Terrängval

I början av min "löparkarriär", när jag var i gymnasieåldern och några år efter, fanns inget annat än asfaltslöpning i min värld. Och medan jag bodde hemma sprang jag dessutom utmed samma väg till en vändpunkt och så hem igen. På den vänstra vägrenen nötte jag kilometer efter kilometer, oftast i 7 eller 10-kilometerspass. En sommar upptäckte jag en död grävling några hundra meter hemifrån. Grävlingens förvandlades under sommaren för att framåt höstkanten bara bestå av en liten hög med pälshår. Jag såg den varje träningspass.

Löparboomen som nu sprider sig genom Sverige resulterar i många nya asfaltslöpare, några stycken motionsspårslöpare men desto färre traillöpare. Detta är en kvalificerad gissning efter att ha noterat var jag möter flest löpare när jag själv är ute samt efter att ha pratat med löpande Sats-medlemmar och föreläsningsdeltagare.

När jag nu är passionerad traillöpare och tänker tillbaka tjugo år i tiden kan jag tycka att jag missade mycket. I mina gamla hemtrakter kryllar det av fantastiska skogsmiljöer och slingriga små stigar! Jag får ofta lust att åka dit på träningsläger och återupptäcka allt som jag försummade då.

Jag minns hur jag tänkte då. Jag ville veta om jag blev bättre, d.v.s. kunde springa fortare. Och jag ville veta hur långt jag sprang. Men samma runda i mitt snabbaste tempo vecka efter vecka gjorde att jag till slut landade på en platå resultatmässigt. Just då hade jag varken kunskap eller erfarenhet som kunde hjälpa mig att förså att variationen kunde stärka mig ännu mera. Dessutom tyckte jag att det nog skulle gå väldigt långsamt i skogen, det fanns risk att snubbla och framförallt hade jag ingen aning om hur långt jag sprang.

Nu älskar jag skogen och vill helst vara därute, även om det blir en del asfalt emellanåt. Som idag, när jag löper mellan jobben på Odenplan och Sollentuna.