söndag 14 november 2010

Nattliga löparäventyr

Men först några ord om mina nästan nya skor som verkligen fått bekänna färg det senaste dygnet. Något som de klarade med bravur! Under våren och sommaren har jag sprungit i ett par likadana (Nike Lunarelite) med i en ljusare färgnyans. Först när jag bytte ut dem märkte jag hur slitna de blivit. Dessa har ny spänst och är dessutom passande nog svarta inför höst- och vinterturerna. Oavsett färg sätter leriga rundor ändå sina spår:



Jag har överlevt alla åtta ultraintervaller! De första sju milrundorna gick på exakt samma bana. Underlaget förändrades något från tidig lördagmorgons is till natten mot söndag då isen till största del lösts upp och bildat ett mjukt lager lera. Mina varvtider (varje varv var för övrigt 10,12 km långt) blev följande:

1: 58 min 28 sek

2: 57 min 22 sek

3: 56 min 43 sek

4: 56 min 52 sek

5: 56 min 38 sek

6: 57 min 46 sek

7: 61 min 34 sek

8: 62 min 41 sek

Notera jämnheten tidsmässigt i de sex första intervallerna! På bara ett par timmar lyckades jag med bedriften att ladda om för att orka ännu en intervall i nästan exakt samma tempo. Vad hände sedan i sjunde och åttonde? Det är vad detta blogginlägg kommer att handla om.

Upprepningen springa, duscha, äta, ladda upp resultat och vila blev snudd på tjatig till slut. Jag såg verkligen fram emot att slutligen få gå och lägga mig och sova utan att behöva sätta klockan och maka mig ut på ännu en runda. Metodiska upprepningar och mönster på det här sättet är inte riktigt det jag trivs bäst med, även om det bara skulle göras åtta gånger. Egentligen gillar jag inte att springa flera varv på samma bana heller (med undantag för Ursvik Ultra), men nu valde jag det för att kunna jämföra mina varvtider på ett rättvist sätt.

Den näst sista intervallen hade start vid midnatt. Mörkret var kompakt och små, lätta snöflingor singlade glest genom luften. Jag väntade mig inte att möta en enda människa ute i skogen, så dröm om min förvåning när det står en tjej med en hund i vägkanten efter att gatlyktorna upphört och mörkret tagit vid. Inga reflexer, men däremot glänste hundens ögon i pannlampsskenet. "Hej hej", hälsade jag och sprang kvickt förbi.

Nu var jag hjärtligt trött på banan. Jag tyckte mig känna igen varenda pöl, varenda sten, varenda gren... Och jag märkte att jag vid samma avsnitt på banan tänkte samma tankar som föregående varv och jag visste också exakt när GPS-klockan skulle pipa till och vibrera på armen för att markera varje tillryggalagd kilometer. Det kändes hur uttjatat och o-spännande som helst. Därför bestämde jag att den sista milrundan skulle bli något helt annat och det ändrade min upplevelse av banan när jag bestämt att jag inte sprang den för näst sista, utan för allra sista gången.

Med bara 400 meter till min "mållinje" får jag se ett par ögon glänsa till i pannlamps-skenet igen. Mitt på vägen! Ibland stannar ett rådjur till, men de brukar snabbt se till att trava vidare när de inser att någon är på väg mot dem. De här ögonen stod stadigt kvar mitt på vägen. Då inser jag att det måste vara hunden som jag mötte på väg ut på fältet. När jag efter ca 100 meter kommer fram ser jag tjejen ligga halvvägs i diket. Huvudet och axlarna ligger uppe på asfalten och resten av kroppen i det riktigt leriga och skitiga diket. Hon är alldeles kritvit i ansiktet och jackan är öppen. Snöblandat regn faller rakt ner i ansiktet och på bröstkorgen eftersom hon bara har en tunn och ganska urringad tröja under jackan.

Jag stannar förstås och lyser henne rakt i ansiktet med min ganska starka pannlampa. "Är du okej?" frågar jag och hon mumlar ett ja till svar och börjar skruva lite på sig. "Du kan inte ligga här i kylan" fortsätter jag och det är när hon svarar att det inte alls är kallt som jag förstår att hon är stupfull! Bokstavligen.

300 meter kvar till min mållinje. Ska jag springa dit först, stoppa klockan (jag har en bra tid på gång) och sedan återvända till henne? Nä, jag bestämmer mig för att få henne på fötter först. Det går inget vidare. Varje gång hon är på väg att resa sig upprätt får hon bakvikt och ramlar tillbaka ner i diket. Där har hon vatten upp till halva smalbenen. Riktigt smutsigt dikesvatten. Inte ens när jag tar ett stadigt grepp om hennes hand och underarm tycks det hjälpa. Jag ber henne luta sig framåt, men så fort hon är på väg upp tappar hon kontrollen igen. Det är inte så enkelt att hjälpa en vuxen person som är alldeles lealös.

