så det skulle helt enkelt inte finnas tid för löpningen.

Jag sprang ändå. I mina klumpiga vinterkängor från Salomon. Inte minsta flexibilitet i sulan och vikten på kängorna ska vi inte prata om, men det spelade mindre roll när det var 20 minusgrader ute. Som tur var visade sig mina nyinskaffade skidåkarkläder passa lika bra till löpning.

Det ser nu ut som att skidorna kommer att få gå ett Vasalopp trots allt, men det är knappast mina pjäxor som knäpps fast i bindningarna, utan MarathonMias...

Ingenting är omöjligt. Om min vilja att åka Vasaloppet varit riktigt, riktigt stark så hade jag sett till att kämpa vidare och kunna ta mig de nio milen med hedern i behåll. Men jag ansåg det inte värt den möda jag skulle behöva lägga ner på att lära mig åka. Det skulle ta massor av tid från annan träning, som löpning t.ex.

onsdag 10 november 2010

Glad trots snöslask

Tack alla ni underbara som kommenterade i förra inlägget! Idag har jag varit så glad att inte ens snöslasket kunde rubba humöret.


Lycklig över att det finns en så fiffig uppfinning som vattentäta sockar (Seal Skinz) fick jag en härlig promenad till jobbet i förmiddags!

Gilla läget

"Är du sådär glad jämt?". Den frågan får jag emellanåt. Och jag brukar svara att jag är glad nästan jämt. Underrubriken på den här bloggen är "Gilla läget! Livet är enkelt och kul!", därför att det är precis så jag ser på livet. Jag väljer att vara glad nästan jämt. Ingenting blir lättare för att jag deppar eller surar, varken för mig själv eller någon annan. Jag kan inte påverka världen, men jag kan påverka min egen attityd till världen runtomkring mig, hur jag upplever och tolkar den.


Foto: Sara Ringström

Den här insikten har jag vunnit med hjälp av andra människor. Jag tror inte att jag är född naturligt glad och lycklig på något sätt, jag har fått lära mig det på livets stig (åh, så klyschigt klokt det låter, inte sant?). Och jag är fantastiskt tacksam för det.

Förra veckan såg jag ett avsnitt av "Grannfejden" på tv. Robert Aschberg satte sig ned med grannarna som grälade och bad dem berätta lite mera om sig själva, så att de kunde lära känna varann och kanske få förståelse. En kvinna som hette Eivor fick börja. Hon inledde med att beklaga sig över att hon minnsann varit med om mycket i sitt liv. Många svåra sjukdomar. Så berättade Eivor om hur sjukdomarna begränsat henne och tagit hennes energi och att hon numera kände sig mycket trött. Och det var också i princip allt vi tittare fick veta om Eivor.

Om du blir ombedd att berätta om dig själv, hur inleder du då?

tisdag 9 november 2010

Vill inte sitta still

Tidigare i bloggen har jag nämnt att jag emellanåt har stora luckor i mitt dagsschema som personlig tränare. Så gott som varje dag blir det någon eller några "håltimmar" mellan kunder och gruppträningsklasser. Egentligen är det givet, de flesta vill träna före eller efter jobbet/skolan.

Den här tiden passar jag ibland på att träna själv. Det brukar vara väldigt lugnt och skönt ute på träningsytan. Men jag kan ju inte bara träna och träna och träna.... En del av dessa timmar tänker jag att jag skall använda till planering, mailkonversation och telefonsamtal. Lite kontorstid, helt enkelt. Administrationen kring mina kunder och klasser får jag sköta på den här övriga tiden. Vi har ett fantastiskt fint kontor med pärmar, dator, pennor, telefon och allt som hör ett kontor till.

Men jag kan inte sitta still! Kontorsjobb verkar helt enkelt inte vara min grej. Så fort någon kollega ska ta en kaffe, gå ett ärende eller kanske träna själv så tenderar jag att haka på. Allt som innebär att jag måste lätta på rumpan från skrivbordsstolen lockar enormt! Ibland bara "måste" jag själv gå en runda i Sollentuna Centrum och kolla läget. Klockan tickar och så blir jag arg på mig själv för att det tog så lång tid alternativt inte alls blev av att jag gjorde de där administrativa sakerna. Inte undra på att chefsjobbet inte passade mig. Det innehöll en massa tid framför datorn och i telefon.

