onsdag 30 juni 2010

Mod

För att vara modig behöver du först vara rädd. Mod för mig handlar om att övervinna en rädsla. När jag sitter hemma i lugn och ro vid köksbordet och läser den stora regelboken för Ultra Trail du Mont Blanc så kommer det en rädsla krypande... Bland annat står följande att läsa:

"Understand that The North Face® Ultra-Trail du Mont-Blanc® is neither a
marathon nor an ordinary trail. Run below your possibilities (especially in
the first part) to keep some "juice” with which to tackle a difficult situation
such as a sudden change of the weather conditions
."

Jag har aldrig varit med om något lopp som kräver så mycket förberedelser och det hjälper mig att hålla fokus! Nu är det 55 dagar kvar att träna, planera och mentalt förbereda mig.

tisdag 29 juni 2010

Insektsmagnet

En (nästan) helt ledig dag med sol och värme! Det är trevligt att vakna med känslan av att "idag kan jag hitta på precis vad jag vill". Och ni som vid det här laget känner mig lite grann vet förmodligen att det ofta innebär en tur i skogen. Så en stund efter att frukosten landat i magen snör jag på mig La Sportiva-skorna.

Favoritskorna! Foto: Sara Ringström

Benen är med all rätt en aning sega, men det gör ingenting. Jag behöver precis detta: att lunka på fastän det går trögt. Glömde kolla utetemperaturen innan jag drog iväg, men redan på morgonkvisten känns det varmt! I skogen är det torrt och kvistar, barr och kottar knastrar när jag trampar på dem. Nu finns nästan inga lerpölar kvar och på vissa ställen där jag brukar få skutta små omvägar för att hålla fötterna torra är det bara att plöja på rakt fram.

Ganska snart får jag ett gäng följeslagare på min löptur. Det börjar med myggorna som jag första gången lägger märke till när jag stannar och kollar kartan. Inte så mycket för att jag inte hittar vägen som för att lägga upp någon slags improviserad struktur på dagens runda. Jag kan nästan höra hur de skriker "fest!" när jag stannar till och de kan bombardera mina underben. Då rullar jag snabbt ihop kartan igen och bestämmer mig för att nästa gång jag vecklar ut den och gör ett vägval skall vara i solen, på grusvägen, när jag passerat en hage.

Men i hagar finns det andra flygfän och även om hagen visar sig vara tom på kreatur just där jag passerar så har ett gäng flugor påpassligt slagit följe utan att jag riktigt märkt det. Kring öronen surrar det nu ljudligt och jag önskar mig lite mera vind än de nästan obefintliga pustar som inte gör någon skillnad för flugorna. Bara att göra ett snabbt vägval igen och skutta vidare. Med flugorna i släptåg. Viker av in i skogen och plockar där upp ett gäng myggor igen. Så nu har jag både myggor och flugor med mig på resan.

Med kartan som en liten stafettpinne i ena handen dansar jag vidare och vet vart vägen bär ganska många kilometer framöver. Det ska bara bli ett litet stopp där jag för säkerhets skull fyller vattenflaskan till bredden. Idag är jag utrustad med en halvlitersflaska från Salomon i ländryggen. Jag passerar ytterligare ett par hagar och kommer nära en bondgård, där vattenkranen finns. På bondgårdar håller blinningarna till. Du vet, de där grå, avlånga små flugliknande insekterna som har som en liten tång till käke och gärna tar ett ganska djupt bett i svettig hud. I Värmland kallas de "fläckflööög" har jag lärt mig. När jag märker att minst ett exemplar har sällat sig till vår skara så sätter jag av igen. Ingen vila här, inte...

Med gott om tid och ingen tempohets vågar jag pröva lite nya stigar. Utanför kartan till och med! Jag gör någon slags ungefärlig navigering efter solen och sätter av mot Hanstaområdet. Där hittar jag fantastiska stigar. Inte så kluriga att springa på, men omgivningarna är stundtals som hämtade ur en saga! När jag kommer ut ur sagoskogen och fortsätter på en grusväg i det nu stekande solskenet ansluter nästa flygfä. Högt surrande bromsar har övergett sin jakt på svettiga hästrumpor och siktat in sig på mig istället! Nu gäller det att göra allt som behövs göras i farten, som att dricka och kolla kartan t.ex! Bromsbett besparar jag mig gärna. Så jag flyger fram på de okända stigarna och hinner knappt njuta av allt coolt jag ser, som Järvafältets största gran (som jag sett i alla fall).

Med bara två-tre kilometer kvar hem och strax efter att jag tänkt tanken att jag faktiskt blivit riktigt skicklig bland rötterna även på trötta ben så faller jag! Första tanken när jag landat med näsan bland rötter och torra löv: "Nu kommer flygfäna och biter mig!". Det gör de inte, jag kan borsta av mig det värsta, konstatera att benen bär men att höger ringfinger kraschat värst av alla kroppsdelar och ömmar en hel del och vackert löpa vidare hemåt. Det svider lite på knät, men jag bestämmer mig för att inte titta efter förrän jag kommit hem. Springa funkar fint och det är huvudsaken.

Nu har jag skrapsår på båda knäna, precis som när jag var liten och lekte på sommarlovet i små korta, bruna plyschshorts på sjuttiotalet. Det känns bekant på ett tryggt sätt.

måndag 28 juni 2010

Rörliga bilder

Nu finns jag på film i min yrkesroll som personlig tränare! Spana in Powerade Utmaningen 2010 så får du se!

Skogstrollet

Jag älskar skogen och under midsommarhelgen har jag hunnit busa lite där tillsammans med fotograf-systern som kan trolla fram känslan även på bild! Här är jag i rollen som skogstrollet:



Foto: Sara Ringström

Det kostade X antal mygbett, men det var det väl värt! Fler bilder kommer säkert under veckan.

söndag 27 juni 2010

Fem fina

Minns du att jag bjöd in till gemensamt långpass? Det händer ofta att jag får önskemål om att springa tillsammans, men det är desto svårare att hitta en gemensam dag och tid. Nu slängde jag ut en inbjudan på måfå och tänkte att: blir jag själv så funkar det också. Starten från Barkarby pendeltågsstation skulle gå klockan nio hursomhelst.

Detta innebar att jag behövde transportera mig till starten och min plan A att springa dit skippades när jag konstaterade att lårmusklerna fortfarande är lite slitna efter de 16 slalombackarna i tisdags. Det blev pendeltåg, plan B. Vid Karlberg och tågbyte fick jag syn på en Asics-dressad och pigg MarathonMia som kommit för att göra mig sällskap. Hon var den enda som jag med säkerhet visste skulle dyka upp och så blev det också. Tre minuter över nio lufsade vi iväg från Barkarby. Upplandsleden som vi skulle följa börjar med trottoarer och cykelvägar alldeles intill stationen. Det är lätt att hitta ända fram till Rosersbergs slott och bitvis ser de orangea ledmarkeringarna helt nymålade ut. De målades dock innan grönskan slagit ut helt, så ibland fick vi förflytta oss några meter innan vi kunde vara helt säkra på att vi var på rätt spår.

Ett löpande kafferep blev det. Vi pratade nog oavbrutet under de tre mil som vi hade sällskap! Och vi pratade allra mest om löpare och löpning. Får du någon gång chansen att springa tillsammans med den sprudlande, ödmjuka och inspirerande Mia, så tveka inte: ta den!



