måndag 31 maj 2010

Vi drar till fjällen


För några år sedan hamnade vi mer eller mindre av en slump i Kebnekaise fjällmassiv, sambon och jag. Det blev en superhäftig upplevelse och vi har sedan dess återvänt varje sommar. Så även detta år! Förutom att det är ett säreget landskap att vistas i får vi verkligen vara tillsammans och så får vi tanka ljus, ljus, ljus. Jag verkligen älskar när det är ljust hela dygnet.
I år ska dessutom ett par löpardojjor få plats i packningen, detta blir ett utmärkt tillfälle för utmanande träning inför UTMB. Resan är bokad till slutet av juli.

söndag 30 maj 2010

Måste bara...

... lägga upp en ny favoritbild innan jag ska sova!



Fotograf: Sara Ringström

Tre sätt att löpa

Ute på Järvafältet finns det tre olika sätt att löpa, som jag ser det. Det första är att utnyttja de fina och jämna grusvägarna till ett tempopass. Det andra är att attackera terrängen på kända stigar, t.ex. milspåret och att även här hitta flyt i löpningen. Tredje sättet är att ta med en orienteringskarta och sladda iväg på nya, okända stigar och upptäcka nya ställen. Idag letade jag bergsknallar att springa uppför och nerför.

Vilken underbar morgon det blev! Det var bara jag och skogen. Den första människan såg jag inte förrän jag nästan var hemma igen. Och jag tror att jag hittade de allra knivigaste stigarna, en dröm av rötter, stenar och lera! La Sportiva-skorna fick mig att känna mig säker på foten och faktum är att jag inte ens var i närheten av att snubbla. När jag kom hem smakade frukosten makalöst gott!

Ja, jag var ute före frukost. I två och en halv timme dessutom och nej, jag tror inte att jag bränner bort muskelmassa. Det är dags att sluta tro på den gamla myten och ha den som ursäkt att inte kliva upp i arla morgonstund! Jag åt bra igår och åt bra när jag kom hem, känner mig full av energi just nu.

Söndag morgon före sex

Tänkte kolla om det är lika härligt ute i terrängen som jag tror...

lördag 29 maj 2010

Knäckebröd

Till frukost, lunch och middag funkar alltid knäckebröd. Just för tillfället är knäckebrödet överlägset mjukt bröd i popularitet hos mig. Precis bara som det är, utan pålägg och med en kopp te skulle jag kunna njuta av knäckebrödet men ännu godare blir det med jordnötssmör, messmör eller ost. Den enda egentliga nackdelen med knäckebröd är att det inte fungerar särskilt bra att packa i ryggsäcken som matsäck...

Bild från Leksandsbröds hemsida

Det är mycket i knäckebrödsväg som funkar, men självklart har jag några favoriter som jag helst väljer. Leksands knäckebröd och Roslagsbröd ligger högst upp på min topplista. Min käre sambo var på jobbresa i Dalarna under veckan som gick och kom hem med ett surdegsknäcke från Leksand som jag inte fattar hur jag kunnat missa på butikshyllan här hemma. För när vi var och veckohandlade igår kväll så låg där ju en hel trave svarta, sobra knäckebrödspaket på hyllan längst ner. Det är tunt, mörkt, okryddat och har i sig självt en fantastisk smak! Funkar både till maten och som smörgås med pålägg.

Bröd överhuvudtaget fascinerar mig och en av de mer udda meriterna på mitt CV är fem poäng i brödbakning från Göteborgs Universitet. Jag vill minnas att kursen hette någonting i stil med "Matkultur med inriktning mot bröd" och gick som en sommarkurs i mitten på 90-talet. Vi läste en hel massa teori om mjöl, jäst, surdeg ända ner på molekylnivå under förmiddagarna och på eftermiddagarna bakade vi! Jag cyklade hem proppmätt på mackor i en gassande sommarvärme under de veckorna. Bland det mest intressanta med den kursen var när en av deltagarna letade upp i historiearkiven hur det gick till när man under extrema svältår bakade barkbröd för att spara på mjölet. Och han bakade det faktiskt och bjöd oss andra och det smakade vidrigt!

Vi bakade naturligtvis knäckebröd också, det går att göra fantastiskt både vackert och gott knäckebröd hemma i köket. När jag var liten bakade mamma ofta och hängde upp dem sådär lantligt hemtrevligt på en träkäpp ovanför spisen.

Knäckebrödet i min kost är nog motsvarigheten till terränglöpning i min träning. Det jag allra helst väljer om jag har möjlighet att välja. Lite smuligare, mer tuggmotstånd och det går inte riktigt i samma hastighet (att äta/springa), men är desto mer njutbart.

fredag 28 maj 2010

Terrängval


I början av min "löparkarriär", när jag var i gymnasieåldern och några år efter, fanns inget annat än asfaltslöpning i min värld. Och medan jag bodde hemma sprang jag dessutom utmed samma väg till en vändpunkt och så hem igen. På den vänstra vägrenen nötte jag kilometer efter kilometer, oftast i 7 eller 10-kilometerspass. En sommar upptäckte jag en död grävling några hundra meter hemifrån. Grävlingens förvandlades under sommaren för att framåt höstkanten bara bestå av en liten hög med pälshår. Jag såg den varje träningspass.


Löparboomen som nu sprider sig genom Sverige resulterar i många nya asfaltslöpare, några stycken motionsspårslöpare men desto färre traillöpare. Detta är en kvalificerad gissning efter att ha noterat var jag möter flest löpare när jag själv är ute samt efter att ha pratat med löpande Sats-medlemmar och föreläsningsdeltagare.


När jag nu är passionerad traillöpare och tänker tillbaka tjugo år i tiden kan jag tycka att jag missade mycket. I mina gamla hemtrakter kryllar det av fantastiska skogsmiljöer och slingriga små stigar! Jag får ofta lust att åka dit på träningsläger och återupptäcka allt som jag försummade då.


Jag minns hur jag tänkte då. Jag ville veta om jag blev bättre, d.v.s. kunde springa fortare. Och jag ville veta hur långt jag sprang. Men samma runda i mitt snabbaste tempo vecka efter vecka gjorde att jag till slut landade på en platå resultatmässigt. Just då hade jag varken kunskap eller erfarenhet som kunde hjälpa mig att förså att variationen kunde stärka mig ännu mera. Dessutom tyckte jag att det nog skulle gå väldigt långsamt i skogen, det fanns risk att snubbla och framförallt hade jag ingen aning om hur långt jag sprang.


Nu älskar jag skogen och vill helst vara därute, även om det blir en del asfalt emellanåt. Som idag, när jag löper mellan jobben på Odenplan och Sollentuna.


torsdag 27 maj 2010

Händelserik torsdag

Om onsdagen var händelserik, ja då vet jag inte riktigt hur jag skall titulera torsdagen. Till bredden fylld med action har min dag varit och precis ALLT har varit roligt och spännande! Dessvärre är jag alltför trött för att kunna dra detaljer just nu. Jag säger godnatt istället. Sov sött...

onsdag 26 maj 2010

Händelserik onsdag

Kvällslugnet har lagt sig här i ett bostadsområde norr om Stockholm. Solen är på väg ner, det har slutat blåsa i trädtopparna och allt som hörs är fågelkvitter. Denna sena timme är det svårt att tro att jag faktiskt haft en actionfylld och spännande onsdag. Men så är det.

Jag bytte ut morgonens tänkta trailrunning-timme mot jobb vid datorn. Jobb som kommer att synas på den där annons-sajten jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det kommer att synas i nästa vecka och då avslöjar jag också detaljerna... Håll ut!

