söndag 28 februari 2010

Bästa betyg

Det har nog inte undgått någon att jag jobbar hårt på att motivera och inspirera i träningsvärlden. Det handlar mycket om "payback" för min del och hur det började kan jag berätta om en annan gång...

Idag var jag för åttonde söndagen i rad yogavikarie på Sats Sollentuna. Klassen börjar 11.00, en perfekt tid att träna på en söndag och dessutom ha hela eftermiddagen till annat (vad det nu kan vara). Idag hade 15 yogisar samlats i den ljuvligt varma vita salen. På vägen dit hade jag funderat mycket på vad yogan ger mig, varför jag yogar och vad jag vill förmedla till mina deltagare. Så jag började klassen med att prata om att jag yogar av kärlek till min kropp, hur viktigt jag tycker att det är att inte forcera, tvinga eller göra våld på sig själv utan möta kroppen och sinnet där de är och liksom länka samman dem. Flummigt? Lite.

Efter klassen kommer det fram en ung tjej (jag har uppmuntrat deltagarna att fråga efter klassen) och hon börjar med orden "Jag har yogat ganska mycket på Sats...". Vi har en hel hop fantastiska instruktörer på företaget och jag spärrar lite skrämt upp ögonen, sväljer hårt och tänker "vad ska hon nu komma med för negativ kritik?". Jag kunde inte ha mer fel! Mina fördomar om att en sådan mening är inledning till kritik kom snabbt på skam. Den här gulliga tjejen (ja, hon hade varit gullig även om hon sagt något negativt) berättar att hon svettats extra mycket under passet. Mer än hon någonsin gjort på ett yogapass förut. Och hon hade ändå varit med om klasser i vit, varm sal som är specialanpassad för sådana här typer av klasser.

Dessutom hade hon känt ett flyt i passet som hon aldrig varit med om förut. Hon hade känt sig stark, ja, oövervinnerlig och plötsligt upplevt hur allt föll på plats. att yogan var som den skulle vara. Både kropp och sinne var med och var dessutom fullständigt samspelta. VAD kunde detta bero på?

Jag kan bara ha vaga gissningar, men att få den feedbacken var verkligen helt fantastiskt! Tänk om jag fortsättningsvis kan få en deltagare per vecka att känna så i någon av mina klasser, då har jag verkligen lyckats! Jag kan inte ta åt mig äran av hennes upplevelser idag, men jag är mäkta stolt över att det hände just på min klass och dessutom tacksam för att hon kom fram och berättade det! Det är det bästa betyg jag kan få som instruktör!

Med mig i min yrkesroll vill jag alltid, alltid ha med mig dessa fantastiskt kloka ord:


Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.


För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.


Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.


All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.


Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.



Sören Kirkegaard

lördag 27 februari 2010

Träningsenergi

Det var precis vad kollegan Anna W på Sats Sollentuna bjöd på idag! En cykelklass som jag varmt kan rekommendera!

Sömnen hade inte varit den bästa eftersom jag gjort ett tappert försök att se de svenska damernas OS-final i curling inatt. Strax före klockan 01 fick jag ge upp. Ögonlocken hade blivit alltför tunga, även för den mest spännande av matcher.

Med eller utan väckarklocka: jag sover inte speciellt länge om morgnarna. Kvart i åtta klev jag upp efter att ha legat vaken en lång stund. Vid frukosten bestämde jag att dagens konditionsträning skulle bestå av löpning till centret (ca 6,5 km), Annas cykelklass och sedan löpning hem igen. Vilken tur att det fanns några få platser kvar! Bara att boka.

Modd eller slask, vilket är värst? Själv tycker jag helt klart att slask är att föredra och blev därför nästan glad åt de stora vattenpölar som behövde forceras på vägen mot Sollentuna centrum.

En av tjusningarna med cykelträning inomhus i grupp är att det lockar så vitt skilda kategorier av tränande människor. Här finner elitmotionären sig tillrätta alldeles intill nybörjaren och alla kan få ett riktigt effektivt konditionspass. Precis så blev det denna lördagförmiddag.

Anna såg nästan farligt energisk ut i sin lilla vältränade kropp och svarta träningskläder. Men så fort klassen drog igång gav hon oss nödvändig information med en trygg röst och det fanns absolut ingen orsak till oro. Hon hade full koll på läget. Som vanligt tänkte jag att" jag tar det väl ganska lugnt idag, ser till att hämta inspiration, bara". Men en kvart in på passet hade det ändå bildats små svettpölar nedanför min cykel. Hur sjutton gick det till? Och vilket pass det blev fortsättningsvis! Bland det bästa jag varit med om på lääänge i cykelväg!

Smaken är som baken när det gäller gruppträningsinstruktörer. Anna föll mig precis i smaken!

Min mängdträningsfilosofi gör att det kan bli sådana här improviseade konditionspass emellanåt. Å andra sidan är det kanske lite ofokuserat (se kommentarar på gårdagens inlägg) om jag skulle sträva efter utveckling. Och kanske är jag lat som jobbar mest på mängd och inte "satsar" riktigt i passen? Jag vet inte. Men ett par saker vet jag och de är viktiga för mig: jag är skadefri och jag har ROLIGT! Fortsätt gärna kommentera träningsfilosofi och -upplägg! Jag är intresserad av allt och på alla nivåer!

fredag 26 februari 2010

Och vinnaren är...

...Frida! Det har varit otroligt roligt att ta del av gissningarna. När det gäller tempot på löppassen finns det för min del en hel massa saker som kan spela in. Föregående träningspass, tid på dygnet, underlag, banprofil, temperatur ute m.m. Ofta är det så att jag bestämmer efter några hundra meter om jag vill trycka på lite fart eller ta det lugnt. Springer jag ensam är det sällan jag har planerat mer än passets ungefärliga längd. Och snabbare behöver inte vara bättre. Bara ett annat tempo.

