Fira nationaldagen

Idag är det Sveriges nationaldag. Är det värt att fira? Och vad innebär "fira" egentligen?

På Arlas hemsida kunde Nationaldagstårtan röstas fram under våren. Jag röstade faktiskt och min röst föll på en tårta som inte innehöll grädde eftersom gräddtårtor inte tilltalar mig ett dugg. Men en gräddtårta vann, förstås.

Mycket firande verkar gå ut på att dricka alkohol, äta onyttigt och vara uppe sent. Men också att uppmärksamma och ge uppskattning tillsammans med goda vänner. Jag skippar alkoholen (som alltid) men äter en onyttig rabarberpaj med nära och kära samt uppmärksammar en liten del av det svenska landskapet från cykelsadeln. Det låter väldigt romantiskt på något sätt. Jag väljer att se det så även om det var rabarberbladens överskuggande av de växande stackars små morötterna som gjorde att de behövde kapas och de knappa två veckorna till Vätternrundan med hittills undermålig långturs-träning som mer eller mindre tvingade mig ut idag.

Men både paj och cykeltur satt fantastiskt fint den här sköna sommardagen. När jag väl kommit förbi min "transportsträcka" och ut på de riktigt fina småvägarna ångrade jag inte min cykeltur en enda sekund! Jag brukar kalla mig själv för "vackert-väder-cyklist", så du förstår att jag trivdes idag. Solen sken på betande kossor och hästar, röda stugor och blomsterprydda ängar. Flaggorna vajade i den lätta vinden och allting såg ut som i en sagobok, nästan. På några ställen växte blommande syrénhäckar innanför vitmålade staket och luften fylldes av syréndoft när jag susade förbi. Exakt samma väder önskar jag att det blir på Vätternrundan om två veckor.

Det blev inga nya vägar idag utan jag höll mig till gamla favoritställen där jag vet att det är väldigt, väldigt vackert och emellanåt lite backigt och kurvigt så att cyklingen blir omväxlande. Till långa cykelturer hör fikapaus och jag inmundigade en glass och fyllde på vätskeförrådet med lite saft. Saft är precis det jag brukar välja att fylla flaskorna med i de depåstopp jag gör under själva loppet. Första året jag körde så stannade jag i samtliga depåer men numera väljer jag noga ut 3-4 stycken och undviker dem där jag vet att de största cykelklungorna brukar stanna. Hästholmen, Hjo och Hammarsundet är sådana depåer. Där går det lättare att komma fram till bullar, kaffe och blåbärssoppa.

Långpassen är de viktigaste passen inför Vätternrundan. Sadeln och rumpan ska nötas tillsammans och den lätt obekväma, framåtlutade sittställningen ska bli alltmer bekväm varefter bålstyrka och ländryggsrörlighet anpassas. Eftersom jag fuskat med cykelpassen till förmån för terränglöpningen så var jag en smula orolig att det skulle kännas obekvämt i någon del av kroppen under dagens runda. Men det gick bra och helt smärtfritt, vilket fick paniken att minska avsevärt. Jag kommer att ta mig runt den stora sjön i år igen, för sjätte gången i ordningen.

Det var premiär för hela Vätternrunda-stassen, hade bara testat tröjan tidigare. Nu fick även brallorna bli svettiga. Jag äger fyra par cykelbyxor och ger dessa högsta betyg! Tack än en gång till kära mor och far som gav mig dem i födelsedagspresent!