Vackrast i Sverige

Svenska fjäll har fått en egen skönhetstävling. Omröstningen sker på Outsides hemsida och du kan vinna ett tält!

Kebnekaisefjällen är en plats där jag stortrivs sommartid! Stillheten och midnattssolen fyller mig med energi. Så om jag röstar blir det nog Tuolpagorni, Nallo eller Drakryggen. Sälka fascinerar mig också med sin stora glaciärtunga.

En blå tå

Det har hänt mig förr. Dessutom är det kanske något som bör tas med i beräkningen som en olycksrisk för personliga tränare. Men just nu är jag mest arg över min egen klantighet. För igår vid lunchtid tappade jag en tio kilos viktskiva på tån bredvid lilltån från ca 50 centimeters höjd. Relativt tung vikt och liten kontaktyta skapade först en vansinnig smärta och nu, tjugo timmar senare en knallblå och uppsvälld tå där blodsutgjutelsen spridit sig upp mot foten. Någonstans måste ju blodet ta vägen och det blödde tydligen rejält.

Senast jag var med om en liknande "olycka" var det en femkilosvikt från 150 centimeters höjd. Kanske borde jag damma av den gamla gymnasiefysiken och räkna ut vilken som kraschade med mest kraft. Den gången var det stortån som fick ta smällen, så det fanns mer volym att rymma blod i och det såg inte hälften så läskigt ut dagen efter. Ont gjorde det så att det räckte till ändå.

Detta är en fjutt-grej, egentligen. Det hindrar mig inte från särskilt mycket jag vill göra och det går definitivt över väldigt snart. Ett riktigt lyxproblem, med andra ord.

Vitsippor!

Foto: Gunnel Ringström

Måste bara få dela med mig av ett mms som kom från mamma igår. Såhär vackra vitsippe-ängar får vi förhoppningsvis se väldigt snart även i Stockholmstrakten. Detta är i Motala.

Förbryllad

Jag vet inte vad som hände. Förvirringen är total och jag är oförmögen att dra någon slutsats överhuvudtaget. Världen har tillfälligt vänts upp-och-ned.

Förmiddagens löppass med Emelie var tufft. Snittpulsen under fyra timmar låg över 80%, vilket är på tok för högt för ett långpass som detta. Att vi babblade på under så gott som hela vägen bidrog visserligen till att höja pulsen några slag, men ändå.. Dessutom fick jag i mig vätska och energi i underkant. När vi landade hemma hos Emelie var jag jättetrött i kroppen!

Det var med viss bävan jag begav mig till Sats Sollentuna för att instruera SatsCorePuls, ett av de tuffare passen i Sats utbud av gruppträning. Hopp, armhävningar, balansövningar m.m. ingår. Benen jobbar hårt och explosivt för att höja pulsnivån och ge deltagarna (och instruktören!) en rejäl utmaning. Det brukar kännas om jag är det minsta seg i benen efter styrketräning eller löpning. Därför informerade jag faktiskt deltagarna vad som kunde vara orsaken till min brist på spänst just idag. Dumt gjort, för med facit på hand kunde jag lika gärna hållit klaffen.

Det gick hur bra som helst! Benen kändes spänstiga, huvudet var klart och vartenda steg och hopp satt där det skulle. Jag vinglade mindre än någonsin tidigare under balansövningarna och jag förstår precis ingenting! Tröttheten i benen var borta. Och när jag sedan cyklade hemåt var benen fortfarande fräscha. Jag har inte den blekaste aning om hur detta kan komma sig. All logik och all min erfarenhet talar för att motsatta förhållanden borde råda. Jag skall nu sova på saken och vaknar med säkert spänd förväntan på vilken känsla som kommer att finnas i benen imorgon.

Sörmlandsleden

Start i Handen 7.22 och mål i Flemingsberg drygt fyra timmar senare. Det blev kontentan av dagens löpning. Vi gick lågt på energi och blev trötta i benen men fyllde på rejält med god lunch hemma hos Emelie. Flera gånger kunde vi konstatera: "Fy f-n, vad vi har det bra! Så vackert och kul det är att springa här!"

100% ren löpglädje!

