Svetten lackade när vi jobbade oss uppåt. Utetemperaturen var inte speciellt hög, uppskattningsvis runt tio plusgrader, men vi plockade höjdmeter i rask takt och det krävde mycket energi. Vandringslederna häromkring är relativt väl skyltade och vi tog sikte mot "le Chapeau", "Hatten" där det verkade finnas en servering. Stigen slingrade sig i täta serpentinsvängar längs branten. Väl uppe vid Le Chapeau fann vi denna pittoreska byggnad och svindlande utsikt:
Ett par grabbar, gissningsvis i tonåren, tog emot vår beställning på kaffe och sockrade crèpes. Det satt fint med en paus i solskenet efter den tuffa vandringen upp. Tempo hade vi, vill jag lova! På cafebordet bredde vi ut kartan och beslutade oss för att fortsätta på skrå längs berget, mot la Croix de Lognan. Det är här Gollum kommer in i bilden. Stigen fortsatte uppåt och blev smalare och smalare. Bergssidan blev brantare och brantare och en snabb blick bakåt räckte för att framkalla ett rus av adrenalin. När vi efter en stund nådde en fast monterad järnstege på berget fick vi använda både händer och fötter för att komma vidare. Som två små Gollum klättrade vi uppåt samtidigt som vi peppade varandra för att våga fortsätta. Att vi faktiskt mötte andra vandrare gjorde oss lite tryggare och nöjda med att vi var på väg upp vilket verkade oändligt mycket enklare än att ta sig ner.
Till slut nådde vi stigens högsta punkt och kunde konstatera att även om det fortfarande var smalt och brant så var det värsta över. Det var då vi började gå upprätt igen och när vi plockade fram mina nyinköpta stavar förvandlades vi till två stolta Gandalf istället, muntert nynnande på en melodi.
Vid Croix de Lognan var kabinbanorna öppna. Den ena mellan Lognan och Argentière och den andra upp till Aiguilles Les Grand Montets på 3300 meters höjd. Efter att ha lunchat på varsin enorm ost- och skinkbaguette beslöt vi att åka upp, högt över snön och glaciären. Vyerna däruppe gav oss svindel och det blåste fruktansvärt kallt. Mössa och vantar fick komma fram ur ryggsäcken. Så unnade vi oss att åka kabinbana hela vägen ner och sedan buss hem. Vi är nöjda med äventyret som vi genomförde med skräckblandad förtjusning.
7 kommentarer:
Åhh Camilla! En stor, stor kram till dig! Blev så orolig när sms:en uteblev. Var rädd för att något hade gått riktigt illa. Och det hade det ju, på sätt och vis. Fast tro mig, de bilder jag målat upp var etter värre än ett lopp som avbrutits av arrangörerna (jag har en viss kycklingmammatendens... ;.))
Härligt äventyr och som vanligt underbart beskrivet! Man får intrycket att du hämtat dig lite från besvikelsen och jag hoppas att det är så!
Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om dina upplevelser denna helg. Det får du nog bearbeta och marinera ett tag.
Jag vill dock skicka med dig några tankar.
Mad facit i hand var det säkert rätt beslut av ledningen att avbryta tävlingen .
För löparnas del var det bra att någon annan tar det beslutet. Inne i loppet fungerar inte reptilhjärnan på bästa sätt för den enskilde löparen.
Har du inte varit med om situationen att du gjort illa dig ordentligt strax innan eller under ett lopp, och förnuftet säger stopp men reptilhjärnan säger fortsätt. Det brukar inte vara bra efteråt.
Så hade inte ledningen stoppat är det risk att någon löpare drivit sig för långt in på farlig mark.
/O
Efter regn kommer solsken. Jag tror att även en reptilhjärna vet det. Över 3/4 av loppet är på farlig mark och det är inte heller någon nyhet.
När man drabbas av lite fjällväder ställer man in loppet och det kan man tycka vad man vill om. Undrar om man gjort det på Vertex eller Fjällräven Extreme om förutsättningarna va likadana.
Varför ställde man inte in Midnattsloppet när luftfuktigheten och värmen va så hög så att folk kolappsade i värmen? Två personer dog i det loppet. En av hjärtfel och en av kolapps.
/Urban
Att ha fått uppleva berg- och dal med dig, både
fysiskt och mentalt, har varit otroligt gripande och givande.
Och att förvandlas från krälande Gollum till rakryggad Gandalf... ja, det var en upplevelse i sig.
Var imponerad av dig innan vi åkte, men är det om möjligt ännu mer nu efter att ha stått öga mot öga med delar av monstret Mont Blanc.
Tack för en grym vecka, My Precious.
/s
bureborn: Jag lever och har hälsan. 1½ kilo tyngre och fulladdad med kolhydrater som vill släppas loss. Det blir mycket löpning under veckan!
anneliten: Det är precis så!
Ola: Det är mycket kloka ord, alla kan inte på egen hand avgöra när gränsen är överskriden. Jag känner till flera levande exempel på detta.
Urban: Vi får ta nya tag och komma tillbaka nästa år med värdefulla lärdomar!
sara: Vi hade verkligen en fantastisk resa! tack för att du ville dela detta med mig!
Japp det får vi göra. Men inte i Chamonix. USA eller Nepal för min del då. Vi får se.
/Urb
Skicka en kommentar