söndag 31 oktober 2010

Vintertecken

Foto: Sara Ringström


Ännu ett tecken på vilken årstid vi är på väg in i är det kompakta mörker som breder ut sig redan på eftermiddagen nu när klockan visar vintertid. Ett annat är att det nuförtiden ligger fler gula löv på marken än som sitter kvar på träden.

Vi har redan planerat julschemat på jobbet och nu är det snart dags att gräva fram adventsstjärnor och -stakar ur förrådet. Vantar och mössa finns ständigt nerpackat i väskan numera och jag har letat fram dubbskorna också, de står lättillgängliga men ännu inte synliga på skohyllan i hallen.

Det här är en av anledningarna till att jag gillar att bo här uppe i Norden, årstidernas växlingar. Allt det härliga ljus som vi översköljs med under sommaren får vi betala för med vinterns extremt korta dagar. Därför gillar jag mörkret, det är liksom en förutsättning för att kunna uppskatta ljuset.

Under en promenad i den bleka höstsolen igår kunde jag konstatera att hela Järvafältet ser, luktar och känns annorlunda jämfört med i somras. En ny värld tar form under hösten, stigarna verkar vara nya bekantskaper, trots att de leder mig till samma platser. Plötsligt lägger jag märke till en sten eller en bäck som legat gömd under frodig grönska. Jag har hunnit glömma hur det såg ut under tidig vår och snart hinner jag förhoppningsvis glömma hur det ser ut just nu, eftersom jag hoppas på ännu en vit vinter.

Den här grå, fuktiga söndagen, oktobers sista, passade fotograf-syster och jag på att fånga lite höstlöparkänsla... Fler fantastiska bilder kommer!

lördag 30 oktober 2010

Mera mat

Under fredagen hade jag verkligen fått energin tillbaka och klarade av allt det fysiska som fanns planerat i kalendern. Detta inbegrep bland annat en härlig löptur i behagligt tempo i solskenet. Solen stod lågt och träden är nästan kala, det känns att vintern är i antågande.

De flesta fredagkvällar brukar vi passa på att veckohandla och det bli oftast relativt sent. Dels för att jag faktiskt instruerar en CykelPuls-klass som inte slutar förrän 18.30 och för att det är skönt att det lugnat ner sig i butiken när de flesta familjer bänkat sig hemma för "fredagsmys" (jag avskyr ordet, men det kan vi ta en annan gång). Matvaruaffärer är fascinerande, tycker jag. Även om det är den jag besöker varje vecka så gillar jag att gå runt och titta på livsmedlen. Saluhallar och delikatessdiskar är ännu bättre!

Den här veckan behövde vi inte göra några jätteinköp, mest komplement för att kunna utnyttja sådant vi redan har hemma i frys och förråd. För mig hör mat och kreativitet ihop, det är skoj att kunna trolla fram nya kombinationer och rätter och jag känner mig duktig när vi äter sådant som vi odlat eller plockat själva. Vi har ett litet trädgårdsland där det i år växte rödbetor, kålrötter och gurkor. Plus att vi har två äppelträd och väldigt nära till skog med blåbär och svamp.

Efter att ha ätit ett kvällsmål med mannagrynsgröt(!) hamnade vi framför tv:n och zappade runt lite grann. Det verkade inte finnas så värst mycket sevärt och precis när vi var på vippen att ge upp dök det upp ett mycket intressant program på Kunskapskanalen. Det visade sig vara en tysk dokumentär från i år som handlade om hur mycket mat vi faktiskt slänger bort i västvärlden och av vilka anledningar den slängs, samt vilka konsekvenser det får för klimat och befolkning i andra delar av världen. Otroligt skrämmande! Missade du den, vilket säkert många gjorde, så finns den på svt Play till och med 23/11, klicka här för att komma direkt dit. Det är nyttigt att ifrågasätta vardagsbeteenden ibland, men jättesvårt att ändra dem förstås. Att ändra beteende i den här frågan skulle inte göra någonting mer besvärligt, tvärtom. Vi skulle kunna spara pengar och må bättre på en och samma gång.

Om du har en timme över i helgen, se dokumentären!

fredag 29 oktober 2010

Tillbaka på banan

Avsaknad av lust är ett tydligt tecken på att jag inte är 100% frisk igen. Kroppen håller på att återhämta sig efter tisdagens och onsdagens pärs. "Urvriden distrasa" skulle kunna beskriva känslan. Den vanliga spänsten, glädjen och energin fattas. Eftersom jag vet att det bara är en tidsfråga innan den kommer tillbaka, så kom jag trots allt iväg till min tidsmässigt väldigt utdragna arbetsdag. Tre timmars arbete på schemat, det låter säkert busenkelt men fördelades på detta vis:

6.00 PT-kund Sollentuna
12.00 SatsCykel Odenplan
17.00 PT-kund Sollentuna

Det fanns med andra ord gott om tid att ladda om efter varje arbetad timme och det var också precis vad jag gjorde. Jag petade i mig mellanmål, läste bok, pratade med kollegor, vilade lite i ett mörkt rum, cyklade mellan Sollentuna och Odenplan... Det som gjorde störst nytta för återhämtningen var faktiskt lunchklassen, SatsCykel. 45 minuter var ett lagom långt och hårt täningspass för att jag skulle få tillbaka aptiten och sedan fylla på med en hälsosam och matig "Super Salad" på Kura Café tillsammans med min vän Helena. Under eftermiddagen började jag känna att jag var tillbaka på banan igen!

Fredagen ställer lite högre fysiska krav och när kvällen kommer lovar jag att jag somnar gott (kanske redan i soffan)!

onsdag 27 oktober 2010

Magsjuk

"Är du aldrig sjuk?" undrade en av mina kunder i måndags. Jag fick svara att jo, det händer väl att jag åker på nån förkylning emellanåt, som de flesta andra av oss. På tisdagen skojade jag och min närmsta chef om vad som skulle hända om vi plötsligt började må dåligt och behövde springa ut från en gruppträningsklass. Som instruktör, alltså, inte som deltagare. Som deltagare är det ju enkelt att bara lämna.


"När man talar om trollen så står de i farstun" enligt ett gammalt ordspråk. På tisdag eftemiddag blev jag sjuk, magsjuk.