Framgång

"Vad är framgång för dig?" Den frågan var central i en utbildning som jag deltog i under söndagen. Utveckling, trivsel, att nå mål var några förslag som kom upp. För mig är framgång att nå uppsatta mål och dessutom hitta nya att sträva mot.

Förra året hade jag förmånen att ha en personlig coach under en period. Han antydde att jag satte mål som jag visste att jag skulle klara av. Men så enkelt är det inte. Jag ser det som en trappa. Jag måste ju ta nästa steg för att kunna komma till toppen av trappan (om den nu nånsin tar slut). Vid uppfyllandet av ett mål ser jag nästa steg, nästa mål, som tar mig högre.

Om någon sagt till mig för fyra-fem år sedan att jag skulle anmäla mig till europas tuffaste terränglopp hade jag bara skrattat och skakat på huvudet. Nu står jag här, redo att satsa. Jag vet inte om jag kommer i mål, för det är nästan ofattbart långt och antalet höjdmeter är groteskt många. Ett mål som jag vet att jag klarar av? Knappast. Känslan är spännande, kittlande och skrämmer mig en aning.

Den här morgonen är jag på väg till Emelie för att tillsammans med henne samla kilometer i terrängen inför detta.

Terräng till frukost

Tiiidig morgon. Jag smyger upp ur sängen så tyst jag bara kan, för att några minuter senare förbanna kaffebryggaren som väsnas mer än vanligt. Så bär det av till skogs efter att ha inmundigat en halv kaffekanna och verkligen vaknat. Godmorgon rötter, stenar och lera!

Säsongens första(!) vurpa sker efter bara 2-3 kilometer. Det hör till att trilla ibland och löpartightsen som jag bär denna morgon har redan slitits sönder mot en av stenhällarna längs spåret. Det var förra säsongen, det. Nu fixar jag en mindre elegant landning på högersidan i en lerpöl efter att ha försökt hoppa över den via en sten. Kommer på benen snabbt igen och skuttar vidare. Jag kommer att få en andra chans att ta mig förbi lerpölen.

En ytterst behaglig temperatur på cirka 7 plusgrader, frisk luft, fågelsång och ett gott humör. Det är den bästa av måndagmorgnar! Solen tittar fram ett par minuter och solljus som silas mellan tallgrenar och lyser upp mossbeklädda stockar och stenar, det är så fantastiskt vackert! Löpningen flyter på fint och några fler vurpor blir det inte idag. Men ren och torrskodd kan jag inte ta mig igenom det här löpspåret och det är en del av charmen. Så här kommer ännu en nördig bild på ett par skitiga dojjor, för det är såhär det ska se ut om jag haft riktigt kul i skogen!

Äntligen ser de nya trailskorna ut som... just det, trailskor!

Ute på landet

Cykeläventyr! Att bara sticka ut i en slumpmässig riktning med kartan i fickan på cykeljackan. Jag har tidigare berättat hur mycket jag gillar det. Om solen skiner och jag dessutom inte behöver känna någon stor tidspress så är det ett gigantiskt plus i kanten. Precis de förhållanden som rådde igår är det jag pratar om.

Nu bor vi ju knappast i stan, min sambo och jag, men det klassas ändå som tätbebyggt område. En helt annan värld öppnar sig ett par, tre mil bort där jag på en liten, liten väg som knappt är mer än en bilbredd stor får parera lerklumpar och hästskit. Små branta backar blandat med vindlande kurvor utmanar ständigt cykelmusklerna. Vyerna är fantastiska! På en av gårdarna jag passerar charmas jag av denna lantliga byggnad:



Om jag skulle stannat och fotat allt som jag förtrollades av hade jag förmodligen inte varit hemma än. Dessutom hade min enkla lilla mobilkamera knappast kunnat göra motiven rättvisa. Trots allt var detta en träningsrunda inför Vätternrundan som nu närmar sig med stormsteg. Med ett par mil kvar att trampa förundras jag, som så många gånger förr, över hur jag faktiskt orkar cykla 30 mil i ett svep runt den stora sjön. När jag tänker efter inser jag att 7 deciliter vatten och en energibar är allt jag tankat kroppen med. Inte undra på att jag blir trött den här lördagen. Under Vätternrundan har jag på samma sträcka fyllt på med betydligt mera.

