onsdag 31 mars 2010

En tankeställare inför påsk

Under 2008 köpte vi svenskar godis för 28 kronor per person och vecka. Motsvarande siffra för frukt är 22 kronor... (Statistisk årsbok 2010)

tisdag 30 mars 2010

Mental träning

Vad kan du göra för att stärka ditt psyke och klara av tuffa utmaningar som t.ex. ultramarathon? Jag får ofta fråga tillsammans med kommentaren att jag nog är en smula galen. Jag har kanske blivit lite tokig med tiden, men jag kan försäkra dig om att jag i alla fall från början var precis lika normal som du. Här gör jag ett försök att reda ut hur det fungerar:

Det börjar alltid med en insikt hos dig själv att du besitter (eller saknar) en förmåga som du skulle vilja utveckla. Vi skulle även kunna kalla det för nyfikenhet, kort och gott. Eller intresse. Du vill helt enkelt bli bättre på någonting eller lära dig något nytt. Det går att ta exempel från nästan vad som helst. En av mina före detta PT-kunder är en hejare på trädgård och kan allt om frön, buskar, lökar, äppelträd, växthus och hur detta skall skötas på bästa sätt. Min fantastiska frisör kan klippa och fixa frisyrer som jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. De är inte födda med trädgårdshandskar på eller sax i sina händer, de har tränat länge och hårt och säkert "misslyckats" ibland.

Man blir bra på det man tränar. Och oftast orkar du träna på det du är intresserad av eller väldigt nyfiken på.

Jag blev nyfiken på Gunde Svan och hur han kunde bli en sådan gigant i längdskidvärlden på 80-talet. När han skrev en bok om sin framgångshistoria läste jag naturligtvis den och imponerades av hans enormt starka vilja. Från början tänkte jag inte att jag skulle kunna bli envis som han, men historien om Gundes framgång lade sig någonstans i bakhuvudet och när jag själv började springa lite mer och lite oftare tänkte jag ofta på hur det skulle vara att ha en målmedvetenhet som han.

När jag fick nys om Lars-Eric Uneståhls "Integrerad mental träning", en bok och fyra cd-skivor blev jag än mer nyfiken på hur psyke och prestation hängde samman. Jag bestämde mig för att prova och lärde mig slappna av och lät mig matas med suggestioner i ett tillstånd mellan medvetenhet och sömn. Det fungerade! Och när "Mental tuffhetsträning" sedan kom från samma herre (tillsammans med militären Torsten Hansson) då bestämde jag mig för att det var mentalt tuff jag ville bli!

Att lyssna på cd-skivorna är en metod. Det går också att träna sitt tänkande i vardagen genom att t.ex. se utmaningar i vardagssituationer. Om du behöver stå i en lång kö kan du tänka att "Jaha, nu prövas mitt tålamod genom att jag måste stå länge i en trist kö. Men jag låter mig inte knäckas av det." Om du ser dig om finns det många chanser att träna. Vi har på det företag jag jobbar en kvinna som är fantastisk på konflikthantering. Hur har hon blivit så bra på det? Hon tränar! Och nästintill kastar sig in i konfliktsituationer för att träna och bli ännu bättre!

Som löpare kan du härda ditt psyke genom att springa riktigt långt, på tråkiga ställen, i backiga spår, knasiga tider på dygnet, i uselt väder... Men vill du ha ett riktigt bra, konkret tips så är boken "103 mentala metoder" av Anders och Johan Plate (Sisu Idrottsböcker) något att kika närmare på. Här finns flera metoder av olika karaktär och säkerligen passar några av dem just dina behov! Men kom ihåg att övning ger färdighet och du blir inte bättre genom att bara läsa, du måste träna praktiskt också.

måndag 29 mars 2010

Återhämtning pågår...

Nästan hälften av de startande i UU:s långa klass bröt loppet. Folk från triathlon- och orienteringsklubbar som borde vara vana vid stora utmaningar. Jag är gränslöst lycklig över att ha jobbat hela vägen in i mål!

Idag är jag något tröttare än en vanlig måndagmorgon och mina vader är ganska stela, men i övrigt känns allt bra!

söndag 28 mars 2010

Fortsättningen

Nu kommer fortsättningen på tävlingsberättelsen. Skrivandet avbröts av ett födelsedagskalas (inte mitt) och en smarrig middag.

Det är intressant att upptäcka hur din egen kropp och ditt eget psyke kan påverkas under ett långt och jobbigt lopp. Efter blåbärssoppen, kexchokladen och den ivriga påhejningen vid varvningen kände jag mig genast mycket piggare! Ett par kilometer senare sprang jag ikapp två killar från Tranås som jag sett lämna varvningen strax före mig. De hade ont och var trötta men verkade ändå ha bestämt sig för att genomföra loppet. I några kilometer höll jag mig till deras sällskap och krafterna återvände såpass att jag till slut sprang ifrån dem. Lite senare fick jag veta att den ena av dem fått problem med löparknä-smärta och det gör verkligen ONT! Just då förstod jag inte detta utan fick istället upplevelsen av återvändande styrka och kraft i min kropp. Att fullfölja loppet kändes högst rimligt. Det var innan jag kommit till de sex avslutande kilometerna på slingan. Återigen kändes tanken på att avbryta extremt lockande.

Vid varvningen såg jag flera bekanta ansikten som kommit för att bevittna loppets slutskede. En av dem var naturligtvis min käre sambo. Han hade den där minen som man brukar ha precis innan man skakar på huvudet och utbrister: "galenskap!" Han sa det inte, men jag tror att han tänkte det. Den här gången fungerade det som tändvätska inför mitt avslutande varv. När dessutom en av Tranås-killarna kom in för varvning passade jag på att ta rygg. Det betyder (i alla fall för mig) väldigt mycket att kunna vara draghjälp åt varandra i slutet, i varje fall om man känner att man är på någorlunda samma nivå. Jag babblade på i början av sista varvet men var desto tystare mot slutet. Inte konstigt.

Du som följt min blogg känner säkert igen att jag "alltid orkar 24 km till", något som Rune Larsson hjälpte mig med hösten 08. Att orka 15 km till borde därför vara en baggis. Och jag visste förstås att jag skulle kunna komma i mål om jag så skulle krypa. Tranås-killen (tror att han hette Magnus) och jag berömde själva våra insatser och blåste upp våra självförtroenden till nya höjder under sista varvet. Ibland låg jag först och drog, ibland var det han. Krafterna tröt verkligen mot slutet och målgången blev en stor befrielse! Att jag dessutom kom på tredje plats i damklassen med den riktigt usla tiden 10 timmar och 36 minuter blev grädde på moset!

Min kära vän Emelie tog segern i damklassen, föga förvånande. Hon for fram som en bandvagn över snön! Segertiden var även den rätt så usel, naturligtvis beroende på underlaget. Emelies 9 tim 47 min är nästan två timmar sämre än banrekordet på damsidan. Precis på samma sätt blev herrsegraren drygt två timmar efter banrekordet. En riktig tuff uppgift att ta sig i mål denna natt/morgon, med andra ord! En stor eloge till alla som stod på startlinjen, fullföljande eller ej! Detta var min "hemskaste" löpupplevelse någonsin!

