Ultradistanslöpningen breder ut sig i Sverige. Fler och fler inser att det finns en tjusning i att springa riktigt långt. Väldigt glädjande är också att de som ännu inte provat (eller inte ens tänker prova) är nyfikna på ett positivt sätt.
Igår var jag på fest och firade en ultralöpares födelsedag, nämligen Kristina Palténs. På festen återfanns en salig blandning människor i alla åldrar. Kristina har verkligen en blandad och spännande bekantskapskrets. Några av oss som var där var givetvis ultralöpare. Och väldigt snart började snacket gå bland festdeltagarna: "Var är dom där ultralöparna?". Det gick givetvis inte så lätt att skilja ut oss i mängden. Vi hade ju vanliga kläder på oss och det står inte direkt "ultralöpare" skrivet i pannan på oss. "Är DU en av dom där långlöparna?", den frågan fick jag flera gånger och jag kände mig stolt över att kunna svara ja på frågan. Så kom följdfrågor om vilka fler av deltagarna som var långlöpare.
Men festens givna medelpunkt, Kristina själv, såg till att underhålla oss med både rolig uppgift (att lösa lagvis om 4-5 pers) och sång. Alla pratade med alla om både ditt och datt och det skrattades mycket och ofta! Vi hade alla haft med oss bidrag till den stora festbuffén och vi åt så det stod härliga till. Jag satt bredvid MarathonMia och vi fyllde våra tallrikar till bredden med smaskigheter. Ja, det fanns så mycket god mat att vi blev tvungna att ta om. Herrarna mitt emot häpnade över vår stora aptit och vi fnissade nöjt över att vår stora träningsmängd tillåter oss att äta mycket och gott och ofta. En fördel med att ha ett aktivt liv är att kunna äta utan att "peta i maten". Följande citatkommer från uppladdningen.nu:
"Grunden för god löparprestation
Att man behöver ladda upp med vätska
och kolhydrater före flerdagarstävlingar
och långlopp vet de flesta motionärer
och idrottare. Men att många, intensiva
träningstimmar ofta kräver mer energi
än själva tävlingen glöms ofta bort.
Tillräckligt mycket och varierad mat är
nödvändigt för att förbättra resultaten
och i mesta mån undvika skador."
Jag vet inte vem som "glömmer bort" den där extra energin. Inte är det jag i alla fall! Det blev förstås tårta efter buffén lite senare. Det var ju faktiskt födelsedagskalas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag är ju inte Ultra - bara Marathon. När jag började springa trodde jag att jag skulle bli pinnsmal. Men icke. Väger och ser ut ungefär som förut (med lite tightare kropp dock). Hungern gör sig defenitivt påmind och det är ingen risk att man glömmer att äta. Grejen är att göra det med rätt mat bara. Inte alltid det blir så.
Skicka en kommentar