I onsdags låg snitthastigheten på 6 min 14 sek per kilometer (Frida gissade 5.58). Tuffast var backen i början, som fick upp pulsen till 165 slag. Inte jättehård körning i den backen, med andra ord.

När jag introducerades till ultralöpningen för några år sedan var det första viktiga jag fick lära mig: sänk tempot! Ska jag orka länge kan jag inte förvänta mig att det kommer att funka om jag rusar fram. Det blev en nyttig lärdom som ett tag höll på att göra mig alltför bekväm, d.v.s. långsam. Ibland behöver jag krydda med lite fart också. På kortare distanser.

Min träningsfilosofi är just nu att mängd går före intensitet (för egen del, alltså) och att rörlighet och god teknik är ett absolut måste (det gäller även mina adepter). Hur tänker du när du llägger upp din träning?

torsdag 25 februari 2010

Fortsätt gissa...

...eftersom jag nu kommer att krama kudden så får ni ända till imorgon bitti klockan 05.00 på er att gissa min fart från gårdagens pass! Många bra gissningar har inkommit och några är ruggigt nära...

Natti natti!

onsdag 24 februari 2010

Hur vältränad är jag?

Vill du gissa hur vintertränad jag är så kan du vara med och tävla (se längst ner i detta inlägg)!

Detta är en av de strålande vackra vinterdagar som vi kommer att tala om resten av året. Det har hunnit bli en behaglig temperatur såhär mitt på dagen och SOLEN VÄRMER! Fåglarna kvittrar och det är en härlig sportlovs-stämning ute.

Nästan exakt 25 kilometer lång blev dagens runda. Jag inledde med en liten extrasväng för att få med en hyfsat lång och brant backe i närområdet. Den backen känner jag mig alltid nöjd att få besegra. Sedan bar det avtill lilla Ica-butiken för att inhandla semle-bullar att ha med till fikat på min lilla utflykt. Ryggsäcken hade jag laddad med en halvliterstermos med te.

När jag närmade mig sjön Norrviken kom jag på den galna idén att jag skulle springa ut på den plogade skridskobanan som slingrar sig runt hela sjön (totalt 14 km). Det var en ganska dum idé, visade det sig. Mina Icebug har tappat några dubbar och de sitter på för islöpning strategiska ställen, vilket gjorde att det blev onödigt slirigt att springa på en plogad skridskobana. Några kilometer fick jag stå mitt kast och passade även på att ta den första av två fikapauser i solskenet ute på isen. Vid sjöns norra ände klev jag av sjön och upp på stabil cykelbana istället. Plötsligt märker jag att jag anpassat löpsteget till islöpning och det känns konstigt att springa normalt igen.



Inte så bra underlag för löpning...



Det blev strandkanten på västra sidan av Norrviken. Cykelbana och stigar ledde vägen söderut. När jag vikt av från sjön blev det dags för fikapaus nummer två, för att jag hade lust och för att det fanns gott om te och bullar kvar i min ryggsäck. Fikapausen varade lagom länge för att jag skulle hinna bli en aning kall och därmed sugen på att börja röra mig framåt igen. Vid minusgrader gäller det att vara effektiv i fikandet för att inte stelna i tår, fingrar och löparben.

Löparfika med tillplattad bulle

Det enda jag i förväg hade bestämt var att dagens runda skulle bli minst 20 kilometer lång. Riktigt vart det skulle bära av var inte klart när jag gav mig ut. Vid andra fikapausen hade jag flera valmöjligheter som kunde göra turen olika lång. Direkt hem kändes inte som ett alternativ och därför tog jag en sväng förbi Sollentuna Golfklubb och Järvafältet. Summan blev till slut 25 kilometer och jag kände mig hyfsat fräsch efteråt. En alldeles lagom och behaglig onsdag.

Nu utlyser jag en tävling här på bloggen: den som gissar på och kommer närmast min snitthastighet per kilometer under detta vinterlöpningsapss har chansen att vinna MIG! På så sätt att jag hjälper dig att genomföra och utvärdera ett konditionstest på löpband eller så är du välkommen att gästa någon av mina klasser på Sats om du vinner. Konditionstestet kommer att utföras på Sats Sollentuna. Som en liten ledtråd kan jag ge information om att min snittpuls under passet låg på 150 bpm. Fikapauserna är borträknade. Vill du vara med och tävla så mailar du din gissning till camringstrom@yahoo.se senast imorgon, torsdag, klockan 22.00!

181

Det är antalet dagar som är kvar till Ultra Trail du Mont Blanc . Det låter som många dagar och just nu när jag ser ut över den snötäckta altanen och trädgården känns det också långt, långt borta. Ett halvt år bort. För ett halvt år sedan hade jag just sprungit 100 miles i Skåne. Alltså befinner jag mig ganska exakt mitt emellan två STORA utmaningar.

Jag ska göra allt jag kan för att ta tillvara på dessa 181 dagar på allra bästa sätt. "Varje träningspass ska vara det bästa" är en av mina PT-kollegors motto. Varje träningspass syftar till att göra nytta inför UTMB i augusti.

Det är ingen slump att jag sitter och funderar över detta just den här morgonen. Igår höll jag en föreläsning om mål och motivation på Sats Väsby. Som föreläsare vill jag bli ihågkommen på något sätt, sticka ut lite grann. Så ibland berättar jag för åhörarna om mitt 100 miles-lopp. Det gjorde jag igår. Hur det kom sig att jag satte just det målet, hur jag planerade för att träna inför loppet och hur det kändes att genomföra det. Det väcker känslor: vissa blir inspirerade och några säger rakt ut att det är galenskap. Så även igår.

