lördag 31 juli 2010

Läser dom inte i Kiruna?

Lagom till fjällvandringens sista dag läste jag ut den medhavda spänningsromanen "Odjuret" av Roslund & Hellström. En lagom tjock och lagom spännande och ganska tänkvärd historia för en utflykt som denna. Det är inte jättebekvämt att ligga på mage och läsa i ett tält, så det blev inga superlånga lässessioner.

Sista natten innan hemfärd skulle vi bo på hotell i Kiruna. Det skulle finnas en del tid att "slå ihjäl" och jag såg fram emot att välja en ny pocketbok att läsa. På hotellet fanns sisådär 5-6 titlar, nästan alla i spänningsgenren som jag börjat känna mig mätt på för ett tag framöver. Det blev till att leta ute på stan istället.

Men tji fick jag! I Kiruna finns nämligen ingen bokhandel! Kiosken vid järnvägsstationen säljer bara kvällstidningen, kaffe och godis. Mataffären i centrum har bara tidskrifter (även detta i begränsad omfattning). Läser inte folk i Kiruna? Uppenbarligen inte.

Efter några kilometers promenad bort från centrum till en nyöppnad Ica Kvantum finner jag ett ytterst blygsamt ställ med pocketböcker nära kassan. Topp tio och så några andra titlar som reas ut för 45 kronor på hyllan längst ner... Dröm om min förvåning när jag finner sex exemplar av "Boktjuven", ett av annelitens lästips för sommaren som jag bestämt mig för att ta till mig. Ett fynd!

Bor du i Kiruna, skynda till Ica Kvantum och fynda "Boktjuven" för endast 45 spänn! Mycket vacker och läsvärd är den, även om jag inte hunnit till hälften ännu.

fredag 30 juli 2010

Fjällen

Jag tror inte att jag kan komma på någon annan aktivitet som är så avkopplande som att vandra i norrbottniska fjäll. Du är totalt avskuren från omvärlden, mobilen saknar täckning och de enda ljud som hörs är porlande jokkar, vinden och kanske ett och annat pipande fågelläte. Dina största bekymmer är hur länge du vill gå innan det är dags för nästa fikarast samt att hitta den bästa platsen att slå upp tältet på för natten. Sakta vandrar du framåt och njuter av de mest fantastiska naturscener som du kan tänka dig samtidigt som kroppen får andas ren luft och tankarna rensas, du blir fri från all stress... Jag ska alldeles strax läsa den här introduktionen igen och försöka minnas det så. För sanningen kan också vara en helt annan:

Du är iklädd yllesockar, långkalsonger, underställströja i ull, fleecemössa och stickade vantar. Allt känns lite fuktigt och det gör det svårt att få sovsäcken att kännas riktigt varm. Du huttrar faktiskt så mycket att tänderna skallrar. Utanför tjuter vinden och trycker så hårt mot tältduken att det känns som att det snöblandade regnet kommer att pressas in i tältet vilken sekund som helst. Undrar just om stormlinorna kommer att sitta kvar när den här natten är över? Samtidigt är du glad att du inte drack något till den frystorkade middagsmåltiden, för det hade inte varit roligt att behöva gå ut och kissa nu.


En alldeles underbar plats...? Foto: Jörgen Berglund

Vi lämnade den tryckande hettan i Stockholm för fuktig kyla i norr för tio dagar sedan. Nu har vi en överenskommelse på pränt om att vi låter bli att fjällvandra nästa säsong. Det får helt enkelt bli en annan typ av semester. Efter fyra år på raken känner vi oss mätta på detta.

Det var inte fullt så eländigt som det låter hela tiden. Det jag skrev i introduktionen fick vi faktiskt också uppleva. Men vi hamnade i en snöstorm med vindar på cirka 20 sekundmeter och då längtade jag hem, för jag var inte beredd på riktigt så dåligt väder. Under vandringens första dagar såg vi mycket snö och is, bland annat den fantastiska lilla sjön på bilden ovan. Jag har frusit mycket, ibland var det så kallt att fingrarna domnade och det blev en rejäl utmaning både att öppna ryggsäcken och att kunna sätta upp eller montera ned vårt lilla tält. Jag har svettats lite grann också, det fanns många höjdmeter att plocka emellanåt. Men mest av allt har jag känt mig stark och envis, precis som sig börinför både fjäll- och alplopp som väntar. Styrka och tålamod är två värdeord som jag tar med mig från dessa tio dagar till fjälls...

tisdag 20 juli 2010

Träningsläger del 2: Åreskutan

På bilden pekar Emelie mot toppen. Den reser sig stor och mäktig 1420 meter över havet och räknat nerifrån tågstationen i byn Åre är det drygt 1000 höjdmeter att klättra dit upp. Perfekt terräng för fjäll- och alplöpare att träna i!

