Äventyr i vackert väder

Att kunna planera sin tid relativt fritt och ta en (nästan) helt ledig dag emellanåt, det är ett av privilegierna som följer med mitt jobb (att jag sedan inte drar in en enda krona till hushållskassan under den tiden är en heeelt annan sak ;) ).

Nu har jag kommit hem från äventyret och sitter nyduschad vid köksbordet och skriver detta. Trail-nördar och andra eventuellt intresserade, häng med på en resumé...

Enligt GPS-klockan Garmin var klockan 07.42 när jag började dagens löpning. Himlen var klarblå och det var fortfarande lite kyligt i luften. Några små molntussar skymtade i horisonten men de utgjorde definitivt inget hot mot strålande solsken. mina första sex kilometer utgjordes av en transportsträcka och vid den tiden på dygnet är trafiken intensiv och full av vuxna på väg till jobbet och barn på väg till skolan. Det är stressigt och man må vara morgontrött, men hur en kvinna i mörk BMW nästan körde på mig vid ett övergångsställe där hastighetsbegränsningen är 30 km/h är faktiskt ändå obegripligt.

Efter sex kilometer hade jag nått fram hit och det som jag betraktade som transportsträcka var änligen över:

Det bar av in på ett mjukt motionsspår som var otroligt fint! Konstigt att jag inte hittat dit förrän idag, men det har liksom inte fallit mig in tidigare att vika av från cykel- och gångvägen just här. Jag följde spåret i riktning sydost för att få så lång sträcka som möjligt på denna led:

Roslagsleden dök upp efter ca 11 km löpning och den följde jag sedan på dess vindlande väg mot nordost. Att med kartan i hand nästan dansa fram över stock och sten, det är härligt! På egen hand, som idag, får jag ju dessutom bestämma temot och kan ta hur många pauser jag vill. Och under de första 1-2 milen längs leden blev det många pauser. Det fanns helt enkelt ett visst motstånd att övervinna idag innan jag kunde få ett schysst flyt i löpningen. Det var bara att acceptera motståndet och inte låta mig stressas eller fastna i negativa tankar.

Hemma i köksskåpen hade jag inte funnit så mycket transporterbar energi att stoppa i min löparryggsäck, så i Täby Kyrkby gjorde jag en liten avstickare för att fylla på förrådet. Ultralöpare behöver ju träna på att äta och olika föda passar olika löpare, det är något som måste provas fram. Efter två timmars löpning provade jag detta:

Två frasiga croissanter och en lättsockrad dricka blev dagens första mellanmål. Magen sa okej och det är ju tur att sommarens stora utmaning äger rum i croissantens hemland Frankrike! Fast nu lär det väl knappast finnas möjlighet att proppa ryggan full med bakverk på just det äventyret...

Underlaget var blandat. Ibland var det så stenigt att det knappt gick att springa, men jag har också passerat ängar, hagar, mjuka stigar, motionsspår och små grusvägar. Överallt var leden väldigt väl utmärkt och det fanns egentligen ingen anledning att ha kartan i näven för att hitta rätt väg. Om man nu inte som jag är väldigt nyfiken på vart det bär av och vill vara lite förberedd. I närheten av Täby ligger Löttingekullen. En snabb blick på kartan räckte för att konstatera att en stigning väntade. En av ledens brantare partier uppenbarade sig och på toppen fanns detta:

En grav från bronsåldern! På en metallskylt intill den fick jag veta att bronsåldersgravar gärna anlades på höjder för att förbipasserande skulle förstå att detta område varit bebott i flera generationer. Det skulle inge viss respekt.

Jag är osäker på om det är tillåtet att cykla mountainbike längs vandringsleder. Men om det är tillåtet så vet jag någon som nyligen införskaffat cykel som skulle stortrivas här. För det mesta lättcyklat men emellanpåt kryddat med knivigare utmaningar.

Vid Brottby klev jag av leden och efter ett besök på Ica där jag återigen fyllde på energi, den här gången blev det drickyoghurt, banan och en glass, satte jag mig att vänta på bussen. Att resa östlig - västlig riktning i Stockholmsormrådet tar tid och det tog nästan 90 minuter att komma hem. På bussen undrade säkert passagerarna vilken stinkande, lerig medresenär de hade fått. Jag undvek att luta mig tillbaka och sjunka ner i bussätet. Satt istället på kanten för att svetta ner så lite av sätet som möjligt.

Tänk, vilket härligt äventyr det kan bli av en vanlig tisdag! Såhär smutsiga blev skorna: