Mot Chamonix!

Efter en mycket varm hotellnatt i Genève begav vi oss ut på stan för att äta frukost, supporter-syster och jag. Redan kvällen innan hade vi spanat in vårt frukostställe, Starbucks-älskare som vi är. Det blev bagel med kalkon och starkt kaffe. Visst fanns det fler godsaker att grunda med i magarna, men bara denna spartanska frukostbricka kostade oss 193 kronor, så vi lät bli. Det bästa var nog ändå att vi kunde sitta utomhus och softa i en brun soffa mitt i centrala stan klockan sju på morgonen. Det är något visst med att äta utomhus, även i en bullrig centraleuropeisk stor(?)stad. Att ta det lugnt på morgonen är nästintill ett måste för mig, så det kändes skönt att bara sitta kvar en stund och umgås med våra tomma kaffekoppar och dito bagelsförpackningar.

Vi hade fixat tågbiljett dagen före, vi hade gott om tid att packa, morgonen var varm och behaglig. Så vi strosade förstås runt lite till och hittade en mataffär. Bestämde att det fick bli medhavd matsäck till lunch på tåget efter den exklusiva frukosten.

Med stora väskor krånglade vi in oss på spårvagnen ett par timmar senare för att ta oss till "Gare des Eaux-Vives". Tåget mot Chamonix avgick nämligen inte från den stora centralstationen (märkligt -vi som trodde att alla människor i hela världen ville åka vidare till alperna efter ett besök i Genève). Väl framme vid den lilla stationen ställde vi oss och bara gapade: "är det verkligen från det här oansenliga stället vi ska åka?". Den såg faktiskt ut som tågstationen som Gud glömde. Vi letade oss runt till spårsidan och fann en nedklottrad fasad mittemot fallfärdiga, men bebodda, bostadshus och lagerlokaler. Växtligheten på de två spåren hade inte blivit ansad den här sommaren i alla fall. På stationen fanns endast ett växlingskontor. De korpulenta herrarna därinne vägrade prata annat en franska och viftade otåligt bort mig därifrån

när jag försökte visa våra biljetter för att fråga om v i kommit rätt.

Vi visste ju att vi kommit rätt, det kändes bara så overkligt att stationen var så liten och sliten. Dessutom var vi där i så god tid att inga andra passagerare ännu hunnit samla sig för avfärd. Självklart förstärkte det känslan av att vara vilse. Medan vi väntade blev det en gudomligt god kopp kaffe och en croissant på ett café i närheten.

Minuterna före avgång rullade det in ett litet blått lokaltåg på det nästan igenvuxna spåret. "Mot Saint-Gervais les Bains" (stationen där vi skulle byta) verkade väldigt betryggande och vi baxade oss ombord. Mitt på dagen en tisdag hade den här lilla tåglinjen inte speciellt många passagerare. Det stannade på många, små, lokala stationer med ortnamn vi aldrig hört talas om tidigare. Vid varje liten station fanns en stins med visselpipa som gav klarsignal när tåget kunde rulla vidare. Det kändes exotiskt och spännande att lämna stan och rulla ut på landsbygden.

I Saint- Gervais fick vi bya till ett annat lokaltåg som tog oss uppåt i bergen i maklig takt. Nu kröp alperna nära inpå oss och syster tyckte att det fanns likheter med att åka in i djungeln. Själv har jag aldrig åkt in i någon djungel, så jag hade inget att jämföra med. Men häftigt var det! Och efter 45 minuter kunde vi kliva av i Chamonix.

Oj, oj, vad mycket folk som rörde sig i denna lilla stad! Gatorna var fulla av strosande människor av alla de slag. Jag har varit i franska alperna tidigare, men då bara i mindre byar. Detta var ju en riktig stad med mängder av butiker, caféer, restauranger och hotell! Och människor, som sagt. Hur länge jag skulle kunna bli kvar i den här byn, det skulle plånboken begränsa snarare än antalet ställen att besöka.

Mitt hotell var lätt att hitta. Dels låg det nära stationen och så skiljer det ut sig genom sin storlek och sitt utseende i övrigt. Inte minsta tvekan om vart vi skulle ta vägen, alltså.Och mitt rum på sjätte våningen stod klart för incheckning. Litet, men med ett jättefönster från golv till tak som täcker hela långväggen blev det ändå ljust och luftigt. Utsikten är mot "baksidan" av Chamonix. Rummen på andra sidan hotellet har alla balkong mot "framsidan" där det går att ha utsikt upp mot Auguille du Midi. Från mitt rumsfönster ser jag mest en granskog.

Nu hade vi hunnit bli kaffesugna igen och strosade ut på stan för att hitta ett lämpligt fik, gärna där det gick att sitta ute under tak eftersom regnet hängde i luften. Vi fann ett ställe med stora skyltfönster där det ena utsmyckats på detta vackra vis:

Ultra Trail du Mont Blanc-godsaker i alla möjliga färger och former fanns i det här fönstret. Det fanns medaljer i choklad för 6 euro, det fanns karameller och chokladaskar. Många butiker skyltar gärna och stort med att de på något vis är delaktiga i veckans arrangemang. Förutom UTMB (som jag ska springa) finns ytterligare tre lopp, två individuella och en stafett.

När vi sitter och smuttar som bäst på våra dubbla espresso dyker två bekanta ansikten upp: Laila och Krister som skall springa CCC (98 km) på fredag. De har varit här för acklimatisering en tid och har hunnit se sig omkring ordentligt. Till vår stora glädje slog de sig ner hos oss och kunde bjuda på många och bra tips både inför lopp och sightseeing.

>

Efter en lång fikastund begav vi oss vidare (tillbaka) mot Les Houches. Supporter-syster ska nämligen bo på hotell där, eftersom Chamonix är helt fullbokat. Våra hotell skiljer sig markant åt. Hennes är litet och personligt, där blev hon mottagen med sitt namn redan i dörren och har ett charmigt litet rum med balkong och vacker utsikt. Dessutom en riktig nyckel som vrids om i ett lås och lämnas i receptionen. Inget trist plastkort att ta med i fickan, som jag har.

Vägen tillbaka till Chamonix skulle vi avverka till fots. En trevlig och lättgången stig bredvid vattendraget som rinner i dalen tog oss i rätt rikttning och vi knallade muntert på i rask takt. Vi började redan nu, vid halv sextiden, bli hungriga. Munterheten började försvinna när vi först misstänkte att vi gått för långt och senare insåg att det var precis tvärtom, att vi hade en bra bit kvar. Hungriga och lite ilskna kom vi tillbaka till mitt hotell i precis lagom tid för att möta upp en annan av de svenska UTMB-löparna, Urban.

Urban har tillbringat en vecka här och hunnit bekanta sig med omgivningen. Vi litade därför på hans restaurangtips och vi åt en fantastiskt god middag där förrätten (Gazpacho på melon med chèvre-crème) var den absoluta höjdpunkten. Det blev dyrt och det blev sent med svenska mått mätt. Dyrast blev det för supportern som tvingades betala 35 euro för taxin tillbaka till Les Houches.

En lång och händelserik dag var till ända. Jag kunde krypa ner och somna gott, alldeles proppmätt. Under natten rådde tystnad i hotellet och i Chamonix. Jag sov som en stock! Idag väntar nya äventyr...