I höstas gjorde jag ett tappert försök att hitta vägen mellan Järvafältet och Märsta längs Upplandsleden. Men jag irrade bort mig efter en knapp mil och vände hemåt. Nu tedde det sig obegripligt hur jag kunnat missa vägen just där! Det kändes inte som några problem alls att hitta.
Att ibland tvingas stanna upp och titta extra noga på kartan gör att jag håller ett lugnt och
behagligt tempo med små minipauser emellanåt. En av faktorerna som idag gjorde att benen kändes pigga hela vägen. Den varierade terrängen och "Zebbans dunderhonung" (på bild till höger) bidrog även de till en MYCKET behaglig löpupplevelse i ensamt majestät. Det kändes bitvis som att jag hade hela leden för mig själv, för jag såg inte många människor längs vägen.Rosersbergs slott såg ut att bada i vitsippor! Bland bokar och ekar täckte de marken och tog nästan andan ur mig med all sin skönhet!
Sista biten mot Märsta var leden dåligt märkt och jag hamnade lite fel. Det blev en genväg, tror jag. Men det spelar mindre roll för jag blev ändå nöjd med antalet kilometer, naturupplevelsen och känslan i kroppen!
Här kommer en liten bildkavalkad för terrängnördar:
7 kommentarer:
Vill bara säga att jag verkligen gillar din blogg, den får mig att bli motiverad och fundera lite på det du skriver. Härliga bilder framförallt den med varning för hönan! :-) /Ingrid
Det DÄR såg härligt ut! Ska jag kolla upp lite. Sen har jag ju Sörmlandsleden inpå knuten så klart den med ska rekas. :-)
Ingrid: TACK för den komplimangen. Lite synd att jag inte lyckades se någon riktig höna i närheten av skylten, bara.
Ingmarie: Du hade gillat det!
Jaaaa äntligen skogen på riktigt. Vilken dag!!
Ser härligt ut. Jag har som sommarprojekt att upptäcka Skåneleden.
Mikael: Åh, det låter toppen! Om du pusslar in etappen över Lövestad åsar i ditt projekt, så tänk på mig när du springer där. Jag älskade den täta bokskogen!
Ser gudomligt ut!
Skicka en kommentar