Två timmar

Två timmar icke-löpning kan bli två timmar bloggande istället. Två timmar frisk går betydligt snabbare än två timmar sjuk. I alla fall känns det så. Jag hoppas på att vakna imorgon lika kry som om ingenting hänt.

Under tiden plockar jag fram lite härliga löparminnen från sommaren som gick. En helg i början på juli skulle jag enligt planen följa med ett glatt gäng på långlöpning från Hornstull till Järna. Även om jag definierar mig som ensamvarg så kan jag uppskatta arrangemang som detta emellanåt. Helt utan prestationskrav i goda vänners sällskap. Men det blir inte alltid som man tänkt sig...

På onsdagen i samma vecka gick min Farfar bort. Tankarna gick självklart till de därhemma (eller hemma-hemma, som en vän brukar säga), framförallt farmor som nu blivit ensam. Både jag och min syster kände att vi ville vara på plats. Vår släkt är inte stor.

Det blev faktiskt en långtur samma helg. Pappa plockade fram kartan och planerade en femmilsrunda åt mig! Han planerade dessutom för att agera ambulerande vätske- och matkontroll på cykel. Först var tanken att han skulle titta till mig längs rundan lite då och då men det slutade med att han sällskapade hela vägen till 44 km, då han svängde förbi sin båtplats för att kolla läget där. Vi pratade nästan hela tiden. Om Farfar, såklart och om annat. Vi stannade till vid ett kalhygge och tog en fika i solen, delade på en smörgås och en mugg kaffe. Östergötland i sommarskrud är fantastiskt vackert (liksom många andra svenska landskap är) och pappa hade hittat slingrande små grusvägar jag aldrig funnit på egen hand. Min vän Ingmarie brukar säga att det är lätt att komma in på djupare samtalsämnen när man springer. Det stämmer verkligen! Dessa timmar ute i skog, över fält och förbi gårdar blev ett minne för livet: sorg, glädje, styrka och trötthet i en enda fantastisk blandning, precis som i livet i stort.

På kvällen blev det en stor återhämtningsmåltid vid grillen. Vi hämtade farmor och vi umgicks och skrattade. Mindes Farfar, pratade framförallt om glada minnen. Några grannar kom förbi, de ville beklaga sorgen. Mycket omtänksamt. Och snart drogs de med i vår glada stämning, en aning förvånade, tror jag. Vi satt i sommarkvällen och myste tillsammans. Jag är glad att jag åkte dit, det blev en dag att ofta tänka tillbaka på. Löpningen har en plats i mitt liv, den är lika självklar vid glädje som sorg.