fredag 29 januari 2010

Längsta loppet hittills

Med tanke på vad som väntar i sommar är det skönt att blicka tillbaka och hämta inspiration och kraft från mitt lång-långa lopp i somras. Här kommer den långa berättelsen som jag skrev ett par dagar efter loppet:

"Mitt livs hittills största utmaning: GAX 100 miles ägde rum 15-16/8 2009.

Jag skulle vilja påstå att loppet för min del började redan en vecka innan ovanstående datum. Det var då jag summerade de tips jag fått, gjorde en näringsplan och började packa mina tre dropbags. En av nätterna drömde jag att jag befann mig mitt i loppet, dessutom mitt i natten och en känsla av total meningslöshet sköljde över mig. Min hjärna hade börjat bearbeta det faktum att 160,9 km faktiskt skulle avverkas! Visserligen hade jag sprungit långt innan, hela 100 km, men det framstod plötsligt som fjuttigt jämfört med vad som väntade. Och gissa om jag fick rätt!

Kristina och jag möttes på Stockholms central tidigt på fredagsmorgonen och rullade söderut med X2000: Det var oerhört skönt att ha äventyrliga Kristina (som skulle avverka 50 miles) som sällskap. Jag blev inte ensam med min nervositet och kunde bolla tankar och idéer med någon som förstod. När vi sedan mötte upp Staffan och Emelie i Kivik (efter att ha blivit upplockade av min kära sambo och supporter i Kristianstad) steg spänningen ytterligare och det fortsatte faktiskt i samma stil: ju fler löparkollegor som mötte upp, desto fler fjärilar i magen.

Vid 19-tiden på fredagskvällen var vi nio stycken som desperat letade uppladdningsmiddag i ett fullbokat restaurang-Ystad. Här pågick nämligen ett Tattoo samma helg. I hela centrala Ystad rådde feststämning och solsken ramade in denna speciella fredagkväll. Det fick bli pizza för min del. Att överhuvudtaget få i sig ett stort mål mat blev prioriterat denna kväll, exakt vad fick komma i andra hand.

Natten före kunde jag som tur var sova riktigt gott. Vårt vandrarhem låg 2,5 mil utanför Ystad, mitt på en åker. En halvtimme före väckarklockans signal tyckte kroppen att det sovits tillräckligt, dags att gå upp och duscha och äta frukost. Yoghurt med Start! Och två ostamackor stod på frukostmenyn. Detta skulle förhoppningsvis lämna magen hyfsat snabbt och ge plats för energibars, bananer, kardemummabullar m.m.

Vi kom till starten vid torget ungefär halv åtta på morgonen. Ännu fler kända ansikten än kvällen innan syntes där. Plus några helt (för mig) okända också. Hela 32 löpare kom till start på Sankt Knuts Torg! Vi bytte ”sista-sekunden-tips” innan Stefan samlade oss till start med orden: ”You are all crazy! Good luck.”.

I duggregnet gav vi oss av norrut längs Ystads gator. Som tur var hade vi även fått en behaglig lufttemperatur, så vi behövde inte frysa. Jag sprang bredvid Emelie och det gav mig en otrolig energikick att få byta kommentarer med henne i loppets början. Speciellt som jag visste att det bara var en tidsfråga innan hon skulle springa ifrån mig.

Att vi alla någon gång under loppet skulle springa fel rådde det ingen tvekan om. Men att några skulle råka ut för den första felspringningen redan innan vi passerat 5 km blev en total överraskning! Jag var nära att bli en av dem. Bäst att fiska upp kartan redan här och börja spana efter de orangea markeringarna längs Skåneleden.

Kartan fick sedan stanna i min hand genom så gott som hela loppet. För det mesta var den en kär vän, speciellt i kombination med kompassen, men det hände att den fick ta emot en och annan svordom också. De tips om att ta med kompass och att ha tränat på att springa efter en karta som jag fått visade sig vara klockrena! Dock fanns ibland saker i verkligheten som inte var markerade på kartan och det kunde lätt ställa till förvirring i en trött löparhjärna.