Mia under en kort foto-paus i riktig Camilla-terräng

Mia är såld på asfalts- och grusvägslöpning. Jag är såld på rötter och stenar och klurigt teknisk terräng. Just därför kompletterade vi varandra idag. Under den sträcka vi hade sällskap fick vi kanske hälften-hälften av den underlag vi älskar mest. På bilden ovan har vi just klättrat uppför en liten bergsknalle och vi kunde bara inte låta bli att stanna för att ta bilder. Detta är en av de härliga sakerna med riktigt långa pass, du behöver inte ha bråttom utan kan njuta av utsikt, fika, stanna till och snacka med någon och det påverkar inte passet i negativ mening.

Apropå fika så stannade vi vid nästa ljuvliga utsiktspunkt vid Stäket och slog oss ner på varsin bänk för att äta smörgås. Det var då jag konstaterade att jag varit riktigt duktig på att sörpla vatten ur min vätskeblåsa och faktiskt behövde fylla på den. En vänlig man på en altan i villaområdet lät mig fylla på vätska. Ofta är nyfikenheten stor och du bli vänligt bemött om du också frågar på ett vänligt sätt. Men inte alltid, berättade Mia och drog historien om en kille som inte ville fotografera henne med löpsällskap under en långtur i vintras. Nä, det går ju inte att tvinga någon.

Efter tre löpta mil och i höjd med Upplands Väsby vek Mia av mot civilisationen. Starkt av henne att överhuvudtaget ta ett långpass idag, eftersom hon sprang loppet Jättelångt, 68 km, förra helgen och även satt personligt maratonrekord med hästlängder nu i juni. I ensamt majestät trippade jag vidare norrut. Jag stannade till och svalkade mig genom att stoppa händer och keps i Mälarens vatten, jag språkade med en man på cykel som frågade om vägen och en kvinna som vaktade en bil hennes man råkat köra ner i ett dike utan att kunna ta sig upp igen. Allt kändes bara fint, tills jag villade bort mig strax norr om Rosersbergs slott (inte första gången) och kunde göra det trista konstaterandet att jag hade slut på vätska.

Rosersbergs pendeltågstation fick bli platsen då jag tryckte på "stop" på löparklockan och då hade GPS:en registrerat 48,6 kilometer. Den vänliga tjejen i biljettspärren fyllde på vatten åt mig och jag satte mig nöjd och glad att vänta på tåget. Den stora fördelen med varmt och soligt väder är att inte bli kall av att vänta en stund. Där satt jag och hade det ganska gott i solen.

Nu har jag hunnit fylla på med vätska (drack en liter kolsyrat vatten så fort jag kom hem och blev inte det minsta kissnödig) och energi (dubbel portion stuvade makaroner). Efter fem fina mil känns kroppen helt okej. Annat var det för bara något år sedan, då jag kände att benen lätt blev trötta efter pass av den här kalibern. Jag är på rätt spår...

lördag 26 juni 2010

59 dagar kvar...

...till Ultra Trail du Mont Blanc och det känns läskigt nära. Igår, på självaste midsommarafton droppade deras senaste nyhetsmail in och temat var "Pourquâââ?", eller "Varför?" som vi skulle säga på svenska. Det handlar mycket om orsaken till att deltagare bryter loppet. Den klart vanligaste anledningen är magproblem. Det kommer säkerligen jag också att få, men förhoppningsvis är de övergående och jag hoppas att den kunskap jag hunnit samla på mig hittills räcker för att jag skall veta hur jag kan komma tillrätta med dessa och kunna fortsätta loppet. Är du nyfiken på hela nyhetsmailet så finns det att läsa här.




Bild från UTMB:s nyhetsbrev

Stora utmaningar kräver stort fokus. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot resan till Chamonix och sommarens alla förberedelser inför loppet. Redan nu kretsar mycket av min tankeverksamhet kring detta och jag kommer knappast att tänka mindre på det under de följande 59 dagarna. Även detta är en del i förberedelserna för mig. Att liksom låta loppet ta plats och att tänka på det på många olika sätt.

Den här morgonen sitter jag med en god kopp kaffe och läser en guidebok om vandringsleden runt Mont Blanc. Den brittiska författaren rekommenderar att avsätta 11 dagar för turen, som är nästan 170 km lång. Dessutom finns i boken en hel massa goda råd om vandring på hög höjd. Vi kommer att ta oss an denna sträcka i ett enda svep! Tanken är svindlande och häftig! Att sätta upp ett tidsmål (förutom att hinna runt inom maxtiden 46 timmar) känns omöjligt och det är nog för min del läge att betrakta detta i ett "överlevnadsperspektiv" snarare än som en löptävling. När jag genomfört det här kommer mitt självförtroende och min ödmjukhet inför kroppens förmåga att prestera att öka enormt.

Jag studerar även ivrigt filmklipp på webben för att få en uppfattning om underlag, lämplig klädsel m.m. Här finns ett av många där jag både får respekt för loppet och blir enormt inspirerad på samma gång.

fredag 25 juni 2010

Vi värderar vädret

Det verkar bli bra väder i midsommar. Håller du med om det? Om vädret är bra eller dåligt är givetvis en värdering, högst personlig. Den värderingen gör vi ofta, tror jag. Och för många är dåligt väder lika med regn, kyla, blåst medan bra väder oftast är solsken och värme. Onekligen passar värme och solsken bättre för "små grodorna" kring midsommarstången än vad kyla och regn gör.

Jag lever tillsammans med en person vars humör styrs mycket av väderlek. Han är glad om det är sol och mera butter om det regnar. Jag tänkte först skriva att han är på "bra humör" om solen skiner och på "dåligt humör" om det regnar och där skulle jag i så fall också ha lagt in mina värderingar angående hans humör. Jag älskar honom oavsett.

Frågan är om det finns ett väder som är bättre än något annat och finns det ett humör som är bättre än något annat? Själv tycker jag att livet känns mer innehållsrikt och spännande om jag lägger värderingar åt sidan en stund och bara betraktar och accepterar. Men jag får verkligen anstränga mig, för värderingarna finns där och knackar gärna på för att få ta plats i mitt tänkande.

Jag läser just nu en bra bok (Roslund & Hellström, "Tre sekunder"). Eller, jag menar: jag läser just nu en bok som är extremt spännande och jag brinner av iver att få läsa nästa kapitel eftersom författarna skickligt lämnar antydningar om utgången av mysteriet och min hjärna hungrar efter att få historien komplett. Ibland läser jag en bok som jag efter bara några sidor behöver lägga åt sidan för att reflektera och filosofera. Ibland läser jag en bok där jag mer eller mindre struntar i själva storyn och bara njuter av ett vackert språk och fantasifull meningsbyggnad. "Bra" böcker det också.

onsdag 23 juni 2010

Stelbent skogstur

Om ett långt och lugnt träningspass kan reducera träningsvärken får jag aldrig veta. Jag vet ju inte hur benen hade mått om jag inte genomfört dagens skogslöpning på Järvafältet med omnejd. Vem som helst kan räkna ut att 16 ggr upp och ner i en slalombacke får effekt i form av en alldeles vansinnig träningsvärk i lårens framsida. När jag stod redo utanför dörren, hade tryckt på "start" på löparklockan och just skulle ta det första löpsteget tänkte jag "hur tusan ska det här gå till?", det kändes som en omöjlighet att kunna springa på grund av träningsvärken. Tur att ingen såg mig. Om någon gjort det skulle han eller hon ha fått sig ett riktigt gott skratt. Känslan var på pricken lik den jag hade under de sista milen av GAX 100 miles förra sommaren. Det kändes bra att bli påmind om den eftersom den kommer tillbaka i alperna i augusti.

All löpning blev inte i skogen. Vid ett par tillfällen dök det upp härliga hagar och sommarängar:


Korkat nog hade jag valt att börja på ett ställe där det kryllar av småstigar som går kors och tvärs. Säkert finns inte ens hälften av dem med på kartan och det gjorde mig obeslutsam och förvirrad under den första timmens löpning. Inte för att jag kunde hålla så högt tempo med mina stela ben, men det drogs ytterligare ner av svårigheten att hitta rätt. Så var det den lilla detaljen med att lyfta fötterna ordentligt också som jag missade ett par gånger, varav ett tillfälle resulterade i en vurpa. Tur att ingen såg nu heller.

Efter en dryg timme gav jag upp kartan och bestämde mig för att ta kända stigar istället. Så kunde jag på så sätt hålla fokus på var jag skulle sätta fötterna och eventuellt kunna hålla ett snyggare löpsteg och ett högre tempo. Andra halvan av passet bet jag ihop, blev vän med träningsvärken och jobbade mig fram i terrängen i en jämnare fart. Det kändes... okej. Inte behagligt. Men jag hade roligt åt mig själv och kunde lättad konstatera att jag hållit igång i nästan 2 timmar och 40 minuter på mina telefonstolpar till ben.

Medan jag sprang ute i den torra och varma skogen och svetten lackade drömde jag emellanåt om en svalkande smoothie eller en islatte som kunde pigga upp. Att få kleta in låren med
Ice Power för att kyla och lindra träningsvärken framstod också som ren och skär lycka just då. Sagt och gjort, det blev ett besök på apotek i Sollentuna centrum och därefter en dusch och efterföljande insmörjning med kylande gelé. Den kyler riktigt bra, för när jag stod på fiket och skulle beställa något kallt till mellanmål så hade jag gåshud på hela kroppen och huttrade! Det fick bli varm dryck och grillad bagel istället!

Nu är jag nyfiken på: 1. om jag kan sova ordentligt i natt och 2. hur benen kommer att kännas imorgon.

tisdag 22 juni 2010

Stora backträningsdagen

Klockan tjugo över sex i morse hade jag denna magnifika utsikt:

På bild är det förstås svårt att uppfatta höjdskillnaden mellan min position och sjön där nere (drygt 80 meter). Den perfekta träningstemperaturen och avsaknaden av vind märks inte alls på bild, vilket däremot det härliga solskenet gör. Det är inte längre än två veckor sedan jag kutade upp och ner här senast men på den relativt korta tiden har gräset i backen växt så det knakat och nått från knä- till midjehöjd. Att välja en annan väg än den smala stigen var det inte tal om. Om jag inte skulle "fega" och köra grusvägen vid sidan av, förstås.

Tio vändor, minst, stod på dagens träningsschema. För att hålla koll la jag en liten sten på min cykelsadel för varje varv. Som om jag skulle tappa räkningen. Knappast troligt. Och medan jag jobbade mig upp och ner funderade jag över antalet höjdmeter som under ett pass som detta kan summeras till ca 800. Om jag får till ett sånt här pass per vecka under de veckor som är kvar till Ultra Trail du Mont Blanc blir det tio stycken. Sammanlagt 8000 höjdmeter alltså. Under själva loppet kommer vi att plocka 9500, så jag borde verkligen göra fler backpass här på hemmaplan! Allt kändes bara fint efter tio upp- och nerförsbackar och där lät jag det vara, rensade cykelsadeln från mina tio stenar och cyklade mot Sats Sollentuna för att inta frukost nummer två.


Jag kan ärligt säga att jag faktiskt längtade till nästa backpass efterom jag kände mig stark och hade hittat en fungerande teknik som gjorde mig snabbare nerför än förra gången. Eftersom jag visste att min kund Karin gillar tuffa utmaningar och träning utomhus i solskenet kunde väntan på nästa backpass kanske bli tämligen kort? Jag chansade med ett sms...

Karin nappade, tuff som hon är! Det är nog knappast någon annan av mina kunder som skulle bli så glad över ett sådant förslag på träningspass. Tillsammans med lite transportsträckor hann vi med sex vändor under vår timme. Karin tog täten uppför och jag ledde vägen ner, så höll vi på under tystnad. Snackade gjorde vi lite på toppen och lite nere vid backens fot. Ruggigt nöjda tog vi oss vidare till nästa träningspass (jo, det är sant, vi testade "Judokardio" som jag fick ge upp eftersom jag hade svårt att hänga med på aerobicsstegen i kombintion med judomanövrar. Bytte till motionsscykel istället).

Jag vet inte ännu när det är dags för nästa backpass, men jag längtar. Först ska dock träningsvärken få lägga sig något. Och ja, det gjorde lite ont att vara SatsCorePuls-instruktör ikväll. ;)

måndag 21 juni 2010

Drivkrafter

Foto: Sara Ringström

Efter tre dagar utan löpning var det äntligen dags att åter bli stigfinnare. Traillöpning stod i planeringen och av den varan kommer det att bli mycket denna sommar. Ju brantare och knixigare stigar desto bättre. Dessutom är det en extra bonus att springa om benen är en aning slitna, precis som idag.
Jag räknar helt kallt med att träningen blir en halvtidssyssla i sommar. Traillöpningen kommer att dominera, kilometertiderna kommer att bli längre än jag är van vid och vecka för vecka kommer kroppen att växa sig starkare. Kanske blir jag inte särskilt snabb, men tekniskt skicklig och grymt uthållig. Varför? Jag funderade på det under förmiddagens träningspass. Jag har tidigare skrivit om målsättningar och värderingar men inte ägnat mina drivkrafter så mycket uppmärksamhet. Vad jag ska göra är solklart: Ultra Trail du Mont Blanc med start i Chamonix 27:e augusti klockan 18:30. Hur jag ska göra det är lika tydligt: kämpaglöd och ärlighet kommer in i bilden. Men varför? Jo, av nyfikenhet och bekräftelse drivs jag framåt.
Jag är nyfiken på Alperna sommartid. Jag vill se om det är så vackert som jag tror. Och jag är nyfiken på hur min kropp hanterar dessa enorma höjdskillnader och om min hjärna är stark nog att fortsätta kämpa när kroppen är jättetrött. Hade detta varit min enda drivkraft så kunde jag åkt dit på egen hand. Men jag vill ha mitt namn i en resultatlista. Planceringen är mindre viktig, men vem som helst som vill ska kunna se att jag faktiskt var där och sprang och oavsett resultat kan jag då känna mig stolt över mig själv!
Vilka är dina drivkrafter?

Nya cykeläventyr

Denna vackra bild (tagen i Gränna-trakten) som sammanfattar hur jag upplevde årets lopp får sätta punkt för Vätternrunda-snacket. Det är inte utan att jag är lite sugen på nya cykeläventyr senare i sommar. Vi får väl se...



Foto: Micke Fransson/Vätternrundan

söndag 20 juni 2010

Medaljen bärgad!

Nummer sex i ordningen ligger nu hemma på köksbordet och kommer de närmaste dagarna att påminna mig om gårdagens lång-långa cykeltur runt sjön Vättern. Framsidan ser exakt likadan ut som tre av de jag redan har, den enda skillnaden är baksidan där årtalet står inpräntat. Min första medalj från 1996 har ett lite annorlunda utseende, men samma storlek och så är förra årets medalj i silver som symboliserar att jag gjorde mitt femte lopp.

Vid starten strax efter klockan fem i fredags morse var det blåsigt och kyligt i Motala hamn. I väntan på att min startgrupp skulle kallas till fållan stod jag och huttrade rejält och en snabb titt omkring mig gav knappast något svar på om jag var rätt klädd. Där fanns allt från jackor, handskar, skoöverdrag och mössor till kortärmat och bara ben. Ju snabbare du cyklar, desto mer får kroppen jobba men den kylande fartvinden ökar samtidigt och med vetskap om att du kommer att jobba i en snabb klunga tillsammans med andra cyklister, då vågar du klä dig lite tunnare än om du är solocyklist, som jag. Jag bar min tjusiga Vätternrundan-stass som jag förstärkt med ett par lösa ben och så hade jag dragit på mig en tunn vindjacka och ett par tunna windstopper-handskar som jag enkelt skulle kunna rulla ihop och stoppa i fickan när jag blivit tillräckligt varm. På fötterna fanns ullsockar, de funkar i alla väder.

Speakern i starten brukar alltid uppmärksamma ett par stycken i varje startgrupp. Oftast de som cyklat många rundor eller om de valt ett udda namn på sitt lag. När jag blir veteran eller kanske någon gång innan dess, när jag cyklat sisådär en femton rundor, kommer jag nog också att bli uppmärksammad, det har jag funderat på under samtliga tidigare starter. Dröm om min förvåning när speakern plötsligt frågar om jag finns i startfållan! Jo, jag fick ju vackert vifta med en windstopperklädd hand och ge mig tillkänna. Så fick jag i högtalarna uppläst en hälsning från Lars, som jag sprang några kilometer med i slutet av ett ultralopp i höstas. Vi har på avstånd följt varandras öden och äventyr sedan dess men att han skulle hitta på detta bus hade jag aldrig kunnat ana! Och vilken kick jag fick! Hälsningen tog så mycket av speakertiden att jag blev den enda uppmärksammade i min startgrupp.

Så fort vi lämnat Motala och börjat trampa söderut gav sig blåsten tillkänna. Det går liksom inte att komma undan vinden på den platta Östgötaslätten. Dessutom småregnade det och kändes allmänt kyligt. Detta karaktäriserade hela resan ner till Jönköping. Motvind och regndroppar så gott som hela tiden. Den sträcka av loppet som normalt känns riktigt lätt och snabb kostade detta år en hel del extra energi. Jag var också osäker på min kapacitet eftersom jag inte hade så många långpass på cykel i benen, så jag vågade inte slita alltför mycket.

Det mesta talade för att vinden skulle vända efter att jag passerat Jönköping och så blev det också. Att emellanåt få en skjuts av vinden satt fint! Mellan Jönköping och Hjo behövde kroppen all den hjälp den kunde få. Och det blev vinden som stod för den mesta av hjälpen, eftersom det var ont om klungor i lämplig fart och en hel del av medcyklisterna verkade synnerligen opålitliga när det gällde den hänsyn och de tecken som är brukligt att ge varandra under förhållanden som dessa.

Ungefär halvvägs in i loppet när vägbanan var genomblöt och vägen kändes lång hade jag en mental dipp. Jag tog mig ur den genom att sjunga högt för mig själv om hur kul det skulle bli att komma till depån i Boviken (som jag skrev om i förra inlägget). Jag tystnade vid de tillfällen jag cyklade ikapp och om en annan cyklist, men sedan sjöng jag högt igen. Det hjälpte faktiskt och innan jag visste ordet av var det dags att svänga höger in i Boviken-depån för påfyllning av bullar, banan, blåbärssoppa och starkt kaffe. Bästa delen av loppet upplevde jag från Boviken och till mål, cirka sju mil. Jag hade piggnat till rejält, solen tittade fram emellanåt och jag kände mig stark, precis som jag föreställt mig att det skulle vara, så blev det!

Jag tittade på klockan två gånger under loppet och blev snudd på förvånad när jag kunde konstatera att jag kämpat mig runt på 11,5 timmar. Det fanns en del cykel-krut i benen, trots allt. Men det var inte mycket av krutet kvar efter målgång. Inget ont någonstans, inga skavsår, inget krångel med cykeln eller andra prylar, jag var helt enkelt bara lite trött. Och väldigt, väldigt nöjd. Årets runda kommer nog att bara bli en i mängden, utan några speciella minnen i min jakt på veteran-titeln (25 lopp krävs), men just nu känns det som en stor prestation och jag firar med att ha medaljen framme på bordet!

torsdag 17 juni 2010

Gemensamt långpass

Flera bloggare har annonserat ut gemensamma långpass, det vet jag. Det är ett trevligt och ganska spontant sätt att träffa nya vänner och se trakter där du kanske inte sprungit förut.

Nu är det dags för ett långpass "utan krusiduller"! Det startar söndag 27/6 klockan 9.00 från Barkarby pendeltågstation och följer Upplandsleden norrut ända till Märsta för de som vill. Det finns möjlighet att åka hemåt från Kallhäll, Uppland Väsby eller Rosersberg om du inte vill springa hela sträckan.

Jag rekommenderar Lantmäteriets terrängkarta 607 (Norra Stockholm) om du vill ha egen koll på vägen. Jag räknar med att vi är självförsörjande på energi men fyller på vattenförrådet 1-2 ggr längs vägen, beroende på väderlek. Så se till att ladda med bananer, bars, sportdryck och kanske lite godis. Underlaget är blandat: en del grusväg, en del asfaltsväg men mest steniga stigar längs vattnet. Löptempot kommer gissningvis att hamna mellan 6.30 till 7 min/km.

Har du frågor så tveka inte att kommentera eller skicka e-post till mig!

Prognos: sol


Plötsligt ser det ut att bli soligt på lördag! Om 48 timmar har jag startat och trampar (eller kanske rullar) som bäst på väg söderut från Motala. Det verkar inte bli något regn eller nordanvind som befarat. Men det kan ju ändras tillbaka igen, så det är för tidigt att ropa hej.

Det är kanske Ingmarie med sin Service à la Nilsson som varit i farten? Hon verkar kunna fixa till det där med vädret...

Mentalt befinner jag mig redan på lördag eftermiddag någonstans i höjd med Boviken, med 7-8 mil kvar att köra. Benen är lite slitna men huvudet är på topp och jag vet att jag fixar loppet och inkasserar min sjätte Vätternrundan-medalj. Snart kommer jag att avnjuta pastasalladen i Stadsparken i sällskap med pappa och min käre sambo som möter mig i målet.

onsdag 16 juni 2010

Efter sol kommer regn

Sommaren är som allra vackrast nu i juni. Även om temperaturen varit lite väl sval för klänning och sandaler hittills så har det funnits många dagar att njuta utomhus, speciellt om du är aktiv och rör på dig. Till exempel kunde jag igår ta en cykeltur som sista genomkörare inför helgens Vätternrunda i kortärmat och kortbyxor utan problem. En hel del solsken bjöds jag på under det träningspasset. Några av dem som jag cyklade förbi såg till och med ut att svettas rejält redan på morgonkvisten:



Ni som troget följer mig på bloggen vet att jag önskar mig sol till Vätternrundan. Sol och lätt vind hade varit perfekt. Dessvärre ser det ut som att vi nu får vända på det gamla ordspråket "efter regn kommer solsken" och samtidigt verkligen hålla tummarna för att det bara är bokstavligt och inte syftar på något annat.