Ett väl tilltaget prisbord genererade för min del både en drybag (för att hålla t.ex. kläder torra på sjön eller under vandring) och en stor burk sportdryckspulver från Maxim.

Såhär åtta timmar senare känner jag mig mosig i skallen på grund av sömnbrist och spänd i vaderna efter all framfotslöpning i snön. Jag brukar ha svårt med aptiten efter långa lopp, men hungern kommer ändå och det är en ganska olustig känsla: att behöva äta något utan att vara sugen på en enda grej. Men när middagen väl stod på bordet så smakade det gott. Potatismos är alltid lättätet.

Några reflektioner: snö suger musten ur benen (fast det visste vi ju redan), bestämmer jag mig för målgång så blir det målgång, våga vara i smärtan och tristessen för det går över i lycka sedan.

Godnatt från en lycklig löpare!

Ovårdat språk

"Får man svära?" undrar jag vid andra varvningen. "Idag är det faktiskt tillåtet" svarar två glada medlöpare. Så bra, tänker jag och laddar ända nerifrån magen: "HELVETES JÄVLA SKITBANA!". Kommentaren möts av skratt och genast känns det bättre.

Efter att ha vankat omkring som en katt kring het gröt hela veckan var det änligen dags i natt: Ursvik Ultra! Jag ägnade hela dagen åt att ladda och blev så full av överskottsenergi att jag började städa på de där bortglömda ställena där dammet ofta får månader på sig att samlas hemma hos oss. Det kunde liksom inte bli midnatt fort nog. Jag ville ut på banan och visa min styrka! Löpsjälvförtroendet var på topp.

På plats tilldelades jag startnummer 3. Jag fyllde mitt vätskebälte med bars, gelegodisar och vatten och satte mig inne i motionsgården för att vänta in tävlingsgenomgång och start. Flera bekanta ansikten skymtade, inte minst Emelie.

Under tävlingsgenomgången fick vi veta att hela banan, sånär som på 300 m, var täckt med snö men fullt springbar. På vissa ställen kunde risken finnas att man trampade igenom skaren och fick bada fötterna i kallvatten. Vi blev även varnade för ett par backar där det kunde vara halt. Motionsgården hade själva varit ute och flyttat markeringar så att vi där tillfälle gavs kunde springa något mer torrskodda än på den vanliga bansträckningen och det påverkade knappast banlängden alls. På "klara, färdiga, gå!" kom vi så äntligen iväg! Precis som jag tidigare nämnt försvann några löpare iväg som skjutna ur en kanon uppför den första backen. Förmodligen deltog de i stafettklassen.

Första varvet gick strålande bra! Temperaturen låg på nollan och snön var torr och fin. På några ställen med skare trampade jag igenom och ibland höll den bättre för min 60 kilo tunga kropp. Visst kändes det lite slirigt på sina ställen, men benen var starka och balansen under kontroll. Varvade alldeles efter Emelie och det var just då inget konstigt alls att hålla hennes tempo.

Någonstans under varv nummer två började det regna/snöa. Temperaturen steg och snön började sakta men säkert att anta en betydligt grövre och bötare karaktär. Plus att jag sjäv naturligtvis blev helt genomvåt. Redan under andra halvan av andra varvet började jag umgås med tankarna på att bryta loppet. 30 km hade varit fjuttigt, så vid varvningen bet jag ihop (efter minsvordom) och kämpade mig återigen ut i blötsnön.

Andra halvan av banan, eller åtminstone sista 6 kilometerna, var värst att springa. Där var snön lös och för varje två steg framåt gled vi ett steg bakåt. Slingan avslutas med tre kilometer i ett elljusspår och där inbillade jag mig att löpningen skulle gå lättare, men icke! Elljusspåret var väst av alla ställen på grund av den lösa snön. Effekten av flera hundra slirande löparfötter blev i rådande temperatur att snön löstes upp ännu mera istället för att packas hårdare. Det blev alltså värre för varje passering. När jag nått detta parti för tredje gången "bestämde" jag mig: nu fick det vara nog! Jag tänkte bryta efter 45 kilometer. Tankarna snurrade kring hur jag skulle presentera detta dystra faktum här på bloggen. Flera möjliga rubriker dök upp i huvudet samtidigt som jag klurade på vad denna styrkeförlust egentligen berodde på. Den troligaste orsaken var att jag inte varit mentalt förberedd på banans usla kondition. Det brukar vara tungt men kul att springa här bland stenar och rötter. Av dem syntes knappt ett spår. Jag såg endast snö, snö, snö, snö... och kunde inte lyfta blicken från stigen speciellt ofta på grund av risken att sätta ner foten på fel ställe.

Jag meddelade lite halvhjärtat mitt beslut vid varvningen. "Neeej" svarade funktionären, "du ska inte bryta. "Du ligger ju trea i damklassen och tvåan är bara sjutton minuter före dig." Trea, det var ju det jag förväntade mig att bli. Planen kunde hålla men den satte samtidigt nästintill omänskliga krav på viljan. Massor av ljummen blåbärssoppa och kexchoklad slank ner i magen och funktionären peppade mig ännu mera medan jag slukade allt detta. "Ok, jag ger det en chans till" meddelade jag sturskt och satte av efter lite "kaffe på maten". Väl uppe i första backen ångrade jag mig nästan, sneglade tillbaka ner mot tävlingscentrum men ändrade mig när jag mötte två herrar som gjort just detta: brutit och vänt om.

Fortsättning följer...

lördag 27 mars 2010

Ladda

Laddad och bestämd! Foto: Sara Ringström
Nu laddar vi för fullt! Det gäller både prylarna och jag. Garmin 310XT (GPS, klocka och pulsmätare) och Petzl Ultra (pannlampa) får sin energi från två hål i väggen. Och därmed blir de mätta och nöjda. Så enkelt det hade varit om mina batterier varit lika lättladdade.

Nattens lopp kommer att ta gissningsvis nio timmar. En hel del kolhydrater kommer att förbrukas under dessa timmar. Ingen människa kan lagra så mycket kolhydrater i sin kropp. Däremot har nästan alla, även magra personer, fett som räcker till. Men kolhydrater och fett är väl allierade i processen att förse musklerna med energi. De kan inte verka var för sig utan måste alltid komma tillsammans. Detta betyder att jag måste tillföra kolhydrater under loppet och det kommer att ske i form av bars, sportdryck, banan och de speciella lättuggade löpargodisar från Honeystinger som jag blivit så förtjust i.

