lördag 7 augusti 2010

Nysprungen i Vålådalen

STF:s fjällstation i Vålådalen lördag eftermiddag: efter 6 timmar, 15 minuter och 43 sekunder stoppar jag sportident-pinnen som mätt min tid på Vértex Fjällmarathon i den lilla lådan för sista gången. Det piper till när tiden registreras och jag kan pusta ut efter 43,4 kilometer fjällöpning. Jag har lera upp till knäna och ett nöjt leende på läpparna. Det här är sån löpning som jag gillar!

Äventyret började igår kväll när jag mötte upp Ingmarie och Helena på Stockholms central för kvällsfika och ombordstigning på nattåget. Jag hade ätit hela dagen, kändes det som. Knäckemackor med jordnötssmör, ost i olika former, brownie, potatisklyftor... Kroppen kändes svullen och lite trög, precis som det ska vara inför ett långlopp. Jag vet att känslan släpper så fort jag börjar springa.

Sömnen på nattåget blev långtifrån den bästa. Det svängde, krängde, gnisslade och mitt i allt blev jag kissnödig. Förstås. När det var dags att kliva upp för frukost och förberedelser kände jag mer för att sova vidare än att genomföra ett långlopp. Det vände strax och en varm känsla av förväntan började spridas i kroppen. "Ta en bild på era skor nu" uppmanade jag Ingmarie och Helena, "de blir sig aldrig lika igen". Laddad och motiverad klev jag in i taxin som skulle skjutsa oss direkt till start. Väl framme gällde hämta startkit, på med nummer 222 på både mig och ryggsäcken, i med vatten i vätskeblåsan, slå på GPS:en, val av startgrupp och därefter dröjde det inte länge förrrän startsignalen ljöd och vi gav oss iväg.

Efter någon kilometer på grusväg vek banan av in på en slingrig skogsstig och jag ångrade min fega, långsamma start när ormen av löpare mycket sakta ringlade iväg uppåt genom skogen. Att passera andra löpare var nästintill omöjligt i det läget. Tempot var riktigt lågt där jag befann mig och först två-tre kilometer senare gjorde jag ett litet ryck och skuttade om och iväg. Äntligen action!

Den allra längsta stigningen i ett svep kom redan i början av loppet. Efter att vikit av in på skogsstigen hade vi 600 höjdmeter att plocka under 6 kilometers löpning (eller ska vi kalla det rask gång, så känns det mer ärligt?). Redan här märktes att Jämtland fått mycket regn i sommar. Stigarna var leriga och hala. Den som eventuellt fuskat med sin backträning både uppför och nerför blev därför straffad under den första milen.



Banprofilen för Vértex Fjällmarathon

Att passera trädgränsen ger mig alltid en speciell upplevelse och känlan av kalfjäll är mäktig. När vi vände oss om kunde vi blicka tillbaka ner mot Edsåsen (där starten gick) och njuta av både utsikt och det faktum att vi redan stigit många av de 600 höjdmeterna. Någon undrade hur högt vi hunnit komma och jag kunde svara "nästan 400 meter avklarade" efter en snabb blick på GPS:en.

Den sista biten mot toppen på Välliste, vårt första fjäll av tre, mötte vi löpare som redan varit vid kontrollen på toppen. De flesta använde av naturliga skäl den smala stigen på både upp- och nervägen, något som gjorde det väldigt trångt på banan just här. Det gällde att se upp för mer eller mindra "flygande" löpare som var på väg utför och sedan för lunkande löpare på väg uppför. Det tog mig en timme och nio minuter att nå Vällistes topp. Såhär i efterhand känns det som att jag kunnat tjäna mycket tid på just denna sträcka, men det är förstås alltid lätt att vara efterklok. En snabbare start hade kanske inte gett mig den behagliga upplevelse det nu blev. Och jag hade med största sannolikhet inte tagit rygg på Tomas den sista biten mot första kontrollen, en rygg som jag höll kvar största delen fram till 32 km.