Hur kan jag ta tillvara på just den här dagen på bästa sätt? Jo, idag är det dags för långpass i det vackra vintervädret och i eftermiddag ett pass med funktionell styrketräning. Ikväll blir det en session med mental träning i min iPod. För varje vecka har jag satt upp ett veckomål med vad jag vill hinna i konditions-, styrke-, mental- och rörlighetsträning. Så blir det till att pussla in det mellan kunder, klasser, transporter och andra uppdrag (som föreläsningar, t.ex.). Det är en härlig känsla att fylla på med timmar och minuter i respektive kategori. Mina veckomål är riktigt tuffa och ibland når jag dem inte. Men jag drivs av tuffa utmaningar och om jag satte för låga veckomål skulle det säkerligen inte bli lika mycket gjort. Så funkar jag.

Nu: ut i snön!



tisdag 23 februari 2010

Transport

Det säkraste sättet att ta sig fram i Stockholmsregionen igår var nog apostlahästarna. Mitt i all kollektivtrafikskaos tackade jag min lyckliga stjärna för att jag hade tid och möjlighet att promenera till jobbet. Solen strålade och det var härligt, knarrande kallt i snön. Till min stora glädje var cykel- och gångvägar fint skottade hela vägen till Sollentuna centrum.




Denna snörika vinter är värd att fotodokumentera och det passade jag på att göra under min promenad.


Jag tycker att snön är fantastisk! Och jag är fullständigt övertygad om att vi såsmåningom får både vår och sommar att njuta av. Då kommer vi att tänka tillbaka på vilken vacker vinter vi hade och syfta på det fåtal dagar som bjöd på sol och kyla liksom gårdagen. De flesta av oss har trots allt en tendens att romantisera årstiderna lite grann ;) Vi minns ljumma sommarkvällar fastän det bara var 3-4 stycken under hela säsongen och de retsamma myggorna som samtidigt plågade oss har vi totalt glömt bort. Vi minns höstens färgranna löv i solskenet trots att de sedan blåste bort under ett par nätters vilt stormande. Och det är väl tur att vi minns det positiva för det mesta?
Ibland tänker jag att det är så med våra egna kroppar och deras status. Många som vill "komma i form" minns att de var i form en gång och kanske romantiserar det lite grann. Kanske glömmer bort det hårda jobb som låg bakom och får svårt att prioritera upp träningen igen. Blir lite besvikna när resultaten inte kommer snabbt. Men ha tålamod, precis som med årstiderna: din tid kommer! Under vägen dit, passa på att göra det bästa av varje dag, eller varje träningspass. Ha kul!

söndag 21 februari 2010

Två timmar

Två timmar icke-löpning kan bli två timmar bloggande istället. Två timmar frisk går betydligt snabbare än två timmar sjuk. I alla fall känns det så. Jag hoppas på att vakna imorgon lika kry som om ingenting hänt.

Under tiden plockar jag fram lite härliga löparminnen från sommaren som gick. En helg i början på juli skulle jag enligt planen följa med ett glatt gäng på långlöpning från Hornstull till Järna. Även om jag definierar mig som ensamvarg så kan jag uppskatta arrangemang som detta emellanåt. Helt utan prestationskrav i goda vänners sällskap. Men det blir inte alltid som man tänkt sig...

På onsdagen i samma vecka gick min Farfar bort. Tankarna gick självklart till de därhemma (eller hemma-hemma, som en vän brukar säga), framförallt farmor som nu blivit ensam. Både jag och min syster kände att vi ville vara på plats. Vår släkt är inte stor.

Det blev faktiskt en långtur samma helg. Pappa plockade fram kartan och planerade en femmilsrunda åt mig! Han planerade dessutom för att agera ambulerande vätske- och matkontroll på cykel. Först var tanken att han skulle titta till mig längs rundan lite då och då men det slutade med att han sällskapade hela vägen till 44 km, då han svängde förbi sin båtplats för att kolla läget där. Vi pratade nästan hela tiden. Om Farfar, såklart och om annat. Vi stannade till vid ett kalhygge och tog en fika i solen, delade på en smörgås och en mugg kaffe. Östergötland i sommarskrud är fantastiskt vackert (liksom många andra svenska landskap är) och pappa hade hittat slingrande små grusvägar jag aldrig funnit på egen hand. Min vän Ingmarie brukar säga att det är lätt att komma in på djupare samtalsämnen när man springer. Det stämmer verkligen! Dessa timmar ute i skog, över fält och förbi gårdar blev ett minne för livet: sorg, glädje, styrka och trötthet i en enda fantastisk blandning, precis som i livet i stort.

På kvällen blev det en stor återhämtningsmåltid vid grillen. Vi hämtade farmor och vi umgicks och skrattade. Mindes Farfar, pratade framförallt om glada minnen. Några grannar kom förbi, de ville beklaga sorgen. Mycket omtänksamt. Och snart drogs de med i vår glada stämning, en aning förvånade, tror jag. Vi satt i sommarkvällen och myste tillsammans. Jag är glad att jag åkte dit, det blev en dag att ofta tänka tillbaka på. Löpningen har en plats i mitt liv, den är lika självklar vid glädje som sorg.

Ytterst sällan...

...blir jag sjuk. Och OM det händer brukar jag snabbt bli frisk. Termometern visar feber och jag fick förklaringen till lätt huvudvärk och slöhet undet eftrermiddagen. Jag ska följa mormors gamla husmorsknep: sova och dricka mycket vatten!