Det började med en vag känsla av att något inte stod helt rätt till, men i första skedet var det omöjligt att säga exakt vad. Precis för min klass, SatsCorePuls, började jag förstå att det handlade om magen. Kris och panik! Den enda på vårt center som var i tjänst just då, 20 minuter innan, och som instruerar denna typ av klass hade lovat att vikariera på ett helt annat center denna afton. Bara att hålla tummen för att det skulle hålla. För vad skulle jag göra om jag plötsligt måste springa ut? Måste jag så måste jag, men det skulle vara oerhört konstigt och pinsamt.


Jag brukar ge järnet på den här typen av klass. För om jag tar i allt jag orkar, så tar deltagarna i 50-75% av sitt max. Den här gången gick det inte att satsa allt men jag lyckades faktiskt att genomföra hela träningspasset, om än lite disträ och matt. Efteråt var jag helt slut och funderade på om det var bäst att ta bussen hem för att korta ner restiden eller att promenera, för då skulle jag ju kunna kräkas närhelst jag behövde. Promenaden fick en chans, men det slutade ändå med bussfärd.


Det blev en plågsam kväll och natt med feber, smärta och allt det andra som hör magsjuka till. Att avgöra hur mycket eller lite jag sovit är omöjligt eftersom jag varit rejält omtöcknad. Nu börjar jag bli mer normal och har kunnat lämna sängen och sitta upprätt och till och med fått i mig en banan(!). Nu kan jag hoppas att tillfrisknandet accelererar så att jag får en normal dag imorgon. Vila, mat och dryck ska väl kunna hjälpa till i den processen. Problemet är bara att jag inte är hungrig eller speciellt sugen på någonting. Inte ens på gröt...

tisdag 26 oktober 2010

Gröt

Smaka på ordet: "grrrööööt". Det låter närmast överdrivet präktigt och förknippas ofta med en gammaldags hurtighet. De flesta av oss tänker säkerligen på havregrynsgröt först av allt.

Jag hinner väldigt sällan äta middag på grund av mina något udda arbetstider. Gröt är ett perfekt alternativ som stadigt mellanmål på eftermiddag eller kväll. Och tro mig, det finns många fantastiska grötar därute som bara väntar på att upptäckas! En av mina favoriter är gröt på skrädmjöl, som antingen kan kokas med mjölk till en mer traditionell gröt eller stampas ihop till nävgröt. Jo, jag vet, nävgröt skall egentligen ätas med lingon och fläsk, men jag kan äta den som den är också, utan tillbehör.

Kolla in en hel samling med grötinspiration!

söndag 24 oktober 2010

Ny kompis

Min önskan om att få prova ryggsäckar som jag skrev om under veckan har till hälften gått i uppfyllelse! På Salomon lästes min blogg och VIPS så damp det ner ett paket att hämta på posten! En kort provtur under fredagen gav mersmak och Markusloppet sprang jag därför tillsammans med min nya kompis:


Den är både lätt, snygg och smart och vill du syna den i sömmarna så kan du titta närmare här. Eftersom den finns i både herr- och damversion så sitter den som gjuten på ryggen och midjebältet med sina smarta fickor hamnar för en gångs skull på exakt rätt ställe. Dessutom finns smarta lösningar för att bära med sig stavar och det hoppas jag behöva använda under sommarsäsongen 2011. Storleksmässigt blir den perfekt för vinterns alla löparäventyr.

Jag har inte lika stort hopp om att Raidlight läser min blogg (fransmän är dessutom inte kända för sina svenskakunskaper), men helt säker kan jag ju inte vara...

lördag 23 oktober 2010

Ännu ett femmilslopp på meritlistan


Markusloppet blev som jag befarat: en tung tillställning. Regnet hade upphört när vi samlades för start. Det höll upp under så gott som hela loppet också. Temperaturen var perfekt, runt tio plusgrader. Detta var det största startfältet hittills på det lilla(!) loppet som kan serva ca 40 deltagare.

Första 3 kilometerna går på ett motionsspår, sedan tar Skåneledenöver och det är den vi sedan följer till Genarp och banans enda (men naggande goda) kontroll. Efter de första stegen känner jag att något är knasigt vid höger häl och tror att jag råkat stoppa ner löpartightsen innanför hälkappan på skon. Det visade sig, när jag stannade efter 1 km, vara en vass liten sten. När jag plockade ut den förlorade jag kontakten med klungan, på gott och ont.

Jag sprang ensam uppskattningsvis 85% av tiden. Även om det gick tungt så kom inte de negativa tankarna, utan jag kunde njuta av omgivningarna som är makalöst vackra emellanåt. Löpningen är varierad och rolig för det mesta. Nu hade ju en jakt tyvärr satt stopp för banans allra mest utmanande backar. Istället fick vi hålla tillgodo med asfalt och grusvägen som inte kändes lika inspirerande.

Det gick som sagt tungt, men var ändå okej. Jag såg att jag hade en god chans att slå förra årets tid med bred marginal. Det kändes nästan som ett måste med tanke på banändringen. Då sprang jag fel! Efter en himla massa velande och telefonsamtal till arrangören blev mitt lopp till slut 2-3 km längre än de andras. Av fyra lopp i oktober har jag lyckats komma vilse på tre, det är nästan en bedrift i sig. Tiden blev tre minuter bättre än 2009, så jag kan nog ändå säga att jag har hedern i behåll.

Från prisbordet valde jag en löpar-T-shirt i dammodell (tog ingen till dig den här gången, Jörgen). Nu väntar bubbelpool och bastu på hotellet tillsammans med övriga Stockholmare!

Anländ i Lund

Sömnen i en liggvagn blir sällan av högsta kvalité. Senast jag åkte nattåg hade vi en sovkupé men jag sov inte bättre för det. Det är svårt att sova gott på ett krängande tåg, helt enkelt. Precis när jag somnat kom konduktören och ryckte i lakanet och väckte mig för att få se biljetten. Strax innan min väckarklocka ringde i morse var hon där och ryckte igen och förkunnade att det var 20 minuter kvar till Lund.

Att jag i allra sista stund igår hade slängt ner ett paraply i väskan visade sig vara en väldig tur. Lund bjuds på regn den här lördagmorgonen. Det är kolmörkt men betydligt varmare än Stockholm igår kväll, där temperaturen kröp ner mot noll. Jag har promenerat genom staden och hittat hotellet där de andra Stockholmarna bor och tänker äta frukost med dem innan vi åker ut till Markusloppets start vid Skryllegården.