"Vilka snygga dojjor" kommenterade jag när jag fick syn på ett par La Sportiva Crosslite strax framför mig. Utan att vända sig om förstod bäraren givetvis att jag hade likadana på mig. Det visade sig vara Tomas från Stockholm som höll ett för mig perfekt tempo och småpratande tassade jag bakom honom genom större delen av loppet. Bara en enda gång hann jag tänka att jag faktiskt sprang ett riktigt tufft och långt lopp och det var när jag släppte Tomas för att stanna vid en bäck och fylla min vätskeblåsa. När jag efter några kilometer kom ikapp honom igen såg jag till att hänga kvar.


En smula korkat är detmåhända att resonera som jag emellanåt faktiskt gjorde: jag har sett för många vackra fjällvyer den här sommaren för att riktigt imponeras, så jag behöver inte stanna och vända mig om och förundras. Bättre att hålla koll på stigen och mata på steg efter steg utan att halka eller snubbla. Så gick jag också helt vurpfritt igenom.


Alldeles som av sig självt kom idén att dela in loppet i tre (nästan) lika långa avsnitt på 15 kilometer. På så vis fick jag delmål och dessutom slapp jag tänka de jobbiga tankarna "hälften kvar/gjort" som tyvärr inverkar negativt på min hjärna. Tredjedelar funkade mycket, mycket bättre!


När vi lämnat Välliste och kalfjället bakom oss tog härligt teknisk och klurig skogslöpning vid på väg mot Hållfjället. Här gällde det att ha fullt fokus och tungan rätt i mun! Bitvis var det lerigt och blött, något som återkom banan igenom. Många gånger skänkte jag en tacksam tanke till Emelie som såg till att jag kom upp på träningsläger i dessa trakter i juli. Det visade sig oerhört värdefullt, inte minst mentalt, att vara beredd på vad som komma skulle. Under träningslägrets första dagar tänkte jag flera gånger: gillar jag verkligen detta? Men med bättre teknik och mindre tänk i tid per kilometer kom kärlek till fjällöpning smygande, för att blomma för fullt under denna dag

Första matkontrollen sammanföll med mitt första delmål på 15 kilometer. Hit tog det två timmar och jag såg till att göra stoppet kort. Tryckte i mig fyra kanelbullar, drack många muggar vatten och fyllde på vätskeblåsan.

Löpningen över Hållfjället var vacker och behaglig! Fortfarande väldigt tekniskt och bitvis blött, förstås. Men jag kände mig stark och såg verkligen fram emot att få ta mig an de tuffa stigningarna upp på Ottfjället, som vi nu kunde beskåda på andra sidan Ottsjön. Men först blev det mera bullar och även en kopp kaffe vid kontrollen på en fäbodvall efter 27 km. Här satt många löpare och gottade sig med en längre rast i solskenet. Det serverades pastasallad för den som ville ha en mer rejäl energipåfyllning. Jag tog återigen sikte på kanelbullarna och mosade i mig fyra stycken. Långa depåstopp gör mina ben stela och förvissad om att jag behärskade terräng och distans ville jag bara komma vidare.

"Väggen" har den tydligen kallats av många, den tuffa stigningen upp mot Ottfjället som i början är väldigt brant. Den planar ut en del längre upp på fjället. Jag kan utan svårighet förstå smeknamnet. Ett mödosamt arbete i flera kilometer upp mott Ottfjällets topp var precis den utmaning jag behövde! Det fanns gott om kraft kvar och jag passerade löpare och lämnade Tomas numera välbekanta rygg ett stycke före den sista mat-och vätskestationen. Även om det inte var en blåsig dag så känns alltid vind högt uppe på kalfjället. När solen dessutom tillfälligt gick i moln just som jag anlände till kontrollen förstod jag att det gällde att handla snabbt även här.

Från sista kontrollen in mot mål gick det ständigt nerför i åtta kilometer ungefär. Hala stenar och spångar, mycket lera och små branta språng gjorde det svårsprunget nästan hela vägen ner. Först när det blev "fri fart" på en grusväg tre kilometer före mål lade jag märke till att benen faktiskt var riktigt trötta. Att gå i mål kändes därför som en välsignelse och det är det bör det förstås göra etfer "världens tuffaste marathon".

