Upp och ner

När jag sprang Lidingöloppet för första gången, 2006, hade jag fuskat med backträningen. Det var mycket av nyfikenhet på vilket som var värst: Lidingöloppet eller Stockholm Marathon som jag anmälde mig. Såhär i efterhand förstår jag inte riktigt hur jag tänkte men på startlinjen stod jag i alla fall. Utan speciellt mycket backar i benen. Jag litade nog på min medfödda och gymtränade benstyrka. I början och slutet är loppet relativt kuperat och efter de första sju kilometerna skrek ben, knän och höfter i protest! Jag kände mig oändligt långsam, men blev i slutändan nöjd med tiden och då blev det lättare att acceptera smärtan också. Just på grund av backarna så klassade jag Lidingöloppet som jobbigare än Stockholm Marathon.

Lidingöloppets 480 höjdmeter är en fis i rymden jämfört med UTMB:s 9500. Visserligen ryms det fem och ett halvt Lidingölopp på sträckan, men även en kratta i huvudräkning, som jag, inser snabbt att höjdskillnaden inger STOR respekt... Och även om jag under en vanlig träningsvecka fått till en hel del fler backar på senare tid (jämfört med -06) så är det ändå dags att rycka upp mig när det gäller den biten. Förra veckan hade jag tänkt börja, eller var det förr-förra kanske? Nåväl, Emelies inlägg om backträning inspirerade mig och gav den där gnistan som fick mig att komma ut på ett backpass idag.

Dagens arbetsschema hade en mycket passande lucka att utnyttja till egen träning. Det krävde dock att jag sköt upp lunchen till sent och fick i mig ett rejält mellanmål på förmiddagen. För att riktigt peppa mig själv lyssnade jag på Lars-Eric Uneståhls "Mental Tuffhetsträning" och valde ett avsnitt där han pratar om hur stolt jag är över att följa den tuffa träningsdisciplinen till varje pris. Efter det kunde jag ju bara inte ändra planen.

Det blev en cykeltur till Väsjöbacken som i makligt tempo tog en kvart. Jag rullade in på grusvägen nedanför backen och parkerade cykeln. "Jag går upp första vändan" tänkte jag och tyckte att det nog skulle bli en fin-fin uppvärming och övergång efter den lilla cykelturen. HA HA, det blev hög puls direkt! Här var det inte tal om att springa ett endaste steg uppför, det fick jag snabbt inse. På mina träningsvärksstumma ben kämpade jag mig upp och kunde njuta av en fantastisk utsikt uppe på toppen. Och så platt det är i övriga trakten kring norra Stockholm!

Väsjöbacken. Förra sommaren sprang jag på sidan där det är platt...

Kanske skulle jag kunna dra på lite nerför i alla fall? HA HA, det gick inte heller. Att släppa efter och "rulla" nerför var det inte tal om! Här gällde det att bromsa sig ner och hålla emot allt vad jag förmådde, det kändes ändå som att jag skulle kunnat åka kana i gräset nerför backen om jag satt ner rumpan. Även detta tärde på de stumma benen rejält. Klockade mig själv på första vändan upp och ner och tiden blev 8:20. Jag hade tänkt tio rundor, vilket skulle bli upp emot nittio minuters träning i den farten. Och farten höll jag. Stannade aldrig till utan jobbade stadigt upp-ner-upp-ner tills jag varit på toppen tio gånger. Under fjärde rundan började jag fråga mig själv om det var vettigt det jag höll på med. Och det var det ju! Bara att kämpa vidare till tio. 81 minuter höll jag på, så tempot var jämnt och jag kände mig nöjd och ganska trött på den smala stigen uppför backen. Femton minuter cykeltur tillbaka, dusch och lunch.

Eftersom jag fått ett avbok från en kund sneglade jag på ett yogapass istället och bestämde mig till slut för att det kunde göra gott för trötta och ömma ben. Jag måste sett alldeles ostabil ut på det passet. Det kändes i alla fall långt ifrån behagligt men gjorde säkerligen ändå nytta.

Jämnt tempo, ständigt i rörelse uppför eller nerför i åttio minuter. Nu på kvällen känns det helt okej. Hur länge hade jag kunnat härda ut innan jag kände att jag blev rejält trött eller helt slut? Frågan gäckar min nyfikna hjärna och frestar definitivt min vid det här laget stryktåliga kropp. "Du måste vara i ditt livs form?" frågade någon häromdagen. Ja, det är jag förmodligen och det är inte illa för någon som var usel i skolgympan och länge såg ett halvmarathon som en rejäl utmaning för konditionen.