Summan av SUM

Den korta versionen av hur det var att springa SUM drog jag här igår. Nu är det dags för den långa versionen:

Att ha förmånen att sova gott hemma i sin egen säng natten före ett lopp är inte så dumt. Jag vet att bland andra Ewy Palm uppskattade detta enormt. Just den här gången minskade det lite av "äventyrskänslan" för min del. Kanske var det precis vad jag behövde. Det var äventyrligt nog ändå, med två ultramarathon så tätt inpå varandra. Visst har det hänt att jag sprungit långa pass tätt inpå varandra, men aldrig tidigare med en nummerlapp på bröstet.

När jag åt frukost strax före sju på lördagsmorgonen visade termometern sju-åtta grader utomhus. Enligt väderprognoserna skulle den komma att landa på 10-11 grader under loppet och det verkade kunna bli en och annan solglimt också. Perfekt långlöparväder, med andra ord! När jag känner mig stark så struntar jag blankt i vädret, då kan jag kuta i regn, rusk och blåst. Men den här lördagen hyste jag många tvivel om min förmåga, så jag jublade över uppehållsväder och behagliga temperaturer.

Tre färdmedel tog mig till min andra start i detta lopp (som i år firar tioårsjubileum): cykel, pendeltåg och tunnelbana. Det går ju att räkna in ett fjärde transportsätt också, för det är cirka 300 meters promenad från tunnelbanan till startområdet. På vägen träffade jag Staffan, en annan ultralöpare ultralopps-arrangör. Och i startområdet dök mängder av bekanta ansikten upp: Lars, Kristina, Mia, Tene, Jan-Erik, Kajsa, Bernt, Rikard... och många fler. Några hälsar glatt och jag känner igen deras ansikten så väl, men kan inte sätta namn på dem.

Jag tilldelas startnummer 173, packar in väskan i släpkärran som utgör väskinlämningen, kissar en sista gång, fyller vattenflaskan (jag valde vätskebältet) och strax därefter är det dags för start. Jag hinner berätta för MarathonMia att jag drömt om en tatuerad kampsportare som hoppade på mina lårmuskler inatt. Hon skrattar. 132 förväntansfulla löpare rusar ystra iväg längs den första lilla slingan i ett motionsspår. Jag känner ingen panik, utan tassar lugnt och fint iväg i den bakre delen av startfältet.

Det snackas en hel del i början av loppet. Rena kafferepet, faktiskt. Och jag är nära att dras med i diskussionerna. Trevligt, trevligt, men inte vad jag behöver just denna dag. Jag behöver hitta min egen lunk, en jämn puls och ett tillstånd av harmoni eftersom jag förväntar mig en mycket tung löpning i 50 kilometer framöver. Jag drar på lite fart och lämnar snackpåsarna bakom mig för att hitta vad jag söker. Kanske kommer de ikapp mig senare, det blir säkert ett kärt återseende om det händer.

Början av loppet känns lätt. GPS:en piper varje kilometer och jag får nästan gnugga mig i ögonen och inse att jag inte drömmer när jag ligger under 6 minuter per kilometer i tempo. Förstår inte hur det kan kännas så lätt denna dag, men anar förstås ugglor i mossen och bestämmer mig för att strunta i kilometertiderna så snart jag hittat flyt i löpningen. Och flytet kommer. Jag hamnar bakom ett par ivrigt pratande killar som jag inte känner igen. Den ena av dem bär ett par Salomon Speedcross, precis som jag. Den andre har La Sportiva Crosslite (sådana som jag lämnade hemma i skostället). Deras diskussioner handlar om gymträning och jag försöker förvandla mina öron till parabolantenner och registrera allt de säger.

