tisdag 20 april 2010

En egen sanning (blir bevisad)

Vi har alla vårt sätt att se på saker och ting. Det finns ju en (eller snarare många) anledning(ar) till att du tycker, tänker och agerar som du gör. Och det finns ingen annan på jordklotet som har just dina erfarenheter. Visst är det häftigt?

Jag vill ju gärna tro att jag sitter inne med sanningar och att jag själv vet allra bäst vad som är "rätt" för mig. Jodå, jag kan vara ödmjuk och ta till mig tips och råd och kritik, men jag måste få tid att smälta dem först innan jag eventuellt införlivar dem i mina sanningar. Ju längre jag lever desto fler erfarenheter samlar jag på mig som till slut stärker min egen sanning och gör den än mer unik. Det gör mig ännu mer unik... Vad det handlar om är att jag oftast letar bevis för mina teorier och förstärker dem för mig själv. "Jag visste det! Det är klart att jag hade rätt!" kan jag tänka när jag t.ex. läser om en ny studie där depression botades med fysisk aktivitet.

"Alla har rätt" fick vi veta i en av läroböckerna när jag pluggade på universitetet och skulle bli någon slags chef. 25 unga tjejer i min klass protesterade vilt! Det måste ju finnas "rätt" och "fel"! Om varenda kotte har rätt skulle ju allt vara ett enda kaos! Eller...?

Vi letar ständigt efter sådant som förstärker vår tro och övertygelse. Vi vill behålla våra vanor och gärna försvara dem med näbbar och klor. Och så blir vi så fantastiskt glada och kan triumfera när vi får bevis för våra egna sanningar.

Jag har ett enkelt exempel från när jag för många år sedan jobbade i butik. Jag hade stött på en tjurig liten gubbe i butiken som ville ha hjälp. Han var direkt otrevlig och jag blev glad när det såg ut som om han äntligen bestämt sig för vad han ville köpa och var på väg att lämna butiken. Så stannade han till i en annan avdelning och fick hjälp av en av mina kollegor. När han betalat och gått ut kunde jag inte låta bli att kommentera: "Så du råkade också ut för den där tjurskalliga gubben?" sa jag till kollegan. "Tjurskallig?" frågade hon och tittade skeptiskt på mig. "Han var ju hur rar som helst!"

2 kommentarer:

Ingmarie sa...

Ha ha! Vilken underbar berättelse! Och du har så rätt! Eller är det som jag förstärker min egen teori och sanning om att jag gillar dig så mycket? ;-)För det VET jag ju att jag gör!:-)

Camilla sa...

Ingmarie: gulle dej! Tack!