Det kan vara ett arv från pappa, den där egenskapen att ge sig ut på egen hand och sedan glömma bort tid och rum. Det fanns ju så många vägar som lockade därute och jag glömde tala om hur länga jeg egentligen hade tänkt vara borta. Så ingen annan än jag har koll på att jag är "försenad".

Mycket road blev jag av den här busslinjen:

Får det lov att vara en tripp till... ja, vart kommer man egentligen?

Ett friskare Sverige

Den här veckan (19-25/4) pågår kampanjen "Ett friskare Sverige". Har du märkt av det? Det händer en hel del i skolor, idrottsanläggningar, på lunchrestauranger och lite andra ställen. Kampanjen har en jättefin hemsida där det finns mycket intressant att läsa om vilka vanor vi har när det gäller hälsa och hur vi kan förbättra dem. Du får bland annat veta att glas och tallrikar som vi använder i våra hem har blivit 36% större sedan 1960! Och vi fyller dem med mat, såklart...

Det talas också om det som jag själv tycker mig ha registrerat i min vardag som personlig tränare: vi tror att vi äter bättre än vi verkligen gör och vi tror också att vi rör på oss tillräckligt fastän vi i själva verket sitter stilla alldeles för mycket. Miniminivån för att kroppen överhuvudtaget skall fungera är 30 minuter fysisk aktivitet om dagen. För att må bra behövs ännu mera. Visste du att vi är med i toppstriden om det mest stillasittande folket i EU? Vi behöver också minst ett halvt kilo frukt och grönt om dagen. Bara tio procent av svenskarna lever upp till detta. Fet fisk skulle vi behöva äta tre gånger i veckan för att få i oss viktiga fettsyror, men det är det alldeles för få som gör.

Jag brukar ibland berätta historien om Johan, som kom till mig för att få hjälp med träningen för några år sedan. Johan var runt 50 år gammal och hade ett stressigt jobb på ett stort företag. Han jobbade alldeles för mycket och både tränade och åt helt åt fanders. Exakt hur illa det var förstod jag inte först, men ganska snart blev jag varse hur lite han tagit hand om sin kropp. När man själv är aktiv kan det vara svårt att förstå hur någon annan kan vara nästintill helt stillasittande.

Johan pekade bestämt med hela handen och sa att "DU ska hjälpa mig med träningen och bli min PT!". Supertidiga morgnar var det enda jag kunde erbjuda honom och det var inte jättepopulärt, men han hade som tur var bestämt sig och vi kom till skott. Styrke- och konditionsträning under 60 minuter plus en cykelklass i veckan, det var vad Johan kunde hinna med.

Moderna träningskläder ingick inte i hans garderob men de slitna reklamt-shirts och urtvättade gamla bomullsshorts han letat fram dög alldeles utmärkt för våra aktiviteter. Det såg faktiskt ganska charmigt ut.

Efter några veckors träning berättade Johan för mig om sina fötter och ben. "Jaha", sa jag, "vad är det med dina fötter och ben?". Jo, han hade varit fullständigt övertygad om att hans iskalla fötter som gjorde att han fick sova med sockar på och hans torra hud på benen, han fick smörja in dem varje dag, var ett arv från hans far, som ju haft samma bekymmer. Men efter att ha kommit igång med träning två gånger i veckan hade dessa problem försvunnit! Det var då det gick upp för mig hur stillasittande liv han hade levt (och till stor del fortfarande levde). Hans ben och fötter hade haft katastrofalt låg blodförsörjning! Två gånger i veckan på träningscentret avhjälpte det problemet.