Om det går att ladda upp för ett ultralångt lopp tvistas det mycket om. Jag känner mig trygg i att stå på startlinjen med välfyllda kolhydratlager i kroppen, även om jag mycket väl vet att de aldrig räcker hela vägen. Däremot ger de mig en bra start. Att jag skulle drabbas av någon slags hybris och rusa iväg i ett för snabbt tempo för att det känns lätt i början, den risken är minimal. Därtill är jag alldeles för rutinerad. Rune Larsson laddar bäst med fet mat. Jag har hört honom berätta om hur han tog sin första 100 km-seger med mängder av smörgåstårta som uppladdning. Ostkaka med 2 dl vispgrädde är en annan av hans klassiker. Det är lätt att bli sugen på att testa Runes metoder eftersom han verit enormt framgångsrik. På mig fungerar det dåligt. Min bästa laddning består av just kolhydrater.

För en brödälskare som jag är det inte svårt att få in kolhydrater i kosten. Men magen mår bättre om jag laddar med Vitargo. Samtidigt får jag i mig viktig vätska. I en hundraprocentig laddning ingår det knappast SatsCorePuls- och cykelklasser dagen före, något jag ägnade mig åt igår. Men jag får nog släppa tanken på seger i Ursvik Ultra och anta utmaningen att "bara" ta mig i mål. Så som deltagarlistan ser ut kommer det att bli minst två damer före mig i mål. Men det vore trevligt att komma trea... ;)
Den mentala laddningen känner jag mig klar med, väl införstådd med banans utmaningar i form av isiga backar och blöta ängar som skall forceras. De värsta minuterna i detta lopp är strax före och strax efter start. Före start är det ruggigt och kallt och alldeles efter startskottet känns det tröstlöst att se löparna rusa iväg uppför backen, trots att jag vet att jag plockar många av dem senare och att en del faktiskt bryter loppet. När den första kilometern är avklarad kommer allt att kännas okej och jag kan fokusera på "här och nu".
Det skall bli trevligt att få skriva en tävlingsrapport här på bloggen imorgon. Hoppas att du vill läsa och inspireras. Just nu ber jag att få tacka allra ödmjukast för alla "lycka till"-hälsningar jag fått, det känns verkligen jättebra!
På återhörande... Eller "au revoir" från en som borde öva upp sin franska lite inför sommaren.

fredag 26 mars 2010

UU-löpare vill ha det grisigt!

Ursvik Ultras hemsida ställdes i veckan frågan om vi deltagare ville att tävlingsledningen skulle göra en omdragning av banan. Anledningen var de blöta partier på ängarna i Ursvik där det finns mycket stor risk att vi trampar igenom snöresterna och bli blöta om fötterna eftersom det ligger vatten under snön där. Det skulle handla om att vi tjänar 100-150 meter per 15 km-varv och får torrare fötter. Från de deltagare som upptäckt valmöjligheten kom ett unisont "NEJ". Vi tål. Vi vill ha samma bana, oavsett underlag. Vatten ovanifrån eller underifrån spelar ingen roll.

Prognosen från norska yr.no säger blötsnö och en temperatur ner mot nollan på natten mellan lördag och söndag, d.v.s. lagom till start för Ursvik Ultra. Sämsta tänkbara förhållanden? Jag kommer att springa i dubbade orienteringsskor som tål vatten. Min pannlampa från Petzl tål vatten. Underställströja i merinoull värmer även om den blir blöt. Och själv är jag (om än inte vattenälskare) vattentät vad jag vet. Det kommer att gå bra. Det kommer att bli tufft, men det kommer att gå bra.

torsdag 25 mars 2010

Fjälluggla

Fjälluggla är det djur jag skulle vilja vara! De lever uppe i norr och är till skillnad från många andra ugglor dagaktiva. Honorna har ett vackert svart-vitt mönster i fjäderdräkten och fjädrarna täcker t.o.m. ben och fötter. De lever i par och förflyttar sig efter tillgången på lämmlar.

Ugglor ser så mysigt lena och fluffiga ut men är i själva verket specialiserade jägare. Så har de ju fått bli symbol för klokhet också (speciellt minervaugglan) och vem vill inte vara klok som en bok?

onsdag 24 mars 2010

Utan underhållning

De 45 minuterna utan musik eller variation i intensitet men med ett inre fokus är nu avklarade. Kanske kan det kallas fusk att jag valde cykelsalen på Sats Sollentuna. Vi har nämligen stora fönster som vetter rakt ut mot övriga träningslokalen. Jag valde en tidig eftermiddag, då är det inte så mycket folk som tränar, och ett hörn i salen där jag inte syntes så bra utifrån (ville ju inte att någon skulle hitta in dit och "störa" mig). Ljudisoleringen är fantastiskt bra: av övriga lokalens musik läckte ingenting in till mig. Mitt lätta flåsande och en gnirkande pedal var de enda ljud jag lade märke till.

Jag använde de första minuterna till att hitta en intensitet som kan kallas "lätt ansträngande". Precis lagom för att flåsa och svettas en aning. Så bestämde jag mig för att hålla den hela tiden.

Oj, vad tankarna far omkring i huvudet när jag börjar tänka på det. Ett himla tjatter är det faktiskt därinne! Som tur var lugnade alla de där irrande tankarna ner sig efter ett tag. Kroppen däremot tickade på som en klocka från första tramptaget. Nu pressade jag mig inte alls hårt, utan hade en behaglig kadens på ett ganska lätt motstånd. Någonting som slog mig är hur mycket jag tänker på mig själv. Jag vill ju gärna tro att jag bryr mig om andra, och det gör jag ju, men hela tiden på något sätt i relation till mig själv. Men det är väl så vi fungerar, antar jag? Vi kan ju inte relatera till någonting annat i slutändan.

Jag läste eller hörde någonstans för ett tag sedan att av alla tankar vi tänker på en dag så är 95%upprepningar från igår och dessutom är ca 75% av alla våra tankar negativa. Det är verkligen skrämmande om det stämmer! Inte undra på att vi har svårt att t.ex. bryta vanor eller att vi blir trötta av att komma till nya miljöer, t.ex. en ny arbetsplats.

Ytterligare en reflektion från mina 45 minuter trampande är att jag har förmågan att "gilla läget", precis som i bloggens rubrik. Jag gör det jag säger att jag skall göra, står ut så länge jag behöver. För när 45 minuter hade gått och det återstod tre till att klockan blev hel timma, då kändes det plötsligt som en evighet och jag fann inte minsta gnutta motivation att fortsätta trampa. Istället gled jag ut på träningsytan och körde igenom "Crossfit Barbara" med målsättningen att slå min egen tid från förra gången. Vilket jag lyckades med och idag betalar för med en lätt besvärlig träningsvärk.

tisdag 23 mars 2010

Om du var ett djur

Om du fick vara ett djur, viket djur skulle du vara då? Och varför?

Och vilket djur tror du att jag skulle vilja vara? Långsökt ledtråd:


Foto: Sara Ringström

måndag 22 mars 2010

Distraherad eller fokuserad?

Jag letade upp en artikel som jag rev ut ur en amerikansk träningstidning för några år sedan. "Tune in or zone out?" heter den och tar upp skillnader mellan ett "association", att känna efter och "dissociation", att avleda tankarna från träningen och kroppen. Kopplingen till "här och nu" eller mindfulness är tydlig.

