05:45

Det blir starttiden för mitt morgonpass på Järvafältet denna onsdag. Arbetsdagen kommer att bli lång, så det här är den tid jag får till egen träning. Jag dricker kaffe och stirrar ut i ett kompakt mörker. När det är dags att gräva fram pannlampan blir jag smått irriterad över att ha glömt hur jag monterar batteriet på den smidiga lilla selen. Muttrande gräver jag vidare och hittar den "lilla" reservpannlampan. Den får duga, jag får hålla mig till grusvägarna och skippa stigarna.

Det är något speciellt med tidiga morgonpass när hela grannskapet fortfarande slumrar. Till min stora förvåning möter jag två glatt babblande tjejer ute på grusvägen i mörkret. De har också pannlampa. Efter det ser jag inte en människa, men däremot en katt som ligger och trycker i buskarna och en flock vilande nötkreatur i en hage. Det är ögonen som avslöjar dem. När pannlampans ljuskägla träffar dem så lyser de upp som reflexer i höstmörkret.

Det luktar jord och gödsel och jag ångar på längs grusvägarna i lätt, lätt duggregn. Varför gör jag inte detta oftare? Kanske för att jag haft riktigt tidiga morgnar senaste veckorna. 05:45 är okej, 04:00 känns faktiskt lite väl tidigt. Det betyder att jag skulle behöva gå och lägga mig senast 21 och då har jag ju knappt hunnit komma hem...

När jag skriver detta efter dusch och frukost har det inte hunnit bli riktigt ljust ännu. Nu är det verkligen höst! Och väldigt snart kommer vintern...