Tuffa löpveckan summeras därför till 122 km. Inte så pjåkigt, trots allt!

lördag 20 februari 2010

(O)väderslöpning

Tolv minusgrader och blåst. Snö som yr omkring så att du inte säkert vet om den kommer från himlen eller från träd och tak i närheten. Onekligen ett spännande väder för en löprunda! Kraftsamlandet på gick i ett par timmar innan jag kom iväg ut idag. För ut skulle jag, det var redan bestämt! Inget väder i världen skulle kunna hindra mig.

På senare tid, ända sedan jag skaffade min GPS-klocka i somras, har jag tyckt mycket om att bara springa iväg lite på måfå. Se vart benen bär mig, helt enkelt. Sträckan håller Garmin reda på, liksom tempot. På så vis blir det extra spännande både under själva löpningen och sedan när jag kommit hem och laddar över filen till datorn.

Jag har haft flera sådana rundor under denna "20 km-om-dagen-utmaning" som pågår till och med imorgon. Igår hade jag sprungit uppför en hyfsat lång backe och på krönet hittat en ännu längre och brantare backe alldeles i närheten. Då blev det svårt, ja, omöjligt, att motstå även den. Väl uppe öppnade sig en vidunderlig utsikt över Edsviken! Och en fantastiskt nedförsbacke att "rulla" utför, såklart. Jag vet nu var jag skall förlägga mina backintervaller när det blir dags för sådana framåt vårkanten.

Det bar av ut i snön vid lunchtid ungefär. Under rundan mötte jag endast ett fåtal motionärer och några enstaka hundägare. De flesta verkade ha valt att stanna inomhus en dag som denna. Faktum är att det var betydligt mer behagligt än vad jag hade gissat. Av de cirka två timmar som jag befann mig ute löpandes så var det bara 10-15 minuter som det kändes riktigt kyligt och vinden piskade vassa snöflingor i ansiktet så att kinderna domnade bort. Resten var helt okej, till och med mysigt i det lugna tempo som jag höll. Jag passerade öppna fält, villaområden, frusna sjöar, golfbanor, motionsspår... En väldigt omväxlande runda. Något väldigt märkligt noterade jag mot slutet: jag brukar alltid ha en massa tankar i huvudet och oftast fastnar en låt som jag nyligen lyssnat på, men idag var det tomt. Min hjärna kändes som ett blankt papper och när jag t.o.m. försökte tänka på en låt så dök det inte upp någon. Det var som om jag bara fanns till där mitt i snöstormen, helt nöjd och lugn med att vara precis där, precis då. Häftigt!

Mor och far i Motala har gjort efterforskningar i dagböcker och fotoalbum och konstaterat att så mycket snö som det är nu har de inte haft sedan -85. Om ens då. Imorgon blir det till att ta med kameran ut och dokumentera. Kanske kan jag plocka fram bilderna om 20 år och säga: "Titta, det är nästan lika mycket snö nu som vi hade vintern 2010".

fredag 19 februari 2010

Snösnack

Borde det inte varit Anja Pärsons bragd-brons som blev dagens stora samtalsämne? Fel, fel, fel! Idag har nästintill alla jag pratat med diskuterat vädret. Mer specifikt så har det handlat om snön. Nio av tio har varit negativt inställda till snön. När jag tänker efter så är det nog faktiskt bara en enda person som uttalat sig positivt om vädret idag av dem jag pratat med.

Med vädret är det som med tiden. Det är lika för alla och vi blir aldrig någonsin nöjda.

Kanske är jag lite dum i huvudet men jag gillar när min utmaningsvecka bjuder på en extra, oväntad utmaning i utmaningen. Jag minns ett femmils löppass i somras (nåja: 2 x 25 km var det egentligen) i riktigt skitväder i somras. Det regnade och blåste och var ganska kyligt i luften. Jag klev innanför dörren hemma helt genomsur och kall. Ett varmt bad tinade upp mig och känslan av att ha genomfört passet/passen vädret till trots stärkte mitt självförtroende.

Offer-mentaliteten har aldrig legat för mig så jag upprepar det som står i rubriken till min blogg: Gilla läget! Imorgon blir det minst 20 km snölöpning för min del. Några ultra-frälsta kommer att hålla till runt Råstasjön i Solna och springa i fem timmar (10-15). Det skulle förvåna mig mycket om de stannar hemma på grund av vädret. För två år sedan var jag med där men att springa runt, runt på samma bana lockar mig inte just nu, så det blir en egen "upptäckarrunda" på annat håll.

torsdag 18 februari 2010

Kilometersamlaren

Att ha det tydligt uttalade målet med minst 20 km löpning varje dag denna vecka är fantastiskt lärorikt. Det går att pussla ihop kilometer efter kilometer, bara viljan finns där. Och det gör den. Mer än halva veckan har passerat och 82 km är hittills avverkade. De allra flesta har löpts i snömodd. Några få har löpts i mina "barfotaskor", Five Fingers, på löpband inomhus.

Idag hjälpte Helena (henne jag berättat om tidigare, den nya löparen) mig att få ihop halva dagsdosen. Vi körde tema raksträckor när vi tog Valhallavägen västerut för att sedan snedda över Ladugårdsgärdet och vända tillbaka samma väg hem igen. Massor av modd och en kylig vind försökte störa oss, men vi bara skrattade och löpte vidare utan att bry oss speciellt. Vi snarare konstaterade hur snabba och starka vi kommer att känna oss när våren kommer, snön smälter, marken torkar upp och vi slipper bylta på oss så mycket kläder.