Det finns flera vägar att ta sig dit upp (och ner, förstås). Enklast är att hoppa i kabinbanan och få lyfthjälp till 1274 m och sedan ta den sista biten till fots. Men för oss gällde naturligtvis den tuffa, östra sidan upp till fjällets topp. Vi visste inte då att den sidan var tuffast utan förstod det först senare när vi både pluggat på och praktiserat lite mer löpning i dessa trakter.

Vår värd Micke såg till att koppla ihop oss med klubbkompisen Bosse som semestrade med sin familj i Åre. Vi mötte upp Bosse vid tågstationen och utan speciellt mycket presentationer eller försnack satte vi helt sonika av uppåt. Uppförsbacken startar redan nere vid Åresjön och stationen, så det blir inte värst mycket uppvärmning under sådana här träningspass. Maxpuls direkt.

Vårt lilla sällskap kom tidigt till toppen som låg nästan öde och där tuggade vi i oss varsin energibar innan det bar av neråt igen längs den norra sidan. Bosse som gammal orienterare visade sig vara en riktig bergsget när det gick utför. Jag häpnade över hans snabbhet och smidighet! Stundtals var det mycket blött även högt upp på fjället. Leran sög fast fötterna i marken och vid ett tillfälle hör jag ett riktigt sugande ljud, ser Emelie hoppa runt på ett ben strax därefter och finner hennes tomma högersko fastgjuten i lerpölen framför mig! Vi hade sällskap med Bosse ner till trädgränsen. Emelies och min plan var att luncha i byn, Bosse ville fortsätta genom fjällskogen till Huså. Det blev inget långt farväl heller, det såg ett respektabelt gäng med stora fäbromsar till att förhindra. Jag har fortfarande märken efter betten...


Det blev lunch på torget. Tunnbrödsrulle med lammkorv satt fint efter en hel förmiddags fjällöpning! Nu tittade även solen fram lite grann och värmde oss. Eftermiddagen bjöd på löpning runt det lite mindre fjället Totthummeln som vi båda blev väldigt förtjusta i! Tillräckligt högt för att resa sig över trädgränsen, men lågt nog att ha fri sikt när Skutan låg inbäddad i dimmoln och terrängen runt berget bjöd på brant, men fullt löpbar och tekniskt klurig terräng.

Jag skulle kunna berätta en himla massa detaljer om våra fortsatta äventyr i Årefjällen. Men för en utomstående betraktare skiljer de förmodligen inte ut sig så mycket från varandra. Dessutom är jag just nu under viss tidspress för att hinna packa om utrustningen inför nästa fjälläventyr. Jag väljer att kort summera istället:


5807 höjdmeter, cirka 16 timmars effektiv löptid, det blev resultatet av den här träningshelgen i siffror. I vänskapsrelationer, erfarenhet och upplevelser kan är den omöjlig att mäta. Jag vet bara att den verkligen var värdefull för mig! Under fyra dagar har vi åstadkommit ungefär ett halvt UTMB och då har vi inte kunnat simulera den höga höjden som alperna kommer att bjuda på. Detta inger en enormt stor respekt och om jag tidigare bara haft en liten, liten aning om vad jag gett mig in på om bara någon månad så börjar bilden nu klarna än mer: det kommer att bli fruktansvärt jobbigt både fysiskt och mentalt och alldeles makalöst vackert!

måndag 19 juli 2010

Träningsläger del 1: Ottsjöfjället

I onsdags kväll, sent, bar det av till fjälls med nattåget. Väldigt smidigt att gå och lägga sig i Stockholm och vakna upp strax utanför Östersund, gå till restaurangvagnen och dricka en god kopp kaffe för att strax därefter kliva av i Järpen. Våra "värdar" fanns på samma tåg. Därför gick det extremt smidigt att hitta till huset där vi skulle bo under fyra dagars fjälläventyr.