Kroppen känns lite stel och seg efter natten på tåget, men jag har stora förhoppningar om att det vänder så fort loppet kommer igång.

fredag 22 oktober 2010

Nattåg

För tredje gången 2010 åker jag nattåg. Lund är destinationen och imorgon bitti vaknar jag laddad för Markusloppet.

Sov gott!

torsdag 21 oktober 2010

Banändring

Bara några dagar innan Markusloppet får vi deltagare reda på att det blivit en banändring. Det är en av de större markägarna längs den aktuella sträckan av Skåneleden som tänker bedriva jakt på sina marker i helgen. Ett av de backigare partierna på loppet försvinner och ersätts av... asfalt! Arrangörerna har varit vänliga och meddelat detta via mail, det tackar jag för.

Jag tycker verkligen att det är knepigt att springa på asfalt mitt i ett terränglopp, som i SUM till exempel. Jag hade bestämt mig för La Sportiva skorna, de som är odämpade och har riktigt stora gummidubbar för suveränt fäste i terrängen. Nu blir jag tveksam. Salomon Speedcross är totalt nedslitna på undersidan och jag har ännu inte fått ändan ur vagnen och skrubbat rent dem efter Tjurruset. Därmed är de inte ett alternativ. Kommer ca 8 kilometer asfalt att spela roll? När jag väl befinner mig på just den sträckan kommer jag förmodligen att tycka det. Och om jag snubblar i skogen på mina vanliga landsvägsskor så kommer jag att bittert ångra det valet.

Vilket litet, litet skitproblem som just nu är mitt allra största. Då förstår du hur bra jag har det just nu! Jag lever och trivs!

onsdag 20 oktober 2010

05:45

Det blir starttiden för mitt morgonpass på Järvafältet denna onsdag. Arbetsdagen kommer att bli lång, så det här är den tid jag får till egen träning. Jag dricker kaffe och stirrar ut i ett kompakt mörker. När det är dags att gräva fram pannlampan blir jag smått irriterad över att ha glömt hur jag monterar batteriet på den smidiga lilla selen. Muttrande gräver jag vidare och hittar den "lilla" reservpannlampan. Den får duga, jag får hålla mig till grusvägarna och skippa stigarna.

Det är något speciellt med tidiga morgonpass när hela grannskapet fortfarande slumrar. Till min stora förvåning möter jag två glatt babblande tjejer ute på grusvägen i mörkret. De har också pannlampa. Efter det ser jag inte en människa, men däremot en katt som ligger och trycker i buskarna och en flock vilande nötkreatur i en hage. Det är ögonen som avslöjar dem. När pannlampans ljuskägla träffar dem så lyser de upp som reflexer i höstmörkret.

Det luktar jord och gödsel och jag ångar på längs grusvägarna i lätt, lätt duggregn. Varför gör jag inte detta oftare? Kanske för att jag haft riktigt tidiga morgnar senaste veckorna. 05:45 är okej, 04:00 känns faktiskt lite väl tidigt. Det betyder att jag skulle behöva gå och lägga mig senast 21 och då har jag ju knappt hunnit komma hem...

När jag skriver detta efter dusch och frukost har det inte hunnit bli riktigt ljust ännu. Nu är det verkligen höst! Och väldigt snart kommer vintern...

måndag 18 oktober 2010

Löparryggsäck

Att springa långt och länge är en av mina stora passioner. Ofta behövs vätska, proviant och överdrags- eller ombyteskläder på turen. Dessutom är det bra att ha med första hjälpen och en räddningsfilt också. Förutom mobiltelefon och plånbok, förstås. Allt detta bör en löparryggsäck klara av att transportera.

Min gamla trotjänare från Lundhags har börjat bli väldigt sliten på några ställen. Det har till och med nötts hål lite här och där. Så har den också hängt med på ett och annat äventyr sedan våren 2007. Det är dags att börja snegla åt en uppföljare, även om det inte är kris riktigt ännu.

Fransmännen verkar ha förstått det där med funktion på långlöpning och jag fann denna hos Raidlight. Synd att jag inte spanade lite mera i Chamonix i somras, då hade jag kunnat prova och klämma på den hur mycket som helst:


Kriterier som den bör uppfylla för att bli en riktigt bra löparrygga är förstås plats för vätskeblåsa, lättåtkomliga småfickor på midjebältet, ficka för värdesaker och så är det en fördel om den har någon slags kompressionsmöjlighet för de tillfällen då jag inte är fullpackad. En tuff konkurrent till Raidlight kan möjligen vara Salomon:

Det skiljer 110 gram i vikt, till Salomons fördel. Den är alltså lite lättare men verkar inte ha samma kompressionsmöjligheter och så saknar den flaskhållaren på midjebältet. Priset är väldigt snarlikt, 64 euro för Raidlight och 700 kr för Salomon. Väl investerade pengar om de håller i flera år framöver, som min gamla Lundhags. Tänk om det gick att provspringa dessa!

söndag 17 oktober 2010

Tjurruset -bilderna!

Kolla in Tjurruset i detta härliga bildspel!
Det blir lätt att förstå varför mina skor ser ut på detta vis dagen efter:

lördag 16 oktober 2010

Iskalla bad i skogen...

...eller Tjurruset, som det också kallas. Idag var det premiär för min del. Jag har hört en hel del om det här galna loppet tidigare och när Salomon bjöd in var det svårt att tacka nej.




Vid frukostdags i morse visade termometern tre minusgrader och solen strålade på himlen. Det har varit relativt torrt i veckan, men ingen hyste några tvivel om att Tjurruset trots det skulle bli en blöt tillställning. Start och mål på en motocrossbana verkade väldigt spännande.

Första start 11.30 var Kalvruset, en kortare variant för barnen, 12.00 var det dags för damer medan herrarna fick ge sig till tåls ytterligare en timme. När vi anlände till parkeringen på Tullinge flygplats strax före halv elva var det redan gott om bilar där och vi insåg redan då att det skulle uppstå något slags kaos efter loppen, när alla skulle lämna parkeringsområdet.

Tyvärr misslyckades jag med att få kontakt med både MarathonMia och mina Salomon-kompisar. Men när jag knallade in i startfållan hittade jag en av mina PT-kunder med väninna, så vi peppade varandra under uppvärmningen. Här hade det blivit en riktig arrangörsmiss eftersom musiken till uppvärmningen inte hördes bort till startfållan, men däremot höll på att spränga trumhinnorna på de som befann sig i utställarnas och sponsorernas tält. Vi kunde se tre glatt studsande Friskis-tjejer, men att härma deras rörelser blev en omöjlig uppgift i trängseln.

