Medaljen bärgad!

Nummer sex i ordningen ligger nu hemma på köksbordet och kommer de närmaste dagarna att påminna mig om gårdagens lång-långa cykeltur runt sjön Vättern. Framsidan ser exakt likadan ut som tre av de jag redan har, den enda skillnaden är baksidan där årtalet står inpräntat. Min första medalj från 1996 har ett lite annorlunda utseende, men samma storlek och så är förra årets medalj i silver som symboliserar att jag gjorde mitt femte lopp.

Vid starten strax efter klockan fem i fredags morse var det blåsigt och kyligt i Motala hamn. I väntan på att min startgrupp skulle kallas till fållan stod jag och huttrade rejält och en snabb titt omkring mig gav knappast något svar på om jag var rätt klädd. Där fanns allt från jackor, handskar, skoöverdrag och mössor till kortärmat och bara ben. Ju snabbare du cyklar, desto mer får kroppen jobba men den kylande fartvinden ökar samtidigt och med vetskap om att du kommer att jobba i en snabb klunga tillsammans med andra cyklister, då vågar du klä dig lite tunnare än om du är solocyklist, som jag. Jag bar min tjusiga Vätternrundan-stass som jag förstärkt med ett par lösa ben och så hade jag dragit på mig en tunn vindjacka och ett par tunna windstopper-handskar som jag enkelt skulle kunna rulla ihop och stoppa i fickan när jag blivit tillräckligt varm. På fötterna fanns ullsockar, de funkar i alla väder.

Speakern i starten brukar alltid uppmärksamma ett par stycken i varje startgrupp. Oftast de som cyklat många rundor eller om de valt ett udda namn på sitt lag. När jag blir veteran eller kanske någon gång innan dess, när jag cyklat sisådär en femton rundor, kommer jag nog också att bli uppmärksammad, det har jag funderat på under samtliga tidigare starter. Dröm om min förvåning när speakern plötsligt frågar om jag finns i startfållan! Jo, jag fick ju vackert vifta med en windstopperklädd hand och ge mig tillkänna. Så fick jag i högtalarna uppläst en hälsning från Lars, som jag sprang några kilometer med i slutet av ett ultralopp i höstas. Vi har på avstånd följt varandras öden och äventyr sedan dess men att han skulle hitta på detta bus hade jag aldrig kunnat ana! Och vilken kick jag fick! Hälsningen tog så mycket av speakertiden att jag blev den enda uppmärksammade i min startgrupp.

Så fort vi lämnat Motala och börjat trampa söderut gav sig blåsten tillkänna. Det går liksom inte att komma undan vinden på den platta Östgötaslätten. Dessutom småregnade det och kändes allmänt kyligt. Detta karaktäriserade hela resan ner till Jönköping. Motvind och regndroppar så gott som hela tiden. Den sträcka av loppet som normalt känns riktigt lätt och snabb kostade detta år en hel del extra energi. Jag var också osäker på min kapacitet eftersom jag inte hade så många långpass på cykel i benen, så jag vågade inte slita alltför mycket.

Det mesta talade för att vinden skulle vända efter att jag passerat Jönköping och så blev det också. Att emellanåt få en skjuts av vinden satt fint! Mellan Jönköping och Hjo behövde kroppen all den hjälp den kunde få. Och det blev vinden som stod för den mesta av hjälpen, eftersom det var ont om klungor i lämplig fart och en hel del av medcyklisterna verkade synnerligen opålitliga när det gällde den hänsyn och de tecken som är brukligt att ge varandra under förhållanden som dessa.

Ungefär halvvägs in i loppet när vägbanan var genomblöt och vägen kändes lång hade jag en mental dipp. Jag tog mig ur den genom att sjunga högt för mig själv om hur kul det skulle bli att komma till depån i Boviken (som jag skrev om i förra inlägget). Jag tystnade vid de tillfällen jag cyklade ikapp och om en annan cyklist, men sedan sjöng jag högt igen. Det hjälpte faktiskt och innan jag visste ordet av var det dags att svänga höger in i Boviken-depån för påfyllning av bullar, banan, blåbärssoppa och starkt kaffe. Bästa delen av loppet upplevde jag från Boviken och till mål, cirka sju mil. Jag hade piggnat till rejält, solen tittade fram emellanåt och jag kände mig stark, precis som jag föreställt mig att det skulle vara, så blev det!

Jag tittade på klockan två gånger under loppet och blev snudd på förvånad när jag kunde konstatera att jag kämpat mig runt på 11,5 timmar. Det fanns en del cykel-krut i benen, trots allt. Men det var inte mycket av krutet kvar efter målgång. Inget ont någonstans, inga skavsår, inget krångel med cykeln eller andra prylar, jag var helt enkelt bara lite trött. Och väldigt, väldigt nöjd. Årets runda kommer nog att bara bli en i mängden, utan några speciella minnen i min jakt på veteran-titeln (25 lopp krävs), men just nu känns det som en stor prestation och jag firar med att ha medaljen framme på bordet!