Vi provianterade, bekantade oss lite med Järpen och lagade lunch innan det äntligen bar iväg på första löpturen. Vi tackade ja till värdarnas sällskap och förslag på Vålådalen och Ottsjöfjället som utflyktsmål. Självklart fann jag detta extra spännande eftersom det är i dessa trakter Vértex Fjällmarathon avgörs i början av augusti.

Vi plockade cirka 715 höjdmeter under vår väg upp till den blåsiga toppen av fjället. Rejält blöta om fötterna blev vi också. Utsikten däruppe var magnifik och det var tur att alla tre löpare kommit ihåg att packa ner sin vindjacka så att vi kunde titta oss omkring ordentligt utan att börja frysa.

Micke föreslog en annan väg ner från toppen för en mer omväxlande tur och både Emelie och jag tyckte att det lät spännande. Det slutade med att vi i obanad terräng letade oss neråt i tät björkskog och det blev svårt att hålla bra fart och jämnt tempo. Till slut fann vi i alla fall de sista kilometrarna av ett röjt skidspår, så att vi kunde löpa på in i "mål" -parkeringen utanför STF:s fjällstation i Vålådalen.

Denna första eftermiddag hade allt som hela helgen skulle komma att innehålla: rejält branta och steniga backar, blöt myrmark, myggor och en riktigt frisk vind. Vi hade väl inte sovit så bra under tågresan för i bilen på väg tillbaka till Järpen nickade Emelie till och själv satt jag helt tyst och stirrade apatiskt ut genom bilrutan. Vi avvek tidigt från värdarnas grillkväll tillsammans med grannar på samma gata för att hinna samla energi inför de tre återstående löpardagarna till fjälls.


Emelie och Micke på Ottsjöfjället
(klicka för större bild)

Just hemkommen

Att det regnat mycket i trakterna kring Åre senaste tiden har väl knappast undgått någon? Det fanns spår av regnandet nästan överallt och ett löp- eller vandringspass med torra fötter var bara att glömma!


Dags för mig som nyss kommit hem efter en resa med nattåget att packa upp leriga kläder och skor för rengöring. Kroppen är hel, om än lite sliten, och jag är mycket nöjd med dessa dagar i svalare temperatur norröver. Mer detaljer om själva vistelsen och löpningen är på gång...

onsdag 14 juli 2010

Stärkande fjäll

Höghöjdsläger hade kanske varit en bra idé inför mitt långa lopp runt Mont Blanc. Istället blir det tre(!) turer till fjällen. Den första sticker jag iväg på redan ikväll. Det blir fyra dagars löpning i Jämtlandsfjällen tillsammans med Emelie.


Nära Katterjåkk förra sommaren

Nästa tur blir till Riksgränsen för en vandring sydost med slutstation Nikkaloukta tillsammans med Jörgen. Löpskorna kommer att packas ner. Återstår att se hur många turer det blir...
Så har jag även bestämt mig för att göra ett "genrep" med en tävling. Och det blir
Vetrex Fjällmarathon.
Mycket fjällterräng under skosulorna framöver, med andra ord. Internetuppkopplingen och därmed uppdateringen på bloggen riskerar att bli lidande. I så fall vet du varför det blir glesare mellan inläggen här men då kan du istället se fram emot fler sköna löparberättelser senare i sommar!

tisdag 13 juli 2010

Biten

Semestern är här, för mig som för många andra väntar några veckor utan jobb. Det är den här tiden som vi har sett fram emot under kyliga vinterdagar, längtat till och kanske planerat minutiöst för att hinna med det vi vill göra. Eller så har vi raderat kalendern totalt och flyter runt utan några som helst "måsten". Nu ska vi leva ut, njuta maximalt och skaffa oss minnen att leva på retsen av årets alla mörka månader. Eller...?

Tillsammans med fotografsystern begav jag mig igår till våra uppväxttrakter i Östergötland. Ett fikastopp hos vår gamla kära mormor ingick i planen. Något som inte ingick i planen men som blev en positiv upplevelse för oss alla tre var när vi skulle hjälpa henne att handla på den lokala Ica-butiken. Envist vägrande rullator kan det inte vara lätt för en krum och skumögd liten tant att hitta rätt bland alla varor och dessutom bära hem dem till lägenheten efteråt. Nu fick hon hjälp (det får hon såklart emellanåt, men inte av oss två) och kunde passa på att hamstra lite extra matvaror samtidigt som vi fick något som liknade en utflykt tillsammans.

Vidare över slätten for vi till föräldrahemmet och mottogs med lunch. Så satt vi där några timmar i solen och beklagade oss över svårigheten att hitta skugga och svalka.