Så bar det av till Sats Sollentuna för att träna en av mina nyare kunder. Funktionellt förstås, för det pallar han.

Hem igen och jag fick skjuta på min cykelträningsrunda ett par timmar eftersom mer spännande "jobb" dök upp på mailen och jag fick ringa lite telefonsamtal. Jag kommer med största sannolikhet att promota trairunning via bloggen (precis som jag redan gör) och jag kommer att synas på en trailrunning-sajt, så att fler hittar hit och kan bli inspirerade! Ge och ta.

Om hjärnan jobbade för högtryck på förmiddagen så var det kroppen som fick kämpa under eftermiddagen. Jag höll mitt löfte till mig själv om en träningsrunda på landsvägsracern och susade fram på både små och stora vägar i solskenet. Visst är det kul att cykla i klunga, men det är verkligen inte fy skam att i ensamt majestät kunna njuta av de vackra omgivningarna ute på landet! Jo, jag får ta all motvind själv visserligen, men det priset betalar jag gärna en dag som den här. Det blev ytterligare några mil att addera till min hittills ganska mediokra Vätternrunda-träning.

Askan tipsade mig häromdagen i en kommentar att han brukade springa direkt efter middagen som en mental prövning. Ofta känns det ju en aning obekvämt att ge sig ut just då. Jag tog fasta på det tipset och gav mig ut en dryg halvtimme efter en stor portion tagliatelle med saffranssås. Jag skulle ju ändå tillbaka till Sats Sollentuna och jag stack iväg med tidsmarginal ifall jag skulle kräkas på vägen och behöva promenera. Men det hände inte. Förmodligen sög min kropp gladeligen åt sig pastan efter cykelturen för det kändes helt okej att springa. Så fick jag springa hem också några timmar senare, vrålhungrig istället. Passade då på att sätta målet att springa snabbare hem från, än till, jobbet. Vilket jag också gjorde. Med tjugo sekunders marginal.

Om jag hunnit bli frisk än? Tillräckligt.

Godmorgon!


Idag verkar gräset vara lite grönare på något vis. Har du också märkt det? Det är inte längesedan vi fick drömma om dessa dagar... Och nu är vi här!

Snölöpning som faktiskt inte var slölöpning!

Foto: Sara Ringström

tisdag 25 maj 2010

Fredag den trettonde

Det kunde ha varit en ursäkt, men datumet stämmer tyvärr inte. Jag gissar att det inte bara är i min almanacka som det står tisdag den 25:e idag. Men fadäserna började egentligen under dygnets sista timmar igår.

Jag hade redan gått och lagt mig och hade svårt att somna på grund av att jag hostade så mycket, när jag kläckte den briljanta idén att jag skulle tvätta överdragen på stolsdynorna i köket. De är ljust, ljust beigea så de ser ganska snabbt solkiga ut och jag hade dessutom spillt på två av dem. Jag tänkte att om jag tvättar dem i maskin under natten, hänger dem på tork imorgon bitti och kränger på dem rena, torra och fräscha på kvällen efter jobbet så blir det jättebra! Observera att jag var ensam hemma och gick upp ur sängen helt näck och monterade av stolssitsarna på tre av stolarna (jag tänkte att det var bra att spara en att sitta på till frukosten, så jag valde den som såg renast ut) och slängde in dem i tvättmaskinen. Det kunde ha blivit jättebra om jag inte i sista sekunden valde att slänga in en scarves som jag länge tänkt tvätta.

Fortsättningen kan du ju lätt räkna ut själv. Om jag slängt in alla fyra överdragen i tvättmaskinen tillsammans med scarvesen hade det i alla fall varit mindre uppenbart vad som skett. Men nu lyser en av stolssitsarna i köket pinsamt vit mot de tre blaskigt mintgröna som står intill...

Mintgrönt eller gräddvitt, vilket är egentligen snyggast...?


På jobbet vid lunchtid snubblar jag på en 50 cm hög glasvas. Som i slow motion ser jag den falla framför mina fötter och eftersom även min arm rör sig i slow motion vid samma ögonblick, har jag inte en chans att fånga upp den. Glasvasen krossas mot golvet och skär upp ett djupt sår vid min fotknöl.

Det finns ingen ursäkt, men det finns en förklaring. Inga datum att skylla på utan bara den mänskliga dumheten hos mig, framkallad av stress och inget annat. Det är dags för lite yoga och meditation igen, banne mej!

måndag 24 maj 2010

Cykelvecka

Förkylningen släpper sakta greppet om kroppen. Det kan fortfarande tydligt höras att jag inte är hundra procent frisk, speciellt eftersom jag hostar en del. Revanschsugen som tusan (efter att ha missat cykelloppet i helgen) vill jag nu bara vara ute och trampa! Framförallt för att jag vet att kroppen behöver vänjas vid att sitta framåtböjd på en hård racersadel i timtal. Idag håller jag mig lugn för att under morgondagen känna på lite lätt cykling och kanske kunna gå för fullt till helgen.

Det är verkligen dags att provcykla mina nya, fina Vätterrunda-kläder som jag förärades i födelsedagspresent för X antal veckor sedan. Jag får göra min egen Roslagen-tur på lördag eller söndag, helt enkelt. Bara att välja den dag med soligast väder till cykel och om det blir mulet/regn får det bli löpning den dagen. Vilken träningsplanering, va?

söndag 23 maj 2010

Inget lopp

Kroppen sa stopp, det blir inget lopp. I skrivande stund går starten på Roslagsvåren. Själv sitter jag och hostar och snörvlar, har nyss klivit ur sängen och efter en kväll och natt med feber känner jag mig rätt så mör. Hade hellre varit lika seg i kroppen av andra orsaker denna söndag, som till exempel en nätt liten cykeltur på 135 km. Eftersom regnet strilat ner nu på morgonen hade jag även fått ett ypperligt tillfälle att testa min nya dyrgrip-jacka som skall skydda mig mot regn och vind i sommar.

Det finns en hel drös med spännande och vackra cykellopp att sikta på denna säsong, kolla bara Svenska Cykelförbundets tävlingskalender . Mitt stora mål är förstås Vätternrundan, som ligger relativt tidigt på säsongen. Nu blir det svårt att klämma in något lopp före...

Från en av förra sommarens härliga cykelturer. Paus vid Skepptuna kyrka.

Det finns ändå massor av träningsrelaterade sysslor som jag kan göra fastän jag är sjuk. Jag kan planera detaljer för en konditionsföreläsning jag skall hålla i veckan, plugga på mina nya cykellåtar till mitt CykelPuls-pass på fredag och så har jag fått ett annat spännande uppdrag som gör att jag kanske kommer att synas en del på en annons-sajt under sommaren. Mer om det får jag berätta när det drar igång på allvar, så att ni kan hålla ett öga på mig även där.

lördag 22 maj 2010

Krasslig

Att jag inte har rapporterat en enda sjukdag det senaste året betyder knappast att jag aldrig varit dålig. Bara att jag lyckas pricka in krassligheten till mina lediga dagar, som t.ex. den här helgen. Inatt vaknade jag med en svidande, svullen hals. Det är inte så allvarligt att jag ligger till sängs, men visst är jag matt och tung i huvudet.

Roslagsvåren imorgon ligger illa till, det är lätt att konstatera. Och blir det så att jag får ställa in så var det väl inte meningen att jag skulle ut och cykla, helt enkelt.