Vi tränade vidare och nu var Johan än mer entusiastisk eftersom hans nya träningsvana förbättrat vardagen avsevärt. Till slut blev det dags för honom att inhandla nya timmar hos mig. Att ta flera tusen kronor betalt på en och samma gång bär mig emot ibland och då brukar jag skämta lite för att det ska kännas bättre. Jag sa förmodligen någonting i stil med "Nu tömmer jag din plånbok igen". Då tittade han barskt på mig och utbrast att "Det här är inte dyrt! I förra veckan provade jag tre av mina gamla kostymer, som jag hade vuxit ur. Jag kom i alla tre och vet du hur mycket en ny kostym kostar? Det här är billigt i jämförelse!" Och det handlade ju förstås inte bara om kostymerna utan om hans hälsa också.

Det finns många "Johan" därute. Och även vi som redan är aktiva skall inte låta oss luras och tro att vi gör allt det bästa för våra kroppar. Det finns många, många godisråttor bland träningsfolket. Det vet jag. Bättre att äta någonting näringsrikt, även om godiset förbränns och inte sätter sig runt midjan.

Färgklick!

Det är väl knappast någon som legat sömnlös och undrat över mitt skoval under gårdagen. I så fall hade den personen kunnat pusta ut och slappna av nu när jag berättar att det blev dessa:

Ännu är de inte insprungna. Det kommer att ske i eftermiddag på sträckan Odenplan - Sollentuna centrum. Just nu har de bara fått cykla och har slumpvis lerstänk över sig. Ser inte nya ut längre, med andra ord. Cykelturen hem från city igår kväll bjöd på motvind, regn och SNÖ!

Innan jag kastade mina gamla favoriter i butiken (och spatserade ut i mina nya) vände jag på dem och kunde konstatera att de verkligen var helt slut. Jag hade börjat nöta på mellansulan! Visst syns det på bilden att det är färggranna saker, men jag lovar att det är inget jämfört med hur de uppfattas i verkligheten. Dessa är ROSA! Men funktion går alltid före utseende när det gäller löpardojjor, så det är bara att gilla läget.

Avskedsturen för de gamla trotjänarna skedde tillsammans med Helena. Hon som började springa i november och då höll ett tempo på 7:08 per kilometer gjorde idag en något längre runda i 6:20-tempo (vi sprang en mil) och pratade glatt under hela turen! Vilka framsteg hon gjort! Som första lopp i löparkarriären har hon dessutom valt halvmaran Kungsholmen Runt som går om två veckor. Respekt!

Skor, skor, skor...

Fötterna behöver ha det bra och trivas. Annars blir det mindre kul att träna/jobba. I Sollentuna centrum, alltså inte enbart på Sats, väcker jag stor munterhet med mina Five Fingers som ger mina fötter stor frihet och stärker dem fantastiskt bra! Jag vann dessa på Markusloppet i oktober förra året.

Barfotalöpning eller löpning i "minimalistiska" skor har blivit populärt och jag har springer ett par gånger i veckan i dessa på löpband (2-3 km), som uppvärmning inför styrketräningen. Till sommaren är jag sugen på att prova hur det är att springa ute i dem.

Du som följt bloggen ett tag vet säkert att mina favoritskor för löpning utomhus har slutat tillverkas. Jag är fortfarande på jakt efter nya som känns lika bra. Jag trodde att jag funnit nya kompisar men de visade sig klämma på utsidan av ena foten efter bara två rundor. Nu pryder defötterna på en av mina kollegor istället.

Idag är det dags att ta nya tag med skoprovandet. Jag har fått bra tips av Emelie och kanske bli det dessa:

Eller möjligen dessa, som jag valde bort förra gången jag testade i butiken:

Vilket lyxproblem, egentligen! Men bra skor är förstås viktigt om man springer mycket. Och med tiden blir jag kräsen. För terränglöpningen har jag haft liknande "bekymmer" under en längre tid, men tror mig nu ha hittat någonting som kan fungera för den här extra viktiga terrängsäsongen:

Andras rekommendationer är ofta svårt att gå på. Jag har fötter som är breda framtill, de ser ut som små Kalle Anka-fötter och trivs bara i breda skor. Dessutom vill jag att mina skor ska vara lätta och slitstarka på samma gång. Kan jag hitta något par som upfyller alla dessa krav? I ärlighetens namn är det ganska skoj att leta skor, men förstås ännu roligare att få springa!