Hunden verkar nästan tycka att läget är genant och travar in i hästhagen bakom henne medan rullkopplet sträcks ut. Den har till slut lyckats trassla in kopplet mellan staketstolparna och blir fast. Så bra, då kan jag få tjejen att släppa kopplet och på allvar med ett grepp om båda hennes händer få upp henne ur diket. Väl uppe på vägen har hon svårt att stå rak. Jag hämtar hunden, ger henne kopplet, frågar om hon bor i närheten (det gör hon) och om hon klarar sig själv nu (vilket hon påstår sig göra). Hon ser ut som att hon just sprungit Tjurruset i dunjacka och lädertövlar, ungefär.

Jag spurtar mot mållinjen, släcker pannlampan och ställer mig lite vid sidan av vägen så att jag får en chans att se och höra henne komma vinglande mot bostadsområdet. När jag på håll ser henne kliva in i en trädgård kommer samtidigt en bil med påslaget extraljus utifrån Järvafältet. Kanske någon som varit ute och letat efter henne? Eller ännu värre, någon skummis som kommer att få syn på en ensam onykter tjej i mörkret? Jag joggar bort mot trädgården där jag såg henne försvinna in och där står hon och hunden. "Är du hemma nu?" ropar jag samtidigt som bilen passerar på vägen bakom oss och när hon svarar ja och jag ser att hela huset är ordentligt upplyst springer jag vidare hemåt, kall och frusen.

Sista intervallen springer jag bara runt, runt i vårt bostadsområde. Det regnar. Jag känner mig som en halvvaken robot och aptitavsaknaden efter intervall nummer sju gör benen extra tunga, så att tiden blir usel. Jag borde tvingat i mig mer än blåbärssoppa och banan. Men i mål kommer jag i alla fall och det känns fantastiskt skönt att nyduschad få krypa ner under täcket och sova på riktigt!

13 kommentarer:

Jesper Scheutz sa...

Vilken runda på olika sätt, min haka är tappad =) Jag tycker du gjorde helt rätt som tog hand om din medmänniska i nöd!

Peace Love och Löparskor!

Anna (Orka mera) sa...

Oj vilken runda det blev! Bra jobbat och grattis till en grym prestation! Har inte lyckats somna ännu, har varit helt speedad efter mina åtta!

Camilla sa...

Jesper: Ja, en annan gång är det kanske jag som behöver hjälp av en medmänniska på något sätt. Inte speciellt troligt att det är p.g.a. fylla, dock.

Anna: Tack och STORT grattis själv! Vilka fantastiska tider du hade på dina lopp!

Ingmarie sa...

Oj oj oj! Hoppas du mår bra nu! Antar att du inte kommer kuta den där rundan på ett tag? ;-)

Camilla sa...

Ingmarie: Det är nog den runda jag sprungit flest gånger sedan vi flyttade hit ut. Så du har helt rätt, jag kommer nog att undvika den ett tag framöver... Nu vill jag jobba mera backar och stigar igen.

anneliten sa...

Vilket varv. Otäckt med människor som man inte vet hur man ska hjälpa. Minns en gång när en naken man stod på vår altan mitt i vintern - hög som ett hus. Vad gör man. Vi vågade inte släppa in honom utan ringde polisen.

anneliten sa...

Blev så tagen av historien med kvinnan att jag glömde säga grattis! Starkt jobbat, allra särskilt som du gjorde det ensam.

Camilla sa...

anneliten: Tack! Ja, jag var verkligen ensam och det var självvalt.

Anonym sa...

Camilla, den kvinnan hade verkligen tur som fick hjälp av dig. Vem vet vilka konsekvenser det hade tagit om inte du fanns där just då?????? Hur som helst stort grattis till din prestation i första hand till din löpning men vill även ge dig en eloge för insatsen att hjälpa kvinnan, tänk vad för mycket alkohol kan ställa till med!!!!

Kram mamma

Camilla sa...

Mamma: Kram tillbaka!

K2 sa...

Bra jobbat och fint gjort att du tog hand om kvinnan i diket. Respekt!

fredrik sa...

Snyggt!! Klart jobbigt med så täta intervaller och kort rast mellan. Kanske till och med jobbigare än dra alla 80 rakt av?

// Fredrik

Camilla sa...

Fredrik: Jag blev förvånad över hur snabbt benen kunde bli fräscha igen på bara ett par timmar. Detta var nog betydligt enklare än att köra alla 80 km på ett bräde.