Enligt artikeln kan t.ex. musik i öronen eller lite dagdrömmeri, dissociation, ge ett behagligt träningspass där du kanske genomför något som du egentligen tycker är tråkigt. Däremot kan medvetenhet om vad som händer i kroppen, association, få dig att prestera bättre och hålla ett högre tempo.

När jag förflyttar mig fysiskt känns det givet att fokusera och känna efter vad som händer i kroppen. Om jag blir kvar på samma fläck, spinningcykeln eller löpbandet, vill jag ha musik och tankarna på annat håll. Genast ser jag en utmaning för mig själv i detta och lovar härmed mig själv att hitta inåt och känna efter under minst 45 min på spinningcykel eller trainer under den här veckan. Vad som händer i kroppen borde vara tillräckligt spännande och intressant för att hålla mig fokuserad under den tidsrymden. Utvärdering kommer...

söndag 21 mars 2010

Dags att fokusera

Om exakt en vecka kommer jag att befinna mig ute i Ursviks extreme-spår, springandes. Efter sju och en halv timme ute i snö, is, lera och vattenpölar kommer jag att vara skitig, trött och blöt. Och jag kommer med ett hundra procents säkerhet att vara ute på sista varvet av fem. Hur många av er som läser detta kommer att ligga kvar i sängen på söndagsmorgonen vid den här tiden? Jag gissar på ganska många.

Lyckan kan vara ett par skitiga skor (även om dessa är ganska rena).

Någon vecka inför mina "stora" lopp blir jag otroligt fokuserad. MarathonMia skrev om detta inför sitt 6-timmarslopp i Skövde härom veckan. Jag upplevs kanske inte riktigt lika rättletig som Mia, men säkerligen desto mer förvirrad och disträ. När det gäller träningen så känner jag mig lugn: det som inte är gjort hittills finns inte tid att göra sista veckan och jag känner dessutom stor tillit till min vilja och envishet. Bara en akut skada skulle kunna stoppa mig från att gå i mål.

I en av mina "bra-att-ha"-högar här hemma hittade jag en dagbok från förra året. I den hade jag skrivit ner tankar inför Ursvik Ultra. Jag tror banne mej att det var precis därför jag skaffade dagboken. För att få skriva av mig. Det fanns ett mål då: under nio timmar. Men så blev det inte, jag missade med en kvart. Samtidigt var jag nöjd eftersom jag kände att under de förhållanden som rådde hade jag gjort mitt allra bästa.

I år finns inget tidsmål. Drömmen om de max nio timmarna lever kvar, men väderförhållandena har varit väldigt annorlunda detta år. Det är snudd på omöjligt att gissa hur banan kommer att se ut nästa helg. Rapporterna från de senaste dagarna (nej, jag har inte varit därute själv) talar om massor av snö och hästskit(!). Inte blir jag så sugen på att åka dit och rekognosera heller. Vi får helt enkelt ta det som bjuds nästa helg. Lika för alla. Första gången jag sprang loppet hade jag inte sprungit banan alls innan. I mitt tempo låg banan i mörker de första tre varven och väl ute på fjärde fick jag en mindre chock när jag upptäckte de smala, steniga partierna fulla med rötter som jag faktiskt passerat helskinnad (nästan i alla fall) under de mörka timmarna. Att falla någon gång under loppet hör till. Jag gjorde det både förra och förr-förra året.

Traillöpning gör mig lycklig! Andra kanske längtar efter en semester i solen, en rockkonsert, ett spa-besök... Jag längtar ut i skogen. Kanske inte mitt i natten alltid men i detta lopp hör det ju till.

lördag 20 mars 2010

Snösmältning

Det har väl knappast undgått någon
vad som håller på att hända? Vintern
släpper greppet nu och det går rasande fort!






Långpromenad i solen som aktiv återhämtning idag. Vi höll oss till Järvafältets allra östligaste delar och inmundigade kaffe med ost- och skinktoast på fiket vid Bögs gård. Mycket har hänt i naturen sedan förra helgen. Nu anas bara rester av skidspåren och bar mark tittar fram här och där. Talgoxarna sjunger flitigt och solen värmer gott!
Blev påmind av mamma i telefon att jag redan som liten tyckte om att vara ute ensam och leka medan övriga familjen hölls inomhus. Det verkar vara medfött, alltså...


Hålla låda

Det lär vara en av svenskarnas största rädslor, den att stå på scen och prata inför en publik. Men det är knappast min största rädsla. Faktum är att det är ett av mina stora nöjen. Jag tycker att det är skitkul!

En annan person som trivs på scen är Jacob Wismar, hälsokock. Igår gjorde han mig sällskap på det lilla snacket om kost och träning i Sollentuna centrum. Bara en timme innan fick jag veta att han skulle vara där. Men det kändes lugnt och jag har träffat honom tidigare så jag känner till att han är en energisk och kul prick. Vem av oss som pratade mest? Det blev nog dött lopp där.

Det var inte många centrum-besökare som lyssnade i tjogo minuter, men det viktiga var att vi syntes och det kommer ju två chanser till att fånga publik innan månaden är slut.

Fredagen var verkligen en riktig "scen"-dag för min del. Jag instruerade tre klasser, vilket också kan ses som ett slags scenframträdande. Varje klass vill jag ge se mycket energi jag kan till mina deltagare. Jag vill hitta den rätta känslan och fokusera. Ingenting skall kännas som att det går på rutin, för jag tror inte att det blir roligt då. Framförallt skulle jag inte ha roligt själv. Och om inte instruktören har kul, hur skoj har deltagarna då?

För ett par år sedan gick jag en helgutbildning som handlade om att utvecklas i rollen som cykelinstruktör. Lärarna var fantastiska och vi fick verkligen tänka till på vad vi sa, vart vi tittade och hur vi kunde inspirera. Min akilleshäl, enligt lärarna, var att jag såg alltför pigg och glad ut. Jag fick träna på att inte le så mycket. Det höll under utbildningen. Däremot blev jag nästan full i skratt när jag kom tillbaka ut på fältet, till mina klasser och skulle försöka vara lite mer allvarlig och sträng. Det är liksom inte riktigt jag. Så jag fortsatte vara glad och le genom klasserna, hur tungt vi än körde.

"Hur kan du babbla på och le hela tiden, fastän vi kämpar och svettas så mycket?" undrade en av mina deltagare igår på Cykel Puls. Svaret blev att jag tränat på det under flera års tid, men det var ju på sätt och vis en lögn. Jag borde kanske svarat att jag inte vet. Det bara händer. Du kan gilla det eller bli irriterad på det, men jag kan inte hjälpa att jag trivs och att det inre leendet hela tiden hittar ut till läpparna.

fredag 19 mars 2010

Kost och träning -expressvarianten

20 minuter föreläsning om kost och träning, kan det va något? Du är välkommen att lyssna i Sollentuna centrum i eftermiddag klockan 15. Jag har fått det stora förtroendet att prata en stund från den tillfälliga kock-scenen i samband med saluhallens öppning i centrum. Även 26:e och 30:e mars kommer jag att stå där.

