Att blicka framåt och att dra vidare, det är något som jag är bra på. Om det verkligen är en bra egenskap eller exakt vad det är som driver mig ska jag låta vara osagt, men så fungerar jag. En av effekterna är att jag inte har kontakt med några gamla vänner från förr i tiden. Det finns inga gamla kompisgäng eller "allra-bästa-vännen-som jag-känt-hela-livet". Jodå, ibland kan jag känna mig väldans avundsjuk på den typen av vänskap, som står sig i vått och torrt. Det finns inget agg eller gammalt groll (vad jag vet) i mitt livs historia, det är bara det att jag hela tiden rusar vidare, som en glad hund med ivrigt viftande svans, och hittar nya saker att nosa på. Träffar nya människor, bor på nya platser och släpper samtidigt taget om allt det gamla.
Men senaste tiden, ungefär en månad tillbaka, har något hänt. Gamla bekantskaper dyker upp som gubbar ur lådor och hör på ett eller annat sätt plötsligt av sig! Någon som jag inte pratat med på ett år och andra som jag inte pratat med på över tjugo år. Hur fånigt det än kan låta så får jag för mig att det här betyder någonting... Men VAD? Varför kommer allt det här just nu, det går jag ocmkring och funderar över. Vem som helst ur mitt förflutna kan stå och knacka på dörren imorgon, det är jag helt säker på. Och det finns inget att oroas över eller att frukta, det är bara så besynnerligt att det händer just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag har liksom du tappat kontakten med barndomsvännerna. Jag tror det beror på att våra liv blev så olika. Visst är det kul när man någon gång av slumpen råkas, men att prata om det förflutna räcker bara en kort stund. Och det är egentligen inget sorgligt i det alls, för jag har nya vänner som ger mig massor.
Skicka en kommentar