(O)väderslöpning

Tolv minusgrader och blåst. Snö som yr omkring så att du inte säkert vet om den kommer från himlen eller från träd och tak i närheten. Onekligen ett spännande väder för en löprunda! Kraftsamlandet på gick i ett par timmar innan jag kom iväg ut idag. För ut skulle jag, det var redan bestämt! Inget väder i världen skulle kunna hindra mig.

På senare tid, ända sedan jag skaffade min GPS-klocka i somras, har jag tyckt mycket om att bara springa iväg lite på måfå. Se vart benen bär mig, helt enkelt. Sträckan håller Garmin reda på, liksom tempot. På så vis blir det extra spännande både under själva löpningen och sedan när jag kommit hem och laddar över filen till datorn.

Jag har haft flera sådana rundor under denna "20 km-om-dagen-utmaning" som pågår till och med imorgon. Igår hade jag sprungit uppför en hyfsat lång backe och på krönet hittat en ännu längre och brantare backe alldeles i närheten. Då blev det svårt, ja, omöjligt, att motstå även den. Väl uppe öppnade sig en vidunderlig utsikt över Edsviken! Och en fantastiskt nedförsbacke att "rulla" utför, såklart. Jag vet nu var jag skall förlägga mina backintervaller när det blir dags för sådana framåt vårkanten.

Det bar av ut i snön vid lunchtid ungefär. Under rundan mötte jag endast ett fåtal motionärer och några enstaka hundägare. De flesta verkade ha valt att stanna inomhus en dag som denna. Faktum är att det var betydligt mer behagligt än vad jag hade gissat. Av de cirka två timmar som jag befann mig ute löpandes så var det bara 10-15 minuter som det kändes riktigt kyligt och vinden piskade vassa snöflingor i ansiktet så att kinderna domnade bort. Resten var helt okej, till och med mysigt i det lugna tempo som jag höll. Jag passerade öppna fält, villaområden, frusna sjöar, golfbanor, motionsspår... En väldigt omväxlande runda. Något väldigt märkligt noterade jag mot slutet: jag brukar alltid ha en massa tankar i huvudet och oftast fastnar en låt som jag nyligen lyssnat på, men idag var det tomt. Min hjärna kändes som ett blankt papper och när jag t.o.m. försökte tänka på en låt så dök det inte upp någon. Det var som om jag bara fanns till där mitt i snöstormen, helt nöjd och lugn med att vara precis där, precis då. Häftigt!

Mor och far i Motala har gjort efterforskningar i dagböcker och fotoalbum och konstaterat att så mycket snö som det är nu har de inte haft sedan -85. Om ens då. Imorgon blir det till att ta med kameran ut och dokumentera. Kanske kan jag plocka fram bilderna om 20 år och säga: "Titta, det är nästan lika mycket snö nu som vi hade vintern 2010".