Biten

Semestern är här, för mig som för många andra väntar några veckor utan jobb. Det är den här tiden som vi har sett fram emot under kyliga vinterdagar, längtat till och kanske planerat minutiöst för att hinna med det vi vill göra. Eller så har vi raderat kalendern totalt och flyter runt utan några som helst "måsten". Nu ska vi leva ut, njuta maximalt och skaffa oss minnen att leva på retsen av årets alla mörka månader. Eller...?

Tillsammans med fotografsystern begav jag mig igår till våra uppväxttrakter i Östergötland. Ett fikastopp hos vår gamla kära mormor ingick i planen. Något som inte ingick i planen men som blev en positiv upplevelse för oss alla tre var när vi skulle hjälpa henne att handla på den lokala Ica-butiken. Envist vägrande rullator kan det inte vara lätt för en krum och skumögd liten tant att hitta rätt bland alla varor och dessutom bära hem dem till lägenheten efteråt. Nu fick hon hjälp (det får hon såklart emellanåt, men inte av oss två) och kunde passa på att hamstra lite extra matvaror samtidigt som vi fick något som liknade en utflykt tillsammans.

Vidare över slätten for vi till föräldrahemmet och mottogs med lunch. Så satt vi där några timmar i solen och beklagade oss över svårigheten att hitta skugga och svalka.

Något som jag gillar att göra när jag är på besök här är att hoppa upp bakom pappa på hans Kawasaki och ta en nöjestur på motorcykeln. Det borde väl i alla fall kunna svalka lite? Innan jag ens kommit i närheten av motorcykeln rann svetten i floder nerför ryggraden. Skinnstövlar, kraftiga byxor med hög midja, jacka med ryggplatta, handskar, hjälm (mammas mc-kläder)... Skyddskläderna behöver redan i mer moderata temperaturer kylas av fartvinden för att bli hyfsat komfortabla.

Det bar iväg över Östgötaslätten i solskenet. Uttalas "Öööschöttaschlätten" för den som undrar. Vacker som ett vykort ligger den där och inte ens en tillstymmelse till backar så långt ögat når! Hur kan jag som vuxit upp i ett så platt landskap ha lärt mig att älska backar? Det är en gåta. Eller så är det just därför backar ligger mig så varmt om hjärtat.

För första gången på många, många år fick jag återse det röda lilla hus som vi bodde i när jag kom till världen. Mitt ute på platten. Jag var så liten när vi flyttade att minnena därifrån är få.

Ljummen grillkväll ute i trädgården fick avsluta dagen. Relativt myggfritt var det också, vilket vi var tacksamma för, såklart. Men andra insekter skulle snart terrorisera mig. Lyckligt ovetande om detta somnade jag i en smal extrasäng under ett öppet fönster. Just öppet fönster känns i värmen som en oerhörd lyx. Det är ingenting vi vågar ha i enplansvillan i Stockholm precis.

Idag klev jag upp tidigt. En löprunda på cirka 35 kilometer på mestadels grusväg stod på planeringen. Och den tryckande sommarvärmen tvingar ju som bekant ut de flesta av oss löpare antingen riktigt tidigt eller sjukt sent. 6.30 var det dags för avfärd och min mobila vätske- och matkontroll utgjordes av pappa på en gul Crescent. Motor utbytt mot muskelkraft, alltså. Fördelen med pappa som mobil support är att han hittar överallt i dessa trakter och han verkar ha en inbyggd GPS i skallen, för han har otroligt bra koll på hur långa avstånd det är mellan olika platser här ute på landet.

Han hade även koll på att vi skulle komma att förföljas av en hel hop flygfän när vi susade fram på små skogsvägar nära Vätterns strand. Men att de skulle vara så många hade ingen av oss kunnat drömma om! Klart överrepresenterade var också den grå, avlånga, bitbenägna och riktigt otäcka blinningen. Om vi blev bitna? Det är inte ens en fråga... Vid ett tillfälle när pappa svor extra högt från andra sidan av den lilla vägen kastade jag en snabb blick åt hans håll och såg en svartgrå svärm på minst 100 exemplar av den förhatliga insekten bakom honom. Tack vare att vi höll oss i rörelse kunde vi hålla de flesta av förföljarna bakom oss, men undgick långt ifrån alla. De verkade få bättre fäste på min tröja ju svettigare jag blev och så bet de helt sonika till, rakt genom tyget! Aj!

Problemet växlade något i takt med landskapet och vinden men blev ändå till slut så stort att vi beslöt korta av den planderade turen med cirka 15 kilometer. Det blev knappa 20 istället för de planderade 35 kilometerna. Vi diskuterade om det var samma flygfän som följt med oss hela vägen eller om de succesivt bytts ut under rundans gång. Något svar får vi nog inte. Då farten ändå varit god för en löpare av min kaliber, kände jag mig nöjd med träningspasset. Imorgon gör vi ett nytt försök, sprejade med apotekets myggmedel för att se om det har effekt även på blinningar.