Det är en stilla söndagmorgon. Termometern visar åtta minusgrader. Snön ligger vit på taken. Pannlampan kommer att få stanna hemma idag. Istället blir det gång- och cykelbanor som är upplysta. Det finns en annan sorts stillhet bland nedsläckta villafönster än ute i den mörka skogen. Ibland vill jag åt den ena, ibland den andra.
Löpning kan vara en social aktivitet. Att samla ihop sina vänner för en långtur kan vara helt fantastiskt. Att studera och konversera sina medlöpare under ett lopp är också härligt. Men oftast vill jag springa ensam. Tankarna får komma och gå. Kanske handlar det om att "gilla läget"? För vem vill mötas upp klockan 06.00 en söndag för att springa ett par-tre timmar? Jag vet nog en, när jag tänker efter. Hoppas att hon läser detta och känner sig träffad!
Tidiga löpturer ger mig en chans att gå igenom dagen som kommer. Vad jag har planerat in, vad jag vill ha ut av den. Det kan vara som att se dagen som en suddig bild framför mig när jag sticker ut och när jag kommer hem är det en bild med skärpa och klara färger. Jag vet att jag idag kommer att fundera mycket kring mål och motivation (jag älskar den diskussionen och önskar mig fler kommentarer), att lyckas kontra misslyckas och hur det är att ha en riktig vinnarskalle. Så kan jag förhoppningsvis sätta mig ned framåt kvällen och skriva ner några riktigt visa ord. Vi får väl se...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tror de allra flesta långlöpare gör merparten av sina kilometrar i sällskap av sig själv och sina egna tankar. Man tänker så bra springandes. Ibland är det dock kul med sällskap. Att prata av sig löpning med andra löpare underlättar nog oxå för omgivningens icke-löpare :-)
Skicka en kommentar