Ett måndagsäventyr

Visserligen stod det löpning på träningsschemat idag, men att det skulle bli ett riktigt långpass (årets sista?) blev en överraskning till och med för mig själv. Det var tur att jag förberett min Salomon löparrygga med lite proviant och en halv liter hett Yogi-te.

Rundan startade med Järvafältet. Snöröjarna hade tagit välbehövlig julledighet och här fick jag mer eller mindre pulsa fram i nysnö till en början. Tur att jag tagit ullsockarna på, för jag blev snabbt blöt om fötterna.

Av spåren att döma så hade det inte varit några större aktiviteter ute på fältet under helgdagarna. Efter några kilometer kom jag ut på en nyplogad grusväg och äntligen kändes det mer som löpning än något slags snigel-aktigt slirande. Men glädjen blev kort när jag upptäckte att min väg söderut inte blivit röjd på hela vintern. Däremot hade en smal stig blivit tydligt upptrampad och underlaget växlade mellan fullt springbart och snöpulsning. Jag tog mig framåt i alla fall.

Framme vid Hägerstalund, efter cirka 10 km löpning och en dryg timme på klockan stannade jag till för en liten fikapaus. Bjöd mig själv på lussekatt och te. Men jag vågade inte stå stilla för länge, det var ju trots allt några minusgrader ute och även om tempot dittills varit extremt lågt så hade jag jobbat mig rejält svettig. Och då går det snabbt att bli nerkyld.

Här tog jag fikapaus

Nu började någon slags inre dialog om vilken väg jag skulle välja. Jag hade ju inte minsta aning om var det var framkomligt och inte. "Du har ju hela förmiddagen på dig, passa på att ta en upptäcksfärd" sa den ena av rösterna i huvudet. "Äsch, spring där du är säker på vägen. Snön är så pass stor utmaning att du kan räkna även 15 km som ett långpass" sa en annan röst. Jag valde till slut att lyssna på det förstnämnda och stack iväg mot Akalla. Efter några kilometer hade en liten publik samlats. Den såg lagom entusiastisk ut:

Highland Cattle. Vet inte om de såg nåt under sina långa luggar...

Nu sprang jag lite på måfå. I Akalla-trakten fanns nyplogade cykelbanor och farten ökade något. Det kändes skönt. Tänkte att jag nog skulle kunna leta mig runt eller genom Kista och sedan vidare mot Sollentuna Centrum. Kartan som jag för säkerhets skull packat ner i ryggan fick stanna där den låg, jag sprang helt och hållet på känsla och med Kista Science Tower som riktmärke. Det blev nya vägar och i och med detta kvalificerade denna runda in som en "äventyrsrunda".

När jag passerat Kista och närmade mig Sollentuna Centrum började de två rösterna i huvudet åter att träta: "Ta bussen hem härifrån" sa den ena. Jag hade för säkerhets skull lagt ner en remsa med SL-kuponger i ryggan. "Har du sprungit ända hit så orkar du väl hem också? Tänk vad snyggt det blir med en sluten cirkel när du laddar över rundan från GPS:en" sa den andra. Första rösten verkade segra och jag kryssade mellan de grå höghusen på Malmvägen i riktning mot stationen. Men när jag nästan hunnit fram så ångrade jag mig och vek av norrut. Stannade till och stärkte mig med två små muggar te och så lunkade jag långsamt vidare i riktning hemåt. Det gick långsamt eftersom jag nu kommit in i mer trafikerade områden och där bildas snabbt snömodd.

Långsamt kämpande, men väldigt stolt över mitt beslut tog jag mig hemåt. Hemma på gatan fick jag avsluta passet med att assistera mina grannar att putta upp hemtjänstens bil som fastnat på en oröjd uppfart. Den unga killen från hemtjänsten gasade och vi puttade på. Bilen tog sig loss lätt eftersom två av grannarna förberett med sand under framhjulen.

En dusch och en stadig lunch senare känner jag mig hur pigg som helst! Helt otrligt med tanke på att jag sprungit 29 kilometer i snö på endast en liten lussekatt och en halvliter te. Jag borde vara tröttare. Eller så hade jag helt enkelt överskottsenergi från helgens lax, skinka, knäck och choklad i kroppen.