Jag lär mig saker om mig själv, både fysiskt och mentalt, på den här utmaningen. Igår kändes benen sega, idag betydligt lättare. Och har jag sagt att jag skall genomföra något så gör jag det också. Men helst utan tidspress. Med tanke på underlaget är det säkert smart, eller är jag bara feg? Kanske det kan bli nästa utmaning?

onsdag 17 februari 2010

Formtoppning

Vilken känsla det måste vara att ha lyckats med år av tuff träning och dessutom ha toppat formen perfekt till ett lopp. Precis som Björn Ferry igår på skidskyttet i OS. Att vara som bäst vid precis rätt tillfälle, när miljoner människor ser på.

De där sista, kritiska förberedelserna som kan vara skillnaden mellan platt fall eller total succé fascinerar mig. Nu har det kommit en bok i ämnet, utgiven av Sisu Idtrottsböcker och det skall bli extra spännande att läsa den mitt under pågående OS! "Formtoppning" heter den (givetvis).

måndag 15 februari 2010

Utnyttja reservkrafterna

För ett drygt år sedan, hösten 2008 åkte jag på löparhelg med ett helt gäng rutinerade och blivande ultradistanslöpare. Vi begav oss till Söderköping för att sedan springande följa Göta Kanal till Motala, en sträcka på cirka tio mil. Vi hade två dagar på oss och skulle således sova över i vandrarhem på vägen. Ingen tävling alls, utan bara träning och social samvaro längs vägen.

Mitten på november. Det var några enstaka plusgrade ute och vi hade en rejäl västlig vind att tampas med. Det innebar att vi så gott som hela sträckan hade rejäl motvind. Det visade sig att det vadrarhem som arrangören bokat långt tidigare på året hade stängt för säsongen. Vi skulle hamnat där efter ca 55 km enligt första planen. Eftersom vi fick byta vandrarhem blev första dagen sträcka hela 72 km lång. Jag sprang ca 60 av dem och antog sedan erbjudandet om att åka bil resterande kilometer. Inte helt fel då benen kändes sega, jag frös och mörkret började falla.

Gissa om det var segt att börja springa igen följande morgon!?! Efter några kilometer mjukades benen upp något och jag tog chansen att hänga på ett gäng som egentligen höll lite för högt tempo för min smak. Det var därför jag upplevde att benen var helt slut vi dagens "kontroll" när det återstod 24 km till Motala. Färdigsprunget, beslutade jag som dessutom var trött på motvinden och låg på energi.

När jag satt i bilen som skulle transportera oss sista biten "hem" fick jag se ultralöparlegenden Rune Larsson komma in till kontrollen i sällskap med en tjej som såg ut att må ungefär som jag. Hon bestämde sig för att bryta löpningen även hon. Rune skulle få fortsätta alldeles ensam... Nej, det gick ju inte an! Skulle jag låta ett par sega ben hindra mig från att få sällskap med Rune, den fantastiska historieberättaren som alltid lyckas få löpare att kämpa sig ända till målgången helt osjälviskt? Det vore inget annat än superkorkat att låta den chansen gå mig förbi!

Jag hoppade raskt ur bilen, meddelade min återkomst till löpningen och frågade om Rune ville ha sällskap. Det ville han! Med Runes hjälp kämpade jag mig fram i motvind och kyla de sista 24 km till målet. Fastän jag alldeles innan betraktat all energi som tömd. Rune peppade mig och underhöll mig med spännande berättelser från både löpning och privatliv. Jag hade aldrig tagit mig hela vägen utan hans sällskap.

Så nu vet jag: även om jag tror att krafterna är helt slut så finns det energi för ytterligare tjugofyra kilometer! Många gånger har den tanken skänkt mig tröst på långa löparsträckor! "När du tror att du inte orkar mer, då har du hälften av krafterna kvar" sa pappa en gång när jag var liten. Och det är så sant. Men ibland behövs en Rune för att kunna plocka fram dem...

Tiden räcker (inte?) till

Ut i snön, bara! Foto: Sara Ringström


Att tiden inte räcker till för allt man vill göra, t.ex. träna är en vanlig ursäkt för att låta bli. Det är ju så mycket som ska hinnas med i en fartfylld vardag: jobb, familj, hemmet, vänner, se på tv... Dock är tiden den faktor som är gemensam för oss alla. Ett dygn har 24 timmar. En vecka består av sju dagar. Hur vill du fylla din tid, gapar du efter mycket eller är du fokuserad på några få saker?

Träning har hög prioritet i mitt liv. Det underlättar förstås att hinna med att träna när det samtidigt är mitt jobb. Jag kan gå av ett arbetspass och inom ett par minuter sitta på roddmaskinen för att värma upp. Behöver inte ens byta om! Men hur kul det än är att träna så är det nödvändigt med en plan för att hinna med det jag vill under en vecka. Planer är roligt och de får gärna vara ambitiösa och innehålla en och annan utmaning.

Under helgen har planen för den kommande veckan tagit form i mitt huvud och jag har bestämt mig för att högprioritera löpningen och se om jag kan få till ett löppass varje dag på minst 20 kilometer. Det skulle innebära att jag kan summera veckans mängd till 140 km på söndag kväll. Minst. Det borde göra mig lite sliten, både fysiskt och mentalt, något som förra veckans "utmaning" inte riktigt kunde åstadkomma. Observera att jag inte sätter några mål för tempo, utan endast för mängden. Vissa dagar, som idag, går det galant att hitta tid till 20 km. Andra dagar kommer jag att få tänka till och planera effektivt.

Mängden är målet och det skall uppfyllas varje dag. Det kan med andra ord gå hur långsamt som helst. Det låter kanske märkligt att söka efter utmaningar som gör dig sliten, men kom då ihåg att årets största lopp för min del är Ultra Trail du Mont Blanc. Där kommer det krävas pannben av pansar, vill jag lova!

