Ännu ett femmilslopp på meritlistan

Markusloppet blev som jag befarat: en tung tillställning. Regnet hade upphört när vi samlades för start. Det höll upp under så gott som hela loppet också. Temperaturen var perfekt, runt tio plusgrader. Detta var det största startfältet hittills på det lilla(!) loppet som kan serva ca 40 deltagare.

Första 3 kilometerna går på ett motionsspår, sedan tar Skåneledenöver och det är den vi sedan följer till Genarp och banans enda (men naggande goda) kontroll. Efter de första stegen känner jag att något är knasigt vid höger häl och tror att jag råkat stoppa ner löpartightsen innanför hälkappan på skon. Det visade sig, när jag stannade efter 1 km, vara en vass liten sten. När jag plockade ut den förlorade jag kontakten med klungan, på gott och ont.

Jag sprang ensam uppskattningsvis 85% av tiden. Även om det gick tungt så kom inte de negativa tankarna, utan jag kunde njuta av omgivningarna som är makalöst vackra emellanåt. Löpningen är varierad och rolig för det mesta. Nu hade ju en jakt tyvärr satt stopp för banans allra mest utmanande backar. Istället fick vi hålla tillgodo med asfalt och grusvägen som inte kändes lika inspirerande.

Det gick som sagt tungt, men var ändå okej. Jag såg att jag hade en god chans att slå förra årets tid med bred marginal. Det kändes nästan som ett måste med tanke på banändringen. Då sprang jag fel! Efter en himla massa velande och telefonsamtal till arrangören blev mitt lopp till slut 2-3 km längre än de andras. Av fyra lopp i oktober har jag lyckats komma vilse på tre, det är nästan en bedrift i sig. Tiden blev tre minuter bättre än 2009, så jag kan nog ändå säga att jag har hedern i behåll.

Från prisbordet valde jag en löpar-T-shirt i dammodell (tog ingen till dig den här gången, Jörgen). Nu väntar bubbelpool och bastu på hotellet tillsammans med övriga Stockholmare!