Startskottet gick och vi trippade och trängdes ut genom startfållan och vidare på motocrossbanan. Underlaget var torrt och hårt med många spår och små backar. Det gällde att hålla tungan rätt i munnen och det var ändå bara början! Redan efter ett par kilometer kom vi till det första stället i skogen där det krävdes ett bad för att fortsätta följa banan. På mig nådde det leriga och iskalla vattnet upp till höften. Efter detta försvann all spänst i benen.

Det var bitvis riktigt trångt ute på banan. Både underlaget och medlöparna krävde min fulla uppmärksamhet. På något vis blev det en märklig men skön stämning av knuff, armbågar, pepp och omtänksamhet. När någon föll bromsade genast andra löpare in för att hjälpa den fallne upp igen och flera frågade "gick det bra?", för att i nästa sekund brutalt armbåga sig förbi. I den kaotiska stämningen drogs jag med i en stor grupp löpare som sprang fel väg. Hur är det ens möjligt på att så stort evenemang? Varför fanns inte fler funktionärer för att minimera den risken? Vårt Tjurrus blev ca 1,5 km längre i och med detta. Mig gjorde det inte så mycket. Jag kände knappast någon segervittring idag. ;)

Vid flera tillfällen gick banan över ett brett dike eller i kanten på en liten sjö. Att komma i mål torrskodd var en omöjlighet. Den värsta passagen var nog den över en myr efter cirka sju kilometer. Vattnet växlade mellan att nå anklar och knän. För en benstark löpare som jag var detta chansen att plocka några placeringar, men jag kunde knappast ta igen vad jag förlorat på felspringningen.

Under den sista kilometern stötte vi på hinder i form av både containrar och gamla bil- och traktordäck. Allt för att suga musten ur benen på oss och ge oss en riktigt stapplande stil i målgången. Det kommer att finnas på film under veckan, under "resultat" på Tjurrusets hemsida. Håll utkik! Jag försökte se stark ut, men det var svårt att uppskatta exakt när vi filmades.

Efter målgång smakade det bra med fralla och buljong. Sedan ville jag bara till bilen och mina torra kläder! Och äventyret slutade inte där, utan det tog säkert en halvtimme innan vi kunde rulla ut från parkeringen, som var en total katastrof! Inte ens funktonärerna var säkra på i vilken riktning vi skulle köra för att hitta ut. Ännu värre var det för de stackare som var på väg IN till parkeringen för att ta emot vänner och bekanta i mål eller för att hinna starta själva i någon av herrarnas sista grupper.

Sammantaget är jag nöjd. Det kändes inte alltför slitsamt eftersom jag snällt rättat in mig i ledet under större delen av loppet. Facit blev leriga löparkläder, ett svullet och uppskrapat smalben och en tjusig medalj!

fredag 15 oktober 2010

Pengar tillbaka

Igår kom beskedet att vi som startade i Ultra Trail du Mont Blanc och inte fick plats i omstarten på lördagsmorgonen får 100 euro tillbaka. Därmed är fallet avslutat och registrering och lottning inför 2011 kommer sedvanligt att genomföras under vintern. Ingen förtur för oss som inte kunde genomföra hela loppet, alltså.



Såhär vackert väder var det INTE i år...

För att kunna få delta i lotteriet om en plats på detta lopp behövs kvalpoäng. Du måste alltså bevisa din förmåga att genomföra den här typen av lopp genom att fullfölja andra långa terränglopp. Hittills har bu behövt 4 kvalpoäng, men nästa år höjs kraven till 5 poäng och de får komma från högst två olika lopp. I bagaget har jag GAX 100 miles som ger 4 poäng och Ursvik Ultra som ger 2 poäng. Det blir sista året som jag kan använda mig av GAX-poängen, så det är naturligtvis bara att skicka in ansökan i december, när registreringen öppnar.

Det här äventyret har en fantastisk attraktionskraft på mig. Jag älskade miljön i Chamonix och uppe i bergen runtomkring! Nu väntar tio månader av stentuff träning. Jag har förstått vad som krävs och vågar spänna bågen lite mera inför nästa säsong i bergen. Inte en enda backe här i hemtrakterna kommer att komma undan.

torsdag 14 oktober 2010

Cykelkaraktär

Mera cykel har jag lovat mig själv denna höst och vinter. När jag nu sitter och tittar ut på mörkret känns det ärligt talat fruktansvärt bekvämt att ta bussen, speciellt som halva min arbetsdag är inne i city och dit är det ca 2 mil cykelvägen. Hjärnan letar alla möjliga ursäkter för att skona kroppen från cykelturen. Men jag har ju bestämt mig och då finns det ingen ursäkt, cykel blir det!

Sådana här "frestelser" att vara lat utsätts vi ofta för till vardags. Rulltrappor, hissar, bilar, tv-soffan... Faller vi för dem för ofta mår vi inte bra i längden. Svenskarna har börjat motionera mera de senaste tio åren, vilket är oerhört glädjande. Men vi sitter också stilla allt mera mellan våra två motionspass/vecka.

Vindjacka på! Nu bär det av in till city...

tisdag 12 oktober 2010

Gammal favorit i repris

Bild från miroforlag.se

Den träning som killarna jag lade mig i rygg på under en del av SUM i lördags pratade om var MAQ, Muscle Action Quality. Träningen är utarbetad på Bosön av Pierre Johansson och Leif Larsson efter att de ställt sig frågan varför så många idrottare presterat bättre efter att ha varit skadade och genomgått rehabiliteringsträning.

Jag har gått utbildningens första steg och den har varit en av mina allra viktigaste erfarenheter i mitt jobb som personlig tränare. Filosofin i den här träningsmodellen bygger på att vi behöver se till varje individs begränsningar, en kedja är aldrig starkare än dess svagaste länk, och jobba med att förbättra förutsättningarna för framförallt rörlighet men även kontroll. Låter det som något snällt, enkelt och mysigt? Det är det knappast! Träningspassen är riktigt utmanande och jobbiga på många sätt.