Det är inget att hänga läpp över, för så sent som igår så skrev jag ju att jag inte alltid måste känna mig glad för att uppskatta ett träningspass. Nu får jag tillfälle att testa min karaktär och betrakta "dåligt" väder som en utmaning. Vad sjutton, så illa som 1981 års Vätternrunda-väder kan det väl ändå inte bli? Eller...? Det hjälper mig mycket att tänka på de som haft det värre när jag ställs inför något jobbigt/tråkigt/smärtsamt. Förra sommaren blev Touching the void , både boken och filmen, ett sätt för mig att förbereda mig mentalt för en stor utmaning.

Det ser alltså just nu ut som att skoöverdrag och regnjacka blir en del av utrustningen till helgen. Dessutom blir jag sysselsatt med en ordentlig cykeltvätt på söndag om jag nu hade haft problem att aktivera mig den dagen. Du kan, om du vill, följa mig på sms under lördagen. Skicka ett sms med texten "VR 17547" till 72700 så får du löpande rapporter från min framfart (kostar 30 kr).

tisdag 15 juni 2010

Att testa eller inte testa

Jag upplever att det pratas mycket om fysiologiska tester just nu. Eftersom jag umgås en del i löparkretsar är det syreupptagningsförmåga och mjölksyratröskel som står i fokus. Hur snabbt och hur ofta ska jag springa för att bli bättre och snabbare? Det beror förstås på utgångsläget och kapaciteten idag och det kan du testa för att få veta.

Nästan varje gång jag står och kikar på ett lopp dyker frågan upp i mitt huvud: "vad skulle jag kunna prestera på den här sträckan?". Senast hände det när jag för en dryg vecka sedan stod och hejade fram Stockholm Marathon-löparna. Det vore en överdrift att påstå att jag blir sugen på att springa ännu ett Stockholm Marathon, men jag blir definitivt nyfiken på vilken tid jag skulle kunna prestera. Samma sak när jag testar mina kunder på löpbandet (oftast på sträckan 2000 meter). Hur snabb skulle jag själv vara? Ibland undrar kunderna just det och eftersom jag inte testat så kan jag inte heller svara. Uppenbarligen är jag inte tillräckligt nyfiken på mina egna tidsmässiga prestationer.

Den mest intressanta fråga jag fått i löpsammanhang kom för snart ett år sedan och det var det enkla ordet "varför?" som dök upp mitt i förberedelserna för mitt 100 miles-lopp. Den hade jag fått förr, men den här gången var den ställd av rätt person vid rätt tidpunkt för att den verkligen skulle sjunka in och tas i beaktande. Efter att ha vant mig vid att skämtsamt vifta bort den kände jag mig tvungen att gräva fram svaret på något sätt och ge ett så seriöst svar som möjligt. Och det blev verkligen inte lätt.

Träning i allmänhet och löpning i synnerhet kan betraktas på många olika sätt. I vårt prestationsinriktade samhälle är det givet att tid, lungkapacitet och mjölksyratålighet spelar roll. Det är ett sätt att se på saken och som gör att du lätt kan jämföra individer och mäta framgång i siffror. I min roll som personlig tränare använder jag mig av sådana jämförelser och det är många gånger en motivationshöjare för mina kunder att kunna jämföras med sina egna, tidigare, resultat eller med andras.

Frågan "Varför?" ställd i rätt sammanhang har gett mig ett nytt perspektiv på träning. Min egen sanning och min egen filosofi. Knappast överföringsbar på andra. Du har kanske läst i högerspalten här på bloggen att "Jag tränar och tränar bara för att jag vill och tycker att det är roligt"? Jag har hittat en medveten närvaro i träningspassen, speciellt de som jag utför på ensam. Det kan låta hur flummigt som helst att berätta att jag möter mig själv därute på stigarna, men det är precis det som det handlar om. Den mentala biten är precis lika viktig för mig som den fysiska. Och det behöver inte alltid handla om att jag mår bra när jag är därute och kutar (eller cyklar). Det kan kännas för j-ligt ibland och då må det vara så. Ibland är det än mer spännande att upptäcka vilka tankar som kommer upp i min hjärna om i sådana situationer, när det är tungt och trögt eller när det gör ont.

Just nu kan jag inte se vilken nytta fystester skulle kunna göra för min träning. Det är svårt att hinna träna mera. Jag tränar så ofta och så mycket jag kan, vissa veckor mer, andra mindre. Och om det är så att jag skulle behöva träna mindre är jag rädd att tappa glädjen. Att satsa på att bli snabb skulle innebära en ökad skaderisk och en risk att tappa motivation. Jämförelser med mig själv eller med andra känns inte relevant just nu. Jag har hittat en annan dimension som bjuder på helt andra utmaningar. Som UTMB, t.ex.

Tack vill jag säga till Anna och till Frida som fick mig att reflektera och författa detta inlägg. Det må låta konstigt, men står helt klart för mig själv varför jag tränar och vilka utmaningar jag tar mig an.

söndag 13 juni 2010

100%

Vädret har varit synnerligen opålitligt idag. Min inbyggda väckarklocka stod på sju och jag vaknade 6.54. Ofta kan jag bestämma vilken tid jag vill vakna och så vaknar jag ungefär då. Oftast några minuter före, som denna morgon. Jag hade lovat mig själv och mina vänner 100% cykel idag, men när jag steg upp såg det ut som om det alldeles nyligen hade slutat regna. Allt utomhus var vått och himlen såg ut att kunna bjuda på än mer nederbörd. Att cykla i regn är ingen höjdare och dessutom kommer det in så mycket smuts i varenda vrå av cykeln att det tar en halv evighet att tvätta rent. Löpning funkar för mig i alla väder, det är lika kul oavsett.

Efter frukost hade jag fortfarande inte betämt mig riktigt. Planen var ju cykel och även om mina planer skulle kunna sägas vara improviserade så gillar jag inte riktigt att avvika från dem. Jag tänkte på Vätternrundan och jag tänkte på UTMB. Vägde för och emot, kände efter, velade länge. Så hamnade jag då till slut här:


En sån där härligt barrtäckt, stenig och knastertorr stig genom tallskogen. Marken hade sugit upp regnvattnet som en svamp och på själva stigen märktes knappt alls att det regnat. Dansande fram på detta härliga underlag ångrade jag inte att löpningen blev mitt val. Ryggsäcken tyngde med 1,5 liter sportdryck, två ostmackor, en liten påse godis och en halv liter vanligt kranvatten. Långtur, med andra ord. Sex timmar hade jag till mitt förfogande. Mitt val var Upplandsleden från Stäket till Märsta. Sprang där för några veckor sedan med karatan i högsta hugg och trodde mig idag inte behöva den alls, men den åkte ner i ryggan ändå. Jag har nämligen ett av kanske världens sämsta lokalsinnen.