De första milen visade sig vara lättsprungna och tog oss genom ett böljande skånskt jorbrukslandskap i duggregnet. Flera ställen hade den där typiska vykorts-karaktären där allting bara ser så vackert och somrigt ut. Detta i kombination med ett förhållandevis samlat startfält gjorde att den första kontrollen (maraton) dök upp i ett nafs! Jag låg perfekt till enligt min tidsplan, vilket stärkte självförtroendet rejält. Redan här hade Jörgen (sambo) hunnit heja på mig flera gånger men ännu inte behövt fylla på mina förråd. Dock var det skönt att veta att han åkte runt med både en vattendunk och godispåsar som jag och andra löpare kunde nyttja om vi ville. Duggregnet gjorde att jag skyndade på i kontrollen för att inte börja frysa eller stelna till i benen.

Strax efter första kontrollen ändrade banan karaktär. Det började när vi klättrade in i en kohage efter ungefär 50 km. För det första blev det svårare att hitta rätt väg och för det andra ändrades underlaget från asfalt/grus till stigar, gräs, stenar och lera. Ibland fanns knappt ens en synlig stig. En oförglömlig passage var bokskogsklädda Lövestads åsar. Som hämtat direkt ur en sagobok! De följande två milen hade jag stor hjälp av Janne och arrangören Stefan med navigeringen. Multisportarna Erik och Stefan fanns också i närheten och de var riktigt vassa på att läsa kartan! Dessutom gavs det en hel del peppande kommentarer. Jag minns att Janne sa till mig att jag skulle klara loppet ”hur lätt som helst” och det betydde mycket. Janne gav mig också en hel del information om vad som väntade längre fram på banan, kryddat med lite tips om hur jag skulle tänka för att härda ut på en del av de riktigt utmanande partierna.

Det var ungefär vid Brösarps backar som jag tappade mina färdkamrater och blev solo i många mil framöver. Backarna var riktigt slitiga och trots den öppna terrängen var det klurigt att hitta rätt väg över kullarna. När jag väl passerat dem var det lättsprunget ner mot Haväng och banans andra kontroll. Jag förstod att det skulle finnas mycket folk vid kontrollen och jag såg fram emot att få information om hur det gick för övriga löpare och då speciellt för Emelie.

Efter påfyllning av energi och info om aktuell ställning i loppet bar det av mot stranden. Härifrån och framåt skulle vi följa strandkanten nästan hela tiden. Det kändes fantastiskt bra att jag lämnade Haväng helt enligt min tidsplan. Att springa i strandkanten och lyssna på vågorna framåt kvällningen var en ny, vacker upplevelse. Jag tror att variationen i underlag bidrog till att kilometrarna bara svischade förbi. Det var hela tiden lätt att plocka fram nya delmål, trots att jag aldrig sprungit här tidigare.

I Kivik tömde jag mina skor på sand sittande i bakluckan på Jörgens bil. Många tömningar skulle följa efter denna, visade det sig. Jag var förvånad över hur mycket sand som packats i skorna trots mina nyinköpta damasker. Det kändes som om skorna blev en storlek större efter sandtömningen!

Efter Kivik var siktet inställt på Stenshuvud. Det gick bara inte att missa den enorma höjd som tornade upp sig alldeles intill havet. Den såg mäktig, vacker och skrämmande ut! Vägen upp till huvudet kantades först av en riktigt mörk skog och efter skogen bar det av rejält uppför! Trappor och stenar ledde vägen upp till toppen. Här mötte jag också en hel del turister på väg ner från utsikten. Kanske undrade de vad en svettig löpare med nummerlapp gjorde här strax före mörkrets inbrott. De tittade lite skeptiskt på mig men sa ingenting.

Väl uppe vid utsikten från Södra huvudet kunde jag inte låta bli att ta upp mobilen och ta en fantastisk bild ut över havet och kusten för att skicka som MMS till nära och kära som jag visste tänkte på mig under loppet. Nerfärden mot stranden var precis så brant och läskig som jag blivit förvarnad om. Med ungefär nio mils löpning i benen blev det en extra utmaning. Det värkte i knäna när jag väl kommit ner men strandlöpningen rådde snart bot på detta. Ett svårnavigerat parti vid Knäbäckshusen följde. Jörgen mötte upp här för att hjälpa mig hitta rätt väg men det visade sig ändå vara knivigt. Min låga energinivå gjorde mig dessutom lite grinig. När jag väl var på rätt spår igen började det bli mörkt och nästa möte med Jörgen i Baskemölla betydde pannlampa på. Jag var otroligt glad för hans små hejaklacksstationer här och där fram till Simrishamn, för nu hade jag inte sett någon annan löpare på väldigt länge och började känna mig lite ensam.