Idag har jag återupptagit MAQ-träningen och varit min egen PT. Svettig och flåsig ramlade jag in i personalrummet efter en timme ute på träningsytan. Är du strikt och noggrann i dessa träningspass blir utvecklingen enorm! Jag tackar och bockar, Jesper och Robin, för inspirationen att komma igång med min egen MAQ-träning igen. Den kompletterar i stort sett all idrott väldigt bra och tillsammans med löpning passar den PERFEKT!
I träningsprogrammet får du jobba med rörlighets-, expolosivitets-, balans- och styrkeövningar. Hela programmet ställer även krav på mental närvaro, något som jag ibland kan sakna nu när jag inte tränar så mycket yoga längre.

Vill du veta mera om MAQ så rekommenderar jag utbildningen. Det finns också både en bok och en dvd på idrottsbokhandeln.se.

söndag 10 oktober 2010

Summan av SUM

Den korta versionen av hur det var att springa SUM drog jag här igår. Nu är det dags för den långa versionen:

Att ha förmånen att sova gott hemma i sin egen säng natten före ett lopp är inte så dumt. Jag vet att bland andra Ewy Palm uppskattade detta enormt. Just den här gången minskade det lite av "äventyrskänslan" för min del. Kanske var det precis vad jag behövde. Det var äventyrligt nog ändå, med två ultramarathon så tätt inpå varandra. Visst har det hänt att jag sprungit långa pass tätt inpå varandra, men aldrig tidigare med en nummerlapp på bröstet.

När jag åt frukost strax före sju på lördagsmorgonen visade termometern sju-åtta grader utomhus. Enligt väderprognoserna skulle den komma att landa på 10-11 grader under loppet och det verkade kunna bli en och annan solglimt också. Perfekt långlöparväder, med andra ord! När jag känner mig stark så struntar jag blankt i vädret, då kan jag kuta i regn, rusk och blåst. Men den här lördagen hyste jag många tvivel om min förmåga, så jag jublade över uppehållsväder och behagliga temperaturer.

Tre färdmedel tog mig till min andra start i detta lopp (som i år firar tioårsjubileum): cykel, pendeltåg och tunnelbana. Det går ju att räkna in ett fjärde transportsätt också, för det är cirka 300 meters promenad från tunnelbanan till startområdet. På vägen träffade jag Staffan, en annan ultralöpare ultralopps-arrangör. Och i startområdet dök mängder av bekanta ansikten upp: Lars, Kristina, Mia, Tene, Jan-Erik, Kajsa, Bernt, Rikard... och många fler. Några hälsar glatt och jag känner igen deras ansikten så väl, men kan inte sätta namn på dem.

Jag tilldelas startnummer 173, packar in väskan i släpkärran som utgör väskinlämningen, kissar en sista gång, fyller vattenflaskan (jag valde vätskebältet) och strax därefter är det dags för start. Jag hinner berätta för MarathonMia att jag drömt om en tatuerad kampsportare som hoppade på mina lårmuskler inatt. Hon skrattar. 132 förväntansfulla löpare rusar ystra iväg längs den första lilla slingan i ett motionsspår. Jag känner ingen panik, utan tassar lugnt och fint iväg i den bakre delen av startfältet.

Det snackas en hel del i början av loppet. Rena kafferepet, faktiskt. Och jag är nära att dras med i diskussionerna. Trevligt, trevligt, men inte vad jag behöver just denna dag. Jag behöver hitta min egen lunk, en jämn puls och ett tillstånd av harmoni eftersom jag förväntar mig en mycket tung löpning i 50 kilometer framöver. Jag drar på lite fart och lämnar snackpåsarna bakom mig för att hitta vad jag söker. Kanske kommer de ikapp mig senare, det blir säkert ett kärt återseende om det händer.

Början av loppet känns lätt. GPS:en piper varje kilometer och jag får nästan gnugga mig i ögonen och inse att jag inte drömmer när jag ligger under 6 minuter per kilometer i tempo. Förstår inte hur det kan kännas så lätt denna dag, men anar förstås ugglor i mossen och bestämmer mig för att strunta i kilometertiderna så snart jag hittat flyt i löpningen. Och flytet kommer. Jag hamnar bakom ett par ivrigt pratande killar som jag inte känner igen. Den ena av dem bär ett par Salomon Speedcross, precis som jag. Den andre har La Sportiva Crosslite (sådana som jag lämnade hemma i skostället). Deras diskussioner handlar om gymträning och jag försöker förvandla mina öron till parabolantenner och registrera allt de säger.

"Aha, vill du passera?" frågar Speedcross-killen efter någon kilometer. Jag svarar att "nej tack, jag har det bra här bakom" och gör ett försök att lära känna dem genom att kommentera deras skor. Vi pratar skor ett par minuter, men sedan fortsätter deras egna diskussioner och jag återgår till min plats, tyst och fint längst bak i ledet. Tempot är helt perfekt för mig! Det finns spänst i benen och jag märker att jag hinner titta mig omkring lite grann och verkligen känna att det är en helt fantastisk dag, en helt fantastisk skog och att jag har en helt fantastisk kropp!

Av någon anledning stannar killarna plötsligt till. Jag uppfattar det som en strulande sko eller skosnöre och jag passerar dem. Blir själv en stund och hör dem strax bakom efter att de återupptagit löpningen. Jag passerar banans kanske klurigaste parti alldeles intill en sjö. Här är det stenar, rötter och väldigt, väldigt brant. Det finns små tallar som växer mellan stenarna som det går att ta stöd mot på väg ner. Här vill du inte ramla, för det finns bara vassa ställen att landa på!

Första vätskekontrollen dyker upp efter 17 löpta kilometer. Jag blir snudd på överrumplad av den, trots att den är uppställd helt öppet vid en friluftsgård och det finns en mindre publikskara som hejar och klappar i händerna. Funktionärerna, bland andra Urban, har bråda tider att fylla på framför allt vatten och sportdryck i muggar. Löparna är även de något forcerade i sitt beteeende och plockar ivrigt bland bananbitar, saltgurka och bullar. Själv proppar jag munnen full av bullar och sköljer ner dem med en blandning av vatten och sportdryck. Just den här sportdrycken är en som min mage gillar, så jag vågar fylla mitt vätskebälte också. Det finns sportdrycksfabrikat som jag mår illa av och som tyvärr väldigt ofta förekommer på långa lopp.

