Om du tror att du kan...

...så är det oftast inga problem. Det är många gånger oro och rädsla som sätter gränserna för vad du kan prestera. Om du själv tror att du kan, så fungerar det. Och om någon annan dessutom tror på dig så ökar chansen att lyckas än mer. Här kommer ett fantastiskt exempel:

Jag kallar henne för min adept Helena. Hon hade anlitat mig som personlig tränare och vi hade träffats några gånger och tränat. Först styrketräning men sedan bad hon mig uttryckligen om att få köra mera konditionsträning. Sagt och gjort. Men ärligt talat så är konditionsavdelningen inne på centret inte så väldigt upplyftande. En dag frågade jag om hon kunde tänka sig att träna utomhus och det kunde hon.

Vi gav oss ut till ett par parker i centrala Stockholm. Där sprang och skuttade vi runt en bra stund och stannade emellanåt till för att göra några styrkeövningar. Vi hade en bra träningstimme utomus och hon kunde absolut tänka sig att köra träningen utomhus även nästa gång.

Ni som känner mig vet att jag älskar att vara utomhus, så naturligtvis blev Helenas och mitt nästa pass ett utomhuspass. Med GPS på armen lät jag henne gissa hur långt vi skulle komma om vi sprang en timme. Kanske borde det ringt en liten varningsklocka i mitt huvud när hon svarade "4,5 km". Men jag sa bara "jaha, vi får väl se då" och så knatade vi iväg. Jag var beredd på att vi skulle blanda löpning och gång men det föll sig så att vi hittade ett bra, lugnt tempo som vi kunde hålla och samtidigt ha trevlig konversation.

Min uppfattning om hur långt det är mellan olika platser i innerstan i Stockholm är inte alltid den bästa. Jag hade dessutom valt en bana som innefattade en del vatten, vilket gjorde att vi inte kunde gena hem mot träningscentret hursomhelst. Men Helena såg stark ut och jag kände mig säker på att det skulle gå bra. Under rundan frågade jag hur långt hon sprungit som längst och fick till svar att hon faktiskt inte varit ute och sprungit på eget initiativ någonsin! Visst hade hon sprungit lite på idrottslektionerna i skolan för snart tio år sedan, men hon hade aldrig gillat det särskilt mycket.

När vi kom tillbaka till startpunkten visade GPS:en på nästan nio kilometer. Det hade tagit oss 1 timme och 4 minuter och vi hade fått göra ett par korta stopp vid rödljus men annars hade vi sprungit hela sträckan! Hur många ger sig ut på en niokilometersrunda första gången man springer? De är säkert lätträknade!

Några veckor senare "firade" vi jul med att ta en runda på 15 kilometer i gnistrande vackert vinterväder runt Brunnsviken. Själv minns jag att jag hade hållit på och sprungit några år innan jag vågade ge mig ut längre än en mil. Helena klarade även detta med glans efter bara några veckors löpande!

Hemligheten? Hon tror att hon kan, hennes PT tror att hon kan. Vi håller att lugnt tempo och har roligt under tiden vi springer!