lördag 2 oktober 2010

Holaveden Ultra

Korta versionen: 52 km löpning från Gränna till Tranås med ett startfält på 4 personer. Segertid 4 tim 44 min (Ola Gustafsson) och min tid: 6 tim 26 min efter mycket hårt kämpande i skogen.

Denna bild säger allt om mitt lopp idag: klumpig med uthållig som en schaktmaskin...

Långa versionen: Detta var premiären för ett nytt ultralopp: Holaveden Ultra. Det är cirka två veckor sedan jag bestämde mig och anmälde mig till loppet. Vandringsleden Holavedsleden ligger inte värst långt bort från Motala, där mina föräldrar bor och jag övertalade dem att agera taxi och supportrar den här lördagen.

Klockan nio var det dags för start på torget i Gränna. Startfältet var imponerande litet och bestod av fyra personer. Jag var ensam tjej så det stod redan då klart att en målgång inom maxtiden nio timmar skulle ge mig segern i damklassen. Och i mål skulle jag ju!

Prick klockan nio gick starten och vi lämnade det lutande kullerstenstorget och sprang söderut längs huvudgatan en liten bit. Sedan vek vi av åt vänster och en mastig stigning väntade. Först i form av trappor och sedan i form av backar. Dagen till ära bar jag pulsbandet till min Garmin GPS-klocka och kunde snabbt få verifierat att mitt tunga flåsande berodde på att pulsen stigit till över 170 slag per minut. Hela kroppen kändes tung och klumpig, men jag gjorde ändå vad jag kunde för att hålla jämna steg med killarna en bit. Efter 3 km såg jag den sista ryggen försvinna runt en krökning på stigen och efter det var jag själv. Sist.

Backarna byttes mot en snårig stig full av vattenhål. Strax var fötterna både kalla och blöta, men hit var jag väldigt nöjd med mitt skoval, La Sportiva, eftersom de torkar fortoch greppar fantastiskt i leriga backar. Kluriga skogsstigar, branta backar och kalhyggen avlöste varandra den första milen. Solen hade också börjat hitta fram genom molntäcket och bländade rejält emellanåt, vi sprang ju mer eller mindre rakt österut.

Efter cirka åtta kilometer kom jag fram till en otroligt vacker plats där solen letade sig in mellan halvstora, tätt växande granar. "Om jag ska ha en bild från det här loppet så blir det härifrån!" tänkte jag och halade fram mobilen ur ryggsäcksfickan (och plastpåsen). Men mobilen ville inte alls att jag skulle ta någon bild utan ville hellre visa en liten itroduktionsfilm för Sony Ericsson W595. Jag försökte trycka bort den, men insåg till slut att jag blev tvungen att titta på den. När den rullat klart hände inget annat än att den började visas om igen! Försökte jag trycka bort den så kom det fram ett meddelande där jag uppmanades att sätta i sim-körtet. Stängde av och satte på mobilen igen. Samma sak. Öppnade batteriluckan och tog ur och satte i batteriet. Samma sak. Sedan "dog" hela telefonen. Det blev helt enkelt ingen bild och dessutom hade jag nu hunnit bli rejält orolig över att behöva springa 46 km i för mig okänd terräng utan mobil. Nu kunde inte arrangörerna nå mig heller.

Inte blev det mycket bättre av att jag strax därefter sprang galet över ett kalhygge och fick vända tillbaka och irra runt en bra stund innan jag hittade rätt väg igen. Bara att inse att superkrafterna inte hamnat hos mig denna dag. Och att min utmaning bestod i att ändå ta mig i mål.

Nu följde en hel del grusvägslöpning. La Sportiva-skorna som saknar dämpning är knappast idealiska för detta. Ackumulerad mjölksyra och ett steg utan spänst gjorde att pulsen rusade iväg vid varje motlut. Jag hörde mig själv flåsa och frusta som ett ånglok. På sätt och vis var jag glad över att vara själv. Men min hjärna producerade en hel del negativa tankar som spann iväg i jakten på en förklaring till varför det gick så tungt. Mina tappra försök att samla tankarna till "här och nu" misslyckade ständigt. Att peta in energi i kroppen i form av fransk måltidsersättning, energigodis och nötcrème verkade inte heller ha någon effekt.

Oförmögen att släppa tankarna på min krånglande mobil gjorde jag ännu ett försök att få igång den. Jag öppnade batteriluckan igen och plockade med svettiga händer ut ALLT därinne: sim-kort, minneskort, batteri. Lyckades få allt på plats igen utan att tappa en enda av sakerna i gruset och: simsalabim!, nu funkade den igen!

Vid 34 km-kontrollen fanns tre glada sjukvårdare och mina föräldrar. Jag åt kardemummabullar och drack mineralvatten. Det var skönt att se folk och att slippa känna mig jagad ut ur kontrollen, jag var ju sist. Stillaståendet behöver ändå begränsas eftersom benen stelnar till och kroppen snabbt kyls ner, så jag travade vidare efter några minuter.