Något som jag gillar att göra när jag är på besök här är att hoppa upp bakom pappa på hans Kawasaki och ta en nöjestur på motorcykeln. Det borde väl i alla fall kunna svalka lite? Innan jag ens kommit i närheten av motorcykeln rann svetten i floder nerför ryggraden. Skinnstövlar, kraftiga byxor med hög midja, jacka med ryggplatta, handskar, hjälm (mammas mc-kläder)... Skyddskläderna behöver redan i mer moderata temperaturer kylas av fartvinden för att bli hyfsat komfortabla.



Det bar iväg över Östgötaslätten i solskenet. Uttalas "Öööschöttaschlätten" för den som undrar. Vacker som ett vykort ligger den där och inte ens en tillstymmelse till backar så långt ögat når! Hur kan jag som vuxit upp i ett så platt landskap ha lärt mig att älska backar? Det är en gåta. Eller så är det just därför backar ligger mig så varmt om hjärtat.

För första gången på många, många år fick jag återse det röda lilla hus som vi bodde i när jag kom till världen. Mitt ute på platten. Jag var så liten när vi flyttade att minnena därifrån är få.

Ljummen grillkväll ute i trädgården fick avsluta dagen. Relativt myggfritt var det också, vilket vi var tacksamma för, såklart. Men andra insekter skulle snart terrorisera mig. Lyckligt ovetande om detta somnade jag i en smal extrasäng under ett öppet fönster. Just öppet fönster känns i värmen som en oerhörd lyx. Det är ingenting vi vågar ha i enplansvillan i Stockholm precis.

Idag klev jag upp tidigt. En löprunda på cirka 35 kilometer på mestadels grusväg stod på planeringen. Och den tryckande sommarvärmen tvingar ju som bekant ut de flesta av oss löpare antingen riktigt tidigt eller sjukt sent. 6.30 var det dags för avfärd och min mobila vätske- och matkontroll utgjordes av pappa på en gul Crescent. Motor utbytt mot muskelkraft, alltså. Fördelen med pappa som mobil support är att han hittar överallt i dessa trakter och han verkar ha en inbyggd GPS i skallen, för han har otroligt bra koll på hur långa avstånd det är mellan olika platser här ute på landet.

Han hade även koll på att vi skulle komma att förföljas av en hel hop flygfän när vi susade fram på små skogsvägar nära Vätterns strand. Men att de skulle vara så många hade ingen av oss kunnat drömma om! Klart överrepresenterade var också den grå, avlånga, bitbenägna och riktigt otäcka blinningen. Om vi blev bitna? Det är inte ens en fråga... Vid ett tillfälle när pappa svor extra högt från andra sidan av den lilla vägen kastade jag en snabb blick åt hans håll och såg en svartgrå svärm på minst 100 exemplar av den förhatliga insekten bakom honom. Tack vare att vi höll oss i rörelse kunde vi hålla de flesta av förföljarna bakom oss, men undgick långt ifrån alla. De verkade få bättre fäste på min tröja ju svettigare jag blev och så bet de helt sonika till, rakt genom tyget! Aj!

Problemet växlade något i takt med landskapet och vinden men blev ändå till slut så stort att vi beslöt korta av den planderade turen med cirka 15 kilometer. Det blev knappa 20 istället för de planderade 35 kilometerna. Vi diskuterade om det var samma flygfän som följt med oss hela vägen eller om de succesivt bytts ut under rundans gång. Något svar får vi nog inte. Då farten ändå varit god för en löpare av min kaliber, kände jag mig nöjd med träningspasset. Imorgon gör vi ett nytt försök, sprejade med apotekets myggmedel för att se om det har effekt även på blinningar.

söndag 11 juli 2010

Arla

Vilket väder som än råder under sommarmånaderna så tycks vi aldrig bli nöjda. Just nu vet jag många löpare som pustar och stånkar och tycker att det är alldeles för varmt (men jag vet åtminstone en som stortrivs!). I senaste numret av tidningen Aktiv Träning gjordes en test på en vältränad kille som fick löpa i 13 grader respektive 25 grader på ett löpband inomhus. Han fick överlägset bäst resultat i den kyligare temperaturen. Ute i verkligheten råder väldigt sällan de perfekta förhållandena. Som vanligt gäller "gilla läget" och att göra de anpassningar som behövs för att få kroppen att trivas så bra som möjligt i värmen (i detta fall). Minns du förresten den bitande kalla vintern med temperaturer under -20?

