Bästa betyg

Det har nog inte undgått någon att jag jobbar hårt på att motivera och inspirera i träningsvärlden. Det handlar mycket om "payback" för min del och hur det började kan jag berätta om en annan gång...

Idag var jag för åttonde söndagen i rad yogavikarie på Sats Sollentuna. Klassen börjar 11.00, en perfekt tid att träna på en söndag och dessutom ha hela eftermiddagen till annat (vad det nu kan vara). Idag hade 15 yogisar samlats i den ljuvligt varma vita salen. På vägen dit hade jag funderat mycket på vad yogan ger mig, varför jag yogar och vad jag vill förmedla till mina deltagare. Så jag började klassen med att prata om att jag yogar av kärlek till min kropp, hur viktigt jag tycker att det är att inte forcera, tvinga eller göra våld på sig själv utan möta kroppen och sinnet där de är och liksom länka samman dem. Flummigt? Lite.

Efter klassen kommer det fram en ung tjej (jag har uppmuntrat deltagarna att fråga efter klassen) och hon börjar med orden "Jag har yogat ganska mycket på Sats...". Vi har en hel hop fantastiska instruktörer på företaget och jag spärrar lite skrämt upp ögonen, sväljer hårt och tänker "vad ska hon nu komma med för negativ kritik?". Jag kunde inte ha mer fel! Mina fördomar om att en sådan mening är inledning till kritik kom snabbt på skam. Den här gulliga tjejen (ja, hon hade varit gullig även om hon sagt något negativt) berättar att hon svettats extra mycket under passet. Mer än hon någonsin gjort på ett yogapass förut. Och hon hade ändå varit med om klasser i vit, varm sal som är specialanpassad för sådana här typer av klasser.

Dessutom hade hon känt ett flyt i passet som hon aldrig varit med om förut. Hon hade känt sig stark, ja, oövervinnerlig och plötsligt upplevt hur allt föll på plats. att yogan var som den skulle vara. Både kropp och sinne var med och var dessutom fullständigt samspelta. VAD kunde detta bero på?

Jag kan bara ha vaga gissningar, men att få den feedbacken var verkligen helt fantastiskt! Tänk om jag fortsättningsvis kan få en deltagare per vecka att känna så i någon av mina klasser, då har jag verkligen lyckats! Jag kan inte ta åt mig äran av hennes upplevelser idag, men jag är mäkta stolt över att det hände just på min klass och dessutom tacksam för att hon kom fram och berättade det! Det är det bästa betyg jag kan få som instruktör!

Med mig i min yrkesroll vill jag alltid, alltid ha med mig dessa fantastiskt kloka ord:


Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.


För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.


Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.


All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.


Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.



Sören Kirkegaard