Utnyttja reservkrafterna

För ett drygt år sedan, hösten 2008 åkte jag på löparhelg med ett helt gäng rutinerade och blivande ultradistanslöpare. Vi begav oss till Söderköping för att sedan springande följa Göta Kanal till Motala, en sträcka på cirka tio mil. Vi hade två dagar på oss och skulle således sova över i vandrarhem på vägen. Ingen tävling alls, utan bara träning och social samvaro längs vägen.

Mitten på november. Det var några enstaka plusgrade ute och vi hade en rejäl västlig vind att tampas med. Det innebar att vi så gott som hela sträckan hade rejäl motvind. Det visade sig att det vadrarhem som arrangören bokat långt tidigare på året hade stängt för säsongen. Vi skulle hamnat där efter ca 55 km enligt första planen. Eftersom vi fick byta vandrarhem blev första dagen sträcka hela 72 km lång. Jag sprang ca 60 av dem och antog sedan erbjudandet om att åka bil resterande kilometer. Inte helt fel då benen kändes sega, jag frös och mörkret började falla.

Gissa om det var segt att börja springa igen följande morgon!?! Efter några kilometer mjukades benen upp något och jag tog chansen att hänga på ett gäng som egentligen höll lite för högt tempo för min smak. Det var därför jag upplevde att benen var helt slut vi dagens "kontroll" när det återstod 24 km till Motala. Färdigsprunget, beslutade jag som dessutom var trött på motvinden och låg på energi.

När jag satt i bilen som skulle transportera oss sista biten "hem" fick jag se ultralöparlegenden Rune Larsson komma in till kontrollen i sällskap med en tjej som såg ut att må ungefär som jag. Hon bestämde sig för att bryta löpningen även hon. Rune skulle få fortsätta alldeles ensam... Nej, det gick ju inte an! Skulle jag låta ett par sega ben hindra mig från att få sällskap med Rune, den fantastiska historieberättaren som alltid lyckas få löpare att kämpa sig ända till målgången helt osjälviskt? Det vore inget annat än superkorkat att låta den chansen gå mig förbi!

Jag hoppade raskt ur bilen, meddelade min återkomst till löpningen och frågade om Rune ville ha sällskap. Det ville han! Med Runes hjälp kämpade jag mig fram i motvind och kyla de sista 24 km till målet. Fastän jag alldeles innan betraktat all energi som tömd. Rune peppade mig och underhöll mig med spännande berättelser från både löpning och privatliv. Jag hade aldrig tagit mig hela vägen utan hans sällskap.

Så nu vet jag: även om jag tror att krafterna är helt slut så finns det energi för ytterligare tjugofyra kilometer! Många gånger har den tanken skänkt mig tröst på långa löparsträckor! "När du tror att du inte orkar mer, då har du hälften av krafterna kvar" sa pappa en gång när jag var liten. Och det är så sant. Men ibland behövs en Rune för att kunna plocka fram dem...