Jag tycker också att det är alldeles för varmt. Från klockan 10-11 på förmiddagen i alla fall. Mål och motivation får mig att ställa väckarklockan tidigt och lite drygt 17 grader som vi har i norra delen av Stockholm just nu är definitivt överkomligt. Dessutom är det söndag, semester och alldeles stilla ute. Det finns en chans att äga världen en stund och låta mitt ego växa, bli skogens drottning ett par-tre timmar framöver. Arla morgonstund blir den bästa lösningen för mig! Jag kommer dessutom att hålla mig ute i skogen och skuggan eftersom jag upplever att det är solskenet direkt mot huden som tröttar ut mig mest.

Med väl vald tidpunkt på dygnet, skogsmiljö och vätskebälte så funkar det att träna utomhus. På Sats Sollentuna igår var det behagligt svalt när jag instruerade min sista klass före semestern. Och mycket folk kom det också! Där gör luftkonditioneringen verkligen sitt jobb. Inomhusträning kan givetvis också vara ett alternativ när sommarhettan infinner sig. Nu är de ljusa timmarna så många att vi förhoppningsvis hinner njuta av dem ändå.

lördag 10 juli 2010

Överträning

Mitt jobb som personlig tränare handlar mycket om att hjälpa människor att komma igång, hitta motivation och upprätthålla den goda vanan med fysisk aktivitet som ett inslag i vardagslivet. Av naturliga skäl träffar jag även på många personer som tränar mycket, särskilt bland personal och vänner. Motivationen att ta sig an ett hårt pass på gymmet eller tuffa intervaller i löpspåret är knappast ett problem för dem. Men att vila och återhämta kroppen kan vara det...

Själva träningsprocessen syftar givetvis till att bryta ner och det är under den efterföljande återhämtningen som du sedan bygger upp, förhoppningsvis får du också kroppen att bygga sig ännu lite starkare, så kallad superkompensation. Det låter så logiskt och enkelt, men kan vara oerhört svårt att optimera, därför att livet är inte bara träning. Det är inte bara fysisk belastning som påverkar kroppen. Psykisk och social belastning behöver också tas med i kalkylen för träning och återhämtning.

När jag för några år sedan började öka min träningsmängd upptäckte jag att jag återhämtade mig relativt snabbt. I en diskussion med en tränarkollega kom vi fram till att jag har min goda aptit och variation i kosten att tacka för detta. Jag är inte den som petar i maten. Jag äter som en hungrig varg och det mesta går ner (så jag borde kanske skriva get, för getter äter ju nästan allt). Så kom jag till en period när det sociala livet fungerade sämre, jag behövde byta boende med allt vad det innebär av uppbrott, lägenhetsletande, sälja och köpa, kontakter med banken. I efterhand kan jag se att det även påverkade min träning-och återhämtningskapacitet. Just då förstod jag inte detta, men jag hade heller inte lyssnat tillräckligt på signalerna, för jag visste inte vad jag skulle lyssna på. Jag hade heller inga specifika mål med träningen just då.


På väg mot toppen? Det gäller att balansera... Foto: Sara Ringström

Jag äger ett helt litet bibliotek med träningslitteratur som dessutom ständigt växer. När "Träna smart!" av Göran Kenttä och Peter Hassmén fann sin väg in i det biblioteket började mitt intresse för återhämtning och helhetstänk i samband med fysisk träning att öka. Jag fick upp ögonen för hur viktigt det är med rätt sorts återhämtning. Något år tidigare hade jag läst "Upptäck din förmåga" av Terry Orlick och tyckt att han mest svammlade om betydelsen av familj och vänner runtomkring en idrottare.

Du kan ha en aldrig så noggrant utarbetad plan för dina träningspass, men balanseras den inte upp med häsyn till allt övrigt som händer i livet finns risken att du blir negativt övertränad. Kroppen bryts ner istället för att byggas upp. Lyssnar du inte på signalerna och misstolkar dem, då är du på väg ner i en riktig utförsbacke...