Den enda nackdel jag kunde finna med skogs löpningen var den myggsvärm som tycktes förfölja mig och få fler och fler anhängare ju längre jag sprang. Långa tights hjälpte inte ett dugg. De bet helt sonika rakt igenom dem så fort jag saktade tempot eller stannade till för att dricka av min lilla flaska med kranvatten. Därför blev jag extra glad när jag hittade en hyfsat lång brygga när min ostsmörgås-fika började närma sig. Vinden friskade i och höll flygfäna borta. Dessutom kunde jag få reda på vattentemperaturen. Den gjorde mig inte speciellt badsugen...



Ibland sken solen, ibland tornade molnen upp sig, ibland blåste motvind och ibland var det alldeles stilla. Ungefär lika omväxlande är terrängen på denna vandringsled. Emellanåt gäller det att hålla blicken stadigt på stigen och dra upp fötterna högt mot rumpan för att inte snubbla. Så kommer plötsligt monotona raksträckor som denna, en hel kilometer utan minsta krök:


Jag har ett alldeles speciellt förhållande till just raksträckor. Det skaffade jag mig under mina två starter i Lapland Ultra. Är du inte kompis med raksträckorna där, då får du ett riktigt jobbigt lopp! Jag hade riktigt jobbiga lopp ändå, men det var inte raksträckornas fel. Denna kilometerlånga variant är ingenting jämfört med vad som bjuds i Adak med omnejd.

Tankarna flyger och far under ett långpass som detta. Jag funderar på allt mellan himmel och jord och väldigt ofta lyssnar jag på kroppen. På fotsulorna, knäna, höfterna, händerna, axlarna, ansiktet. Att vara ett med kroppen och gilla läget vad som än händer är en av faktorerna för ett framgångsrikt långpass om du frågar mig. Därför gillar jag mycket att vara ute på dessa helt på egen hand. Men ibland är det skoj med sällskap och det kommer snart ett tillfälle att haka på om du är sugen. Håll koll på bloggen under veckan så att du inte missar informationen!

Det går väldigt sällan att återge på bild hur fanatstiskt vackert ett landskap kan vara. Den här bokskogen kring Rosersbergs slott var verkligen magisk när solen tittade fram efter en rejäl regnskur:


Nöjd och glad åkte jag tåg hem från dagens slutstation, Märsta. Ytterligare några kilometer har samlats i benen inför sommarens stora utmaning. Platt och på låg höjd, visserligen men med "rätt" skor, "rätt" tröja och "rätt" ryggsäck. Det blev ingen cykel alls, detblev 100% löpning idag istället.


lördag 12 juni 2010

Vackert väder

Det välbehövliga renet har äntligen fått falla över Stockholmsorådet och säkert också på många andra håll i Sverige. I morse kändes det fantastiskt att öppna sovrumsfönstret några centimeter, lyssna på den friska vinden och få njuta av möjligheten att ligga kvar i sängen en stund. Lyx!

Den norska webbsidan yr.no har detaljerade väderprognoser för tio dagar framåt, d.v.s. nu täcker deras prognos in även nästkommande helg, Vätternrundan-helgen. Det är dags att börja följa utvecklingen för min del, så att jag vet vad jag skall packa ner för utrustning till Motala-resan i år. Vädret går inte att påverka, men upplevelsen av det kan optimeras med rätt klädsel. Förra året följde jag oroligt utvecklingen när det några dagar innan såg ut att komma ett riktigt ruskigt regnväder. Det blev till att skaffa lite av den utrustning som jag som "vackert-väder-cyklist" saknade. Som skoskydd, t.ex. Att jag sedan felmonterade dem genom att dra dem utanpå mina benvärmare och se till att vatten ändå rann in i skorna, ja det är en annan historia. Det visade sig sedan komma väldigt lite av det regn som förväntats och det var jag tacksam för!


Strax efter målgång 2009. Torr och nöjd.

Vätternrundan är några år äldre än jag själv och en av årets höjdpunkter för mig under min uppväxt i Motala var att varje år få åka in till startområdet med knallemarknad och tivoli och heja fram de första startgrupperna. Vädret har alltid varit en snackis eftersom det påverkar cyklisterna mycket och ett år, 1981, var det riktigt illa: "Så kom då skräckrundan som alla minns. Och gärna berättar om. Den 16:e Vättenrundan blev en riktig skräckupplevelse, både för cyklister och funktionärer. Fredagskvällen och natten blev just så besvärlig som väderleksrapporten talade om. Besvärande vindar uppemot stormstyrka, bitande kyla, hällande regn i kombination av snöbyar." Vi var naturligtvis på plats och kollade in arrangemanget ändå.

När jag återupptog mitt Vätternrundan-cyklande efter tio års uppehåll var det inte så konstigt att det gav mersmak: "Hela arrangemanget genomfördes i strålande sol och med mycket lite vind. Det spekulerades i om Vätternrundan någonsin haft så fint väder men någon pionjär trodde sig minnas att det varit så någon gång förut… ".

Det ser ut att bli behagligt väder i år. Kring 20 grader och mestadels soligt. Inte speciellt mycket vind. Men det är ju faktiskt en vecka kvar och det kan hända saker uppe i skyn som förändrar läget.

fredag 11 juni 2010

Efter backar kommer...

...träningsvärk! Lårens framsida har fått ta den stora smällen, det känns tydligt nu. Jag intalar mig själv att det här är nyttigt och att det aldrig mer ska bli sån träningsvärk just där, för det här med slalombackar upp och ner är ju en del i träningsrutinen i sommar. Kroppen vänjer sig.

Det är dags för ännu en action-fredag med yoga, SatsCorePuls, cykelklass... Och backlöpning är dessutom beställd av min löpargrupp som jag ska träna i eftermiddag. Men först är det dags att drilla Klas.

onsdag 9 juni 2010

Upp och ner

När jag sprang Lidingöloppet för första gången, 2006, hade jag fuskat med backträningen. Det var mycket av nyfikenhet på vilket som var värst: Lidingöloppet eller Stockholm Marathon som jag anmälde mig. Såhär i efterhand förstår jag inte riktigt hur jag tänkte men på startlinjen stod jag i alla fall. Utan speciellt mycket backar i benen. Jag litade nog på min medfödda och gymtränade benstyrka. I början och slutet är loppet relativt kuperat och efter de första sju kilometerna skrek ben, knän och höfter i protest! Jag kände mig oändligt långsam, men blev i slutändan nöjd med tiden och då blev det lättare att acceptera smärtan också. Just på grund av backarna så klassade jag Lidingöloppet som jobbigare än Stockholm Marathon.

Lidingöloppets 480 höjdmeter är en fis i rymden jämfört med UTMB:s 9500. Visserligen ryms det fem och ett halvt Lidingölopp på sträckan, men även en kratta i huvudräkning, som jag, inser snabbt att höjdskillnaden inger STOR respekt... Och även om jag under en vanlig träningsvecka fått till en hel del fler backar på senare tid (jämfört med -06) så är det ändå dags att rycka upp mig när det gäller den biten. Förra veckan hade jag tänkt börja, eller var det förr-förra kanske? Nåväl, Emelies inlägg om backträning inspirerade mig och gav den där gnistan som fick mig att komma ut på ett backpass idag.

Dagens arbetsschema hade en mycket passande lucka att utnyttja till egen träning. Det krävde dock att jag sköt upp lunchen till sent och fick i mig ett rejält mellanmål på förmiddagen. För att riktigt peppa mig själv lyssnade jag på Lars-Eric Uneståhls "Mental Tuffhetsträning" och valde ett avsnitt där han pratar om hur stolt jag är över att följa den tuffa träningsdisciplinen till varje pris. Efter det kunde jag ju bara inte ändra planen.