"Aha, vill du passera?" frågar Speedcross-killen efter någon kilometer. Jag svarar att "nej tack, jag har det bra här bakom" och gör ett försök att lära känna dem genom att kommentera deras skor. Vi pratar skor ett par minuter, men sedan fortsätter deras egna diskussioner och jag återgår till min plats, tyst och fint längst bak i ledet. Tempot är helt perfekt för mig! Det finns spänst i benen och jag märker att jag hinner titta mig omkring lite grann och verkligen känna att det är en helt fantastisk dag, en helt fantastisk skog och att jag har en helt fantastisk kropp!

Av någon anledning stannar killarna plötsligt till. Jag uppfattar det som en strulande sko eller skosnöre och jag passerar dem. Blir själv en stund och hör dem strax bakom efter att de återupptagit löpningen. Jag passerar banans kanske klurigaste parti alldeles intill en sjö. Här är det stenar, rötter och väldigt, väldigt brant. Det finns små tallar som växer mellan stenarna som det går att ta stöd mot på väg ner. Här vill du inte ramla, för det finns bara vassa ställen att landa på!

Första vätskekontrollen dyker upp efter 17 löpta kilometer. Jag blir snudd på överrumplad av den, trots att den är uppställd helt öppet vid en friluftsgård och det finns en mindre publikskara som hejar och klappar i händerna. Funktionärerna, bland andra Urban, har bråda tider att fylla på framför allt vatten och sportdryck i muggar. Löparna är även de något forcerade i sitt beteeende och plockar ivrigt bland bananbitar, saltgurka och bullar. Själv proppar jag munnen full av bullar och sköljer ner dem med en blandning av vatten och sportdryck. Just den här sportdrycken är en som min mage gillar, så jag vågar fylla mitt vätskebälte också. Det finns sportdrycksfabrikat som jag mår illa av och som tyvärr väldigt ofta förekommer på långa lopp.

Ett stycke efter kontrollen blir jag upphunnen av Speedcross-killen, som visar sig lystra till namnet Jesper. Hans kompis har fått problem med ett knä och tvingats sänka farten. Jesper vill ha sällskap och det visar sig att han dyker upp i exakt rätt tid för min del, precis när jag brukar ha en svacka mentalt, efter 23-28 km. Det händer i nästan vartenda lopp eller längre träningsrunda. På just SUM kommer dessutom ett längre avsnitt med grusvägs- och asfaltslöpning ungefär här och det är för en terrängälskare som jag mördande tråkigt och segt. Nu har jag sällskap och tempot är säkerligen en aning lågt för Jesper, som pratar på. Det passar mig perfekt. Under den här sträckan passerar vi några löpare, vi ser folk som börjar gå och döper dem till "vandrare". Jag känner mig förvånansvärt stark och fräsch. Solen tittar fram.

I vätskekontrollerna mosar jag in mera bullar och lyckas få dem att landa snabbt i magen med hjälp av vatten och sportdryck. Det finns inte så mycket annat ätbart jag känner mig sugen på, så när jag känner att det är nog med bullar tar jag ännu en bit för att sedan skynda vidare tillsammans med Jesper (som går på bananbitarna). Den här taktiken håller fram till Tyresta by, där är Jesper klart starkare och jag kan inte annat än uppmana honom att springa på i ett försök att klara 5-timmarsgränsen.

Jag hittar med viss möda tillbaka till ett flyt i löpningen bland lera och rötter. Terrängen är besvärlig här och det passar utmärkt för att hålla humöret och steget uppe. I ensamt majestät trixar jag mig fram till den sista vätskekontrollen där det finns potatischips, något som jag verkligen uppskattar efter några timmars löpning. I en plaststol sitter en svettig Magdalena som normalt brukar vara supersnabb. Hon har fått kramp och samlar nu krafter för de sista åtta kilometerna in till mål. Det äldre par som sköter sista vätskekontrollen är mycket muntra och omtänksamma. Samtidigt som jag lämnar kontrollen slänger jag för första gången på nästan 40 kilometer en snabb blick på klockan och konstaterar att jag faktiskt inte kommer att hamna så långt från förra årets sluttid om jag bara håller ihop hela vägen och kämpar på. Gissar att jag kommer att korsa mållinjen efter 5 timmar och 15 minuter ungefär.