När Ingmarie slog ut med armarna och ropade "Heja Camilla" några meter före målgång trodde jag att hon var nyduschad, ombytt och klar för länge sedan. Hon såg oförskämt fräsch ut. Något förvånad blev jag när jag fick veta att hon passerat mållinjen blott tjugo minuter tidigare. Hon var heller inte speciellt trött, mest förbannad på banan som "hindrade" henne från att springa på sin fulla kapacitet. Ja, vi är bra på olika saker. Hennes drygt 42 minuter på Falkenbergs Stadslopp (10 km) i förra veckan är löphastigheter som jag bara kan drömma om. Och inte ens då var hon helt nöjd...

Helena däremot var verkligen nyduschad och dessutom nöjd med sitt lopp på den korta banan (13 km). Vi minglade och åt tillsammans vid målgången en stund. Jag kände mig inte sugen på att springa tre gånger till, vilket är ungefär den utmaning som väntar om knappa tre veckor i alperna. Men det är ett annat lopp och en annan dag och en helt annan mental inställning redan från start...

15 kommentarer:

askan sa...

Grattis till ett bra lopp! Så man kan bli mätt på fjällvyer :) Men blir det inget kort på skorna?

Camilla sa...

askan: Inget foto på mina skitiga skor. Tyckte att jag redan lagt upp så många sådana och det ser ungefär likadant ut nu. ;)

anneliten sa...

Vad duktig du är som orkar springa så fort i sådan terräng. Och vilken underbar berättelse. Lovar gott inför den ännu större utmaningen.

Lisette sa...

Åh, vad underbart att läsa om loppet. Det låter superskoj, men blött. Grattis till prestationen!

Laila sa...

Grattis till en bra prestation.

Vertex måste verkligen vara en tuff bana om den anses vara tyngre än K42 på Swiss alpine med 1890 höjdmeter plus och dom påstår ju att de har norra Europas tuffaste mara. Mont Blanc marathon har visst 2500 höjdmeter plus med start på 1000 meter.

/Laila

Ingmarie sa...

Tack för underbara dagar min fina vän!

Tomas sa...

Tack för trevligt sällskap på loppet :)

Stort lycka till på den STORA tävlingen om några veckor, är övertygad om att det kommer gå grymt bra!


/Tomas

Fredrik sa...

Grattis! Vad tyckte du om kompressions "strumporna"?
Jag har efter långlopp med dem fått så att man ser hur det riktigt dunkar, klämmer upp blod igen...ser lite läskigt ut men antar att det är bra. Du?
UTMB, jaaaaaa snart händer det!!!! // Fredrik

Camilla sa...

Först och främst: Tack för era gratulationer! De värmer verkligen.

Laila: Det var Kent Sjölund som sa att "detta är tuffare än Swiss" när jag fick höra det. Jag har inget lopp i fjäll- eller alpterräng att jämföra med.

Ingmarie: Tack själv! Och jag lovar att stoppa dig om du vill springa nästa år igen ;)

Tomas: Det är jag som ska tacka! Fantastisk farthållning (och underhållning)!

Fredrik: Det enda som var lite läskigt med kompressionsmojängerna var svårigheten att få dem av mig efter loppet. De borde klämt åt bättre kring själva vristen, tycker jag.

Mikael Björk sa...

Vilken härlig berättelse. Tack. Nu är jag än mer peppad att ta mig an detta nästa sommar. :-)

Annelie sa...

instämmer med övriga: så bra jobbat, så härligt beskrivet!

Camilla sa...

Mikael Björk: Jag hoppas att vi ses i Vålådalen nästa sommar. Detta vill jag absolut göra om igen!

Annelie: Tack. Det är nästan lika roligt att skriva om det som att springa det...

Bosse J sa...

Kan bara instämma, en härlig berättelse om ett härligt lopp, det blev ett bra genrep till det tuffa som kommer.

Kan också instämma i Kents kommentar om Swiss. Swiss känns som rena motorvägen jämfört med det här, även K78. Backen där är lång och hög, men det finns knappt några stenar och inte ett enda "surhål".

Johan sa...

Tack för en bra beskrivning av ett lopp som jag inte kände till:) Blev riktigt sugen. Det är ju ganska nära jämfört med swiss.

Camilla sa...

Bosse: Ja, detta var verkligen ingen "motorväg", men det gick ju alldeles galant för en bergsget som du! ;)

Johan: Är det så att du väljer mellan Vértex och Swiss?