En egen sanning (blir bevisad)

Vi har alla vårt sätt att se på saker och ting. Det finns ju en (eller snarare många) anledning(ar) till att du tycker, tänker och agerar som du gör. Och det finns ingen annan på jordklotet som har just dina erfarenheter. Visst är det häftigt?

Jag vill ju gärna tro att jag sitter inne med sanningar och att jag själv vet allra bäst vad som är "rätt" för mig. Jodå, jag kan vara ödmjuk och ta till mig tips och råd och kritik, men jag måste få tid att smälta dem först innan jag eventuellt införlivar dem i mina sanningar. Ju längre jag lever desto fler erfarenheter samlar jag på mig som till slut stärker min egen sanning och gör den än mer unik. Det gör mig ännu mer unik... Vad det handlar om är att jag oftast letar bevis för mina teorier och förstärker dem för mig själv. "Jag visste det! Det är klart att jag hade rätt!" kan jag tänka när jag t.ex. läser om en ny studie där depression botades med fysisk aktivitet.

"Alla har rätt" fick vi veta i en av läroböckerna när jag pluggade på universitetet och skulle bli någon slags chef. 25 unga tjejer i min klass protesterade vilt! Det måste ju finnas "rätt" och "fel"! Om varenda kotte har rätt skulle ju allt vara ett enda kaos! Eller...?

Vi letar ständigt efter sådant som förstärker vår tro och övertygelse. Vi vill behålla våra vanor och gärna försvara dem med näbbar och klor. Och så blir vi så fantastiskt glada och kan triumfera när vi får bevis för våra egna sanningar.

Jag har ett enkelt exempel från när jag för många år sedan jobbade i butik. Jag hade stött på en tjurig liten gubbe i butiken som ville ha hjälp. Han var direkt otrevlig och jag blev glad när det såg ut som om han äntligen bestämt sig för vad han ville köpa och var på väg att lämna butiken. Så stannade han till i en annan avdelning och fick hjälp av en av mina kollegor. När han betalat och gått ut kunde jag inte låta bli att kommentera: "Så du råkade också ut för den där tjurskalliga gubben?" sa jag till kollegan. "Tjurskallig?" frågade hon och tittade skeptiskt på mig. "Han var ju hur rar som helst!"

Torra fötter i Ursvik

Äntligen går det att springa Ursviks extremspår och njuta av det till 100%! Av den is och snö som fullständigt täckte banan så sent som för tre veckor sedan hittade jag endast ett litet spår på 30X50 cm. Vid 6 km där det under ultran rann en liten bäck som vi fick dansa oss igenom var det nu snustorrt!

Solen sken, fåglarna sjöng, blåsipporna lyste i backarna och det var bara helt fantastiskt härligt!

Var är ultralöparna?

Ultradistanslöpningen breder ut sig i Sverige. Fler och fler inser att det finns en tjusning i att springa riktigt långt. Väldigt glädjande är också att de som ännu inte provat (eller inte ens tänker prova) är nyfikna på ett positivt sätt.

Igår var jag på fest och firade en ultralöpares födelsedag, nämligen Kristina Palténs. På festen återfanns en salig blandning människor i alla åldrar. Kristina har verkligen en blandad och spännande bekantskapskrets. Några av oss som var där var givetvis ultralöpare. Och väldigt snart började snacket gå bland festdeltagarna: "Var är dom där ultralöparna?". Det gick givetvis inte så lätt att skilja ut oss i mängden. Vi hade ju vanliga kläder på oss och det står inte direkt "ultralöpare" skrivet i pannan på oss. "Är DU en av dom där långlöparna?", den frågan fick jag flera gånger och jag kände mig stolt över att kunna svara ja på frågan. Så kom följdfrågor om vilka fler av deltagarna som var långlöpare.

