Nu bor vi ju knappast i stan, min sambo och jag, men det klassas ändå som tätbebyggt område. En helt annan värld öppnar sig ett par, tre mil bort där jag på en liten, liten väg som knappt är mer än en bilbredd stor får parera lerklumpar och hästskit. Små branta backar blandat med vindlande kurvor utmanar ständigt cykelmusklerna. Vyerna är fantastiska! På en av gårdarna jag passerar charmas jag av denna lantliga byggnad:
Om jag skulle stannat och fotat allt som jag förtrollades av hade jag förmodligen inte varit hemma än. Dessutom hade min enkla lilla mobilkamera knappast kunnat göra motiven rättvisa. Trots allt var detta en träningsrunda inför Vätternrundan som nu närmar sig med stormsteg. Med ett par mil kvar att trampa förundras jag, som så många gånger förr, över hur jag faktiskt orkar cykla 30 mil i ett svep runt den stora sjön. När jag tänker efter inser jag att 7 deciliter vatten och en energibar är allt jag tankat kroppen med. Inte undra på att jag blir trött den här lördagen. Under Vätternrundan har jag på samma sträcka fyllt på med betydligt mera.
Det kan vara ett arv från pappa, den där egenskapen att ge sig ut på egen hand och sedan glömma bort tid och rum. Det fanns ju så många vägar som lockade därute och jag glömde tala om hur länga jeg egentligen hade tänkt vara borta. Så ingen annan än jag har koll på att jag är "försenad".
Mycket road blev jag av den här busslinjen:
Får det lov att vara en tripp till... ja, vart kommer man egentligen?
2 kommentarer:
jag gillar med de där turerna där man far dit näsan pekar och ögonen vill. Att inte ha en tid att passa är verkligen underbart och gör det hela ännu bättre!
Till Ekskogen, kanske? Jag har en bild på samma busslinjes hållplats vid Vada Kyrka - en viss motsättning i bilden kan man tycka.
Skicka en kommentar