Ett stycke efter kontrollen blir jag upphunnen av Speedcross-killen, som visar sig lystra till namnet Jesper. Hans kompis har fått problem med ett knä och tvingats sänka farten. Jesper vill ha sällskap och det visar sig att han dyker upp i exakt rätt tid för min del, precis när jag brukar ha en svacka mentalt, efter 23-28 km. Det händer i nästan vartenda lopp eller längre träningsrunda. På just SUM kommer dessutom ett längre avsnitt med grusvägs- och asfaltslöpning ungefär här och det är för en terrängälskare som jag mördande tråkigt och segt. Nu har jag sällskap och tempot är säkerligen en aning lågt för Jesper, som pratar på. Det passar mig perfekt. Under den här sträckan passerar vi några löpare, vi ser folk som börjar gå och döper dem till "vandrare". Jag känner mig förvånansvärt stark och fräsch. Solen tittar fram.

I vätskekontrollerna mosar jag in mera bullar och lyckas få dem att landa snabbt i magen med hjälp av vatten och sportdryck. Det finns inte så mycket annat ätbart jag känner mig sugen på, så när jag känner att det är nog med bullar tar jag ännu en bit för att sedan skynda vidare tillsammans med Jesper (som går på bananbitarna). Den här taktiken håller fram till Tyresta by, där är Jesper klart starkare och jag kan inte annat än uppmana honom att springa på i ett försök att klara 5-timmarsgränsen.

Jag hittar med viss möda tillbaka till ett flyt i löpningen bland lera och rötter. Terrängen är besvärlig här och det passar utmärkt för att hålla humöret och steget uppe. I ensamt majestät trixar jag mig fram till den sista vätskekontrollen där det finns potatischips, något som jag verkligen uppskattar efter några timmars löpning. I en plaststol sitter en svettig Magdalena som normalt brukar vara supersnabb. Hon har fått kramp och samlar nu krafter för de sista åtta kilometerna in till mål. Det äldre par som sköter sista vätskekontrollen är mycket muntra och omtänksamma. Samtidigt som jag lämnar kontrollen slänger jag för första gången på nästan 40 kilometer en snabb blick på klockan och konstaterar att jag faktiskt inte kommer att hamna så långt från förra årets sluttid om jag bara håller ihop hela vägen och kämpar på. Gissar att jag kommer att korsa mållinjen efter 5 timmar och 15 minuter ungefär.

"Slappna av, var elegant och stark" intalar jag mig själv de sista kilometrarna. Om jag bestämmer mig för att ta upp kampen mot klockan är det lätt att jag blir spänd och slösar onödig energi. Benen är något stumma nu, men jag tror inte att det syns så mycket. Jag lyckas oftast hålla upp steget och överkroppen och se pigg ut på slutet. Så även denna lördag. Jag passerar en tjej som rastar sin Golden Retriever i löpspåret och hon undrar vad det är för lopp folk springer. I farten hinner jag meddela att det är Sörmland Ultramarathon och att vi alldeles strax går i mål.

Det sista som händer på banan är att en brant uppförsbacke och en lika brant utförsbacke skall passeras och sedan mer eller mindre rullar jag över en gräsmatta och in i mål på en sandplätt vid Rudans friluftsområde. Det känns fantastiskt att bli tilldelad medalj och t-shirt även om jag är nära att missa dem när jag tar sikte på vätskan och plastmuggarna fyllda med smågodis lite längre fram i målområdet. Så får jag även välja något från damernas prisbord, ratar paraplyer och fickpluntor och bestämmer mig snabbt för en t-shirt.

För en gångs skull har jag kommit ihåg att stoppa klockan på mållinjen. Brukar lätt glömma den lilla detaljen i den eufori som uppstår när jag får gå i mål. Tiden visar 5:11:44 och det är 24 sekunder(!) sämre än förra årets tid. Förbryllad konstaterar jag att det varit en lätt dag i skogen och att jag är mycket starkare idag än vad jag själv trodde.

"Hur kändes det för dig?" är frågan löpare emellan i målområdet. Tider och upplevelser delger vi varandra medan löpare hela tiden trillar in över mållinjen. Vi bjuds också på kaffe och smörgås i målgången. Jag blir förväxlad med Kajsa, som har vunnit detta lopp många gånger och skrattar gott eftersom hon kommit in i mål mer än en timme före mig.

Efter en välbehövlig dusch (men tyvärr ingen bastu) ser jag ett missat samtal från syster som hade för avsikt att möta mig i målet men haft svårt att hitta bilvägen till Rudan. Lätt irriterad hittar hon till slut och slipper därmed krama om en genomsvettig löpare. Det känns lyxigt att få skjuts hem i bil och vi hinner babbla extra länge eftersom det skett någon slags olycka på E4:an och vi får ta en omväg där det uppstått bilköer som sakta, sakta rullar framåt genom Sundbyberg/Solna.

Hemma på kvällskvisten laddar jag över GPS-filen från klockan till datorn och finner att jag legat på en snittpuls 85% av max. Nära mjölksyra, förmodligen. Jag hade inte kunnat springa snabbare och ändå hittade jag styrka och flyt hela vägen (nästan). Det är förvånande att det känns så lätt när jag är "snabb" (med mina mått mätt) och så vansinnigt tungt när jag är långsam, som förra lördagen. Det är a och o att ta det lugnt i början och hitta ett behagligt tempo, uppenbarligen.

Efter middagen slår det mig att jag totalt glömt bort min cykel nere vid pendeltågsstationen! Den förnämliga skjutsen tog mig ända fram till ytterdörren och då var mat det enda jag tänkte på. Nu får jag sällskap av den alltid lika omtänksamma Jörgen på promenaden ner till stationen. Vi går tillbaka hem också, så det bli cirka fem kilometer promenad genom höstkvällen. Benen tackar och tar emot efter att först ha protesterat.

Tröttheten infinner sig vid halv tio och då är det som att slå av en strömbrytare. Jag minns att jag lade huvudet på kudden, men inte mycket mer.

lördag 9 oktober 2010

Efter SUM

Det blev ingen tung dag i sörmlandsskogarna. Det blev en lätt dag! Jag var nära att tangera förra årets tid, till och med. Resultatlistan har ännu inte publicerats, men enligt min klocka missade jag med endast 24(!) sekunder.

Oktobers andra långlopp

Lite mer än tre timmar kvar till start i SUM, Sörmland Ultra Marathon. Kroppen känns ungefär som förra lördagen, inför Holaveden Ultra. Det ser ut att bli vädermässigt liknande förhållanden. Med andra ord talar allt för en tung dag i sörmlandsskogarna. Självklart är jag inte fullt återhämtad i benen ännu, så någon framskjuten placering i resultatlistan lär det inte bli. Men jag lovar att jag ska kämpa på och göra mitt bästa under rådande förhållanden!