När jag inte är frisk vill jag att tiden skall gå så att jag snart blir bra igen. När jag är ledig vill jag att dagarna skall kännas långa, så att jag hinner med allt det roliga och avkopplande som jag planerat för under veckan. Nu blir det konflikt mellan de två. Men eftersom jag har ett roligt och givande jobb så önskar jag nog mest ändå att tiden skall gå fort och att jag därmed snabbt är frisk igen.

fredag 21 maj 2010

Varvet

Fem år i rad har jag sprungit Göteborgsvarvet, men i år stannar jag hemma. Det är tävlingsfritt på löparfronten fram till UTMB i augusti. Istället blir det cykel på söndag, Roslagsvårens långa bana på 135 kilometer, en härlig genomkörare inför Vätternrundan.

MEN jag har ett löpar-lopp som jag sneglar på och som lockar mycket...

torsdag 20 maj 2010

Snedsteg

Som jag nämnt tidigare är en personlig tränares arbetstider ofta utspridda över dagen. Några ombokningar i mitt schema i måndags resulterade i en stor lucka utan kunder under onsdagen. Lång tid till egen träning, med andra ord. Det gäller att ligga i nu, med tre månader kvar till Ultra Trail du Mont Blanc, och ta alla chanser till långa terränglöpningar.

Upptäckarlöpningen längs Upplandsleden fortsatte. Jag tog mig ut över Järvafältet och klev på leden strax norr om Stäket för att fortsätta söderut. Sommarvärmen som bäddade in hela Stockholmsorådet i en fuktig, tryckande hetta, är knappast mitt idealväder för löpning. Desto bättre med tanke på sommarens lopp, det finns risk (chans?) att det kan bli både värme och kyla då. I alla slags väder behöver jag ge mig ut, på alla möjliga tider och gärna i knivig, teknisk terräng med mycket backar. Egentligen skulle jag behöva många fler och längre backar än den här delen av landet kan bjuda på. Men det skall vi säkert kunna råda bot på längre fram i sommar...

Salomon Speed Cross blev dagens skoval och jag kan efter den här turen bara stämma in i kritiken jag hittills tagit del av, både positiv och negativ. Om jag säger att jag är glad att jag även fann La Sportiva-skon i min storlek, så förstår du säkert hur jag menar. Om inte, så kommer det säkert att klarna längre ner i inlägget.

Efter att ha kryssat runt på lite cykelbanor och smågator vid Stäket kom jag upp på en höjd och en underbar vy över vattnet öppnar sig:

Uppe på den här höjden låg några relativt nybyggda villor med en fantastisk utsikt över en flik av Mälaren. Vilken lyx att få både denna och närheten till Upplandsleden!

Grönskan har de senaste dagarna tagit fart ordentligt. Blad spricker ut både högt och lågt och gräset växer så att det knakar. Jag gillar när allt är så nytt och fräscht ljusgrönt i naturen. Dessutom blir utmaningen att hitta rätt på vandringslederna större när allt flermarkeringar döljs av grönskan. Det gäller att ha koll på kartan också. På denna del av Upplandsleden hade jag aldrig vistats förut och det ställer högre krav på sinnesnärvaro. Jag sprang fel flera gånger och fick vända om eller stanna upp och se mig omkring ordentligt. Kanske flytta mig några meter och titta en gång till efter de orangea markeringarna på träd eller stolpar. Vid ett tillfälle när stigen var väldigt stenig och teknisk fick jag i ögonvrån syn på en riktigt brant backe. "Oj, vilken backe" minns jag att jag tänkte och utan att se mig om ordentligt började jag jobba mig uppför. Väl uppe på toppen insåg jag att jag i min back-iver sprungit fel! Jag skulle inte alls upp på toppen, utan den skulle snarare skråas över lite längre ner i skogen. Men jag kom med kartans hjälp snart tillbaka till leden och kunde fnissa åt min egen dumhet att verkligen vilja ta mig an backen.

Medhavd ostsmörgås intogs på en avledens rastplatser strax söder om Görvälns slott. Då hade jag kommit ungefär halvvägs till mitt mål. En fördel med det varma vädret är att det går bra att stanna till och äta i lugn och ro utan att behöva bli frusen. Och fördelen med rastplatser är att där finns ofta möjlighet att slänga skräp i någon soptunna.

Det blev varmt om fötterna i Salomon-skorna, vilket jag var beredd på. Men att de är relativt vridstyva i sulan glömmer jag bort ibland och när leden slingrade ut i en mjuk kohage trampade jag rejält snett! Foten sitter fastkramad i skon och har du väl trampat lite snett finns inte en chans att parera det, hela foten vrids med och det gjorde riktigt ont! Det blev haltande löpning en bit, sedan stannade jag till, trampade runt lite och försökte avgöra hur illa det var. Tog några promenadsteg istället, joggade sedan lätt och efter några minuter släppte den akuta smärtan och jag kom sakta tillbaka till normalt (ultra)löpsteg. Puh! Jag blev riktigt nervös där...

Det är roligt att ha mobilkameran nära till hands. Vissa saker bara måste plåtas. Som den här skylten:

Jag skickade den sedan på mms till några vänner och ställde frågan: "Om Gåseborg bara ligger 700 meter bort, hur långt är det då till Ankeborg?". Jag mindes Kalle Anka-tidningarna som jag och min syster läste flitigt på 70- och 80-talet.

Upplandsleden tog mig ända fram till pendeltågsstationen i Barkarby. I närheten låg en Coop-butik där jag tankade kolsyrat vatten (bubblor är gott efter löpning!), glass och frukt. Jag hoppade på tåget och åkte "hem" till Sats Sollentuna, där jag klev in svettig och lerig. I träningscentret pågick en fotosession för en personaltidning och en hel massa piffade människor sprang runt och såg snygga ut. Jag vet inte om jag blev så mycket snyggare av att duscha och basta, men skönt var det i alla fall!

För mig är detta löpning när den är som bäst. Att få utforska stigar i naturen, vara ute länge ochgärna mitti veckan när det är tomt på folk. Intervaller, tempo, löpskolning, personliga rekord, nummerlappar, tartanbanor och allt sådant som gör löpningen till en idrott känns just då som en helt annan värld. Samma sak eller helt annorlunda, vad tycker du?

onsdag 19 maj 2010

Raggmunk med fläsk

Husmanskost till lunch, det känns ofta väldigt rätt om den är vällagad. Igår tog jag med kollegan till Bondens matbod där det för dagen serverades raggmunk med fläsk. En stor raggmunk och två rejäla bitar rimmat fläsk tillsammans med lingonsylt var precis vad min kropp behövde denna tisdag. Kollegan fick stora ögon och utbrast "Är det inte väldigt mycket fett på det där fläsket?". Jo, det var det och det var precis så som fläsk skall vara. Men jag äter det långt ifrån varje dag och extra energi kan behövas för ultradistanslöpare.

Jag är ofta hungrig. Lunchen blir en stor portion lagad mat. Middag hinner jag nästan aldrig äta, så det får bli två större mellanmål på eftermiddag/kväll istället. Om du är väldigt aktiv fysiskt är det lätt att lyssna på kroppen och känna vad den verkligen behöver i form av energimängd och vätska. Är du däremot inte så aktiv fysiskt och dessutom stressar en hel del, då är det lätt att maten blir ett sätt att kontrollera känslor, relationer och stress. Jag har prövat båda varianterna och föredrar den förstnämnda.

tisdag 18 maj 2010

Utrustningsfunderingar del två

Ryggsäck och pannlampa till långa traillopp handlar detta inlägg om. Det finns obligatorisk utrustning som måste med på färden, som jag skrev om förra veckan. Och någonting att bära den utrustningen i är självklart också obligatoriskt.