Just nu är jag på väg ut i snön för veckans första 20 km-pass. Det ser grått och mulet ut för tillfället men om väderprognosen stämmer får jag chans att se en glimt av solen. Jag kan ju alltid hoppas!



söndag 14 februari 2010

Förstärkt frukost

När det finns möjlighet att förstärka frukosten lite extra så gör det gärna med något som detta:



Foto: Sara Ringström
Rent generellt äter vi på tok för lite frukt och grönsaker i Sverige. Vi skulle må mycket bättre om vi fick i oss minst den rekommenderade mängden på 500 gram per person och dag. Det är just nu säsong att göra mustiga grytor på fantastiska rotfrukter. Dessutom är apelsinerna som allra godast i februari!

lördag 13 februari 2010

Blå cykelmusik-inspiration

Blå cykelklass innebär på Sats att det är instruktörens val när det gäller musik och "koreografi". Självklart finns rekommendationer om att det bör vara blandad musik, både manliga och kvinnliga artister, gammalt och nytt etc. Som instruktör vill du (förhoppningsvis) tilltala en bred målgrupp. Det är ett av mina syften med musikvalet, även om det inte alltid är lätt. Min personliga smak sätter självklart sin prägel på passet.

Denna vintriga lördagkväll sitter jag vid datorn och letar nya låtar till nästa veckas klass. Det brukar gå sisådär 6-8 veckor mellan varje inspirations-kick, det vill säga att jag får lust att hitta nytt att cykla till och det brukar börja med en låt som jag börjar "bygga" ifrån. Den här gången är det "Fight for your right to party", vilken jag hoppas kommer att kännas passande en fredagkväll i cykelsalen. Gamla rocklåtar och nya dancelåtar brukar det ha en tendens att bli. Mixat med lite mjuk house och något gulligt poppigt.

En period tyckte jag att det kändes jättekul att hitta en riktigt härlig gammal svensk schlager och det mottogs med blandade känslor. Träning är en lek för vissa och fullkomligt gravallvar för andra, gissa vilken kategori som uppskattade mina gamla stenåldersschlager mest? Minns att jag spelade "Det börjar likna kärlek banne mej" på Alla Hjärtans Dag.

Kom och träna på min klass på fredag 17.30, det blir en härlig blandning låtar och mycket energi! Minst lika mycket som i fredags!

fredag 12 februari 2010

Misslyckas?

Kloka uttalanden och citat är något som det finns gott om och alltid kan du hitta något eller några som verkligen "träffar rätt". Igår avslutade jag inlägget med "det finns inga misslyckanden, bara resultat av dina insatser", något i den stilen. Tyvärr har exakt formulering och upphovsman(kvinna?) fallit ur minnet. Att hitta ett gäng citat att lagra lättåtkomliga i hjärnan kan vara en slags mental träning.

Kloka kommentarer från gullfot och Sofie RW får diskussionen om mål och motivation att liksom klistra sig fast i mitt medvetande: mål är för många förknippat med krav och de flesta har nog trots allt mål men är rädda för att misslyckas och kommunicerar därför inte ut dem.

"Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig få spänna en båge" .

Efter en av veckans föreläsningar kom en kvinna fram efteråt och kommenterade en manlig kollegas mål med träningen: "Wow, han skulle springa milen på under 40 min! Så konkret och så tuff vågar inte jag vara med mina mål". Hon var imponerad och så pratade vi kort om ifall detta är en manlig respektive kvinnlig egenskap. Är det så att killar vågar "misslyckas" medan tjejer inte gör det? För några veckor sedan skrev jag ner ett citat från en NFL-coach här som handlade om just detta att våga ställa krav och ha höga mål. Om du inte satsar så mycket så svider det mindre att förlora, men en seger blir heller inte så mycket värd.

Att anstränga dig seriöst och på vägen mot målet få en eller annan törn, det kan få dig att utvecklas enormt! När vi som små lär oss gå så trillar vi omkull oräkneliga gånger. Hur skulle det se ut om du gav upp försöken och fortsatte hasa fram krypande ända fram till vuxen ålder? Jag säger inte att jag sitter inne med några svar, men frågorna intresserar mig enormt och jag blir själaglad för läsarkommentarerna som får mina tankar att fördjupas i detta spännande ämne!

torsdag 11 februari 2010

Veckans utmaning avklarad

Tre tidiga morgonpass på 18,5 km. Exakt samma runda alla tre gångerna. Det var vad jag gjorde till min utmaning denna vecka. Nu kan jag bocka av den punkten på utmanings-listan och ge mig själv med beröm godkänt.

Tisdag startade jag hemifrån klockan 07.21 och rundan tog mig 1:45:59

Onsdag startade jag klockan 05.36 och rundan tog mig 1:48:29

Torsdag startade jag klockan 04:48 och rundan tog mig 1:48:19

Jag känner mig stabil. Snittpulsen har legat på 157 i första passet och 153 i de båda andra. Jag har inte känt mig sliten, jag har inte ont någonstans och det är med glädje jag studsat upp ur sängen dessa tidiga morgnar! Det har inte funnits några tvivel om att jag skulle klara detta. Utmaning? Knappast! Den mentala utmaningen som jag väntade mig av samma runda tre morgnar i rad, den uteblev den också. Jag har haft fantastiska tankar under alla tre rundorna och aldrig känt mig uttråkad, vilket jag faktiskt förväntade mig. Jag får helt enkelt höja ribban till nästa vecka.

Två gånger den här veckan har jag varit ute och besökt företag med föreläsningen "Mål och motivation". Fortfarande utgör målsättarna knappa 10% av åhörarna och fortfarande är det luddiga "komma i form" (d.v.s. syfte och inte mål) som hägrar. Ingen kan tvingas att sätta mål, men jag önskar att vi som har mål kan förmedla inspirationen och glädjen som kommer med målen. Inte minst när man uppnår dem. Vi har haft fantastiska diskussioner under föreläsningarna och det är mycket inspirerande för mig att koma ut och träffa människor utanför träningscentret.

