söndag 29 augusti 2010

Besvikelse är också en känsla

En av de saker som är det fina med ultralöpningen är att jag får lära mig att hantera alla slags känslor och acceptera dem. Därmed inte sagt att det är lätt.

Under morgonen igår kände jag mig som en stor förlorare. Det var tungt att möta andra "förlorares" blickar ute på gatan i Chamonix, så jag tog mig till supporter-systers hotell i Les Houches. Strax före lunch gav vi oss av upp i backen som vi UTMB-löpare klättrade uppför under fredagskvällen. Den börjar alldeles efter Les Houches. Utflykten tog oss ungefär två timmar upp och en timme ner. Vi blev både svettiga och blöta av regn. Det kändes skönt att få tid till eftertanke.

När vi först kom tillbaka till Chamonix var det "som vanligt" på byn. Strosande turister dominerade gatorna. Men när jag började titta mig omkring fanns det många som extra raka i sina ryggar spatserade omkring med svarta västar från The North Face och på bröstet fanns den lilla brodyren "Finisher CCC", vilket betydde att de klarat det kortare loppet på 98 km (kort i det här sammanhanget, vill säga) en tuff och regnig natt till trots. Vi mötte Laila och Krister som bar dessa västar och de kunde berätta om ett lopp under mycket tuffa förhållanden som även det hade avbrutits under småtimmarna. Men de hade hunnit passera de farliga partierna av banan vid den tidpunkten och kunde fortsätta mot mål. Vilken känsla det måste vara! Jag avundas dem inte bara prestationen utan även det faktum att de gjorde det tillsammans och kan dela upplevelserna.

Vi åt middag med Laila och Krister och fick veta ännu mera detaljer om deras lopp. Ju mer jag hörde om det, desto mer imponerad blev jag och det blev lättare att förstå varför arrangörerna avbröt UTMB. Väderförhållandena var extrema under själva loppet i år. Tät dimma, mycket regn, bortspolade stigar och bäckar med ankeldjupt vatten som måste passeras.

När det blev dags för "omstarts"-täten att springa in mot mål hade besvikelsen återigen krupit på mig och med tårar i ögonen lommade jag tillbaka till hotellet. Jag klarade inte att se det. Besvikelsen kommer att bita sig fast ett bra tag till och jag måste helt enkelt acceptera det. Det är en känsla som är lika sann som alla andra.

"Det är bara att bryta ihop och komma igen" skrev Anders i en kommentar på gårdagens inlägg. Tror att det var Per Elofsson som myntade uttrycket. Och det är så sant. Jag tar lärdom, bygger vidare och blir i slutändan ännu starkare. Ältandet och besvikelsen här på bloggen är härmed över. Det har fyllt sin funktion: jag har fått skriva av mig och få sympatier. Nu väntar nya träningspass och nya löparutmaningar!

9 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!

Har följt tråden på fb och nu tittat på din blogg. Tråkigt att det blev som det blev med all träning, planering och laddning. Lycka till med nya mål säger Camilla B.

Camilla sa...

Camilla B : Välkommen att följa mig på bloggen mot mina kommande mål!

3:59:56 sa...

Hej!
Jag hittade hit bara för några veckor sedan och imponerades av ditt mål och dina förberedelser att ta dig dit. Vad jättetråkigt att det skulle bli så här. Du hade ju klarat loppet helt galant.
/Lotta

Ewa sa...

Att vara så laddad och adrenalinfylld och att sen inte kunna fortsätta måste kännas urtufft! All träning alla förberedelser...men som du skrev, det är bara att bryta ihop och kommma igen. Vädrets makter kan vi inte rå över..tyvärr.

Jättestor kram

Annelie sa...

Jag kan tänka mig att det känns konstigt. Att ha laddat och planerat, och sen bara .. blir det inte som man tänkt. Antar att det är en grej man *inte* förbereder sig för - vad gör jag om de avbryter loppet? Det ÄR ju bara att komma igen, finns inte så mycket annars att göra! Jag är nyfiken på de nya löparutmaningarna!

Magnus sa...

Det är okej att tycka synd om sig själv, att söka sympatier och att lägga sig ner och gråta. Så mycket som jag lipat de senaste 10 månaderna pga. min idrott, båda av med och motgångar, gjorde jag nog inte ens när jag va en bebis. Jag är djupt inponerad av ditt mod att ställa sig på startlinjen inför detta lopp. Det kräver sin karl/kvinna. Du är grym Camilla! Det skulle vara riktigt kul att få köra något lopp med dig där vi tävlar tillsammans.
MVH: Magnus.

MarathonMia sa...

Underbara Camilla. Landa i besvikelsen - fly inte ifrån den.

Du är så klok. Träna sig ur är det bästa knepet. Helt säkert.

Styrkekram!

Krister L sa...

Du kommer igen Camilla, bara att ta nya tag!

Snabba Fötter sa...

Jag lider med dig Camilla, men du är så stark så du kommer igen!