tisdag 29 juni 2010

Insektsmagnet

En (nästan) helt ledig dag med sol och värme! Det är trevligt att vakna med känslan av att "idag kan jag hitta på precis vad jag vill". Och ni som vid det här laget känner mig lite grann vet förmodligen att det ofta innebär en tur i skogen. Så en stund efter att frukosten landat i magen snör jag på mig La Sportiva-skorna.

Favoritskorna! Foto: Sara Ringström

Benen är med all rätt en aning sega, men det gör ingenting. Jag behöver precis detta: att lunka på fastän det går trögt. Glömde kolla utetemperaturen innan jag drog iväg, men redan på morgonkvisten känns det varmt! I skogen är det torrt och kvistar, barr och kottar knastrar när jag trampar på dem. Nu finns nästan inga lerpölar kvar och på vissa ställen där jag brukar få skutta små omvägar för att hålla fötterna torra är det bara att plöja på rakt fram.

Ganska snart får jag ett gäng följeslagare på min löptur. Det börjar med myggorna som jag första gången lägger märke till när jag stannar och kollar kartan. Inte så mycket för att jag inte hittar vägen som för att lägga upp någon slags improviserad struktur på dagens runda. Jag kan nästan höra hur de skriker "fest!" när jag stannar till och de kan bombardera mina underben. Då rullar jag snabbt ihop kartan igen och bestämmer mig för att nästa gång jag vecklar ut den och gör ett vägval skall vara i solen, på grusvägen, när jag passerat en hage.

Men i hagar finns det andra flygfän och även om hagen visar sig vara tom på kreatur just där jag passerar så har ett gäng flugor påpassligt slagit följe utan att jag riktigt märkt det. Kring öronen surrar det nu ljudligt och jag önskar mig lite mera vind än de nästan obefintliga pustar som inte gör någon skillnad för flugorna. Bara att göra ett snabbt vägval igen och skutta vidare. Med flugorna i släptåg. Viker av in i skogen och plockar där upp ett gäng myggor igen. Så nu har jag både myggor och flugor med mig på resan.

Med kartan som en liten stafettpinne i ena handen dansar jag vidare och vet vart vägen bär ganska många kilometer framöver. Det ska bara bli ett litet stopp där jag för säkerhets skull fyller vattenflaskan till bredden. Idag är jag utrustad med en halvlitersflaska från Salomon i ländryggen. Jag passerar ytterligare ett par hagar och kommer nära en bondgård, där vattenkranen finns. På bondgårdar håller blinningarna till. Du vet, de där grå, avlånga små flugliknande insekterna som har som en liten tång till käke och gärna tar ett ganska djupt bett i svettig hud. I Värmland kallas de "fläckflööög" har jag lärt mig. När jag märker att minst ett exemplar har sällat sig till vår skara så sätter jag av igen. Ingen vila här, inte...

Med gott om tid och ingen tempohets vågar jag pröva lite nya stigar. Utanför kartan till och med! Jag gör någon slags ungefärlig navigering efter solen och sätter av mot Hanstaområdet. Där hittar jag fantastiska stigar. Inte så kluriga att springa på, men omgivningarna är stundtals som hämtade ur en saga! När jag kommer ut ur sagoskogen och fortsätter på en grusväg i det nu stekande solskenet ansluter nästa flygfä. Högt surrande bromsar har övergett sin jakt på svettiga hästrumpor och siktat in sig på mig istället! Nu gäller det att göra allt som behövs göras i farten, som att dricka och kolla kartan t.ex! Bromsbett besparar jag mig gärna. Så jag flyger fram på de okända stigarna och hinner knappt njuta av allt coolt jag ser, som Järvafältets största gran (som jag sett i alla fall).

Med bara två-tre kilometer kvar hem och strax efter att jag tänkt tanken att jag faktiskt blivit riktigt skicklig bland rötterna även på trötta ben så faller jag! Första tanken när jag landat med näsan bland rötter och torra löv: "Nu kommer flygfäna och biter mig!". Det gör de inte, jag kan borsta av mig det värsta, konstatera att benen bär men att höger ringfinger kraschat värst av alla kroppsdelar och ömmar en hel del och vackert löpa vidare hemåt. Det svider lite på knät, men jag bestämmer mig för att inte titta efter förrän jag kommit hem. Springa funkar fint och det är huvudsaken.

Nu har jag skrapsår på båda knäna, precis som när jag var liten och lekte på sommarlovet i små korta, bruna plyschshorts på sjuttiotalet. Det känns bekant på ett tryggt sätt.

2 kommentarer:

Helene sa...

Känns bekant det där - med skrubbsår - efter löpning i kortbrallor. Det verkar som att du hade tur och inte "vred till dig". Håller tummarna för att du slipper avbräck i träningen. Jag har just avverkat 10 dagars vila efter en "snubbling meddels vridning", igår var första lätta joggpasset och det var underbart

Camilla sa...

Helene: Ingen fara med mina knän. Bara blåmärken och skrubbsår. Visst är det fantastiskt att få springa igen efter påtvingad vila, hoppas att du är på banan med ditt knä!