Förresten så vill jag bara nämna att det inte finns några misslyckanden. Bara resultat av dina insatser.

tisdag 9 februari 2010

Utmana dig själv

Albert Einstein lär ha sagt att verklig dårskap är att göra samma sak om och om igen men förvänta sig nya resultat. Sant. För min egen del är det dags att göra något annorlunda i träningen. Dels för att bygga mental styrka och för att sätta återhämtningsförmågan på prov. Det blir tre tidiga morgnar med en av mina favoritrundor på 18,5 km. Tre "likadana" pass, tre dagar i följd. Det var ett tag sedan jag fick till långa pass flera dagar i rad. Då gick det galant, men nu vet jag faktiskt inte hur det kommer att gå. GPS och pulsband gör mig sällskap så att jag kan göra en utvärdering på torsdag. Om jag blir sliten? Kanske. Då får jag ta det extra lugnt i helgen.



Foto: Sara Ringström

Har du någon extra krydda eller utmaning i din träning den här veckan?

måndag 8 februari 2010

Boktips

Äventyr i bokform fascinerar och inspirerar! Jag har just vänt sista bladet i denna, som jag varmt kan rekommendera:



Foto: Sara Ringström

Titeln säger nästan allt. Gillar du att springa, oavsett nivå eller sträcka, kommer du att gilla denna berättelse.

söndag 7 februari 2010

Dagen efter

1800 sprudlande, träningssugna Sats-människor i Globen, det var riktigt häftigt det! Och på kvällen nästan lika många partysugna galet klädda (på tema "rött") kollegor, det var också coolt!

Från klockan 8 på morgonen började vi fylla Globen. För den (läs: jag) som är snudd på veteran i dessa sammanhang blir det många glada "heeej" och kramar. Det är alltid lika skoj att återse kollegor som jag inte träffar dagligen. Vissa kanske jag bara möter på just inspirationsdagen. Strax innanför entrén blir vi försedda med varsitt team-plagg som visar vilket center vi tillhör. Oftast är det en t-shirt och så var fallet i år. "Sats Sollentuna -new kids on the block" stod det i vit text på en ganska skrikigt blågrön tröja.

Halvspringande hittade vi ner till innerplanen i den stora arenan. Där fortsatte hejandet och kramandet. Ett expo med spännande montrar fanns att titta runt i innan vi samlades för att gemensamt lyssna på inledningstalet som vår VD Kent alltid håller. I år handlade det mycket om hur vi kan nå ut med vår gemensamhets- och glädjekultur till våra medlemmar. Mycket inpirerande!

Sedan var det dags att träna. Den som ville hängde med på gemensam klass och andra deltog i någon av de många aktiviteter som erbjöds i montrarna. Jag mer eller mindre fastnade i Eleikos monter där det anordnades en Crossfit-utmaning. På tid skulle det utföras 21 st "Thurster" + 21 st kettlebell svings, 15 st "Thurster" + 15 st kelltlebell svings och 9 st "Thurster + 9 st. kettlebell svings. För att se vad "Thurster innebär kolla här:


Jag bevittnade när flera av mina PT-kollegor genomförde denna tuffa utmaning och efteråt kastade sig illamående ner på golvet och blev liggande i flera minuter. Eleiko-representanter såg naturligtvis till att de återhämtade sig med vätska och massage. Oj, vad jag blev sugen på att göra det själv! Men nu är problemet att en stel löparkropp, i varje fall inte min, inte kan genomföra en godkänd "Thurster". Så det blir till att gå hem till centret för att träna på detta! Killar kör på 40 kg skivstång och med 32 kg kettlebell och tjejer kör på 30 kg skivstång och 16 kg kettlebell. I Eleikos monter kunde jag hängt hela dagen, kändes det som. Det var nog dagens största inpiration för mig personligen.

Det skulle bli ett sjukt långt inlägg om jag skulle berätta om alla detaljer, så jag hoppar raskt vidare till det som jag blev näst mest inspirerad av : Acro-yoga! Dagen ssista gemensamma klass hölls av två fantastiska tjejer från Göteborg. Innan vi riktigt kom igång fick vi lyfta högerhanden och på fullaste allvar intala oss själva "Jag är en akrobat". Och så blev vi akrobater och bollade runt med varandra på alla möjliga vis, två och två. Oftast innebar det att en av oss låg på golvet och bar upp den andra på sina ben/fötter. Jag och min Sollentuna-kollega Monica fick många skratt och lyckades och misslyckades om vartannat med de knepiga positionerna. Även detta blir något att gå hem och öva mera på! Det handlar om förtroende, kommunikation och mod.

Partyprinsessan Camilla har haft uppehåll i några år och hon gjorde knappast comeback denna afton. Jag nöjde mig med att se när priserna för 2009 års bästa insatser inom företaget delades ut och drog mig sedan hemåt mot kudden. Men en stund var jag ju där och spelade Rödluvan i toppluva och skinnpaj. Medan de flesta av kollegorna säkerligen fortfarande sover har jag hunnit med frukost, bloggande och är strax på väg mot yogaklass på Sollentuna!

lördag 6 februari 2010

Inspirerade

Idag blir alla vi Sats-anställda i Sverige, Danmark och Finland inspirerade i Globen! Vi har en hel dag med träning, mingel och föreläsningar framför oss. Då träffas ALLA kollegor och vi brukar alltid ha ruggigt skoj. Detta är verkligen som en juladton för oss på Sats!

Vi kommer att få träna en hemlig klass, Shape och på eftermiddagen ska vi prova på Acro-yoga. De inpirationsdagar jag hittills varit med om har infriat höga förväntningar med råge.