Såhär i sista sekunden håller jag på att fatta beslut om det ska bli ryggsäck eller vätskebälte. Att jag springer i mina nya favorittights från Frankrike och en rosa underställströja i merinoull är redan spikat, liksom att fotbeklädnaden får bli Salomon Speedcross. Fördel med vätskebälte är förstås en mindre vikt att släpa på, nackdelen är att det inte får plats lika mycket "tillbehör".

Salomon Speedcross när de var nya i våras... Foto: Sara Ringström

Oktober är oftast en väldigt behaglig tränings- och tävlingsmånad för terränglöpning. Luften är hög och klar, det luktar gott i skogen och naturen bjuder på ett fantastiskt färgfyrverkeri. Det kan vara svårt att hitta den perfekta klädseln. Speciellt om det blir lite väntan före start och efter målgång. Som vanligt föredrar jag ull, både på överkroppen och om fötterna.

Mot äventyret!

fredag 8 oktober 2010

Bekantskaper från förr

Att blicka framåt och att dra vidare, det är något som jag är bra på. Om det verkligen är en bra egenskap eller exakt vad det är som driver mig ska jag låta vara osagt, men så fungerar jag. En av effekterna är att jag inte har kontakt med några gamla vänner från förr i tiden. Det finns inga gamla kompisgäng eller "allra-bästa-vännen-som jag-känt-hela-livet". Jodå, ibland kan jag känna mig väldans avundsjuk på den typen av vänskap, som står sig i vått och torrt. Det finns inget agg eller gammalt groll (vad jag vet) i mitt livs historia, det är bara det att jag hela tiden rusar vidare, som en glad hund med ivrigt viftande svans, och hittar nya saker att nosa på. Träffar nya människor, bor på nya platser och släpper samtidigt taget om allt det gamla.

Men senaste tiden, ungefär en månad tillbaka, har något hänt. Gamla bekantskaper dyker upp som gubbar ur lådor och hör på ett eller annat sätt plötsligt av sig! Någon som jag inte pratat med på ett år och andra som jag inte pratat med på över tjugo år. Hur fånigt det än kan låta så får jag för mig att det här betyder någonting... Men VAD? Varför kommer allt det här just nu, det går jag ocmkring och funderar över. Vem som helst ur mitt förflutna kan stå och knacka på dörren imorgon, det är jag helt säker på. Och det finns inget att oroas över eller att frukta, det är bara så besynnerligt att det händer just nu.

torsdag 7 oktober 2010

Kaffe

Kaffe har strukits från listan på otillåtna prestationshöjande preparat. Läs lite mer om det här.

Själv brukar jag undvika kaffe och koffeinhaltiga drycker under löpning, just av den anledningen som nämns i artikeln...

onsdag 6 oktober 2010

SUM i sikte

På lördag är det dags för SUM, Sörmland Ultramarathon. Startfältet är stort, betydligt större än i lördags, över 120 anmälningar har kommit in och jag är en av dem som tänkt springa. På Holaveden Ultra i lördags kände jag mig ärligt talat inte alls sugen på ännu ett terränglopp längre än ett marathon. Dessutom med bara en veckas "återhämtning" emellan.

Förra årets tid 5:11:20 gav mig en nionde plats av 28 fullföljande damer. Givetvis vill jag alltid tävla mot mig själv och göra ett bättre resultat. Om jag kan greja det? Ytterst tveksamt. För min del gäller det att starta långsamt och lugnt och sedan hålla huvudet kallt. Våga lita på uthålligheten och verkligen tro på att jag är starkare på loppets andra halva än den första. Inte stressa iväg och skaffa en massa onödig mjölksyra som ger tunga steg och negativa tankar. Som tur är finns här ingen höjdskillnad på +200 meter under loppets första 3 km, till skillnad från Holaveden Ultra. Här är den största stigningen 40 meter i ett svep.

Hursomhelst så ska det bli roligt att träffa många löparbekanta och se vad jag går för på lördag. Om det går dåligt har jag ju en alldeles förträfflig ursäkt i alla fall!

tisdag 5 oktober 2010

Startfältet

På mailen kom en bild på startfältet från i lördags, på Holaveden Ultra:

Gränna Torg lördag 2/10. Från vänster: Magnus, Ola, Mikael och jag.

1150 kronor

För 1150 kronor skulle jag kunna köpa till exempel en ny vinterjacka, ett par nya terrängskor, romantisk middag för två eller prenumeration på en dagstidning under ett kvartal. När jag alldeles nyss spenderade nämnda summa var det inte på något av ovanstående utan på anmälan till Vätternrundan 2011.

Mitt emellan höstens alla terränglopp känns det skönt att tänka på landsvägscykling. Självklart drömmer jag om en ljummen junidag med blommande rapsfält och solsken. "Mera cykel" skrev jag här på bloggen för ett tag sedan och det ska jag också göra allt för att åstadkomma. Det vore mycket trevligt att kunna göra denna min sjunde runda till den snabbaste hittills. Revansch även här, alltså! 10 timmaroch 59 minuter är tiden (från 2009) jag har att slå.

Utomhus rullar jag vidare på min gamla treväxlade och inomhus blir det i grupp på Sats eller hemma på trainer.

måndag 4 oktober 2010

Efter ultralopp kommer...

...pigga ben och en ny vecka! Jag gick obehindrat 80 minuter rask skogspromenad i Motala igår. Visst, det kändes att benen varit med om ett arbete dagen före, men jag var varken stel eller hade ont någonstans. Enligt flera ögonvittnen var jag dessutom den som såg piggast ut i målgången i lördags.

Bil-och tågresa hemåt brukar kännas obekvämt dagen efter ultralopp. Även detta flöt utan några besvärligheter. Jag satt lugnt och fint på min plats under hela tågresan, läste "Eat, pray, love" (kommer inte att gå och se filmen) och lyssnade på en gnällig bebis som satt med sin mamma mittemot mig. På Stockholms central kunde jag enkelt och spänstigt trippa omkring med min stora väska och leta reda på "taxin" hem.