Norra entrén till centrum. Saluhallen ligger vid södra.

Det blir knappast "rocket-science", utan snarare enkel information om hur du bör planera matintaget för att optimera ditt träningspass.

Sollentuna centrums ena ände liknar nu en liten saluhall med butiker som "Bondens Matbod" och en fiskaffär, bl.a. Här går det också att slå sig ner på rustika stolar för en lunch eller fika. Tror att jag skall testa idag! Och se om det finns någon bra "träningsmat" att hitta där...

torsdag 18 mars 2010

Når budskapet fram?

Kommunikation är ett spännande ämne. Allt du förmedlar i ord, handling, kroppsspråk, text kan tolkas av mottagaren. Det är inte alls säkert att det tolkas som du själv vill.


För en hel massa år sedan, precis när jag skulle köpa mitt allra första träningskort, var jag på en föreläsning med en läkare som pratade om träning. Han berättade bland annat om hur viktigt det är att ha balans mellan träning och vila för att få resultat. När han pratade för blivande(?) motionärer sa han att de fäster extra stor uppmärksamhet vid vilan, de hör bara "vila, vila, vila" medan idrottarna har en tendens att bara höra orden "träna, träna, träna".


Innan jag startade bloggen vid årets början hade jag läst några andra bloggar och funderat över om det kunde vara ett kommunikationssätt som passade mig eller om det mest skulle kännas som en egotripp: "se mig, hör mig!". När jag instruerade min allra sista klass på Sats Medborgarplatsen där jag jobbat i fem och ett halvt år bestämde jag mig: jag skulle sakna de deltagarna och medlemmarna och det fanns några där som jag ville fortsätta inspirera. Så jag startade bloggen.


För två veckor sedan hittade jag en besöksräknare som jag kunde koppla hit och se hur många personer som faktiskt läser. Det har sedan dess varit drygt 800 unika besökare här och kikat. Kul! På mina klasser en normal vecka deltar ungefär 200 personer totalt. Detta skulle betyda att jag här kan nå ut till fyra gånger så många! Bloggen fyller sitt syfte. Dessutom har jag fått upp ögonen för fler roliga och intressanta bloggar än jag läste tidigare och fått inspiration och peppande kommentarer, så jag får MASSOR tillbaka för egen del.

Jag fortsätter bloggandet, kära vänner!

tisdag 16 mars 2010

Ett säkert vårtecken...


...är att få sin starttid i Vätternrundan. Så nu är det vår! Jag släpps iväg tillsammans med 59 andra klockan 05:06 på lördagmorgonen och 30 härliga cykelmil ligger framför mig då!

Det finns hopp!

Hoppstarka ben kommer att göra stor nytta i alperna, tror jag. Lite träningsinspiration:


video

En dag på jobbet

Det finns ingen "vanlig dag på jobbet" för en personlig tränare. Och väldigt sällan handlar det om nio till fem. Vi får anpassa oss till tider då kunderna kan träna och många kunder har normala arbetstider. De flesta är som tur är såpass intresserade av att få resultat (eftersom de betalar för en PT) att de kan vara flexibla med sina träningstider. Min dag igår, måndag, blev såhär:

7.00 Kommer till jobbet. Vill vara i god tid och förbereda passen för morgonens kunder.
7.30 Kund nr.1 som jag träffade för vår första träning tillsammans. En tjej som har potential!
8.30 Kund nr.2 som kom tillbaka efter sjukdom och resa. Härligt att ses igen och hon fixar de klurigaste av övningar!
9.30 Fika med medhavd grov smörgås och örtte, lite snack med kollegor på centret, kolla mail m.m.
10.15 Iväg ut i köpcentret för att handla lunch och mellanmål att ha redo under dagen. En pocketbok blev det också. Mycket tid tillbringades i bokhandeln eftersom jag fick svårt att välja. Kikade i skyltfönster men blev inte sugen på att shoppa mer än boken, gick inte ens in i några andra affärer än Ica och bokhandeln. Tillbaka på träningscentret satte jag mig för att läsa en stund i boken.
11.45 Lunch som bestod av microvärmd Operakällarrätt med pasta och skaldjur. Röd grapefrukt till efterrätt. Förberedde också för eftermiddagens kunder.
12.30 Kund nr.3 som kommit tillbaka efter en lättare skada. Skönt att det visade sig inte vara någon fara att träna. Den här tjejen lockar till många skratt och har ett lite annorlunda, roligt träningsmål.
13.45 Dags att göra nytta för egen del, träningsmässigt alltså. Rodd som uppvärmning, sedan en del funktionella övningar under centrets allra lugnaste timme.
15.00 Kund nr.4 "En tuff brud i lyxförpackning" kallar jag henne. Förra veckan körde vi lite väl hårt, hon fick tillbaka sin förkylning. Men nu var hon frisk och jag fick agera något av en bromskloss för att hon inte ska bli sjuk igen.
16.15 En promenad i dagsljuset. Måste bara få komma ut en stund under dagen. Mellanmål när jag kom tillbaka, knäckemacka med jordnötssmör och ett äpple.
18.00 Pilatesklass. Bara halvfullt. Var alla ute i solen och blev trötta, kanske?
19.45 Kund nr.5 som är en tjej som vill träna hårt. Styrkecirklar som genererade hög puls och ett par annorlunda övningar som fick övriga tränande i lokalen att höja på ögonbrynen.
21.15 Buss hem. Trött efter en lång dag på Sats Sollentuna.

Hade jag inte haft irritation i bihålor och hals så hade det säkert blivit en löprunda också, det fanns definitivt tid till en sådan.

söndag 14 mars 2010

Här och nu, forts.

Mindfulness och ultradistanslöpning hänger intimt samman, vågar jag påstå. Om du startar i ett riktigt långt lopp kan du omöjligen tänka på målgången redan på startlinjen. Du behöver ett öppet sinne, du behöver vara väldigt god vän med din kropp och du behöver insikten att smärtan kommer att hälsa på men du har ingen aning om när eller var eller hur länge den stannar. Du behöver helt enkelt inte oroa dig för om det kommer att göra ont, för det kommer att göra ont.


Jag fick flera användbara mentala tips inför förra årets 100 mileslopp. När jag skärskådar dem och ser vad det egentligen handlar om så går samtliga ut på "här och nu". Jag vet precis vad som skall göras: jag skall förflytta mig framåt i 100 miles, ett steg i taget. I hjärnan och i kroppen kommer det att hända spännande saker på vägen. Det gäller att vara närvarande och att observera och att acceptera. Samtidigt som det är en resa rent fysiskt så är det också en mental resa.