Dags att packa träningsväskan och styra kosan mot Globen!

fredag 5 februari 2010

Om du tror att du kan...

...så är det oftast inga problem. Det är många gånger oro och rädsla som sätter gränserna för vad du kan prestera. Om du själv tror att du kan, så fungerar det. Och om någon annan dessutom tror på dig så ökar chansen att lyckas än mer. Här kommer ett fantastiskt exempel:

Jag kallar henne för min adept Helena. Hon hade anlitat mig som personlig tränare och vi hade träffats några gånger och tränat. Först styrketräning men sedan bad hon mig uttryckligen om att få köra mera konditionsträning. Sagt och gjort. Men ärligt talat så är konditionsavdelningen inne på centret inte så väldigt upplyftande. En dag frågade jag om hon kunde tänka sig att träna utomhus och det kunde hon.

Vi gav oss ut till ett par parker i centrala Stockholm. Där sprang och skuttade vi runt en bra stund och stannade emellanåt till för att göra några styrkeövningar. Vi hade en bra träningstimme utomus och hon kunde absolut tänka sig att köra träningen utomhus även nästa gång.

Ni som känner mig vet att jag älskar att vara utomhus, så naturligtvis blev Helenas och mitt nästa pass ett utomhuspass. Med GPS på armen lät jag henne gissa hur långt vi skulle komma om vi sprang en timme. Kanske borde det ringt en liten varningsklocka i mitt huvud när hon svarade "4,5 km". Men jag sa bara "jaha, vi får väl se då" och så knatade vi iväg. Jag var beredd på att vi skulle blanda löpning och gång men det föll sig så att vi hittade ett bra, lugnt tempo som vi kunde hålla och samtidigt ha trevlig konversation.

Min uppfattning om hur långt det är mellan olika platser i innerstan i Stockholm är inte alltid den bästa. Jag hade dessutom valt en bana som innefattade en del vatten, vilket gjorde att vi inte kunde gena hem mot träningscentret hursomhelst. Men Helena såg stark ut och jag kände mig säker på att det skulle gå bra. Under rundan frågade jag hur långt hon sprungit som längst och fick till svar att hon faktiskt inte varit ute och sprungit på eget initiativ någonsin! Visst hade hon sprungit lite på idrottslektionerna i skolan för snart tio år sedan, men hon hade aldrig gillat det särskilt mycket.

När vi kom tillbaka till startpunkten visade GPS:en på nästan nio kilometer. Det hade tagit oss 1 timme och 4 minuter och vi hade fått göra ett par korta stopp vid rödljus men annars hade vi sprungit hela sträckan! Hur många ger sig ut på en niokilometersrunda första gången man springer? De är säkert lätträknade!

Några veckor senare "firade" vi jul med att ta en runda på 15 kilometer i gnistrande vackert vinterväder runt Brunnsviken. Själv minns jag att jag hade hållit på och sprungit några år innan jag vågade ge mig ut längre än en mil. Helena klarade även detta med glans efter bara några veckors löpande!

Hemligheten? Hon tror att hon kan, hennes PT tror att hon kan. Vi håller att lugnt tempo och har roligt under tiden vi springer!

onsdag 3 februari 2010

Testing, testing...

Powerplate är en träningsform som min fantastiska vän Ingmarie talat varmt om. Hon är delaktig i ett nytt Powerplate-center på Torsgatan i Stockholm och de har nu haft öppet några veckor. Idag var det dags för mig att göra ett studiebesök och få prova på.

Jag var något seg i benen efter funktionella pass både måndag och tisdag så jag hade höga förväntningar på att det skulle bli jobbigt och svettigt. Något jag blivit förvarnad om. Men jag är ledsen, Ingmarie, jag upplevde det inte som jobbigt. Och inte speciellt svettigt heller. Men det var kul att få se och känna på apparaterna i verkligeheten och vi hade en fantastiskt mysig lunch efteråt.

Några som också provade nytt idag var ett stort gäng niondeklassare som jag instruerade i yoga. Tjejer och killar mitt i tonåren är knappast kända för sitt lugn och sin koncentrationsförmåga, rent allmänt sett. Jag kan villigt erkänna att jag hade duktigt med fördomar om hur det skulle bli att instruera dem i yogaflöden. "Skärp dig nu", sa jag till mig själv strax innan vi skulle köra igång, "de är ju nästan vuxna och kan säkert koncentrera sig och vara lugna". Men fördomarna besannades och nu står högstadielärare ännu längre ner på min lista över potentiella alternativa yrkesval. Och det var knappast högt upp innan dagens övningar. Kanske såddes ett frö hos några av dem och om bara någon enstaka elev blivit liiite mer nyfiken på yoga så var det värt besväret.


Foto: Sara Ringström

Yoga i snön= kylterapi för rumpan.

tisdag 2 februari 2010

YouTube - Ultra Trail du Mont-Blanc 2009

Se och njut av filmen från förra årets Ultra Tour du Mont Blanc. Denna film fokuserar förstås på de allra snabbaste löparna och får det att se riktigt glamouröst ut! Har du ont om tid så börjar du titta mitt i (efter ca 5 min) eftersom den andra halvan av filmen har vacker musik och otroligt njutbara vyer.

YouTube - Ultra Trail du Mont-Blanc 2009

Jag kan titta på den om och om igen och få rysningar när jag tänker på att jag ska få uppleva mitt eget äventyr vid Mont Blanc. Men jag kommer naturligtvis inte att se sådär härligt fräsch ut i målgången...

Kul kula


Trendigt, hög kul-faktor, effektivt och pulshöjande! Här är hemligheten!

Foto: Sara Ringström