Orden i inläggets rubrik kommer att vara mina ledord under Ultra Trail du mont Blanc. De mentala och fysiska påfrestningar jag kommer att utsätta mig för är helt och hållet frivilliga, så det kommer inte att vara ett dugg synd om mig. Men visst kommer både kropp och psyke att göra sitt bästa för att få mig att bryta loppet eller åtminstone få mig att tvivla på min förmåga.
Jag tankar energi, tålamod och styrka från andra som frivilligt genomfört fysiskt ansträngande strapatser. För när trötthet och smärta sätter in är det värdefullt att påminna mig själv om hur mycket mer jag egentligen tål. Det hjälper mig att ha läst om t.ex. Världens äventyrare som med gammalmodig utrustning klarat av helt osannolika expeditioner.
Favoriten är nog ändå Touching the void, en överlevnadshistoria från 80-talet. Det går nog inte att vara närmare döden än så och ändå komma undan med livet i behåll! Har du ännu inte läst den och gillar äventyr så kan jag varmt rekommendera den. Visst finns det gränser för hur mycket smärta och utmattning en människokropp kan klara men den ligger så otroligt mycket längre bort än de flesta av oss kan ana...
Nu har jag skaffat Fredrik Strängs berättelse om klättringen på det respekterade berget K2 där så mycket gick fel och han tvingades bevittna flera klätterkompisars död. Den innehåller enligt baksidestexten funderingar om "vad som motiverar en människa att utsätta sig för extrema utmaningar och påfrestningar". Det skall bli spännande läsning och jag är ute efter att få mitt alpäventyr att framstå som en "fis i rymden", något som är enkelt att klara av. Det hjälper mig mycket att tänka på situationer som kan vara långt värre.
Min viktigaste inspirationskälla kommer dock att vara MarathonMia. Hon är ju en vän till mig, någon jag träffat och sprungit och språkat med. Under helgen som gick genomförde hon GAX Trans Scania, ett 246 kilometer långt lopp i Skåne. På Mias blogg finns en detaljerad redogörelse för loppet som är riktigt underhållande att läsa. Klicka gärna på länken och låt dig förundras av en kvinna med järnvilja och envishet bortom det normala.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej!
Pannben och näringsupptag, i dina sista inlägg. Tränas och förberedas.
Pannben är jag övertygad att du har bortom det normala.
När det gäller näringsupptag tror jag mig veta genom min väldigt blygsamma erfarenhet, att alla människor har en gräns där kroppen stänger av säkringen antingen för benen eller magsäcken.(Både och funkar inte samtidigt längre)När det sker stannar det man dricker bara i magsäcken och skvalpar utan att göra nytta. Frågan är hur man förflyttar den gränsen framåt? Förmodligen väldigt individuellt.
/Ola P
Ola: Det är därför vi ultralöpare tränar på att äta under löppassen. Jag tror att jag vet vad du syftar på och tror att en av "hemligheterna" är att inta små portioner och dricka lagom mycket vatten till.
Tack för fina ord *rodnar*
Skicka en kommentar