Det blev en cykeltur till Väsjöbacken som i makligt tempo tog en kvart. Jag rullade in på grusvägen nedanför backen och parkerade cykeln. "Jag går upp första vändan" tänkte jag och tyckte att det nog skulle bli en fin-fin uppvärming och övergång efter den lilla cykelturen. HA HA, det blev hög puls direkt! Här var det inte tal om att springa ett endaste steg uppför, det fick jag snabbt inse. På mina träningsvärksstumma ben kämpade jag mig upp och kunde njuta av en fantastisk utsikt uppe på toppen. Och så platt det är i övriga trakten kring norra Stockholm!

Väsjöbacken. Förra sommaren sprang jag på sidan där det är platt...

Kanske skulle jag kunna dra på lite nerför i alla fall? HA HA, det gick inte heller. Att släppa efter och "rulla" nerför var det inte tal om! Här gällde det att bromsa sig ner och hålla emot allt vad jag förmådde, det kändes ändå som att jag skulle kunnat åka kana i gräset nerför backen om jag satt ner rumpan. Även detta tärde på de stumma benen rejält. Klockade mig själv på första vändan upp och ner och tiden blev 8:20. Jag hade tänkt tio rundor, vilket skulle bli upp emot nittio minuters träning i den farten. Och farten höll jag. Stannade aldrig till utan jobbade stadigt upp-ner-upp-ner tills jag varit på toppen tio gånger. Under fjärde rundan började jag fråga mig själv om det var vettigt det jag höll på med. Och det var det ju! Bara att kämpa vidare till tio. 81 minuter höll jag på, så tempot var jämnt och jag kände mig nöjd och ganska trött på den smala stigen uppför backen. Femton minuter cykeltur tillbaka, dusch och lunch.

Eftersom jag fått ett avbok från en kund sneglade jag på ett yogapass istället och bestämde mig till slut för att det kunde göra gott för trötta och ömma ben. Jag måste sett alldeles ostabil ut på det passet. Det kändes i alla fall långt ifrån behagligt men gjorde säkerligen ändå nytta.

Jämnt tempo, ständigt i rörelse uppför eller nerför i åttio minuter. Nu på kvällen känns det helt okej. Hur länge hade jag kunnat härda ut innan jag kände att jag blev rejält trött eller helt slut? Frågan gäckar min nyfikna hjärna och frestar definitivt min vid det här laget stryktåliga kropp. "Du måste vara i ditt livs form?" frågade någon häromdagen. Ja, det är jag förmodligen och det är inte illa för någon som var usel i skolgympan och länge såg ett halvmarathon som en rejäl utmaning för konditionen.

tisdag 8 juni 2010

Sju snabba

Sju snabba för dagen:

Bianchi eller La Sportiva?

Rötter eller asfalt?

Drickahållare eller vätskebälte?

Orienteringskarta eller vägkarta?

Löpartights eller cykelbyxor?

Keps eller hjälm?

Km/tim eller min/km?

Vilka slutsatser kan dras av detta? Att livet är en lek och att det gäller att ha så roligt som möjligt så ofta som möjligt? Kanske. Imorgon blir svaren möjligtvis helt tvärtom och jag har lika kul för det.

måndag 7 juni 2010

Siffror från UTMB

Ultra Trail du Mont Blanc har plats för 2300 startande. Det är ungefär 2/3 av alla som vill springa som får en plats i loppet. Och du har kvalificerat dig genom att springa andra långa ultralånga lopp som ger poäng samt skaffat läkarintyg på att du är frisk nog att genomföra 166 km i alpmiljö.

Medelåldern på deltagarna är 43,2 år, 55 nationer är representerade och andelen tjejer i procent är 7,3. Det är väldigt få, håll med om det. 92,7 procent av deltagarna är alltså män! Om alla 2300 kommer till start står där endast 168 tjejer... En av dem kommer att vara jag.



Bild från UTMB:s nyhetsbrev

söndag 6 juni 2010

Fira nationaldagen


Idag är det Sveriges nationaldag. Är det värt att fira? Och vad innebär "fira" egentligen?
På Arlas hemsida kunde Nationaldagstårtan röstas fram under våren. Jag röstade faktiskt och min röst föll på en tårta som inte innehöll grädde eftersom gräddtårtor inte tilltalar mig ett dugg. Men en gräddtårta vann, förstås.

Mycket firande verkar gå ut på att dricka alkohol, äta onyttigt och vara uppe sent. Men också att uppmärksamma och ge uppskattning tillsammans med goda vänner. Jag skippar alkoholen (som alltid) men äter en onyttig rabarberpaj med nära och kära samt uppmärksammar en liten del av det svenska landskapet från cykelsadeln. Det låter väldigt romantiskt på något sätt. Jag väljer att se det så även om det var rabarberbladens överskuggande av de växande stackars små morötterna som gjorde att de behövde kapas och de knappa två veckorna till Vätternrundan med hittills undermålig långturs-träning som mer eller mindre tvingade mig ut idag.

Men både paj och cykeltur satt fantastiskt fint den här sköna sommardagen. När jag väl kommit förbi min "transportsträcka" och ut på de riktigt fina småvägarna ångrade jag inte min cykeltur en enda sekund! Jag brukar kalla mig själv för "vackert-väder-cyklist", så du förstår att jag trivdes idag. Solen sken på betande kossor och hästar, röda stugor och blomsterprydda ängar. Flaggorna vajade i den lätta vinden och allting såg ut som i en sagobok, nästan. På några ställen växte blommande syrénhäckar innanför vitmålade staket och luften fylldes av syréndoft när jag susade förbi. Exakt samma väder önskar jag att det blir på Vätternrundan om två veckor.

Det blev inga nya vägar idag utan jag höll mig till gamla favoritställen där jag vet att det är väldigt, väldigt vackert och emellanåt lite backigt och kurvigt så att cyklingen blir omväxlande. Till långa cykelturer hör fikapaus och jag inmundigade en glass och fyllde på vätskeförrådet med lite saft. Saft är precis det jag brukar välja att fylla flaskorna med i de depåstopp jag gör under själva loppet. Första året jag körde så stannade jag i samtliga depåer men numera väljer jag noga ut 3-4 stycken och undviker dem där jag vet att de största cykelklungorna brukar stanna. Hästholmen, Hjo och Hammarsundet är sådana depåer. Där går det lättare att komma fram till bullar, kaffe och blåbärssoppa.


Långpassen är de viktigaste passen inför Vätternrundan. Sadeln och rumpan ska nötas tillsammans och den lätt obekväma, framåtlutade sittställningen ska bli alltmer bekväm varefter bålstyrka och ländryggsrörlighet anpassas. Eftersom jag fuskat med cykelpassen till förmån för terränglöpningen så var jag en smula orolig att det skulle kännas obekvämt i någon del av kroppen under dagens runda. Men det gick bra och helt smärtfritt, vilket fick paniken att minska avsevärt. Jag kommer att ta mig runt den stora sjön i år igen, för sjätte gången i ordningen.