Efter Simrishamn var jag verkligen ensam. Jörgen åkte till vandrarhemmet för att sova och lämnade mig vid 22.30-tiden. Jag kämpade på i mörker, kohagar och sanddyner de följande timmarna. Havets vågor slog mot stranden och med dem inom hörhåll vågade jag leta bästa möjliga stig lite längre in mot land här och där. Jag tror att jag hittade en ganska behaglig och bra väg ända fram till Mälarhusen.

I Skillinge pågick en del fester nära stranden och vid en av dem stannade jag till och blev bjuden på en mugg vatten men tackade nej till erbjudandet om kladdkaka. Det lät säkert helt sjukt i folks öron när jag berättade hur långt och länge vi sprang. ”Vart ska du?” frågade en man. När jag svarade Ystad blev kommentaren ”Men det är ju jättelångt dit!”.

Mina ben var nu slitna och jag kände av både knä och benhinna/ankel på vänster sida. Jag var mentalt förberedd på detta och att våga vara i smärtan, våga lyssna på den och inse att det faktiskt ändå gick att fortsätta gjorde mig på ganska gott humör. Det var ju precis såhär som det skulle vara!

Vid Mälarhusen skulle jag enligt kartan ta mig upp i skogskanten ovanför stranden, vilket jag också gjorde. Hade jag vetat att strandkanten var ett betydligt bättre val som dessutom var snällare mot ben och fötter hade jag kunnat spara mycket kraft här. Nu bar det av i konstiga kringelikrokar bland strandråg, tallar och sanddyner. Hela tiden hade jag skenet från Sandhammarens fyr i sikte och precis som Janne förvarnat mig om verkade den inte alls komma närmare trots att jag slet mig stadigt framåt. Vid Sandhammaren låg också den sista kontrollen och mentalt kändes det viktigt att komma dit, nästan som om det varit själva målgången. Jag svor högt över avståndet och den besvärliga stigen och till slut började jag intala mig själv att det inte fanns någon fyr, att det bara var en illusion.

Men visst fanns det en fyr! Och flammande marschaller visade vägen till kontrollen. Det var oerhört skönt att komma dit och få varm soppa och bli ompysslad av fantasiska funktionärer. Här kom de första 50 miles-löparna ikapp mig. De var två stycken. En av dem visade sig vara ett välbekant ansikte från Stockholm, något som gladde mig extra mycket.

Strax efter Sandhammaren ”dog” min GPS och jag bytte till en vanlig klocka. Nu kunde jag inte längre få information om kilometertider och aktuell hastighet. Det gjorde inte så mycket. Jag förstod att härifrån skulle det gå långsamt och smärtsamt mot mål, vilket det också gjorde. Jag hade ont i vänster knä när jag sprang och om jag istället promenerade gjorde det ont i ankeln och jag kände av blåsorna som uppstått under fötterna. Det var som att välja mellan pest eller kolera. Ett stycke framför mig hade 50 miles-löparna sprungit fel och jag kom då ikapp dem. Det fanns ett par hagar som skulle passeras i mörkret och det var verkligen klurigt att hitta ”utgången” på andra sidan när man bara såg några meter framför sig i pannlampans sken. Vi slog följe, 50 miles-löparna och jag och vi höll ihop ända fram till Kåseberga där Jörgen hade morgonens första hejaklacksdepå. Den beryktade klapperstensstranden strax före Kåseberga klarade vi av gående och pratande, så jag upplevde den aldrig som särskilt besvärlig.

Det bar av uppåt mot Ale stenar och här hade det ljusnat så pass att jag kunde stänga av pannlampan. Den förrädiska branten mot havet passerades och jag kunde lämna kullarna för att ta mig ned mot Hammar och de sista lättsprugna två milen mot Ystad. Här sprang jag ner från kullarna lite för tidigt och var ett tag både förvirrad och grinig, men snart var jag på rätt spår igen och även om det gick riktigt, riktigt tungt och gjorde ont så visste jag att jag nu i princip hade klarat loppet och att det bara var att slita sig in mot Ystad. Jag tömde skorna på sand i tron om att det var sista gången och bytte strumpor. Jag ville helst inte titta på mina fötter, men jag kunde ju inte undgå att se när jag skulle byta strumpor. Om det var ett bra eller dåligt beslut vet jag inte. Just då var jag riktigt trött. Det tog emot att både äta och dricka men jag visste att jag var tvungen. Chips var det som gick lättast att få ner och vatten var det enda som kändes hyfsat ok att dricka. Synen av fötterna höjde knappast humöret. Det fanns flera rejäla blåsor både under fotsulorna och på tårna och ett par av dem var ordentligt inbäddade i våt sand.