Mera grusväg. Hagar. Snåriga stigar. Fler negativa tankar och tungt flåsande. Med en dryg mil kvar att springa satte jag mig plötsligt på huk och sa vänligt men bestämt till mig själv att nu får det vara nog med allt grubblande och flåsande! Nu tar jag det lugnt, landar här och nu och tänker snälla tankar om mig själv! Det är bara att gilla läget idag, som alla andra dagar. Jag kan faktiskt inte göra mer just nu.

Det var aldrig minsta tveksamhet om att jag skulle komma i mål. Jag var bara så oerhört frustrerad över att det gick enormt tungt.

Välkomnandet i målgången var fantastiskt! "Alla var där" och gratulerade och jublade. Jag serverades varm soppa och eftersnack och prisutdelning tog vid. Från prisbordet valde jag en liten handhållen drickflaska från Nathan, något som jag faktiskt funderat på att skaffa, så den passade perfekt! Sedan satt det förstås fint med en varm dusch och torra kläder innan vi vände hemåt mot Motala igen.

Arrangörerna Tranås Triathlon hade lagt ner MYCKET kärlek och tid på det här loppet och de har lovat att det kommer att bli av nästa år igen. Förhoppningsvis med fler startande. Jag kommer att vara där för att ta revansch (många revanscher 2011) och fullständigt krossa årets usla resultat!

11 kommentarer:

anneliten sa...

Revanscher är bra. Men på sätt och vis är det väl en slags här och nu-revansch att ta sig i mål trots alla negativa tankar och motgångar. Imponerande!

RosaMilton sa...

Säger som Anneliten, vilken seger när det gick så tungt, bara genomförandet! Fast för en annan som undrar vilka superhjältar alla ni är som springer ultra och annat så är det liiite skönt att höra att även ni kan ha tunga pass!

Ola Pe sa...

Grattis till en väl genomförd pannbensprestation.
Jag ser fram emot din analys med något dygns perspektiv. Jag misstänker att ensamheten var största motståndaren. Den fysiska prestationen kanske står sig väl när du funderar över hur banan var. Jag har för mig att utgången från Gränna är en ganska rejäl motbacke upp över åsen. En normal människa skulle ha 170 i puls av att GÅ den sträckningen. Det är klart att lite sällskap under dagen skulle göra turen roligare men det måste vara skönt att ha på cv:t att kunna klämma ett sådant lopp solo även en dålig dag. Återkom gärna med en analys om vad du tror orsakade att du upplevde det så tungt, finner du någon trolig orsak eller var det bara en bad day.
Grattis så väldigt mycket

Ingmarie sa...

Det var INTE uselt Camilla! Jag vet hur det är att kämpa med elefantkropp och bly i skorna. DET är en prestation mycket större än ett lopp i fjäderdräkt. Och nu kan det bara bli bättre! :-)

Mikael Björk sa...

Coolt.

Marcus sa...

Bra jobbat trots att det inte var din dag. Man stärks mycket av de ggr som man tar sig i mål när man får kämpa emot kroppen o psyket.

Ewa sa...

Jag är så imponerad, vilken kraft du har! För det första att springa 52 km! Och det är den korta versionen :/ makalöst bra jobbat. Jag är också imponerad av att du lyckades genomföra loppet med så mycket i kropp och knopp. Jag tror som någon annan också skrev, att just att springa själv och missödet med mobilen sög kraft. Sen skrattade jag trots allt gott åt hur kameran helt plötsligt börjar konstra + mobilen samtidigt...

Stor kram!

bureborn sa...

Vadå uselt?! Du har ju gjort en kanonprestation, och vunnit över en tung löpardag. Superstark är vad du är!
Härlig läsning också. Tack!

Camilla sa...

anneliten: Revansch, hämnd och sånt där du "gör upp" med gammalt groll har hittills inte varit riktigt min grej. Men det verkar kunna bli...

Rosa Milton: Jodå, det går tungt för alla människor ibland och det hör väl livet till?

Ola: Vi gick faktiskt större delen av den rejäla stigningen, alla fyra startande. Men jag var nog den enda som flåsade. Sämre träning i september, några extra kilo att bära på efter sommaren och en för hård start. Det är orsakerna till ett tungt lopp.

Ingmarie: Bättring i sikte!

MarathonMia sa...

Äsch! Det var väl inget uselt resultat - det var ju 52 löpta kilometer på ny mark! Dessutom ska tider sättas för att krossas. Jag tror att just sånna här tunga löprundor/tävlingar bygger pannben. Du hann ju göra det svåraste av allt - Acceptera situationen.

Du är fantastisk i din löpning vännen! Din kropp är bara inställd på att göra ett toppenlopp på sum! (formsvacka en vecka inannan?)

Jesper Scheutz sa...

Wow vilket lopp att du lyckades hålla fokus trots krångel med tekniken. Klart imponerande och inspirerande läsning.

Peace Love och Löparskor!