Det ska bli högst intressant att för det första se om jag hinner med ett träningspass denna fullsmockade måndag och för det andra i så fall vad det blir och för det tredje hur det känns! Mest spännande denna vecka är nog trots allt Sörmland Ultra Marathon (50 km) på lördag...

lördag 2 oktober 2010

Holaveden Ultra

Korta versionen: 52 km löpning från Gränna till Tranås med ett startfält på 4 personer. Segertid 4 tim 44 min (Ola Gustafsson) och min tid: 6 tim 26 min efter mycket hårt kämpande i skogen.

Denna bild säger allt om mitt lopp idag: klumpig med uthållig som en schaktmaskin...

Långa versionen: Detta var premiären för ett nytt ultralopp: Holaveden Ultra. Det är cirka två veckor sedan jag bestämde mig och anmälde mig till loppet. Vandringsleden Holavedsleden ligger inte värst långt bort från Motala, där mina föräldrar bor och jag övertalade dem att agera taxi och supportrar den här lördagen.

Klockan nio var det dags för start på torget i Gränna. Startfältet var imponerande litet och bestod av fyra personer. Jag var ensam tjej så det stod redan då klart att en målgång inom maxtiden nio timmar skulle ge mig segern i damklassen. Och i mål skulle jag ju!

Prick klockan nio gick starten och vi lämnade det lutande kullerstenstorget och sprang söderut längs huvudgatan en liten bit. Sedan vek vi av åt vänster och en mastig stigning väntade. Först i form av trappor och sedan i form av backar. Dagen till ära bar jag pulsbandet till min Garmin GPS-klocka och kunde snabbt få verifierat att mitt tunga flåsande berodde på att pulsen stigit till över 170 slag per minut. Hela kroppen kändes tung och klumpig, men jag gjorde ändå vad jag kunde för att hålla jämna steg med killarna en bit. Efter 3 km såg jag den sista ryggen försvinna runt en krökning på stigen och efter det var jag själv. Sist.

Backarna byttes mot en snårig stig full av vattenhål. Strax var fötterna både kalla och blöta, men hit var jag väldigt nöjd med mitt skoval, La Sportiva, eftersom de torkar fortoch greppar fantastiskt i leriga backar. Kluriga skogsstigar, branta backar och kalhyggen avlöste varandra den första milen. Solen hade också börjat hitta fram genom molntäcket och bländade rejält emellanåt, vi sprang ju mer eller mindre rakt österut.

Efter cirka åtta kilometer kom jag fram till en otroligt vacker plats där solen letade sig in mellan halvstora, tätt växande granar. "Om jag ska ha en bild från det här loppet så blir det härifrån!" tänkte jag och halade fram mobilen ur ryggsäcksfickan (och plastpåsen). Men mobilen ville inte alls att jag skulle ta någon bild utan ville hellre visa en liten itroduktionsfilm för Sony Ericsson W595. Jag försökte trycka bort den, men insåg till slut att jag blev tvungen att titta på den. När den rullat klart hände inget annat än att den började visas om igen! Försökte jag trycka bort den så kom det fram ett meddelande där jag uppmanades att sätta i sim-körtet. Stängde av och satte på mobilen igen. Samma sak. Öppnade batteriluckan och tog ur och satte i batteriet. Samma sak. Sedan "dog" hela telefonen. Det blev helt enkelt ingen bild och dessutom hade jag nu hunnit bli rejält orolig över att behöva springa 46 km i för mig okänd terräng utan mobil. Nu kunde inte arrangörerna nå mig heller.

Inte blev det mycket bättre av att jag strax därefter sprang galet över ett kalhygge och fick vända tillbaka och irra runt en bra stund innan jag hittade rätt väg igen. Bara att inse att superkrafterna inte hamnat hos mig denna dag. Och att min utmaning bestod i att ändå ta mig i mål.

Nu följde en hel del grusvägslöpning. La Sportiva-skorna som saknar dämpning är knappast idealiska för detta. Ackumulerad mjölksyra och ett steg utan spänst gjorde att pulsen rusade iväg vid varje motlut. Jag hörde mig själv flåsa och frusta som ett ånglok. På sätt och vis var jag glad över att vara själv. Men min hjärna producerade en hel del negativa tankar som spann iväg i jakten på en förklaring till varför det gick så tungt. Mina tappra försök att samla tankarna till "här och nu" misslyckade ständigt. Att peta in energi i kroppen i form av fransk måltidsersättning, energigodis och nötcrème verkade inte heller ha någon effekt.

Oförmögen att släppa tankarna på min krånglande mobil gjorde jag ännu ett försök att få igång den. Jag öppnade batteriluckan igen och plockade med svettiga händer ut ALLT därinne: sim-kort, minneskort, batteri. Lyckades få allt på plats igen utan att tappa en enda av sakerna i gruset och: simsalabim!, nu funkade den igen!

Vid 34 km-kontrollen fanns tre glada sjukvårdare och mina föräldrar. Jag åt kardemummabullar och drack mineralvatten. Det var skönt att se folk och att slippa känna mig jagad ut ur kontrollen, jag var ju sist. Stillaståendet behöver ändå begränsas eftersom benen stelnar till och kroppen snabbt kyls ner, så jag travade vidare efter några minuter.

Mera grusväg. Hagar. Snåriga stigar. Fler negativa tankar och tungt flåsande. Med en dryg mil kvar att springa satte jag mig plötsligt på huk och sa vänligt men bestämt till mig själv att nu får det vara nog med allt grubblande och flåsande! Nu tar jag det lugnt, landar här och nu och tänker snälla tankar om mig själv! Det är bara att gilla läget idag, som alla andra dagar. Jag kan faktiskt inte göra mer just nu.

Det var aldrig minsta tveksamhet om att jag skulle komma i mål. Jag var bara så oerhört frustrerad över att det gick enormt tungt.

Välkomnandet i målgången var fantastiskt! "Alla var där" och gratulerade och jublade. Jag serverades varm soppa och eftersnack och prisutdelning tog vid. Från prisbordet valde jag en liten handhållen drickflaska från Nathan, något som jag faktiskt funderat på att skaffa, så den passade perfekt! Sedan satt det förstås fint med en varm dusch och torra kläder innan vi vände hemåt mot Motala igen.

Arrangörerna Tranås Triathlon hade lagt ner MYCKET kärlek och tid på det här loppet och de har lovat att det kommer att bli av nästa år igen. Förhoppningsvis med fler startande. Jag kommer att vara där för att ta revansch (många revanscher 2011) och fullständigt krossa årets usla resultat!