En mix av riktigt långsam löpning och rask gång tog mig hela vägen in mot Ystad i morgonsolen. Jörgen kom joggandes mot mig och peppade mig de sista fem kilometerna. Att vi faktiskt sprang in i målet på torget kändes fantastiskt! Just i det ögonblicket var jag mer trött än lycklig. Jag minns att Emelie omfamnade mig och jag såg att hon också var sliten.

Efter någon timme hade jag samlat kraft nog för en mödosam dusch nere i hamnen. Att sedan få slappa och slumra på Sankt Knuts torg samtidigt som löpare efter löpare nådde målet var otroligt skönt! Emelie, Jörgen och jag stapplade iväg till en hamburgerrestaurang och jag lyckades få i mig åtminstone ¾ av min portion och dricka några deciliter läsk.

Vi stannade länge i målet på torget, det var en solig sensommardag och att få ta del av de andra löparnas berättelser var jättekul! En härlig familjekänsla uppstod. Trots loppets längd så tyckte jag att tiden gick fort, ingen kilometer utom möjligtvis den allra sista kändes lång och jag var hela tiden förvissad om att jag skulle klara utmaningen.

När jag nu två dygn senare skriver denna berättelse finns det fortfarande intryck kvar att smälta. Jag är oerhört stolt över att ha genomför detta tuffa, långa, vackra lopp. Jag betalar just nu ett pris i form av ett svullet underben, gapande sår på två tår där det har suttit tånaglar förut och en rejäl, ömmande blåsa under trampdynan på högerfoten. Min gång är lätt haltande och just nu känns tanken på att springa inte lockande överhuvudtaget. Men jag kommer igen! Och jag hoppas att GAX kommer tillbaka också!"

8 kommentarer:

Dunceor sa...

Grym berättelse!
Jag hade chansen att få paca lite åt Mia och dem men en förkylning stoppade mig. Det är himla synd att Gax100 miles inte finns längre då det är ändå något som känns genomförbart medan Gax Trans Scania är lite utanför min liga i flera år framåt.
Jag misstänker dock att historien är lite sockrad ;)

Emelie på språng sa...

Med rysningar och nästintill våta ögon läste jag din berättelse. Vi är grymma som klarade det!!!

MarathonMia sa...

åh - som om det var igår! Jag tror fortfarande inte att jag smält hela upplevelsen. Varje gång jag tittar på bilder därifrån kan jag få tillbaka känslan i hjärtat och själen.

Du och Emelie var tokgrymma och jag var så imponerad hela vägen över er framfart.

Din berättelse är fantastisk - återger i alla fall mig dofterna från skog, hav och känslan av ont i anklar och jobbighet vid Stens huvud...

Camilla sa...

Dunceor: jag vet inte vad du menar med "sockrad" men detta är skrivet 2 dygn efter målgång och var min sanna bild av loppet just i den stunden.

Mia och Emelie: längtar ni tillbaka? Jaggör det ibland.

Gax Staffan sa...

Camillia:

Jag längtar tillbaka och när jag längtar extremt mycket går jag i på Mia:s blogg och läser vår resa av Gax :=)

Snabba fötter sa...

Du var grym Camilla!

Dunceor sa...

Camilla: Jag ber om ursäkt om du tog min kommentar som negativ. Vad jag syftade på är att ett 100 miles lopp måste nästan även innehåll stunder av smärta och tunga parti och där av min lilla kommentar om "sockrad". Om det ej var så då är jag väldigt avundsjuk och jag menade absolut inget illa med min kommentar.

Camilla sa...

Dunceor: det är lugnt. Det var smärtsamt, såklart. Men jag upplevde det inte på det sätt jag trodde att jag skulle göra före loppet. Det går att bli vän med smärtan och det är nog det som är hemligheten med att kunna gå i mål på 100 mileslopp.