tisdag 23 februari 2010

Transport

Det säkraste sättet att ta sig fram i Stockholmsregionen igår var nog apostlahästarna. Mitt i all kollektivtrafikskaos tackade jag min lyckliga stjärna för att jag hade tid och möjlighet att promenera till jobbet. Solen strålade och det var härligt, knarrande kallt i snön. Till min stora glädje var cykel- och gångvägar fint skottade hela vägen till Sollentuna centrum.




Denna snörika vinter är värd att fotodokumentera och det passade jag på att göra under min promenad.


Jag tycker att snön är fantastisk! Och jag är fullständigt övertygad om att vi såsmåningom får både vår och sommar att njuta av. Då kommer vi att tänka tillbaka på vilken vacker vinter vi hade och syfta på det fåtal dagar som bjöd på sol och kyla liksom gårdagen. De flesta av oss har trots allt en tendens att romantisera årstiderna lite grann ;) Vi minns ljumma sommarkvällar fastän det bara var 3-4 stycken under hela säsongen och de retsamma myggorna som samtidigt plågade oss har vi totalt glömt bort. Vi minns höstens färgranna löv i solskenet trots att de sedan blåste bort under ett par nätters vilt stormande. Och det är väl tur att vi minns det positiva för det mesta?
Ibland tänker jag att det är så med våra egna kroppar och deras status. Många som vill "komma i form" minns att de var i form en gång och kanske romantiserar det lite grann. Kanske glömmer bort det hårda jobb som låg bakom och får svårt att prioritera upp träningen igen. Blir lite besvikna när resultaten inte kommer snabbt. Men ha tålamod, precis som med årstiderna: din tid kommer! Under vägen dit, passa på att göra det bästa av varje dag, eller varje träningspass. Ha kul!

2 kommentarer:

anneliten sa...

Läser just nu Nextopia (kommer nog att skriva något om den på min blogg så småningom) - går lite ut på att vi ser tiden som varit som bättre än den som är, men framför allt är framtiden ljusare än nuet i vår egen fantasi - bra, eller hur?

Ingmarie sa...

Så sant! Man glömmer lätt. På gott och ont. En del saker är dock "sanna" även efteråt. :-) Jag njuter verkligen av både snö och underlag när det är som nu. Och jag njuter av att inte ha ont, av att ha en kropp som funkar, av att ha ett hem att komma till efter att ha varit ute i kylan och en himla masa andra saker. Samtidigt så tror jag att motsatsen måste finnas för att njutningen ska existera. Utan regn, rusk och slir så skulle jag(vi) inte märka det solen och knarret av hård snö, och utan kyla skulle vi inte känna värme, utan trötthet aldrig känslan av energi, utan sorg aldrig glädje o.s.v. Det är väl det som är själva livets tjusning på något vis!? :-)