Varje individ är unik och det finns ingen magisk formel som garanterar ständig framgång. För elitidrottare och hårt satsande motionärer gäller att våga överbelasta kroppen rejält i perioder, men ingen är garanterad ett positivt resultat. Först när en riktigt intensiv träningsperiod är över kan du vara säker på om resultatet blev det önskvärda eller om du blev negativt övertränad, d.v.s. resultaten försämras, eller till och med skadad. Inför Ultra Trail du Mont Blanc har jag en intensiv träningsperiod som förhoppningsvis resulterar i att jag är mitt allra bästa och starkaste jag när starten går den 27:e augusti. För att orka igenom och att komma ut starkare på andra sidan behöver jag bra mat, psykisk balans och social trygghet.

Ibland funderar jag på om jag kanske borde gjort lite till, rent träningsmässigt. Men jag har aldrig varit skadad och de senaste åren heller aldrig tappat motivationen. Därför tror jag mig vara på rätt spår, ett spår som passar just mig. En viktig faktor är att mitt vardagsliv innehåller sambon Jörgen. Inte alltid håller han med om att min träningsnivå är förnuftig eller att mina utmaningar är spännande, men han ger mig trygghet, support och kärlek som gör att jag kan koppla av när jag ska koppla av, en mental och social frizon där jag kan hämta massor av energi och kraft!

torsdag 8 juli 2010

Terräng, terräng, terräng...

Plötsligt har antalet La Sportiva Crosslite-skor i min ägo fördubblats! Hur gick det till? Det var knappast så att de förökade sig själva, kan jag meddela. 1399 kronor fattigare blev jag nämligen på kuppen. Och bara för att variera mig lite så såg jag till att lägga vantarna på den udda färgen "gold". Även om båda paren haft samma färg så är det utan svårighet du ser vilka som är splitternya och vilka som är använda.


Jag tänkte göra detta inlägg mer eller mindre som en kärleksförklaring till dessa dojjor och förklara vad det är som jag tycker är bra med dem. Observera att jag inte på något vis är sponsrad, utan har själv lagt ner massor av tid för att hitta rätt och 2798 kronor på just dessa par. Och då är kostnaden för mindre lyckade trailsko-köp inte medräknad.

För det första så väger de lätt: 272 gram väger en sko i storlek 39. Jämför med mina "slätlöparskor" Nike Lunar Elite som i samma storlek väger 252 gram och räknas som lättviktsskor för asfalt. Materialet i skorna kan inte hålla kvar så mycket väta, och de torkar otroligt snabbt om de blivit våta (jag har badat och skrubbat dem några gånger).

Sulan är tillverkad i en gummiblandning som greppar bra såväl på grusigt som vått underlag. Materialet verkar, jämfört med andra tillverkares, väldigt slitstarkt. Senaste tiden har många stenar och berghällar blivit trampade på under mina träningsrundor. "Dobbarna" under sulan sitter glest och det gör att stenar och kvistar inte kan fastna. Hälen kommer nära marken eftersom sulan är relativt tunn vilket förstås medför en fantastisk markkontakt! I asfaltsskor räknas jag som en överpronerare och höger fot vill falla inåt rejält när jag springer. Här blir det som synes ett jämnt slitage på skosulan, trots att pronationsstöd saknas. Detta om något talar för att kroppen mår bra av terränglöpning.

Hälkappan är låg och det kan jag vara otroligt tacksam för när jag springer i branta nerförsbackar. Däremot är greppet om hälen tight, så att fötterna inte kan fara omkring så mycket i skon. Ömmande tår och misshandlade tånaglar har jag helt sluppit i dessa. Tådelen har en kraftig gummiförstärkning som skyddar mot hårda och/eller vassa föremål på stigen.

Även snörningen är skyddad under en damaskliknande konstruktion. Byta skosnören blir alltså ingen lätt manöver, men ärligt talat så har jag faktiskt aldrig bytt snören på några löparskor. Dessutom kan du med lite pillande peta in skosnörena under damasken och på så vis undvika att de fastnar i något ris eller någon gren.

Lästen är bred nog för en Kalle Anka-fotad person som jag, vilket gäller långt ifrån alla marknära terrängskor med låg vikt.

Sist men inte minst så är dessa otroligt coola och snygga och liknar egentligen inte någon annan sko på marknaden utseendemässigt. Det, precis som allt ovansående nämnt, är förstås en smaksak. Kanske är det inte just dessa som till slut hamnar i din löpargarderob, men jag har ia alla fall tagit upp lite tips på vad jag tycker är viktiga egenskaper hos en terrängsko.

