fredag 15 januari 2010

Första joggingturen

Det var jobbigt att bli vuxen. Det hände nya saker i sinnet och med kroppen som kändes ovana och jag minns en lätt förvirring om vem jag var och vad det skulle bli av mig. När jag var sexton år började jag tröstäta. Om jag minns rätt så var det under sommaren jag började och så fortsatte jag under hela hösten. Jag åt en massa digestivekex med ost och smör och låg på mitt rum och filosoferade över livets svårigheter (det som jag just då tyckte var svårt).

Detta resulterade naturligtvis i att jag gick upp i vikt. Framåt jul klev jag upp på familjens badrumsvåg och insåg att jag vägde nästan lika mycket som pappa. Nu har jag ingen stor och tung pappa precis, men han var ju ändå tyngst i familjen och jag var ju bara en liten flicksnärta på 165 cm. Omedelbara åtgärder krävdes!

Ett par dagar senare hade jag funderat ut en strategi: jag skulle börja jogga! Detta scenario utspelar sig på åttiotalet och funktionskläder var det således inte tal om. Dessutom var det mitt i vintern, vilket gör att min utsyrsel verkar ännu galnare sett ur dagens perspektiv. Det var dubbla långkalsonger i bomull under ett par mjukisbyxor (även de i bomull), polotröja i bomull, sweatshirt, halsduk (den var nog i ull) och min morfars gamla anorak. På fötterna hade jag kopior av ett par converse basketskor som var ljusgula. En toppluva fick bli kronan på verket och så gav jag mig ut på en 2 km lång tur. Jag minns att jag tyckte att det var jobbigt.

Den första rundan var ändå lätt jämfört med det som kanske är mitt livs jobbigaste löpar(?)minne. Efter några turer på 2 km fick jag nämligen för mig att jag skulle springa längre och ökade min joggingtur till 3 km. Det var fortfarande mitt i vintern och jag minns att jag desperat kippade efter iskall luft den där nya, extra kilometern. Halsen sved och det pep när jag andades. Distansökningen hade medfört att jag fick ett motlut på cirka 300 meter inkluderat. Det knäckte mig nästan!

Den riktiga löpglädjen kom när min idrottslärare uppmärksammade att något hänt med min kondition och gav mig värdefulla träningstips. Oftast fick jag tillåtelse att ge mig ut och springa när det jag hatade allra mest stod på schemat (det var simning) och det bidrog till att jag faktiskt tyckte att skolidrotten kändes roligare och jag började också må bättre på många sätt.

Min kloka pappa tog med mig till sportaffären och betalade för ett par urtjusiga ljusblå Nike Pegasus-skor när han insåg att dottern nog menade allvar med allt springande. Vilken tur för mina fötter! Synd bara att jag inte har dem kvar idag, det hade varit skoj nostalgi att ta fram dem ibland.

4 kommentarer:

Ingmarie sa...

Ja tänk hur man kan ändra sitt tänk! Hade någon sagt till dig då vad du skulle hitta på 2009 så hade du troligtvis ringt tut-tut bilen direkt. För något sådant påstående kunde ju bara kläckas av en galning.;-) Jag har haft tider i mitt liv då en halvmara verkade som rent vansinnigt! Nu är det en ganska behaglig sträcka. .-)

anneliten sa...

För mig var löpning länge ett nödvändigt ont - barmarksträning till min älskade bandy (på is alltså). Jag minns inte vad jag hade för skor, men skridskorna använder jag fortfarande samma gamla. Det blir dock rätt sällan.

Sofie RW sa...

Vilken bersättelse! Tack för att du delade med dig!

Robin sa...

Tråkigt att simning var så hatat även om det ledde till någonting bra i alla fall.

Men nu är du ju vuxen - kanske dags att ompröva vattnet?

Typ 6 september.