Det tog mig drygt ett dygn att genomföra loppet. Kanske kan det tyckas vara en liten del av mitt liv. Samtidigt var det oändligt länge. När jag sprang i mål kändes det som om jag varit ute ett par timmar och som om jag varit ute ett helt liv. På en och samma gång! De fysiska sviterna efter en sådan prestation sitter i ett bra tag: jag hade stelhet i benen, blåsor under fötterna och tappade tånaglar länge efteråt. På något vis var det skönt: dessa blessyrer påminde mig om min mentala resa.


Nästa långa lopp blir en ny upplevelse, en ny utmaning och förhoppningsvis även en ny insikt. Här är en bild från loppet, tagen strax före 10-milspassering. Det ser härligt ut, en ljummen sommarkväll nära havet. Jag tycker att bilden utstrålar frihet och styrka när jag tittar på den. Men hjärnan minns något helt annat. Här är känner jag i verkligheten tendenser till slitna benmuskler och jag är arg, grinig, irriterad just här.





Väldigt ofta, ja, nästan jämt faktiskt, är jag glad. Att känna mig lycklig och glad är givetvis fantastiskt. Har känslor ett värde? Är det mindre värt att vara ledsen, arg eller irriterad? Jag tror inte det. Det är bara andra känslor, helt enkelt. Under det här loppet gick jag igenom hela känsloregistret och det var precis just det som gjorde loppet till en oförglömlig upplevelse! Allting skiftade, hela tiden: smärtan, humöret, aptiten, tröttheten... Dessutom bjöds på en fantastiskt natur till denna inre resa.

lördag 13 mars 2010

Vinterpromenad med fika







Med varm choklad i termosen, Icebug på fötterna och med kameran i fickan bar det av ut på Järvafältet!

Här och nu

Allt som oftast är våra tankar antingen i det förflutna eller i framtiden. Vi människor har förmågan att fantisera och kan se oss själva utifrån, vilket djur inte kan. Det gör att vi kan ställas inför valmöjligheter och tänka oss in i vad som kan bli konsekvensen av våra val. Vi kan också se tillbaka och ångra val som vi gjort tidigare: för en timme sedan, förra veckan eller när vi var små. Med andra ord: vi har förmågan att både oroa oss och att älta. Men också att kunna njuta av ljuva minnen och att känna förväntan.

Att vara här och nu borde vara den allra enklaste av uppgifter. Bara sluta tänka på dåtid och framtid och koncentrera allt till just denna sekund. För vi kan ju välja...

Om vi ständigt var i nuet och blankt struntade i all framtid och helt vände ryggen åt erfarenheterna så vore livet inte heller så kul. Jag tror att vi behöver både då, nu och sedan i lagom proportioner. De flesta av oss behöver nog bli bättre på "nu". Jag vet att jag behöver bli det i alla fall. Att stanna upp, känna efter och acceptera. I bästa fall innebär det att njuta, men det är långt ifrån säkert.

Förmågan att emellanåt vara här och nu och att acceptera omständigheterna, det tror jag är en väg till framgång. Om vi bara rusar på i blindo utan att kolla kartan och kompassen ibland, så kan vi hamna var som helst... På gott och ont. Och om vi aldrig förflyttar oss utan stannar ängsliga i en vägkorsning för att vi är rädda att välja fel och i värsta fall börjar springa tillbaka, då kommer vi säkerligen aldrig fram till någonting överhuvudtaget.

Jag kommer att koppla ihop det här med ultradistanslöpning och mental träning. Men inte nu, det blir senare under helgen. Nu ska jag ut och njuta av vårsolen!

fredag 12 mars 2010

Bara ben

I jobbet som gruppträningsinstruktör kan du gå klädd i träningskläder ständigt och jämt. Praktiskt och bekvämt.

Tro det eller ej, men till vardags på den varmare delen av året gillar jag att gå klädd i klänning. Just nu längtar jag faktiskt efter det. Jag äger en blå, virkad klänning med spetsdetaljer som jag älskar. Jag kommer att känna mig mycket lycklig när jag kan plocka fram den och ta den på mig!

torsdag 11 mars 2010

Löparhändelser en helt vanlig torsdag

Det såg länge ut att bli en grå torsdag rent vädermässigt. Att solen dröjde några timmar gjorde inte så mycket. Den kom nämligen fram när den behövdes som bäst, härligt uppiggande och värmande.

Någon grå torsdag blev det sannerligen inte. En ogenomtänkt planering i min kalender gjorde att jag fick skjuta upp träningen med Helena. När jag kom iväg från Sollentuna visade det sig att pendeltåget var försenat på grund av vagnfel. När tåget väl kom och vi sakta rullade in mot stan kom vi ända till Solna innan det blev strömavbrott. Oj, oj, nu började jag bli riktigt sen. Väl framme i Karlberg spärrades gatan av mitt framför min nästa på grund av en brand. Det fick bli en omväg till tunnelbanan. Till slut knallade jag in genom entrén till Sats Odenplan, en kvart efter att Helenas och min timme skulle börjat. Det blev till att tänka om och istället för att ge oss ut tog vi plats på löpbandet. Helena släpper efter en stund bomben och berättar att hon anmält sig till Kungsholmen Runt i maj. Och nu pratar hon inte om den "snälla" milslånga varianten. Oj nej, det handlar om halvmarathon! Inte illa att göra debut på halvmarathon och sitt första motionslopp på en och samma gång. Det är STORT!

Tidig eftermiddag får jag äntligen ta egna löpsteg tillsammans med Emelie och Ida. Det är nu solen gjort entré och värmer oss på härliga 15 km runt Brunnsviken! "We love running" står det på Emelies gula jackrygg och det känns verkligen helt rätt en sådan här dag i solsken och gott sällskap. Jo, ensamvargen har gjort det igen -sprungit i sällskap och trivts som fisken i vattnet! Den här marsdagen får löparskorna säsongens första lerstänk, trots att underlaget mestadels bestod av packad snö.

Funderingarna kring löpning handlar om vad som kan hända på Ursvik Ultra om drygt två veckor. Förra årets varvtider såg ut såhär:

161 Camilla Ringström Axa Sportsclub: 105,9 min, 107,8 min, 115,9 min, 114,1 min, 112,3 min och därmed en sluttid på 09,15,58 tim.

En tid att slå? Återstår att se!

onsdag 10 mars 2010

Jobbigt värre

Det har varit tuffa pass för två av mina kunder och för mig själv såhär i början av veckan. Just nu känner jag mig väldigt inspirerad av Crossfit...

Pass: ”Barbara”

5 varv. Varje varv på tid. 3 min vila mellan varven. Följande varv:

20 Pull-ups

30 Armhävningar

40 Sit-ups

50 Knäböj

Vi har "fuskat" lite och använt oss av chins/dipsmaskinen på träningscentret. 20 pull-ups är oerhört tufft utan hjälp upp. Men det kan helt klart vara ett mål att kunna fixa det! Inte riktigt lika svettigt som Kettlebell 300, dock behövs variation ibland.

tisdag 9 mars 2010

Favorit i repris

"75 km löpning mitt i natten. Är du galen?