En bra löparryggsäck har enligt mig följande egenskaper:

Packvolymen bör vara runt tio liter för att kunna få plats med överdragskläder och energi (i form av godis, gel eller bars), den skall vara förberedd för vätskesystem, vara vattentät, flaskor skall kunna fästas utanpå vid behov, en speciell ficka för värdesaker som är svåråtkomlig utifrån, ett mjukt midjebälte med fickor, dragkedjor skall kunna öppnas lätt även med vantar på händerna, insidan skall vara ljus så att det går lätt att hitta inuti ryggsäcken. Detta var några viktiga detaljer. Det finns ännu flera som kan vara avgörande för vilken ryggsäck du väljer.

Jag har sedan tre år tillbaka en trotjänare som uppfyller alla dessa krav. Den kommer från Lundhags och jag har varit mycket nöjd med den hittills. Själva huvudfacket har en bälgfunktion så att det går att proppa ner rätt mycket saker vid behov, men den sitter ändå tight på ryggen med lite packning. Den har skiftat en del i utseende senaste åren, den aktuella designen är denna:




Det ska mycket till om jag skall byta ut den. Jag känner mig övertygad om att den kommer att göra ett utmärkt jobb runt Mont Blanc i sommar. Men OM något skulle hända och jag behöver ge upp min gamla bekantskap så hade jag varit märkestrogen men bytt modell till denna:





Det är kompressionstungan utanpå som jag tycker verkar oerhört smart och så har den även en visselpipa i bröstremmen. Plus att den är grymt snygg, förstås! Prislappen ser också ut därefter, tusen sköna kronor får du punga ut med för denna läckerbit.

Pannlampa är på obligatorisk-utrustnings-listan inför trailloppet runt Mont Blanc. Starten går på fredag kväll och med största sannolikhet (om jag inte bryter loppet) kommer jag att vistas två mörka nätter uppe i bergen. Faktum är att det även är obligatoriskt med en extralampa och reservbatterier. Mycket ljus och lång brinntid känns tryggt. Även här har jag tidigare gjort en investering. Petzl började sälja denna för ca två år sedan och jag hängde på låset, kan man säga:

Denna har tre olika ljuslägen och det starkaste ljuset är rena rama strålkastaren. Batteritiden är lång och i det svagaste läget kan du ha lampan brinnande i 34 timmar. Och svagaste läget är knappast svagt. Den är inköpt för att delas med sambon som älskar att åka längdskidor och farten på längdskidorna gör att det behövs ordentligt med ljus ute i skogen om vintern. Det här är verkligen dyrgripen i utrustningen, 4600 kronor kostar den ny idag, så jag är glad att den redan är i min ägo. Jag hade knappast haft råd att skaffa denna värsting i dagsläget.

Jag vet att bl.a. Silva på senaste tiden har kommit med många smidiga men ändå ljusstarka pannlampor för traillöpning och orientering. De stora reflektorerna som stack upp högt ovanför hjässan är på väg bort och ersätts av smäckra LED-varianter med skarpt ljus och lång brinntid. Eftersom jag redan är mer än nöjd på pannlamps-fronten har jag inte tittat runt så mycket på andra modeller.

måndag 17 maj 2010

Snabb av långsam träning?

Under de vinterförhållanden som rådde i år har det varit svårt att springa snabbt. Jag har upplevt mig själv som långsammare än vanligt och befarade att det kunde påverka sommarsäsongens löpning. Snön och isen har dock gett starka fotleder, det är det inget snack om.

Testrunda igår kväll i solskenet ute på Järvafältets grusvägar. Syftet med passet var att se om jag kunde göra en (för mig) bra tid om jag stod på allt jag orkade. Valde en runda som jag loggat tider på många, många gånger tidigare. "Snyggt, snabbt, avslappnat" blev mitt mantra under passet. Flera andra löpare var ute denna ljumma kväll. Vaggande, lufsande, studsande stilar. Jag ansträngde mig ännu mer för att springa med flyt och elegans.

Jodå, det blev rekord på denna sträcka! Med nästan en och en halv minuts förbättring på 10,7 km kände jag mig nöjd. Det blir ingen strukturerad intervallöpning i år heller, med andra ord. Däremot blir jag nyfiken på ett laktattest för att få ett kvitto på var min mjölksyratröskel egentligen ligger. Om det jag misstänker är min maxpuls stämmer så låg jag under detta träningspass på 88% av den.

En gång som jag definitivt inte var snabb och lätt i löpsteget var på GAX 100 miles i somras. Här passerar jag Kabusa skjutfält på morgonkvisten och har då sprungit i mer än 14 mil.

video

Tempot är ca 7 min/km och jag har inte sovit en blund på hela natten. Jag är så trött här att jag faktiskt inte ens märker att jag blir filmad, även om det ser ut så. Själv tycker jag att jag påminner om någon slags uppdragbar mekanisk leksak som sakta tar sig framåt. När vi efteråt sattpå gräsmattan vid Sankt Knuts Torg i Ystad och diskuterade loppet var en av kommentarerna att raksträckan vid Kabusa skjutfält känts oändligt lång och trist. Jag hade inte ens noterat att det fanns en raksträcka där...

söndag 16 maj 2010

Utrustningsfunderingar del ett

Tröja och jacka för ett långt traillopp är vad detta inlägg kommer att handla om. Valet är inte så svårt när det gäller tröja. Det finns mycket som är både bra och riktigt snyggt på marknaden. Jag tänker såhär när jag väljer:

Det är viktigt att tröjan är tillräckligt lång ner på höften och inte slutar i midjehöjd. Ryggsäckens midjebälte och tröjans längd måste stämma bra överens för minsta möjliga krångel. Det är oerhört irriterande att behöva dra i tröjan när den åker upp och knölar in sig under midjebältet. Speciellt om jag ska vara ute i mer än ett dygn, och det ska jag ju! Sömmarna, speciellt kring axlarna, måste också vara väl placerade för att inte skava mot ryggsäcken.

Långa ärmar är också det ett måste. Jag gillar verkligen inte att svettas med solskyddskräm på kroppen, så tröjan får stå för solskyddet och då ska ärmen vara lång. Långa ärmar ställer krav på ett material som andas bra och är tunt men helst inte börjar lukta illa efter att ha blivit fuktigt av svett. Dessutom är det en fördel om materialet kan värma om det blir lite kyligt, t.ex. nattetid. Alla dessa krav finns det egentligen bara en variant av tröja som uppfyller: en underställströja i merinoull. Det är inte så svårt att hitta och dessutom finns det flera märken och roliga färger om jag skulle få för mig att matcha övrig utrustning.

Jacka är betydligt klurigare... Som du vet var jag ute och kikade efter jacka i veckan, men kom hem med ett par skor. Jack-jakten var dock inte förgäves eftersom säljarna jag pratade med gav en del tips och fick mig att tänka till på vad som verkligen är viktigt. Jackan kommer jag förhoppningsvis att använda så lite som möjligt under loppet, men OM den behöver plockas fram (och någon gång kommer den säkert att behövas även om vädret är perfekt) finns det en rad viktiga detaljer som kommer att avgöra komforten.

Den måste vara vattentät. Den måste ha huva. Den ska väga så lite som möjligt.