Att sitta på bussen till och från jobbet ger mig ochså myror i benen, jag märker attjag blir rastlös och spänd. Alltså springer jag dit och hem idag.

måndag 8 november 2010

Åretruntlöparen

För många motionslöpare är säsongen nu över. Under de mörka och kalla månaderna hittar de alternativa träningsformer, gärna inomhus. Löpband kan vara ett alternativ för att hålla igång benen i löpsteget lite då och då. Men i ärlighetens namn så är det inte speciellt motiverande att inte komma någonstans när du springer. Däremot kan det vara ett ypperligt sätt att träna psyket!

Fram till för några år sedan resonerade jag likadant och lade ner utomhusträningen. Rädslan att frysa eller att halka tog överhanden och med stor sannolikhet tappade jag både kondition och teknik över vintern.



Foto: Sara Ringström

Numera är löpningen med mig året runt och varje årstid har sin charm! Rätt utrustning är förstås ett måste. När temperaturen kryper ner mot noll, eller under, föredrar jag långa tights, underställströja i ull och en vindjacka. Mössa och vantar blir en självklarhet. När start och mål sker i anslutning till en varm lokal (hemma, jobbet eller liknande) behövs oftast mindre kläder än du först tror. Det är helt okej att frysa en aning den första kilometern, för när du väl ångat igång vill du också kunna bli av med överskottsvärmen och inte svettas alltför mycket. Blöta, svettiga kläder i minusgrader kan snabbt göra dig nerkyld.

I år har jag skrivit snöskor på önskelistan till jultomten. Det är ju omöjligt att veta om vintern blir vit, låt oss ändå hoppas på det. Har aldrig provat att förflytta mig i snöskor, men jag är hemskt nyfiken.

lördag 6 november 2010

Snart dags för ultraintervaller

Redan i september nämnde jag i ett inlägg helgen med ultraintervaller, planerad till november. Tiden har rusat sedan dess, känns det som. Nästa helg är det nämligen dags!

Tävlingen har blivit ännu mera seriös sedan initiativtagaren Krister fått hjälp av jogg.se med att lägga upp en särskild sida innehållande officiell rapportering för ultraintervall. Det kommer att kunna koras en ultraintervallsegrare samt presenteras en resultatlista där! Absolut inget måste att vara med och tävla, för det finns även en motionsklass. Men jag lockas av att finnas med på resultatlistan och därför gäller det att smida planer för att kunna prestera mitt allra bästa när det blir dags.

Det som kommer att hända är följande: 10 kilometer skall springas 8 gånger under ett dygn. Första start är klockan 6 på lördagsmorgonen och sedan går starterna var tredje timme fram till klockan 3 på natten mot söndag. Det går bara att registrera det aktuella 10km-loppet fram till nästa start, alltså behövs tillgång till internet och det går inte att slå ihop två lopp och springa 20 km på ett bräde för att få längre vila. Om du inte fuskar, förstås, det går ju inte att kontrollera.

Den stora utmaningen här är givetvis att du kommer att bli mer och mer sliten för varje intervall, både fysiskt och mentalt. Låt oss säga att det tar knappa timmen att genomföra ett lopp. Då har du två timmar på dig fram till nästa start. Vad ska du äta? Ska du duscha? Är det någon idé att komma ner i varv och sova en kort stund?

Med viss rutin från ultralopp även på udda tider på dygnet tror jag mig ha en strategi som kan fungera. Det ska verkligen bli skoj att testa den i skarpt läge nästa helg! Min utgångspunkt blir hemifrån, med genomtänkt påfyllning kylskåp och skafferi. Eftersom jag vill vara så snabb som möjligt väljer jag en relativt platt runda som till största delen består av grusväg. Nya Nikeskor behöver vara införskaffade och lätt insprugna tills dess.

Detta blir säsongens sista "tävling" och sedan väntar många veckor av träning, träning och åter träning innan det framåt vårkanten börjar bli dags för Ursvik Ultra, min absoluta favorit! Det har varit ett minst sagt intressant löparår 2010 som lett till många nyttiga insikter och bäddat för revanschens år 2011!

fredag 5 november 2010

På hemväg

Det tillhör verkligen inte vanligheterna att min arbetsdag är slut vid lunchtid. Därför kändes det som en ovanlig torsdag igår. Trots att det blåste kyligt stod solen högt på en blå himmel när jag lämnade underjorden på Sats Odenplan strax före klockan 14. Jag stack nog ut lite med trekvartslånga tights och tunn vindjacka bland alla påpälsade höstflanörer. Och hade det inte varit för att min avsikt var att springande ta mig hemåt så hade jag varit väldigt avundsjuk på alla tjocka mössor och vantar som jag såg.