Svarar du ja, då är Ursvik Ultra tävlingen för dig.
Svarar du nej, då passar kanske Lightklassen på 45 km."

Ovanstående är saxat från Ursvik Ultras hemsida. Det är 19 dagar kvar och snön och skidspåren ligger där precis som att det vore mitt i vintern. Första året jag sprang var det torrt och fint, andra året var det blött och geggigt. Ska jag få vara med om snö och is i år? Det verkar onekligen så. Informationen från tävlingsledningen lyder:
"Vi i tävlingsledningen vill bara meddela att Ursvik Ultra kommer att genomföras 27-28 mars oavsett underlag. Dåligt underlag kommer dock innebära en ännu större utmaning!"


Jag tar det säkra före det osäkra och införskaffar ett par nya Icebug. Efter lite jagande hittade jag dessa i min storlek:




Nu kan vårsäsongen vara hur isig och geggig den vill, jag är väl rustad! Vill bara tillägga att Ursvik Ultra är mitt favoritlopp när det gäller löpning. Förhållandena är sämsta tänkbara: tidpunkt på året, tid på dygnet, bana och loppets längd. En riktigt härligt stor utmaning som jag är otroligt stolt över att ha genomfört två gånger.

måndag 8 mars 2010

Dåligt samvete

Vissa saker är sådant som du verkligen borde ta tag i fastän det inte känns så inspirerande eller kul alla gånger. Du har gått och tänkt på det länge men kanske inte riktigt fått ändan ur vagnen. För egen del pratar jag knappast om träning i de här ordalagen, men det hade du nog redan räknat ut.

I förra veckan ringde "min" bankkvinna och ville boka ett möte. Dags att se över min ekonomiska situation och jag var välkommen för ett personligt möte på banken. Jo tack, det kunde behövas. Min ekonomiska planering har legat lite på is senaste tiden.

När jag kom dit i morse var en av de första frågorna jag fick "vad jobbar du med?". När jag svarade att jag är personlig tränare och gruppträningsinstruktör så skruvade bankkvinnan lite generat på sig i sin kontorsstol. Hennes träning var det väl lite sisådär med, erkände hon. Jag kände mig tvungen att fnissande berätta att jag tänkt samma tanke när det gällde ekonomi som hon nu gjorde när det gällde träning. Sedan skrattade vi tillsammans när det visade sig att vi båda var lika dåliga på huvudräkning (min gamla mattelärare Börje skulle gråtit om han hört mig -huvudräkning var hans specialitet).

Tur att det går att vara expert på ett område och kunna inspirera andra inom just detta! Jag gjorde inga försök att grotta i hennes undermåliga träning, det var ju trots allt inte därför jag var där. Men jag kände att hon verkligen försökte hjälpa mig och så hoppas jag att jag kan hjälpa andra. på mitt expertområde. Träning och välmående.

söndag 7 mars 2010

Tempoväxling


Högintensivt arbete, typ intervaller, med hög puls är styrketräning för hjärtat och andningsmuskulaturen. Lågintensivt arbete, att mala på i ett lägre tempo, är härdande för ben muskler och psyke. Så skulle jag enkelt kunna sammanfatta varför jag behöver träna i olika farter. Något som jag ägnat mig åt under helgen är just detta: att byta fart.


Lördagspasset blev ca 12 km långt och där stasade jag på att hålla ett 5.20-tempo (tid per km, alltså). Jag lyckades nästan med det. Det blev några sekunder långsammare, totalt sett. Söndagspasset blev ca 20 km långt och jag satsade på ett 6.00-tempo. Jag lyckades nästan med det också. Det blev några sekunder snabbare. Jag märker att jag behöver anstränga mig för att hålla det tempo jag bestämt mig för, annars vill kroppen gå på i sina gamla invanda spår.


Förutom träningen har helgen varit extremt lugn och skön. Ibland är det så skönt att bara vara och jag tycker om att bara vara tillsammans med min käre sambo, han som gav mig dessa vackra i fredags:

40 stycken färgglada!


Våren är definitivt på väg! Under ett stycke av dagens löpning fick jag torr asfalt under fötterna och löpningen ackompanjerades av fågelkvitter och solsken. Och igår kunde vi sitta vid en södervägg utanför vår ytterdörr och äta lunch i solen. Visserligen med jackorna på, men solen värmde gott i våra ansikten. Om vi inte haft den långa mörka vintern vet jag inte om jag skulle uppskatta detta lika mycket som jag nu gör.

lördag 6 mars 2010

Nya bekantskaper

I en löpares skogarderob ingår oftast flera par skor, åtminstone för den som springer marathon eller längre. Och för den som både gillar asfalt och trail är det givet med flera par. Senaste åren har jag nött ut många par skor och fått några riktiga favoriter som jag varit trogen modellmässigt. Av Emelie fick jag i veckan reda på att mina asfaltsfavoriter har slutat tillverkas! Verkligen synd, för jag har trivts så bra med dem och det har varit så enkelt att knalla in i en löparbutik och säga att "jag vill ha ett par XX i storlek 39" utan att ens behöva prova dem.

Den här våren är det alltså dags för nya bekantskaper. Med Emelies hjälp hälsade jag försiktigt på dessa potentiella vänner igår:

Om det ska bli vi till våren återstår att se. Jag gillar inte riktigt att dammodellerna får rosa och lila detaljer medan herrarna har coolt blått, grått, svart eller kanske orange. I år verkar det vara extra illa eftersom de flesta av de stora löparmärkena (och andra tillverkare av träningskläder också, för den delen) satsar hårt på en lite mörkare rosa ton. Å andra sidan kan jag kanske matcha allt jag eventuellt köper, oavsett tillverkare. Men jag är inte så "rosa" av mig, så jag vet inte om jag skulle trivas.

Jag gjorde även en annan ny bekantskap igår som kanske blir en löparkompis under våren. Om henne berättar jag mera när jag fått hennes tillåtelse till det. Jag vet ännu inte om jag lyckats inspirera denna tjej på rätt sätt, men jag hoppas. Och om det funkar så är det ett fantastiskt exempel på en av punkterna i min mål och motivationsföreläsning. Den handlar om hur du kan öka din inre motivation genom att ta hjälp av andra. Med andra ord så hoppas jag att jag snart kan berätta ännu en solskenshistoria om löpning här på bloggen!


torsdag 4 mars 2010

Det går i arv

Vissa saker ligger i släkten, så är det bara och du kan inte göra någonting åt det. För några år sedan hade jag en lång och gänglig 18-årig kille som kund. Han ville bli muskulös. Det krävs massor av arbete för att se muskulös ut om du är lång och smal i grunden. När jag frågade killen hur det såg ut i hans släkt kom han fram till att både pappa och farfar hade liknande kroppsbyggnad som han själv. Utgångsläget var inte det mest gynnsamma med tanke på hans drömmar om en muskulös kroppshydda...