Vattentätheten behöver inte betyda Gore-Tex, även om det är ett välkänt och pålitligt material. Huvan skall sitta fast och vara integrerad med jackan, d.v.s. den skall inte vara avtagbar eller ihoprullningsbar i kragen eller något sådant. När en huva behövs är det viktigt att få på sig den utan krångel samt att det inte finns glipor mellan huva och jacka och heller inga kanter eller irriterande sömmar. Huvan skall gå att dra åt och gärna ha en lite styvare "skärm" så att vatten inte rinner rakt ner i ansiktet. Ventilation under ärmarna är fantastiskt bekvämt om jag ska springa eller anstränga mig i uppförsbackar med jackan på. Fickor är alltid bra att ha på en jacka och de skall naturligtvis vara placerade så att de är lättåtkomliga även om jag har ryggsäck på. Justerbar midja är ett plus, eftersom jackan då kan hjälpa mig att hålla värmen bättre och inte fladdra i onödan (även om ryggsäcken hindrar en hel del "fladder").

Jag har funnit en jacka som jag tror mycket på och som jag faktiskt redan beställt. Hoppas på leverans i början av veckan och kanske även en dag med regn, så att jag kan få testa vad den går för. ;)

Såhär ser den ut:

Denna kommer från Norröna och finns även i rosa(!), vilket jag naturligtvis valde bort direkt. I beskrivningen på webbshopen där jag beställde låter det som den perfekta jackan. Om den även funkar bra att cykla i så är det ett extra plus. Kan jag ha tur igen? När något låter för bra för att vara sant så är det ju ofta just det. Om priset är en indikator på funktion och kvalité så höjs mina förväntningar ytterligare ett snäpp. Tvåtusen spänn.

lördag 15 maj 2010

Tillräckligt besvärligt?


Att självmant träna under besvärliga förhållanden är en del av den mentala tuffheten för mig. Men är det verkligen tillräckligt besvärligt när jag väljer själv, som t.ex idag när jag tagit mig upp extremt tidigt för att vara en lördag?
Några som idag kommer att ha det garanterat besvärligt är de som springer Sträcklöpet. Eftersom jag tycker att det verkar vara ett väldigt besvärligt lopp så är det kanske precis det jag borde valt idag?

fredag 14 maj 2010

Förebild och inspiratör

Har du någon förebild? Den frågan brukar ibland mina kunder få och då gäller det träning och hälsa. De flesta som jag ställer frågan till har faktiskt inte någon förebild, konstigt nog. Det finns ju många personer som ger ett hälsosamt intryck och som lever ett liv värt att att inspireras av och det behöver inte vara någon kändis. Förebilder, mål och värderingar än några av nycklarna till framgång, tycker jag.

En av mina stora förebilder är Ernest Schackleton. Ja, visst klingar det något bekant över det namnet? De flesta som får fundera en stund kommer såsmåningom på en koppling till Antarktisexpeditioner om de inte känner igen namnet på en gång. Han har förärats en adelstitel och bör således tituleras Sir Ernest Schackleton och han levde mellan 1874 och 1922. Fram tills för några år sedan hade jag också en diffus uppfattning om hans bravader, men så kom det ut en fantastiskt fin bok av Ola Skinnarmo, som ju gjort en expedition i hans fotspår. Jag läste den och blev imponerad och fascinerad!

Hans expedition till Sydpolen 1914 resulterade i att fartyget "Endurance" frös fast i isen och det tog 514(!) dagar innan Schackleton och hans besättning kunde räddas. Samtliga 28 män i besättningen överlevde! Förhållandena i islandskapet Antarktis och utrustningen man hade på den tiden gör det lätt att föreställa sig ett rent helvete, där ingen kunde vara säker på att få komma hem till England igen. Men Schackleton gav knappast upp, utan ingjöt mod i besättningen och visade prov på fantastiskt effektivt ledarskap och handlingskraft! Han offrade inga liv för berömmelses skull, vilket kanske vissa andra polarfarare skulle gjort. Efter en misslyckad expedition lär han ha sagt till sin fru Emily: "Jag trodde, min älskling, att du hellre ville ha tillbaka en levande åsna än ett dött lejon".


Fartyget går under medan expeditionens slädhundar ser på 1915.

Han längtade ständigt ut på nya expeditioner och när de inte blev av fick han problem med ekonomi, sprit och familjerelationer. Äventyr var hans grej och han dog under en expedition (av hjärtattack) i januari 1922, 47 år gammal.

Vill du läsa mer om Schackleton och se fantastiska bilder så rekommenderar jag varmt Ola Skinnarmos berättelse. Där fås också djupare förståelse för vad det måste inneburit att ge sig ut på så sydliga breddgrader under tidigt 1900-tal. Olas moderna expedition med all tänkbar finurlig utrustning blir knappst helt problemfri den heller.

torsdag 13 maj 2010

Här är de!




Se föregående inlägg...

Jack-jakten som slutade med skor

Efter ett ärende inne i city tänkte jag passa på att kika lite på lämplig jacka att ha med på UTMB. En av sakerna på obligatorisk utrustning-listan är en regn- och vindtät jacka. Eventuellt dåligt väder på hög höjd ingår i kalkylen för loppet. Då det även förekommer solsken och högsommarvärme, förhoppningsvis i alla fall, behöver jackan ta så lite plats som möjligt och vara enkel att packa ned i lilla ryggsäcken. Som säkert framgår av rubriken har jag ännu inte slagit till på någon jacka. Tips mottages därför tacksamt.

Jag besökte två butiker och pratade således med två olika säljare. Och fick olika råd av båda. Lite klokare blev jag nog, trots allt. Men jakten fortgår som sagt.

Under diskussionen med den ena av säljarna framkom att han själv skulle ställa upp i BAMM, Björkliden Arctic Mountain Marathon, i år. Vi började prata annan utrustning också: ryggsäck och skor... "Vilka skor ska du springa i?" frågade han mig och när jag svarade att det förmodligen blir mina Salomon Speed Cross så skakade han bara på huvudet och påpekade de nackdelar han själv upplevt med just de skorna. Jag kunde faktiskt inte annat än att hålla med, men dessa dojjor är de bästa jag kunnat finna för mina fötteri svenska butiker denna vår, vilket jag också påpekade för honom. "Men har du testat La Sportiva.... vad heter de nu igen...?" blev hans replik. "Crosslite!" utbrast jag och han nickade till svar.

La Sportiva Crosslite har jag inte funnit i min storlek i någon svensk butik. Vare sig på stan eller på nätet. Ett tag fanns starka funderingar på att beställa ett par från någon webbutik utomlands, men efter att ha blivit besviken på tunnare trailskor tidigare så befarade jag att även denna modell skulle kännas alltför smal i lästen för mina Kalle Anka-liknande fötter. Jag hade blivit nyfiken efter att ha läst om skons alla smarta detaljer och hyllningar i flera recensioner. Nästan för bra för att vara sant, vilket det ofta brukar vara. Jag lade ner tanken på ett par Crosslite med just det argumentet: för bra för att vara sant. För om det nu var sant, då hade väl en svensk butik tagit hem dem för försäljning?

Här står nu killen framför mig och svarar "ja" på frågan om just ett par "för-bra-för-att-vara-sant-skor" finns hemma i min storlek! Jag som hade kommit för att kolla på en jacka! Det är klart att jag måste prova dem, nu när jag äntligen fått chansen. Och jag behövde som sagt bara stoppa ner foten, inte ens knyta dem eller komma på benen för att bli helt såld! I mitt huvud började det utspela sig en diskussion som man ibland kan se i serietidningar, där det sitter en svart liten djävul på ena axeln och en vit liten ängel på den andra och de käbblar vilt om vad som är det rätta att göra. Jag tror att säljaren lade fram flera argument för skornas förträfflighet, men jag hade slutat lyssna på honom och kände bara hur mina fötter jublade av löplust i dessa rymliga men ändå lätta och smidiga skor.