Min avsikt var att handla nya Nike löparkor och sedan springa hem i dem. De gamla har fullständigt utslitna sulor och ett hål vid tån, så det är verkligen dags. De är faktiskt en ganska sorglig syn, men har förstås burit mig många mil på grus- och asfaltvägar.

Det var nog inte meningen att jag skulle köpa nytt just dena torsdag, för när jag närmar mig Runners Store på Vasagatan upptäcker jag att jag glömt mitt Visa-kort i fickan på min Sats-väst som hänger kvar i mitt skåp i personalens omklädningsrum på Sats Odenplan. Bara att vända igen. De gamla skorna får alltså hänga med nån vecka till.

Såhär sent på hösten blir det en häftig upplevelse att starta löprundan i solsken och landa hemmavid i mörker. Min vanliga cykelväg till och från stan kändes otroligt ospännande när jag hade så gott om tid. Därför blev det en utökad tur som gick via Brunnsviken. Sol, vind och vatten var huvudingredienserna på första halvan. Reflexer och gatlyktor kryddade den andra.

onsdag 3 november 2010

Fråga en PT

Personliga tränarnas kontor har en stor glasvägg ut mot träningsytan med alla maskiner och redskap. Det är verkligen inget ställe där vi gömmer oss, utan tvärtom. I eftermiddags satt jag där en stund för att kolla mina mail samt sortera lite papper. En ung, blond tjej med en iPod på armen kommer fram till dörren (även den i glas) och jag vinkar till henne att det är okej att kliva på.

"Får jag ställa en snabb fråga till dig?" undrar hon. Jag kan knappast svara för personliga tränare i allmänhet, men åtminstone jag gillar att svara på träningsfrågor så mitt svar till henne blir givetvis "givetvis". Nyfiket sträcker jag på ryggen, spetsar öronen och undrar vad som skall komma. "Hur tränar man bort det här?" får hon ur sig samtidigt som hon lyfter ena foten från golvet och nyper tag högt upp på ena lårets insida. Det är inte så speciellt mycket hon kan greppa tag i, men ett par centimeters tjocklek har nog "det där" som hon uppenbarligen inte gillar att ha på sin kropp.

Suck... Den här typen av fråga är aldeles för vanlig. Jag brukar alltid svara med sanningen: din kropp har lagrat underhudsfett där, inte speciellt mycket och när du lyfter upp benet sådär och nyper tag hårt, ja då finns det något att klämma i eftersom musklerna är helt avslappnade. En del frågeställare klämmer tag på överarmens baksida samtidigt som de håller upp armbågen i axelhöjd. Samma svar där. Ibland trillar poletten ner redan vid det svaret, men det händer att de frågar vidare. Det hände idag. "Men HUR blir jag av med det?" envisas den blonda tjejen. Nu blir jag lite mer ironisk i mitt svar och säger att "du sitter väl inte i insida-lår-maskinen och kämpar i tron att den gamla myten om punktförbränning fungerar?". Innan hon svarar nej hinner jag uppfatta en mycket snabb och generad blick på just den maskinen.

För oss som jobbar med träning är det en gåta hur lite kunskap det ibland finns om hur kroppen fungerar. Det här är kanske jämförbart med att fråga en kock om hur man kokar ett ägg. Och samtidigt är det tacksamt, för om någon verkligen vill veta och verkligen vill lyssna på svaren, har vi otroligt mycket att ge. Kunskap som kan förbättra livskvalitén.

Jag hoppas att jag kan få mina kunder att sluta fokusera på problemen för att istället upptäcka glädjen i träningen och kunna se och känna sina framsteg. Naturligtvis försökte jag få den blonda tjejen att förstå att en personlig tränare skulle kunna vara nånting för henne, på ett snällt sätt. Det gick inte den här gången, men förhoppningsvis har jag väckt en tanke.

måndag 1 november 2010

Dags att byta tränare?

När jag fick reda på träningsmålen i november funderade jag några sekunder på att byta tränare... Målet är 429 löpta kilometer innan det står 1/12 i almanackan. Tio marathon! Dessutom är det ett krav att jag tränar dynamisk rörlighet varje dag för att hålla mig smidig och skadefri. Inknölat tillsammans med allt detta är 2 stycken styrkepass per vecka, funktionell styrketräning är att föredra.

Det känns ju skönt att det finns en tränare som tror att det här är genomförbart och som kastar ut utmaningen. För jag är inte sen att hugga den. Men är inte målen lite väl högt satta?

Vad min tränare heter? Det är ju jag...