Övrigt som är värt att nämna idag är att Helena blivit terränglöpare och tog sig runt Ursviks extremspår på 15 kilometer i sin debut!

onsdag 7 juli 2010

Obetydlighetens betydelse

Att bli sedd och bekräftad är ett grundläggande behov hos oss människor. Vi behöver känna oss viktiga och duktiga och få, om inte villkorslös kärlek, så åtminstone någon slags respons från andra runtomrkring oss. Coachen jag hade förmån att genom jobbet få använda (under förra året) påstod att så gott som alla skulle bli galna efter tre dagar utan mäsklig kontakt. Nästan ingen skulle klara ett liv som eremit.

Igår hade jag en dag som på jobbfronten begränsade sig till två timmar. Med start först klockan 17.30. Jag valde att gå upp jättetidigt, att ge mig ut och springa jättetidigt och hoppades få uppleva illusionen att jag för en stund var alldeles ensam i världen. Jag ville göra den här världen till min den här morgonen. Det verkar kanske som ett uttryck för frihet och självbestämmande. Och det är precis vad det är: bestämmande. För en stund känns det som om jag har makt, som om jag regerar världen, som om jag är drottningen därute i skogen. Jag tror att det är en renodlad egotripp.

Foto: Sara Ringström

Frihet handlar om att själv få bestämma. Eller snarare: tro att du själv får bestämma. Att ha valmöjlighet. Jag lyssnade på Pär Johansson när han sommarpratade i förra veckan. Vid ett tillfälle berättar han om hur hans lilla dotter sover på rygg med armarna utslagna och är fullständigt trygg i världen medan han själv kryper ihop i fosterställning och grubblar över vilket bredband han ska välja... Barn har ett stort ego. Jag mötte för en hel massa år sedan, under en promenad när jag hade hund, en liten tjej i sexårsåldern med sin mamma. Hon får syn på mig och hunden, knallar rakt fram och utan att hälsa ens utbrister hon: "har du träffat mej?".

Som vuxen har jag ju förstått att vi är många som delar på den här världen. Vi är många som har behov av uppmärksamhet och bekräftelse. Flera miljarder, faktiskt. Och jag tror mig ha genomskådat det där med friheten att få välja. Den finns bara inne i mitt huvud. För jag är född där jag är född och påverkas så starkt av det och av vanor och åsikter som presenterades för mig redan som liten att det är nästintill omöjligt att ta sig ur. Och jag vill inte heller förändra det.

Om jag får ha mitt ego och ibland låtsas att jag äger världen, ja då blir det lättare att stå ut med att jag bara är en av alla miljarder människor med behov här på jordklotet. Då kan jag känna mig trygg i att jag i det stora hela är en liten obetydlig plutt vars liv för de allra flesta kommer att gå obemärkt förbi. Jag är precis lika obetydlig som alla andra runtomkring mig. Fastän jag starkt påverkas och präglas av andra kan jag få tro att jag har genomskådat dem och vet hur allt fungerar. "Inatt smidde jag tusen planer. I morse gjorde jag precis som vanligt" (Konfucius).

Att inse min "obetydlighet" är för mig att kunna tagga ner, bli trygg, slappna av. Världen går inte under om jag fattar fel beslut. Jag är inte världens centrum för någon annan än mig själv. Och mig själv är också det enda jag kan förändra, OM jag vill förändra.

tisdag 6 juli 2010

Morgonäventyr

Att hitta nya vägar är bland det roligaste jag vet. Det finns ställen som jag länge varit sugen på att utforska löpandes. Den här morgonen tog jag chansen att göra verklighet av en tur jag länge varit nyfiken på. Det borde vara möjligt att nå spåren i Ursvik hemifrån, via Järvafältet, utan att behöva springa på gator och trottoarer. Min vän terrängkartan antydde att det till och med kunde finnas en märkt led över Järvafältet, via Akalla, Tensta och Igelbäcken. För att ge svar på frågan gav jag mig ut riktigt tidigt.

Och visst fungerade det! Så när jag nådde spåren i Ursvik var jag bara tvungen att plussa på några kilometer längs extrem-spåret. Tyvärr glömde jag att min mobilkamera vill att jag ska filma när jag håller den liggande. Häng med (och hör på flåset efter 25 km på ganska stumma ben):

video

Det blev inte så mycket terräng-karaktär som jag hade hoppats på, mest grusväg faktiskt. Skovalet nästa gång blir Salomon Speed Cross och inte La Sportiva som idag. I Ursvik var skogsstigarna snustorra och stenhårda. Det var svårt att förstå att vi sprang där i ankeldjup blötsnö för tre månader sedan.