Det var premiär för hela Vätternrunda-stassen, hade bara testat tröjan tidigare. Nu fick även brallorna bli svettiga. Jag äger fyra par cykelbyxor och ger dessa högsta betyg! Tack än en gång till kära mor och far som gav mig dem i födelsedagspresent!

lördag 5 juni 2010

Löpstil

Det finns nästan lika många löpstilar som deltagare i ett marathonlopp. Det är spännande att se vad som händer med löparna mellan varv 1 och 2 i Stockholm Marathon. Vissa säckar ihop medan andra tycks få mer energi ju närmre mål de kommer. För en löpstegs-nörd som jag är det spänning på högsta nivå.

Dagens löparväder var nog nästintill perfekt och flera jag känner gjorde riktigt bra tider! Grattis ALLA som kom i mål! Några av er överträffade er själva med råge, till exempel MarathonMia och Anneli. Mitt lilla åskådargäng höll till längs Söder Mälarstrand och på Västerbron. Vi mådde gott i det lagom varma vädret och trots att vi gjorde allt vi kunde för att finna alla bekanta ansikten i vimlet så missade vi många.

Min egen löpning idag skedde tidigt i morse och det var (förstås) terräng som gällde. Före frukost. 101 minuter. Smoothie och knäckemacka smakade godare än godast efter det.

fredag 4 juni 2010

Visioner

För lite mer än ett år sedan avslutade jag min tjänst som chef för personliga tränare och gruppträningsinstrutörer på ett av Sats träningscenter. Då hade jag haft tjänsten i nästan två år och av tidskäl tvingats dra ner mina egna timmar som personlig tränare till ett minimum. Till en början var jag glad över fasta tider och månadslön, men efterhand började jag sakna träningen mer och mer.

Vi fick delta i ett fantastiskt ledarprogram där vi verkligen blev väl omhändertagna och utvecklades i vår ledarroll. Vid ett sådant tillfälle fick vi i uppgift att på ett A4-papper illustrera vår vision om vår framtid på Sats och privat de närmsta två åren. Lydigt satt jag tyst och ritade och funderade. Det blev några streckgubbar som nästan bara jag själv kunde tyda. A4-pappret hamnade i högen av allt material vi samlade på oss under utbildningen och jag glömde bort det...
Under ett annat utbildningstillfälle fick vi en spännande uppgift i en korridor. Vår lärare för dagen ställde sig i mitten av korridoren och sa högt och tydligt ett påstående, t.ex. "idag är det bra väder" och efter det skulle vi rätta in vår position i korridoren efter hur mycket vi tyckte att vi kunde stämma in i påståendet. Ena änden blev "instämmer fullständigt" och den andra "instämmer inte överhuvudtaget". Det gick bra att ställa sig någonstans mittemellan också. Så kom plötsligt påståendet "det är naturligt för mig att vara chef på Sats". Min reaktion var inte det minsta tveksam och det var där och då jag bestämde mig för att lämna min ledarroll och gå tillbaka till personlig träning på heltid. Träningen är min grej och jag vill vara därute "på golvet" där det händer!

Jag tror att jag mognade mentalt en hel del under mina två år som chef. Fantastiska kollegor och utbildningar i kombination med vardagliga utmaningar på mitt träningscenter fick mig att växa. Och jag känner mig inte färdigvuxen ännu, men jag är för tillfället färdig i ledarrollen.

För några veckor sedan rensade jag bland gamla pärmar och papper i en garderob och mitt A4 med streckgubbarna trillar ur en bunt med papper. Jag hajade till när jag började tyda mina egna små gubbar. Allt stämde ju! Jag hade ritat en bild av hur det ser ut idag och lagrat den i arkivet, både bokstavligt och bildligt. Den hade fungerat som en kompass och styrt mig i den riktning som jag verkligen ville! Ena halvan av pappret är "Camilla, långlöparen" och den andra halvan delas mellan "Camilla, personliga tränaren" och "Camilla, föreläsaren". Notera att löpar-Camilla faktiskt tog halva pappret. Så det här är jag:

Foto: Sara Ringström

torsdag 3 juni 2010

Stockholm Marathon

På lördag är det dags för årets Stockholm Marathon. Säkert sitter det många smånervösa löpare runtom i stugorna som antingen skall debutera eller sätta personligt rekord på 42.195 meter kommande helg. Själv kommer jag att vara publik och leende minnas 2005, året då jag sprang mitt första marathon, just i Stockholm.

Jag hade följt träningsprogrammet slaviskt ända fram till fyra veckor före loppet, då jag blev förkyld. På morgonen regnade det men lagom till start blev det uppehåll och mina föräldrar hade rest upp till stan för att heja fram mig. "Under fyra timmar?" undrade pappa och jag kände efter och gissade för mig själv att det skulle ta några, men inte många, minuter ytterligare. 4.06 blev resultatet och jag sprang in på Stadion med tårar i ögonen, fantastiskt lycklig efter att ha klarat utmaningen. Den överraskande tunga medaljen låg så bra i handen. Vägen till tunnelbanan från Östermalms IP kändes oändligt lång efteråt och jag vill minnas att jag gnydde något om att jag helst ville åka rullstol.

Inget marathon är som det allra första var det någon (minns inte vem) som yttrade under veckan. Klokt sagt, för det känns aldrig likadant igen. Jag har inte fått tårar i ögonen på något annat lopp på samma sätt. Visst har jag varit stolt och lycklig över att gå i mål på många andra lopp, men den fantastiska "första-marathon-känslan" är något alldeles speciellt!

onsdag 2 juni 2010

Bråttom

Jag tror att vi som bor i och omkring Stockholm har mer bråttom än de som bor på andra ställen i landet. Vi förväntas att vara så otroligt effektiva och samtidigt flexibla, socialt kompetenta, hungriga på framgång, snygga... Det är här det händer, det är här i Stockholm som kontakter knyts, karriärer tar fart och det är inte så konstigt. Vi är många med ovanstående egenskaper som bor här. Kanske är det här trenden startar och om några år så har vi samma fenomen runtom i hela landet? Låt oss hoppas att det inte blir så, för det finns många ställen att åka till för helt andra upplevelser, som t.ex. avkoppling och rekreation i fjällen.

Det finns självklart en hel massa smultronställen att ha för dig själv även i Stockholmstrakten. Kolla bara vilken skön upptäckt Ingmarie gjorde härom dagen! Eller spana in Mary och Freddy som leker loss i sina nya skor mitt i city.

Jag stortrivs här eftersom det finns möjlighet att både gå upp i varv och känna mig bekräftad, behövd och duktig samt möjlighet att gå ner i varv och bara hitta sin egen oas att njuta i. Naturreservatet Järvafältet är ett sådant ställe där jag kan varva ner och det är snudd på otroligt att det finns bevarat så nära centrala stan, måtte det fortsätta vara så!

På väg till jobb igår blev jag inspirerad av en helt oväntad figur:

video

Han eller hon verkar ta det lugnt även i den stressade situation som det måste innebära att befinna sig mitt på en cykelbana där människor stressar till jobb och skolor. Ibland ser livet så härligt enkelt ut! Och vet du, jag tror att det är så också! Allt det där som stressar dig, det har du ju faktiskt valt att ta in själv. I jakten på bekräftelse.

tisdag 1 juni 2010

"Supertrion drillar Klas till framgång"

Har du ingått i en "supertrio" någon gång? Jag har det då inte, förrän nu...

Kolla in supertrion som jag fått äran att ingå i! Detta är det roliga projekt som jag gett lite antydningar om under tidigare inlägg.