"Slappna av, var elegant och stark" intalar jag mig själv de sista kilometrarna. Om jag bestämmer mig för att ta upp kampen mot klockan är det lätt att jag blir spänd och slösar onödig energi. Benen är något stumma nu, men jag tror inte att det syns så mycket. Jag lyckas oftast hålla upp steget och överkroppen och se pigg ut på slutet. Så även denna lördag. Jag passerar en tjej som rastar sin Golden Retriever i löpspåret och hon undrar vad det är för lopp folk springer. I farten hinner jag meddela att det är Sörmland Ultramarathon och att vi alldeles strax går i mål.

Det sista som händer på banan är att en brant uppförsbacke och en lika brant utförsbacke skall passeras och sedan mer eller mindre rullar jag över en gräsmatta och in i mål på en sandplätt vid Rudans friluftsområde. Det känns fantastiskt att bli tilldelad medalj och t-shirt även om jag är nära att missa dem när jag tar sikte på vätskan och plastmuggarna fyllda med smågodis lite längre fram i målområdet. Så får jag även välja något från damernas prisbord, ratar paraplyer och fickpluntor och bestämmer mig snabbt för en t-shirt.

För en gångs skull har jag kommit ihåg att stoppa klockan på mållinjen. Brukar lätt glömma den lilla detaljen i den eufori som uppstår när jag får gå i mål. Tiden visar 5:11:44 och det är 24 sekunder(!) sämre än förra årets tid. Förbryllad konstaterar jag att det varit en lätt dag i skogen och att jag är mycket starkare idag än vad jag själv trodde.

"Hur kändes det för dig?" är frågan löpare emellan i målområdet. Tider och upplevelser delger vi varandra medan löpare hela tiden trillar in över mållinjen. Vi bjuds också på kaffe och smörgås i målgången. Jag blir förväxlad med Kajsa, som har vunnit detta lopp många gånger och skrattar gott eftersom hon kommit in i mål mer än en timme före mig.

Efter en välbehövlig dusch (men tyvärr ingen bastu) ser jag ett missat samtal från syster som hade för avsikt att möta mig i målet men haft svårt att hitta bilvägen till Rudan. Lätt irriterad hittar hon till slut och slipper därmed krama om en genomsvettig löpare. Det känns lyxigt att få skjuts hem i bil och vi hinner babbla extra länge eftersom det skett någon slags olycka på E4:an och vi får ta en omväg där det uppstått bilköer som sakta, sakta rullar framåt genom Sundbyberg/Solna.

Hemma på kvällskvisten laddar jag över GPS-filen från klockan till datorn och finner att jag legat på en snittpuls 85% av max. Nära mjölksyra, förmodligen. Jag hade inte kunnat springa snabbare och ändå hittade jag styrka och flyt hela vägen (nästan). Det är förvånande att det känns så lätt när jag är "snabb" (med mina mått mätt) och så vansinnigt tungt när jag är långsam, som förra lördagen. Det är a och o att ta det lugnt i början och hitta ett behagligt tempo, uppenbarligen.

Efter middagen slår det mig att jag totalt glömt bort min cykel nere vid pendeltågsstationen! Den förnämliga skjutsen tog mig ända fram till ytterdörren och då var mat det enda jag tänkte på. Nu får jag sällskap av den alltid lika omtänksamma Jörgen på promenaden ner till stationen. Vi går tillbaka hem också, så det bli cirka fem kilometer promenad genom höstkvällen. Benen tackar och tar emot efter att först ha protesterat.

Tröttheten infinner sig vid halv tio och då är det som att slå av en strömbrytare. Jag minns att jag lade huvudet på kudden, men inte mycket mer.