Det blev affär och jag kom hem med ännu ett par löparskor. Mina Salomon kommer inte att bli dissade totalt, för jag ser fortfarande att de fyller sin uppgift på vissa av mina träningsrundor, precis som mina rosa Nike. De riktiga, utpräglade trailrundorna kommer dock att löpas med Crosslite på fötterna. Det är precis just det jag är på väg till nu, en tur ute på Järvafältet bland stenar, rötter, kottar, hagar och lerpölar (som jag hoppas slippa trilla i idag)...

onsdag 12 maj 2010

Skorna med stort S

Inte lätt, det där med skor. Det har varit en hel del letande under våren och de perfekta dojjorna har ännu inte dykt upp. Förrän idag... Då blundar jag för att jag redan köpt tre par helt nyligen (varav ett par såldes vidare, lätt begagnade). När de perfekta skorna uppenbarar sig, då är det bara att le och öppna plånboken.

Snygga, smarta och så perfekta på mina fötter att jag jublade redan innan jag knutit skosnörena eller ens ställt mig upp! Att fler löpar/äventyrsbutiker i Sverige inte säljer dessa är för mig en gåta! Sitter bra över hälen, breda i framfoten, lätta, håller inte kvar väta, suveränt grepp och en fantastisk markkontakt!

Vilka skor kan det vara...?

tisdag 11 maj 2010

Äventyr i vackert väder

Att kunna planera sin tid relativt fritt och ta en (nästan) helt ledig dag emellanåt, det är ett av privilegierna som följer med mitt jobb (att jag sedan inte drar in en enda krona till hushållskassan under den tiden är en heeelt annan sak ;) ).

Nu har jag kommit hem från äventyret och sitter nyduschad vid köksbordet och skriver detta. Trail-nördar och andra eventuellt intresserade, häng med på en resumé...

Enligt GPS-klockan Garmin var klockan 07.42 när jag började dagens löpning. Himlen var klarblå och det var fortfarande lite kyligt i luften. Några små molntussar skymtade i horisonten men de utgjorde definitivt inget hot mot strålande solsken. mina första sex kilometer utgjordes av en transportsträcka och vid den tiden på dygnet är trafiken intensiv och full av vuxna på väg till jobbet och barn på väg till skolan. Det är stressigt och man må vara morgontrött, men hur en kvinna i mörk BMW nästan körde på mig vid ett övergångsställe där hastighetsbegränsningen är 30 km/h är faktiskt ändå obegripligt.


Efter sex kilometer hade jag nått fram hit och det som jag betraktade som transportsträcka var änligen över:


Det bar av in på ett mjukt motionsspår som var otroligt fint! Konstigt att jag inte hittat dit förrän idag, men det har liksom inte fallit mig in tidigare att vika av från cykel- och gångvägen just här. Jag följde spåret i riktning sydost för att få så lång sträcka som möjligt på denna led:

Roslagsleden dök upp efter ca 11 km löpning och den följde jag sedan på dess vindlande väg mot nordost. Att med kartan i hand nästan dansa fram över stock och sten, det är härligt! På egen hand, som idag, får jag ju dessutom bestämma temot och kan ta hur många pauser jag vill. Och under de första 1-2 milen längs leden blev det många pauser. Det fanns helt enkelt ett visst motstånd att övervinna idag innan jag kunde få ett schysst flyt i löpningen. Det var bara att acceptera motståndet och inte låta mig stressas eller fastna i negativa tankar.

Hemma i köksskåpen hade jag inte funnit så mycket transporterbar energi att stoppa i min löparryggsäck, så i Täby Kyrkby gjorde jag en liten avstickare för att fylla på förrådet. Ultralöpare behöver ju träna på att äta och olika föda passar olika löpare, det är något som måste provas fram. Efter två timmars löpning provade jag detta:



Två frasiga croissanter och en lättsockrad dricka blev dagens första mellanmål. Magen sa okej och det är ju tur att sommarens stora utmaning äger rum i croissantens hemland Frankrike! Fast nu lär det väl knappast finnas möjlighet att proppa ryggan full med bakverk på just det äventyret...

Underlaget var blandat. Ibland var det så stenigt att det knappt gick att springa, men jag har också passerat ängar, hagar, mjuka stigar, motionsspår och små grusvägar. Överallt var leden väldigt väl utmärkt och det fanns egentligen ingen anledning att ha kartan i näven för att hitta rätt väg. Om man nu inte som jag är väldigt nyfiken på vart det bär av och vill vara lite förberedd. I närheten av Täby ligger Löttingekullen. En snabb blick på kartan räckte för att konstatera att en stigning väntade. En av ledens brantare partier uppenbarade sig och på toppen fanns detta:

En grav från bronsåldern! På en metallskylt intill den fick jag veta att bronsåldersgravar gärna anlades på höjder för att förbipasserande skulle förstå att detta område varit bebott i flera generationer. Det skulle inge viss respekt.

Jag är osäker på om det är tillåtet att cykla mountainbike längs vandringsleder. Men om det är tillåtet så vet jag någon som nyligen införskaffat cykel som skulle stortrivas här. För det mesta lättcyklat men emellanpåt kryddat med knivigare utmaningar.

Vid Brottby klev jag av leden och efter ett besök på Ica där jag återigen fyllde på energi, den här gången blev det drickyoghurt, banan och en glass, satte jag mig att vänta på bussen. Att resa östlig - västlig riktning i Stockholmsormrådet tar tid och det tog nästan 90 minuter att komma hem. På bussen undrade säkert passagerarna vilken stinkande, lerig medresenär de hade fått. Jag undvek att luta mig tillbaka och sjunka ner i bussätet. Satt istället på kanten för att svetta ner så lite av sätet som möjligt.

Tänk, vilket härligt äventyr det kan bli av en vanlig tisdag! Såhär smutsiga blev skorna:


Äventyr på gång!

Veckans bästa väder har jag lyckats pricka in! Nu drar jag iväg på ett litet äventyr...

Karta, energi och ett par pigga ben. Alla förutsättningar för ett bra äventyr!

måndag 10 maj 2010

Vi vann!

Japp, på Turebergs FK´s hemsida har det blivit bekräftat. Vi vann mixed-klassen och min tid blev 8 min 47 sek!

Nu är det måndag, vilket alltid för min del inleds med mottot: NY VECKA = NYA MÖJLIGHETER!

söndag 9 maj 2010

Snabba snigeln?

Det måste ju bara vara jag! Jag minns inte mycket av tvåkilometerssträckan på stafetten. Bara att jag ångade på så fort jag kunde. 8 minuter och 50 sekunder, ungefär. Bara lite, lite snabbare tempo än MarathonMia hade på halvmarathon igår. Och det är ytterligare 19 km...

Nåväl, jag vill med detta säga att jag är nöjd och att Mia är GRYM!

Vi hade fantastiskt kul runtomkring stafetten idag, det blåsiga och kalla vädret till trots. Jag blev långsammast i vårt lag som vi tror vann mixedklassen på cirka 31.20 (4 x 2 km). Vi hade den stora äran att ha vår VD med i laget, han är stark och snabb och de andra grabbarna, PT Andreas och receptionist Robin, gjorde fantastiska tider på sina respektive sträckor. Till nästa år hoppas vi på fler Sats-lag och varmare väderlek!

