fredag 12 november 2010

På skidor

En svensk klassiker verkar vara en härlig utmaning, tycker jag! Flera olika motionsformer som håller dig igång hela året är ju kanonbra. Dessutom blir det variation för både hjärnan och kroppen med skidor, cykel, simning och löpning.

Jag både läste och hörde igår att det är dags för säsongens premiärlopp på skidor i Bruksvallarna. Det var dit jag åkte på träningsläger när jag bestämt mig för att göra klassikern och att låta den starta med Vasaloppet.


Skidstadion, Bruksvallarna

Jag hade inlett klassiker-karriären med att anmäla mig till Vasaloppet redan på våren för tre år sedan. Jag ville åka det riktiga loppet eftersom sambo Jörgen berättat för mig hur gärna han ville återgälda det publikstöd han själv fått under sina tio Vasalopp. "Då kan han ju heja både på mig och tusentals andra", tänkte jag. Men jag höll min anmälan hemlig till början på hösten. Då blev det ju dags att skaffa utrustning och så började tidningen "Vasalöparen" dyka upp i brevlådan.

Mina minnen av skidåkning från barndomen var till 99% positiva. Pappa och mamma tog ofta ut oss i 4 km-spåret som passerade inte långt från vårt hus. Vintrarna på 70- och 80-talet var liksom vitare på något sätt. Varm choklad och äggsmörgås i en ryggsäck, solig glänta, det finns några riktigt idylliska foton hemma i familjealbumet.

Mina övriga referenser bestod av det jag sett av världseliten på tv. Gunde Svan, Torgny Mogren, Charlotte Kalla, Marcus Hellner med flera som jag suttit bekvämt inlindad i en filt och hejat på en iskall vintereftermiddag. Visst är längdskidor en underbar sport! Och det ser så lätt ut när de fullkomligen flyger fram i spåren! Dessutom hade en PT-kollega påpekat att just skidor borde vara min sport, med den styrka och kondition som jag besitter vore skidåkning idealiskt.

Verkligheten visade sig vara något helt annat. När vi gett oss ut i Bruksvallarnas iskalla värld med nästan hur mycket välpreparerade spår som helst brast det redan efter tre kilometer och jag satt på knä i snön med Lille Skutt-tårarna sprutande ur ögonen. Där och då bestämde jag mig: det blir inget Vasalopp! Bittert ångrade jag mitt beslut att inte ta med löparskorna på träningslägret. Jag hade ju tänkt att jag skulle svischa fram på skidor i mil efter mil, så det skulle helt enkelt inte finnas tid för löpningen.

Jag sprang ändå. I mina klumpiga vinterkängor från Salomon. Inte minsta flexibilitet i sulan och vikten på kängorna ska vi inte prata om, men det spelade mindre roll när det var 20 minusgrader ute. Som tur var visade sig mina nyinskaffade skidåkarkläder passa lika bra till löpning.

Det ser nu ut som att skidorna kommer att få gå ett Vasalopp trots allt, men det är knappast mina pjäxor som knäpps fast i bindningarna, utan MarathonMias...

Ingenting är omöjligt. Om min vilja att åka Vasaloppet varit riktigt, riktigt stark så hade jag sett till att kämpa vidare och kunna ta mig de nio milen med hedern i behåll. Men jag ansåg det inte värt den möda jag skulle behöva lägga ner på att lära mig åka. Det skulle ta massor av tid från annan träning, som löpning t.ex.

5 kommentarer:

Annelie sa...

Jag provade att åka skidor i vintras, efter att aldrig riktigt ha lärt mig under min barndom. Jag tyckte det var helt fantastiskt att få vara Dålig på någonting, och göra det utan krav på prestation. Kanske kan du prova på längdskidåkning igen, men strunta i den där vasaloppsanmälan? Se det som mental träning istället för fysisk träning? (Att starta från 'nästan noll' med någonting, att bara göra.)

Hade den som lärde mig skidåkning haft *förväntningar* på mig hade jag nog reagerat på ett liknande sätt som du gjorde: bölat och svurit och sagt att jag aldrig skulle göra om det. Men inställningen var mer "det är bra om du inte ramlar, och det går såpass bra att du vill göra om det någon gång." För mig blev det en väldigt häftig upplevelse, jag ville åka igen, och sen stod jag där ensam i en nattsvart skog och grät - men lyckliga tårar.

Fredrik sa...

Oh vad skönt att jag fick läsa det här. Sneglat på vasaloppet men känner inte tillräckligt stark för det precis som du...Sjukt svårt om man ska få lite fart på det.

Köpte mina första skidor förra vintern också. Bra och kul alternativ träning men jag låter det stanna där.

Världen vill se dig simma och adda triathlon till din lista!! // Fredrik

Ericsson sa...

Skidor både på längden och tvären (i telemarksform) är hur kul som helst! Grundtekniken för längd är faktiskt inte så komplicerad. Har sambon dessutom 10 vasalopp i sitt CV så borde han kunna få dig att klara mer än 4km...
Men ett hård träningsläger kanske inte är rätt start. Kortare teknikpass hade nog varit mer passande.

Underhållande läsning dock!

Ingmarie sa...

Jag är fortfarande lika förvånad att du ändå inte kämpade vidare lite till. Tänk om du kommit på andra tankar bara 2 km senare? jag slet en hel vinter med skitskidor och höll på att slå mig halvt fördärvad, men sen när jag fick riktiga var det ju nästan enkelt! Men snabb, det blir jag aldrig.Bra att skidorna kommer till användning i alla fall. :-)

Jesper Scheutz sa...

Lilleskutt tårar är det värsta som finns mina barn påvisar det varje dag. Finns inget värre än när dom kommer hoppandes ur ögonen. Men på något vis så har man ändå försökt, vilket de och krokodiltårar är ett mått på =)

Skidor på längden har aldrig varit min grej hittar inte balansen bakåt. Utförsåkning går bättre tror det har något med gravitationen att göra.

Lycka till med träningen, Peace Love och Löparskor!