När jag var i tonåren hände det att jag grät en skvätt över mina stora lårmuskler, som jag tyckte var jättefula. Vaderna var också "tjocka" och jag kunde inte komma i de snyggaste vinterstövlarna som jag så gärna ville äga. Inte hade jag en tanke på att det kunde vara genetiskt. Nä, jag trodde att det var mitt eget fel att det såg ut så. Idag är jag stolt över mina starka ben, både låren och vaderna! Jag har hittat deras funktion och lärt mig utnyttja den.

Mindre trevlig är benskörheten som går i arv på mammas sida. För ett par år sedan fick jag möjligheten att kolla läget på just min benstomme på Danderyds sjukhus. Troligtvis är det min träning som gör att läget kan betecknas som "okej". Jag har ett svagare skelett än normalt men med fysisk aktivitet och rätt kost kan jag hålla det tillräckligt starkt. Så som tjej i min släkt gäller det att 1. inte väga för lite och 2. vara fysiskt aktiv.

onsdag 3 mars 2010

Härligt svettig utmaning!

Några av mina riktigt tuffa kunder har provat. Jag kör den själv minst en gång per vecka under mars och april: Kettlebell 300 . Hög puls och mjölksyra i (nästan) hela kroppen utlovas!




Foto: Sara Ringström

tisdag 2 mars 2010

Supertisdag!

"Du kunde haft en lång sovmorgon men väljer att gå upp 4.30, det kan jag verkligen inte förstå". Han tittar mig uppgivet i ögonen och skakar lätt på huvudet. Ganska galen, tänker han säkert. Själv tycker jag att detta är min fantastiska sambos enda svaghet, att han inte kan förstå mitt sug efter att springa sjukt långt och bli grymt trött i hela kroppen. Förmodligen tycker han att det är min enda svaghet, att jag har just precis det behovet. Sämre svagheter kan man ju ha och min väntan på hans förståelse kommer att fortgå. Medan han kanske väntar på att jag ska tröttna på springandet och skaffa mer normala intressen eller åtminstone intresse för mer normala distanser.

Redan förberedelserna för en långtur är något alldeles speciellt. Den lilla 12-litersryggsäcken fyller jag med löpargodis, en överdragströja, SL-kort, mobil, termos med grönt te... Idag behövs ingen karta, för vägen känner jag väl. Har sprungit där många gånger förr. Frågan är hur långt jag vill, kan och vågar hänga med.

Emelies sms med förfrågan om jag ville hänga med på turen Stockholm-Uppsala kom för ett par veckor sedan. Vi har båda förmånen att kunna ha ledig tid en helt vanlig vardag och det har hänt förr att vi tagit en långtur tillsammans. Uppsala lät lite väl långt eftersom jag har en SatsCorePuls-klass att ta hand om på tisdagkvällarna, men, okej, jag kunde ju hänga med en bit i alla fall. För jag vet att Emelie gärna startar tidigt på morgonen.





Sagt och gjort, vi stämde möte på Stockholms central klockan 06.00. Mitt tåg höll tidtabellen,men inte hennes. Därför fick jag vänta en stund bredvid den här pajsaren:



Undrar just vad han spanar efter dag ut och dag in...

Tågförseningar är vardagsmat i Stockholm denna vinter. När Emelie dyker upp i sin knallgula vindjacka en kvart försenad så kutar vi iväg på en gång. Morgonrusningen i city har inte hunnit börja riktigt. Och när den gör det kommer vi att vara långt borta.

Vi svänger upp över Kungsbron, följer vattnet på Kungsholmssidan, passerar Karlberg, Solna Centrum och vid Balance i Solna hoppar vi in och snyltar åt oss ett par muggar vatten. Jag bestämmer att 6.20-tempo är bra och det håller vi också. Förbi Ulriksdal, Polishögskolan, Helenelund, Sollentuna, Rotebro... Och det är väl här någonstans som jag känner att jag behöver bestämma mig för hur långt jag skall springa. Några kilometer till, javisst. Till Märsta? Kanske lite för långt just idag. Och ska jag nämna något till Emelie som jag vet har en gnutta ångest över att bli lämnad ensam på vägarna. Kilometrarna tickar tacksamt på när man är två och kan prata om ditt och datt. Ensam är en helt annan grej (och väääldigt skönt ibland!) och att vara ensam i flera mil kan vara tufft.

Vi kommer till några ställen med oplogade cykelbanor. Jösses, så tungt det är att pulsa i snö! Men vi bli fantastiskt starka av det, bestämmer vi oss för, och mal vidare, muttrande och svärande. Solen tittar fram och vi har ett fantastiskt vinterväder att njuta av, förutom att det blåser en kylig nordanvind som vi för det mesta har rakt emot oss.

Vätskesystem i ryggsäcken brukar vara ett ypperligt sätt att enkelt kunna tillgodose behovet att dricka under långa pass. På vintern håller sig vätskan i säcken tillräckligt varm, men slangen (som ligger utanpå) med tillhörande munstycke fryser till is. Jag brukar lösa vätskeproblemet genom att ha en termos med varm dryck och en flaska liggande närmast ryggen i ryggsäcken. Nackdelen är att jag behöver stanna varje gång det är dags att dricka. Och när jag gör det idag och sitter på huk en stund kan jag känna krafterna återvända till kroppen på bara några sekunder! Ett gott tecken! Jag är glad att jag faktiskt måste stanna till ibland och få känna just den effekten, nackdel blir till fördel.

Efter knappt 35 kilometer väljer jag att kliva av. Emelie blir chockad, jag visste att hon skulle bli det. Men jag släpper henne på ett ställe där hon enkelt kan hitta vidare själv och jag har överkomliga 3 km till stationen i Uppland Väsby. Vi kramar om varann, tackar för sällskapet och lufsar vidare åt varsitt håll. Jag känner genast effekten av att bli lämnad ensam. I kombination med vetskapen om att det strax är färdigsprunget känns benen plötsligt sega. men när jag ser på en skylt att stationen är nära får jag ny energi och gör faktiskt min snabbaste kilometer denna dag.

Medan jag kliver upp ur ett varmt bad hemma sitter Emelie i Märsta och skall just hugga in på korv och mos till lunch. Sedan har hon några mil till att kämpa vidare med. Jag kan bara gissa hur nöjd hon kommer att vara när hon framåt eftermiddagen är framme i Uppsala. Och jag tror att hon skulle avstå en SatsCorePuls-klass om hon fick erbjudandet. Men mina ben säger "ja" och det är ytterligare ett gott tecken på att benen är starka och att jag klev av i tid idag.

Emelie, tack för ett riktigt bra träningspass! Det är imponerande att se din styrka och målmedvetenhet!

Tisdagen har fått en kanonstart och just nu ser jag ingenting som talar emot även en kanonfortsättning!

måndag 1 mars 2010

Galet långt för en tisdag...

...blir morgondagens löppass. Hela historien kommer imorgon. Jag är glad att jag har starka ben. Låren är inte i Anja Pärson-klass, men hyfsade ändå!



Foto: Sara Ringström