Lång uppvärmning för kort lopp

Den här förmiddagen går Edsviks Parkstafett av stapeln här i Sollentuna där jag bor och (för det mesta) jobbar. Sats Sollentuna är med på ett hörn med både uppvärmning för löparna och ett deltagande lag. Sträckan vi ska springa är 2 km var och jag gruvar mig lite för hur jag skall kunna bli ordentligt uppvärmd inför denna prövning. Jag kommer att springa dit, det är inget snack om saken, men räcker det med de 5 kilometer som är närmsta vägen? Jag upplever mig själv som stark och kraftfull efter ca 12-13 km i vanliga fall. Det är nog bäst att ta med lilla löparryggan med överdragskläder också, eftersom det för det första är långt ifrån säkert att jag får förstasträckan (men vill helst ha den) och för det andra så lär vi väl hänga kvar en stund och snacka och fika.

Hur många lag som deltar har jag ingen aning om. Publiken kommer säkert att lysa med sin frånvaro i 5 plusgrader och hotande regn. Picnic i parken är en fantastisk idé och de senaste åren har den här helgen i början av maj bjudit på sol och värme. Kan inte vara lätt att vara arrangör och bara kunna se på när storslagna planer mer eller mindre regnar bort. Löparna bryr sig säkert inte så mycket, men ärligt talat är det en tuff uppgift att vara publik i kyligt och regnigt väder. Som igår på Kungsholmen Runt. Men det var ändå värt besväret att få se en strålande glad Helena med medalj om halsen efter målgång i sitt livs första lopp -en halvmara!

lördag 8 maj 2010

Mer om den stora utmaningen

Ultra Trail du Mont Blanc är för min del årets riktigt, riktigt stora utmaning. Min definition på utmaning är någonting som du tror dig kunna genomföra men som kräver stora insatser och det ligger en osäkerhet i om du kommer att klara det eller ej. En utmaning kräver mod och definitionen på mod är att göra något som du egentligen är rädd för. "Explorez vos limites!" heter det på loppets hemsida. "l'Ultra, is looking for personal resources one didn’t expect to find" är också saxat från samma sida.

Jag vågar bli trött, det är utom allt tvivel, men flera passager på mer än 2500 höjdmeter verkar onekligen lite läskigt. Höjden och höjdskillnaden är det som skrämmer mig mest. Det här klippet är häftigt och ger perspektiv på banan som får det att kittla lite i magen...

Arrangören vill naturligtvis att deltagarna kommer så väl förberedda som möjligt. Loppet kräver kvalificeringspoäng från andra utvalda ultralopp för att överhuvudtaget kunna ansöka om en startplats första gången. Mina poäng kommer från GAX 100 miles och Ursvik Ultra, två av de tre lopp i Sverige som förra året kunde ge poäng. Därutöver krävs även ett läkarintyg.

Under själva loppet måste du ha med viss utrustning som tillsammans med din ryggsäck måste väga minst två kilo vid starten och aldrig under ett kilo vid banans depåer. Obligatoriskt att bära på är:

mobiltelefon (påslagen) med täckning i Frankrike, Italien och Schweiz
15 cl mugg/kåsa
möjlighet att bära med minst 1 liter vatten (flaska eller vätskeblåsa)
två väl fungerande lampor/pannlampor med reservbatterier
överlevnadsfilt
visselpipa
elastisk linda som är minst 80x3 cm
ätbar energiresev, t.ex. bars
löparbrallor som går nedanför knäet
keps eller bandana
regntät jacka

Det känns inte konstigt eftersom det kan hända mycket under ett så långt lopp och att vi dessutom befinner oss uppe på hög höjd i alperna försvårar möjligheten att få hjälp om något allvarligt skulle inräffa. Därför måste du också vara medveten om att andra löpare i utsatta lägen eller direkt fara måste prioriteras.

Nedräkningen pågår och fortfarande är det ett tresiffrigt antal dagar kvar till start, men inte länge till...

fredag 7 maj 2010

Löparlördag i Stockholm

Lördag 8/5 finns det flera trevliga lopp att kuta i Stockholm. Jag vet mer än en person som haft beslutsångest angående sitt deltagande. Klockan 9 startar Lidingö Ultra 50 kilometer ute på Lidingövallen, klockan 11.30 släpps löparna iväg i halvmaran Kungsholmen Runt och 12.00 är det dags för terrängutmaningen Spring Cross 12 km vid Fiskartorpet.

Loppens attraktionskraft kan kanske mätas i antalet deltagare? Lidingö Ultra har 436 anmälda, Kungsholmen Runt ca 2000 och Spring Cross ca 2600. Nu har alla tre loppen dessutom en "halv"-variant, d.v.s. en kortare version som är ungefär hälften så lång och dessa är inräknade i totala deltagarantalet.

"För ultralöpare finns som bekant inga dåliga väder" står att läsa på Lidingö Ultras hemsida, strax efter att det nämnts något om väderprognosen som "inte jätterolig läsning". Jo, någon verkar ju tycka att lätt regn är trist. Men det kan ju förstås vara någon annan än en ultralöpare som skrev det.

Själv har jag valt att avstå från att springa lopp i år, med (eller kanske på grund av) två undantag: Ursvik Ultra som jag redan klarat av och Ultra Trail du Mont Blanc. Förra året sprang jag många långa lopp och tog dessutom hem segern i Peppes Trailruncup. Lidingö Ultra hade mig på deltagarlistan och jag sprang in alldeles under fem timmar i ett härligt vårväder. Jag har senaste dagarna lekt med tanken att göra lördagen till en ultra-ultra för egen del. Det hade varit grymt coolt att någon timme före officiell start vara på plats på Lidingö och springa 50 km-banan för att sedan ta sig vidare till Fiskartorpet och riva av 12 km på Spring Cross-banan och sedan avsluta inne på Kungsholmen med en halvmara...

Mest troligt är att jag istället blir publik när min adept Helena med stort mod tar sig an halvmaran som sitt allra första lopp. Lycka till Helena och lycka till även alla ni som jag känner som ställer upp i någon av lördagens utmaningar! Jag ser fram emot att få höra eller läsa många trevliga tävlingsberättelser efter helgen!

torsdag 6 maj 2010

Följare

Under morgonen reducerades mina följare från 11 till 10. Vad hände?

Ni som följer min blogg (och finns i varsin liten ruta under "följare"): jag är så glad att ni finns där i högermarginalen och att ni vill läsa det jag skriver! Kram på er allihopa!

Berusad?

Tjugo timmars jobb på tre dagar! Det kanske tycks märkligt att sätta utropstecken efter en sådan mening. Speciellt i Stockholm, där vi som har jobb jobbar massor, är det väl inget märkvärdigt med det antalet timmar på drygt halva arbetsveckan? Det är ju inte ens tre fulla åttatimmarsdagar. För en personlig tränare är det mycket och för mig, som gillar att ha luft i planeringen, innebär det långa dagar.

Måndag start 8.00 klar för dagen 20.45
Tisdag start 7.30 klar för dagen 21.00
Onsdag start 6.45 klar för dagen 19.30

Idag väntar en lugnare dag arbetsmässigt. Den innehåller dock mer transportid eftersom jag valt att cykla till jobbet och torsdagar är min dag i stan (Sats Odenplan och Sats Zenit). Det kommer att bli en härlig transportsträcka eftersom solen ser ut att vara på väg fram denna lite kyliga majmorgon!