På vägen hem passade jag på att skutta in på Ica och införskaffa en liter mörkröda, söta jordgubbar som återhämtning. Det är nu jordgubbarna är som allra godast att äta färska, så det gäller att passa på! Minst en liter om dagen lär det bli för min del framöver.

måndag 5 juli 2010

50 dagar kvar

Uppskattningsvis 50% av min tankeverksamhet kretsar just nu kring detta. När andra stressar för att hinna fixa det sista på jobbet före semestern har de flesta av mina kunder redan tagit ledigt (i alla fall från träningen) och jag får en nästintill löjligt lugn jobbvecka. Den här veckan blir det fler träningstimmar än jobbtimmar.

Den här sommaren kommer att gå till historien som UTMB-sommaren i mitt liv.

söndag 4 juli 2010

Moderna matproblem

Mat är energi och byggstenar och tittar du i djurvärlden så är sökandet efter mat en central del i tillvaron. Vi människor i västvärlden behöver knappast söka efter mat, men för vissa av oss handlar det om att söka efter rätt sorts mat. Lyssna här, det är ca 30 minuter långt men väl värt tiden. Det handlar om fixering vid nyttig mat och när detta går överstyr.

Vill du veta vad jag tycker? Det finns en anledning till att vi har näringsrekommendationer i Sverige. Det finns en anledning att se till att en befolkning mår bra. Vill du ha konkreta råd så finns det hos Livsmedelsverket presenterat ett stort arbete som kallas SNÖ, Svenska Näringsrekommendationer Översatta till livsmedel. Bland det mest vettiga och konkreta som finns att läsa om kost, men på gränsen till tråkigt eftersom det knappast innehåller några sensationer, flashiga dieter eller speciella metoder.

Jodå, jag har varit fast i mat-träsket både i form av att dieta och att sträva efter att maximera nyttigheterna. Det är inte värt besväret, kan jag säga såhär i efterhand.

lördag 3 juli 2010

Ingen riktig tjej

"Alltså, du kan ju inte vara en riktig tjej". Det är mer än tio år sedan jag fick den kommentaren av en kille som jag dejtade. Han hade varit hemma hos mig första gången och när han var på toaletten hade han (förbluffande vanligt beteende, tydligen) kikat i badrumsskåpet. Där fanns inga ansiktskrämer, inget smink, inga rengöringskrämer eller ansiktsmasker. Jag minns inte vad jag hade där just då, men jag minns att det inte var några som helst problem att få plats med sakerna. Hans bestämda uppfattning var att tjejer bryr sig om hur de ser ut på det sätt att de äger massor av kläder, skor och skönhetsprodukter. Enligt hans sätt att se hade han nu äntligen fått bekräftat det han misstänkt: jag var ingen riktig tjej. Behöver jag nämna att vi inte träffades speciellt många gånger innan jag insåg att jag aldrig skulle kunna stå ut med honom?

Jag bryr mig om hur jag ser ut. Men jag tycker att jag ser bäst ut utan smink. Kanske lite mascara ibland. Och kläder är kul, men till vardags blir det ju mycket träningskläder och på fritiden blir det ju också oftast... träningskläder. Nu när det är sommar och sol har jag gärna klänning på fritiden, när jag inte tränar.

Men framförallt bryr jag mig om hur jag mår. Kroppen och huvudet hänger ihop, det är jag fullständigt övertygad om. Iklädd löparkläder och -skor eller susandes fram i cykeloutfit på min landsvägsracer är jag väl knappast symbolen för kvinnlighet, men det struntar jag blankt i. För jag mår toppen och är oerhört priviliegierad som får jobba med det jag gillar allra mest och kan hålla igång hela dagarna. Plus att jag sover gott om nätterna.


Skogens drottning? Utan smink men med träningskäder. Foto: Sara Ringström

torsdag 1 juli 2010

Styrka

Just nu känner jag mig STARK! Det är en härlig känsla, speciellt när den blandas med en gnutta rädsla (se gårdagens inlägg) och spänning. Starka ben är viktigt i traillöpning, men även bålstabilitet behövs. På UTMB:s hemsida finns filmer med träningstips. Jag använder mig inte av just dessa magövningar, men videon är härlig och det blir extra charmigt i alpstuge-miljö.


Foto: Sara Ringström