Iskalla bad i skogen...

...eller Tjurruset, som det också kallas. Idag var det premiär för min del. Jag har hört en hel del om det här galna loppet tidigare och när Salomon bjöd in var det svårt att tacka nej.

Vid frukostdags i morse visade termometern tre minusgrader och solen strålade på himlen. Det har varit relativt torrt i veckan, men ingen hyste några tvivel om att Tjurruset trots det skulle bli en blöt tillställning. Start och mål på en motocrossbana verkade väldigt spännande.

Första start 11.30 var Kalvruset, en kortare variant för barnen, 12.00 var det dags för damer medan herrarna fick ge sig till tåls ytterligare en timme. När vi anlände till parkeringen på Tullinge flygplats strax före halv elva var det redan gott om bilar där och vi insåg redan då att det skulle uppstå något slags kaos efter loppen, när alla skulle lämna parkeringsområdet.

Tyvärr misslyckades jag med att få kontakt med både MarathonMia och mina Salomon-kompisar. Men när jag knallade in i startfållan hittade jag en av mina PT-kunder med väninna, så vi peppade varandra under uppvärmningen. Här hade det blivit en riktig arrangörsmiss eftersom musiken till uppvärmningen inte hördes bort till startfållan, men däremot höll på att spränga trumhinnorna på de som befann sig i utställarnas och sponsorernas tält. Vi kunde se tre glatt studsande Friskis-tjejer, men att härma deras rörelser blev en omöjlig uppgift i trängseln.

Startskottet gick och vi trippade och trängdes ut genom startfållan och vidare på motocrossbanan. Underlaget var torrt och hårt med många spår och små backar. Det gällde att hålla tungan rätt i munnen och det var ändå bara början! Redan efter ett par kilometer kom vi till det första stället i skogen där det krävdes ett bad för att fortsätta följa banan. På mig nådde det leriga och iskalla vattnet upp till höften. Efter detta försvann all spänst i benen.

Det var bitvis riktigt trångt ute på banan. Både underlaget och medlöparna krävde min fulla uppmärksamhet. På något vis blev det en märklig men skön stämning av knuff, armbågar, pepp och omtänksamhet. När någon föll bromsade genast andra löpare in för att hjälpa den fallne upp igen och flera frågade "gick det bra?", för att i nästa sekund brutalt armbåga sig förbi. I den kaotiska stämningen drogs jag med i en stor grupp löpare som sprang fel väg. Hur är det ens möjligt på att så stort evenemang? Varför fanns inte fler funktionärer för att minimera den risken? Vårt Tjurrus blev ca 1,5 km längre i och med detta. Mig gjorde det inte så mycket. Jag kände knappast någon segervittring idag. ;)

Vid flera tillfällen gick banan över ett brett dike eller i kanten på en liten sjö. Att komma i mål torrskodd var en omöjlighet. Den värsta passagen var nog den över en myr efter cirka sju kilometer. Vattnet växlade mellan att nå anklar och knän. För en benstark löpare som jag var detta chansen att plocka några placeringar, men jag kunde knappast ta igen vad jag förlorat på felspringningen.

Under den sista kilometern stötte vi på hinder i form av både containrar och gamla bil- och traktordäck. Allt för att suga musten ur benen på oss och ge oss en riktigt stapplande stil i målgången. Det kommer att finnas på film under veckan, under "resultat" på Tjurrusets hemsida. Håll utkik! Jag försökte se stark ut, men det var svårt att uppskatta exakt när vi filmades.

Efter målgång smakade det bra med fralla och buljong. Sedan ville jag bara till bilen och mina torra kläder! Och äventyret slutade inte där, utan det tog säkert en halvtimme innan vi kunde rulla ut från parkeringen, som var en total katastrof! Inte ens funktonärerna var säkra på i vilken riktning vi skulle köra för att hitta ut. Ännu värre var det för de stackare som var på väg IN till parkeringen för att ta emot vänner och bekanta i mål eller för att hinna starta själva i någon av herrarnas sista grupper.

Sammantaget är jag nöjd. Det kändes inte alltför slitsamt eftersom jag snällt rättat in mig i ledet under större delen av loppet. Facit blev leriga löparkläder, ett svullet och uppskrapat smalben och en tjusig medalj!