Redan under PT-utbildningen gjordes det klart för oss att personliga tränare knappast har ett nio-till-fem-jobb. Att vi behöver vara tillgängliga på folks fritid, d.v.s. före och efter kontorstid. Att vi behöver hitta kunderna själva och bygga upp vårt varumärke genom att synas, synas, och åter synas på träningscentret. Den utmaningen har jag antagit och tycker att jag har ett fantastiskt roligt jobb! Dessutom kryddar jag arbetstiden med mina timmar som gruppträningsinstruktör, vilket gör att jag når ut och förhoppningsvis inspirerar ännu fler till att ta hand om sina kroppar.

På receptionsdisken i Sats Sollentuna har personalen en liten lista på hur vi personliga tränare har möjlighet att ta emot kunder närmsta tiden. Längst ner på listan finns mitt namn och där står: "främst dagtid" och sedan i fet stil alldeles bakom: "börjar bli full...". Det sägs att framgång kan berusa dig och stiga dig åt huvudet och det måste väl vara det som menas?

tisdag 4 maj 2010

Livskraft

I maj blir det så tydligt vilken livskraft som finns i naturen. Varje år vid den här tiden när löven börjar spricka ut och grönskan liksom kommer smygande blir jag lika positivt överraskad som året innan. Jag upplevde att vi hade glömt att sätta ner lökar i jorden i höstas och trodde att vi skulle bli utan vårblommor. Men vi hade glömt ta upp de gamla, som nu fått ny kraft och växer så att det knakar! Mellan våren och livet finns det många paralleller, men ingen kan i mitt tycke uttrycka det lika starkt som Karin Boye:

"Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen."

söndag 2 maj 2010

Upptäcka Upplandsleden

I varje fall upptäckte jag en del av den idag. Med kartan i högsta hugg och löparryggsäcken fylld med vatten och energi bar det av ut i solskenet! Min klämda tå protesterade första 2-3 kilometerna men efter att ha accepterat smärtan kunde jag lugnt springa vidare och den störde mig knappast alls.

I höstas gjorde jag ett tappert försök att hitta vägen mellan Järvafältet och Märsta längs Upplandsleden. Men jag irrade bort mig efter en knapp mil och vände hemåt. Nu tedde det sig obegripligt hur jag kunnat missa vägen just där! Det kändes inte som några problem alls att hitta.

Att ibland tvingas stanna upp och titta extra noga på kartan gör att jag håller ett lugnt och behagligt tempo med små minipauser emellanåt. En av faktorerna som idag gjorde att benen kändes pigga hela vägen. Den varierade terrängen och "Zebbans dunderhonung" (på bild till höger) bidrog även de till en MYCKET behaglig löpupplevelse i ensamt majestät. Det kändes bitvis som att jag hade hela leden för mig själv, för jag såg inte många människor längs vägen.

Rosersbergs slott såg ut att bada i vitsippor! Bland bokar och ekar täckte de marken och tog nästan andan ur mig med all sin skönhet!

Sista biten mot Märsta var leden dåligt märkt och jag hamnade lite fel. Det blev en genväg, tror jag. Men det spelar mindre roll för jag blev ändå nöjd med antalet kilometer, naturupplevelsen och känslan i kroppen!

Här kommer en liten bildkavalkad för terrängnördar:

Valmöjligheter

Efter att ha bringat lite ordning och reda i trädgården igår och även hunnit njuta av en god bok samt årets första ute-grillade midddag landade jag framför "Donnie Darko" på svt2 klockan 21. Den presenterades som en "kultfilm" fullspäckad av symboler och metaforer. Och en riktigt bra film ska få tankarna att snurra rejält, tycker jag. Några svar behöver inte finnas, definitivt inte i filmen i alla fall. Feelgood-filmer plockar inte så många poäng hos mig.

Jag har sett "Donnie Darko" en gång tidigare. Men jag hade hunnit glömma hur bra den är, så jag är glad att jag fick ännu en chans (och tog den!). Sambon somnade ungefär mitt i filmen och när jag skulle förklara vad som hade hänt under andra halvan kunde jag enkelt konstatera att det egentligen inte hade hänt någonting överhuvudtaget eftersom filmen slutar där den börjar. Donnie får en chans att göra saker och ting ogjorda och han tar den, så i slutändan blir allt som hänt i filmen raderat ur världshistorien.

Vi står inför valmöjligheter precis hela tiden och har därmed chans att varje dag ändra på världshistorien. Mina val kanske påverkar dina val, som i sin tur påverkar någon annans val. Det märkliga och paradoxala är att på samma gång som vi sitter inne med en mycket stor makt över vad som sker i våra liv så är vi bara en liten, liten, liten del av hela universum. Tanken är svindlande och jättehäftig! Mycket av det som händer omkring oss kan vi inte påverka, men det finns en sak som du alltid kan påverka: din inställning till vad som sker. Ja, det går att ta kommandot över både känslorna och tankarna. Om du vill.

Min vän Ingmarie citerade häromveckan Karin Boye: "Man får bara vad man ger, och man ger bara vad man redan fått". Skulle det i så fall betyda att generositeten i världen succesivt minskar? Jag tror att det hänger samman med det jag skrev ovan, vi ger våra tolkningar vidare till andra. Som i sin tur gör en ny tolkning. Säkert har du lekt viskningsleken någon gång, där en lång mening ganska snabbt kan förkortas med flera ord och förvrängas till oigenkännlighet. Jag funderar på vad som skapar min världsbild och påverkar mina val i livet och hoppas att det är en balans av nyfikenhet och erfarenheter. I efterhand kan det bli betydligt enklare att förstå varför jag gör som jag gör, men i precis denna sekund är det svårare att reflektera och analysera. Det här hänger ihop med vad jag skrev om "en egen sanning" nyligen. Vi ser det vi vill se, hör det vi vill höra och känner det vi vill känna. Vi väljer. Även om vi inte alltid är medvetna om det.

lördag 1 maj 2010

På en ledig dag

Vad gör du allra helst på en ledig dag? Om jag fick välja skulle jag gå upp i gryningen, äta smarrig frukost, packa en liten löparrygga och ge mig ut på äventyr. Kanske är det läge för något åt det hållet imorgon?

Idag står städning och trädgårdsfix på programmet. Så blir det ju när vi bor i hus. Att trädgården är liten gör mig ingenting när det kommer till att sköta om den. Det finns många människor som gillar trädgårdsarbete och som ser det som en avkopplande hobby att ansa, plantera, rensa, skörda... Jag klassar in det i kategorin "nödvändigt ont" eller "skönt när det är klart". Fast det blir ju aldrig "klart". Ogräset fortsätter att växa och mossan breder ut sig på en allt större del av gräsmattan, liksom maskrosorna. Min favoritsyssla i trädgården är att ligga i den rutiga hängmattan och läsa en god bok. Vilket är genomförbart högst tio dagar på en sommar, ha ha! Och då ger det ju upplevelsen en extra dimension att kunna njuta av blommor och grönska!

Parallellerna går naturligtvis att dra mellan trädgårdsarbete och träning. En välmående trädgård, eller en välmående kropp för den delen, kräver planering och noggrann skötsel. För vissa av oss är grundarbetet en hobby och njutning, medan andra mer än gärna skulle ta en genväg om det gick.

Nu åker jag och sambon mot lecakulorna, jordsäckarna, plantorna och fröerna. Trädgård 2010, minsann!