Utan underhållning

De 45 minuterna utan musik eller variation i intensitet men med ett inre fokus är nu avklarade. Kanske kan det kallas fusk att jag valde cykelsalen på Sats Sollentuna. Vi har nämligen stora fönster som vetter rakt ut mot övriga träningslokalen. Jag valde en tidig eftermiddag, då är det inte så mycket folk som tränar, och ett hörn i salen där jag inte syntes så bra utifrån (ville ju inte att någon skulle hitta in dit och "störa" mig). Ljudisoleringen är fantastiskt bra: av övriga lokalens musik läckte ingenting in till mig. Mitt lätta flåsande och en gnirkande pedal var de enda ljud jag lade märke till.

Jag använde de första minuterna till att hitta en intensitet som kan kallas "lätt ansträngande". Precis lagom för att flåsa och svettas en aning. Så bestämde jag mig för att hålla den hela tiden.

Oj, vad tankarna far omkring i huvudet när jag börjar tänka på det. Ett himla tjatter är det faktiskt därinne! Som tur var lugnade alla de där irrande tankarna ner sig efter ett tag. Kroppen däremot tickade på som en klocka från första tramptaget. Nu pressade jag mig inte alls hårt, utan hade en behaglig kadens på ett ganska lätt motstånd. Någonting som slog mig är hur mycket jag tänker på mig själv. Jag vill ju gärna tro att jag bryr mig om andra, och det gör jag ju, men hela tiden på något sätt i relation till mig själv. Men det är väl så vi fungerar, antar jag? Vi kan ju inte relatera till någonting annat i slutändan.

Jag läste eller hörde någonstans för ett tag sedan att av alla tankar vi tänker på en dag så är 95%upprepningar från igår och dessutom är ca 75% av alla våra tankar negativa. Det är verkligen skrämmande om det stämmer! Inte undra på att vi har svårt att t.ex. bryta vanor eller att vi blir trötta av att komma till nya miljöer, t.ex. en ny arbetsplats.

Ytterligare en reflektion från mina 45 minuter trampande är att jag har förmågan att "gilla läget", precis som i bloggens rubrik. Jag gör det jag säger att jag skall göra, står ut så länge jag behöver. För när 45 minuter hade gått och det återstod tre till att klockan blev hel timma, då kändes det plötsligt som en evighet och jag fann inte minsta gnutta motivation att fortsätta trampa. Istället gled jag ut på träningsytan och körde igenom "Crossfit Barbara" med målsättningen att slå min egen tid från förra gången. Vilket jag lyckades med och idag betalar för med en lätt besvärlig träningsvärk.