Foto: Sara Ringström
Den här insikten har jag vunnit med hjälp av andra människor. Jag tror inte att jag är född naturligt glad och lycklig på något sätt, jag har fått lära mig det på livets stig (åh, så klyschigt klokt det låter, inte sant?). Och jag är fantastiskt tacksam för det.
Förra veckan såg jag ett avsnitt av "Grannfejden" på tv. Robert Aschberg satte sig ned med grannarna som grälade och bad dem berätta lite mera om sig själva, så att de kunde lära känna varann och kanske få förståelse. En kvinna som hette Eivor fick börja. Hon inledde med att beklaga sig över att hon minnsann varit med om mycket i sitt liv. Många svåra sjukdomar. Så berättade Eivor om hur sjukdomarna begränsat henne och tagit hennes energi och att hon numera kände sig mycket trött. Och det var också i princip allt vi tittare fick veta om Eivor.
Om du blir ombedd att berätta om dig själv, hur inleder du då?
5 kommentarer:
Hej Camilla,
Har du alltid "gillat läget"? Eller kom du till en punkt i livet då du ändrade inriktning?
Jag gillar läget sådär, om jag ska vara ärlig. Men det är inte nattsvart på något sätt. Jag är också oftast glad, men hamnar tyvärr i fällan att jag ibland inte tror mig kunna välja vad jag ska göra med min tid. Jag känner mig låst och blir sååå gnällig. Inget gilla läget då inte. Men så för ett tag sedan insåg jag att jag ALLTID har ett val.Jag behöver inte, ska inte, belasta andra för att "låsa in" mig. Jag har ett liv och jag väljer hur det ska levas.
Rätt enklet att gilla det läget! :)
Tack för fin blogg.
Mvh, Ulrica
Livet är underbart att leva helt enkelt =) har en liknande inställning till livet som du har Camilla. Jag har lärt mig att det är mycket lättare att leva då och framförallt lättare att uppleva saker i nuet!
Peace Love och Löparskor!
Jag börjar med något typ; jag är en obotlig optimist och en ständig sökare. :-) Det ÄR en gåva att kunna vara som du. Jag tror nämligen att en del saknar eller har för lite av de där "positivism-hormonerna" och då är det inte lätt att "rycka upp sig" och/eller tänka positivt. Eller vad tror du? Men det är sorgligt om det blir som för Eivor. Att en människa fastnar i sin sjukdom. Ibland funderar jag på om vissa t.o.m vill vara sin sjukdom för att det är "enklast" så....
Jag börjar nog med att jag har en positiv och glad inställning till livet. Det sistnämnda går ju som sagt upp och ner och ibland kan man tappa sugen, kanske inte just på livet men på att det är lite väl mycket uppförsbacke.
Men vad hjälper det mig om jag fastnar i ältanden eller i ilska?
Jag tror på att -jag får tillbaks det jag sänder ut. Jag möter en hel massa otroligt trevliga och glada människor, du är en av dem!
Tack för att du finns!
Kramar
Jag tror att mankan påverka mycket mer än man själv tror. Jag brukade vara mer 'negativt skeptisk' men är nu mer 'positivt sökande'. Jag väljer att ta tag i problem istället för att älta dem, förlåta människor istället för att vara sur, ta upp med någon om jag är arg.. Ibland kan negativa tankar komma "på slentrian" eller för att det är inlärt. Som i morse: klev ut genom porten: snöslask. Tänkte "snöslask, det är usch", men kände sen efter: vad tycker Jag egentligen? Och jag tyckte att det var en skön, mild dag. Vattenpölarna kan jag kliva runt, så vad spelar slasket för roll egentligen? Men vi har lärt oss att snöslask är usch, för det tycker "alla andra"..
Skicka en kommentar