tisdag 2 mars 2010

Supertisdag!

"Du kunde haft en lång sovmorgon men väljer att gå upp 4.30, det kan jag verkligen inte förstå". Han tittar mig uppgivet i ögonen och skakar lätt på huvudet. Ganska galen, tänker han säkert. Själv tycker jag att detta är min fantastiska sambos enda svaghet, att han inte kan förstå mitt sug efter att springa sjukt långt och bli grymt trött i hela kroppen. Förmodligen tycker han att det är min enda svaghet, att jag har just precis det behovet. Sämre svagheter kan man ju ha och min väntan på hans förståelse kommer att fortgå. Medan han kanske väntar på att jag ska tröttna på springandet och skaffa mer normala intressen eller åtminstone intresse för mer normala distanser.

Redan förberedelserna för en långtur är något alldeles speciellt. Den lilla 12-litersryggsäcken fyller jag med löpargodis, en överdragströja, SL-kort, mobil, termos med grönt te... Idag behövs ingen karta, för vägen känner jag väl. Har sprungit där många gånger förr. Frågan är hur långt jag vill, kan och vågar hänga med.

Emelies sms med förfrågan om jag ville hänga med på turen Stockholm-Uppsala kom för ett par veckor sedan. Vi har båda förmånen att kunna ha ledig tid en helt vanlig vardag och det har hänt förr att vi tagit en långtur tillsammans. Uppsala lät lite väl långt eftersom jag har en SatsCorePuls-klass att ta hand om på tisdagkvällarna, men, okej, jag kunde ju hänga med en bit i alla fall. För jag vet att Emelie gärna startar tidigt på morgonen.





Sagt och gjort, vi stämde möte på Stockholms central klockan 06.00. Mitt tåg höll tidtabellen,men inte hennes. Därför fick jag vänta en stund bredvid den här pajsaren:



Undrar just vad han spanar efter dag ut och dag in...

Tågförseningar är vardagsmat i Stockholm denna vinter. När Emelie dyker upp i sin knallgula vindjacka en kvart försenad så kutar vi iväg på en gång. Morgonrusningen i city har inte hunnit börja riktigt. Och när den gör det kommer vi att vara långt borta.

Vi svänger upp över Kungsbron, följer vattnet på Kungsholmssidan, passerar Karlberg, Solna Centrum och vid Balance i Solna hoppar vi in och snyltar åt oss ett par muggar vatten. Jag bestämmer att 6.20-tempo är bra och det håller vi också. Förbi Ulriksdal, Polishögskolan, Helenelund, Sollentuna, Rotebro... Och det är väl här någonstans som jag känner att jag behöver bestämma mig för hur långt jag skall springa. Några kilometer till, javisst. Till Märsta? Kanske lite för långt just idag. Och ska jag nämna något till Emelie som jag vet har en gnutta ångest över att bli lämnad ensam på vägarna. Kilometrarna tickar tacksamt på när man är två och kan prata om ditt och datt. Ensam är en helt annan grej (och väääldigt skönt ibland!) och att vara ensam i flera mil kan vara tufft.

Vi kommer till några ställen med oplogade cykelbanor. Jösses, så tungt det är att pulsa i snö! Men vi bli fantastiskt starka av det, bestämmer vi oss för, och mal vidare, muttrande och svärande. Solen tittar fram och vi har ett fantastiskt vinterväder att njuta av, förutom att det blåser en kylig nordanvind som vi för det mesta har rakt emot oss.

Vätskesystem i ryggsäcken brukar vara ett ypperligt sätt att enkelt kunna tillgodose behovet att dricka under långa pass. På vintern håller sig vätskan i säcken tillräckligt varm, men slangen (som ligger utanpå) med tillhörande munstycke fryser till is. Jag brukar lösa vätskeproblemet genom att ha en termos med varm dryck och en flaska liggande närmast ryggen i ryggsäcken. Nackdelen är att jag behöver stanna varje gång det är dags att dricka. Och när jag gör det idag och sitter på huk en stund kan jag känna krafterna återvända till kroppen på bara några sekunder! Ett gott tecken! Jag är glad att jag faktiskt måste stanna till ibland och få känna just den effekten, nackdel blir till fördel.

Efter knappt 35 kilometer väljer jag att kliva av. Emelie blir chockad, jag visste att hon skulle bli det. Men jag släpper henne på ett ställe där hon enkelt kan hitta vidare själv och jag har överkomliga 3 km till stationen i Uppland Väsby. Vi kramar om varann, tackar för sällskapet och lufsar vidare åt varsitt håll. Jag känner genast effekten av att bli lämnad ensam. I kombination med vetskapen om att det strax är färdigsprunget känns benen plötsligt sega. men när jag ser på en skylt att stationen är nära får jag ny energi och gör faktiskt min snabbaste kilometer denna dag.

Medan jag kliver upp ur ett varmt bad hemma sitter Emelie i Märsta och skall just hugga in på korv och mos till lunch. Sedan har hon några mil till att kämpa vidare med. Jag kan bara gissa hur nöjd hon kommer att vara när hon framåt eftermiddagen är framme i Uppsala. Och jag tror att hon skulle avstå en SatsCorePuls-klass om hon fick erbjudandet. Men mina ben säger "ja" och det är ytterligare ett gott tecken på att benen är starka och att jag klev av i tid idag.

Emelie, tack för ett riktigt bra träningspass! Det är imponerande att se din styrka och målmedvetenhet!

Tisdagen har fått en kanonstart och just nu ser jag ingenting som talar emot även en kanonfortsättning!

7 kommentarer:

anneliten sa...

Fantastiskt! Beskrivningen gör att jag nästan skulle ha velat vara med...

maria aka funrun sa...

det är något magiskt med 6.20-tempo. Där ligger man och myser. Inte FÖR sakta, inte för snabbt, man kan hålla på hur länge som helst.

Du har ingen gps-fil att dela med dig av om vilken väg ni sprang?
( http://www.mapmyrun.com/ )

RosaMilton sa...

Häftigt! En vacker dag ska jag också springa långt!

Ingmarie sa...

Du är för härlig! Vilken start på dagen! Jag har förresten fått plats på din yoga på torsdag!:-)

Camilla sa...

Tack för era härliga kommentarer! Vi sprang längs Sverigeleden (cykelladen), så det är jättelätt att hitta, skyltat hela vägen.

Emelie sa...

Det är jag som ska tacka Camilla!

Carina Hult sa...

Milde himmel så läckert att få läsa din inspirerande blogg. Du sprudlar av energi hela du. Härligt att se:)Kramar Hultan