Men festens givna medelpunkt, Kristina själv, såg till att underhålla oss med både rolig uppgift (att lösa lagvis om 4-5 pers) och sång. Alla pratade med alla om både ditt och datt och det skrattades mycket och ofta! Vi hade alla haft med oss bidrag till den stora festbuffén och vi åt så det stod härliga till. Jag satt bredvid MarathonMia och vi fyllde våra tallrikar till bredden med smaskigheter. Ja, det fanns så mycket god mat att vi blev tvungna att ta om. Herrarna mitt emot häpnade över vår stora aptit och vi fnissade nöjt över att vår stora träningsmängd tillåter oss att äta mycket och gott och ofta. En fördel med att ha ett aktivt liv är att kunna äta utan att "peta i maten". Följande citatkommer från uppladdningen.nu:

"Grunden för god löparprestation
Att man behöver ladda upp med vätska
och kolhydrater före flerdagarstävlingar
och långlopp vet de flesta motionärer
och idrottare. Men att många, intensiva
träningstimmar ofta kräver mer energi
än själva tävlingen glöms ofta bort.
Tillräckligt mycket och varierad mat är
nödvändigt för att förbättra resultaten
och i mesta mån undvika skador."

Jag vet inte vem som "glömmer bort" den där extra energin. Inte är det jag i alla fall! Det blev förstås tårta efter buffén lite senare. Det var ju faktiskt födelsedagskalas.

Vind...

.. gör cykelturen till en större utmaning. Och idag blåste det rejält. Sidvind är knivigt, motvind är tjurigt och medvind kan vara alldeles underbart! Säkert under 80% av rundan kände jag av någon av de båda förstnämnda. En märklig upplevelse var det att cykla genom en allé med gamla pilträd i rak sidvind. Mellan varje träd kom en rejäl vindpust och slet tag i mig och cykeln och mitt för varje träd var det lä.

Jag såg flera andra cyklister som var ute och tränade. De flesta alldeles ensamma. Och samtliga var män. Det var alltså jag och gubbsen ute på vägarna. Jag vet inte om de hade någon fru som stannade hemma och pysslade i hushållet men jag hade i alla fall en man som gjorde det. Dammsuget, tvättat och middagen förberedd när jag kom hem. Det är lyx, det!

Kartan följde inte med ut. Jag valde gamla beprövade vägar och fann till min stora lycka att en liten vacker väg i Täby-trakten som förra året var i riktigt risigt skick nu blivit lappad och lagad och en massa luriga ojämnheter och stora gropar var borta! Den vägen tar jag säkerligen flera gånger.

Ännu en premiär avklarad, alltså. 62 km samlade jag ihop idag och just som jag för mig själv tänkte tanken att det kändes jättelångt och kämpigt i vinden kom jag på att jag för knappt tre veckor sedan harvade runt i ett snöfyllt löpspår i 75 km...

Kolla kartan

En av tjusningarna med landsvägscykling är att komma ut på nya vägar, tycker jag. Det är en ren fröjd att plocka fram vägkartan hemma på köksbordet på morgonen och fundera ut i vilken riktning dagens tur kommer att ta mig. Och kanske även hur lång den kommer att bli. Jag är nog något av en kart-nörd för jag kan sitta länge, länge och studera vägar och stigar.

Jag planerar just nu årets första utomhustur på min något för stora Bianchi. Jag har skrivit om den tidigare, min impulsinköpta hoj som tagit mig många mil, bland annat runt Vättern fyra gånger. Att det dröjt så länge beror på att jag är väldigt bekväm som cyklist. Jag vill helst ha värme och grusfri, slät asfalt. Gick det att beställa medvind längs hela cykelturen så hade jag förmodligen gjort det också.


Det är verkligen dags att börja samla mil i sadeln inför årets Vätternrunda. Som tur är kan jag till viss del tillgodogöra mig vinterns alla pass i cykelsalen på Sats också. Cykelmusklerna har åtminstone fått hålla igång. Nu handlar det mest om att "bli ett" med framför allt den hårda cykelsadeln på min Bianchi.

Vart bär det av idag?

Första turen utomhus förra året blev hela sju mil, läser jag i träningsdagboken. Ska bli spännande att se hur långt det blir idag. Att någon eller några av vägarna på kartan ovan kommer att besökas är högst troligt.

Fantastiska fredag!

Det känns ibland som att det oftare är fredag än någon annan veckodag. De andra dagarna går av bara farten, men fredag njuter jag alltid lite extra av.

För bara något år sedan var fredagen den kortaste arbetsdagen under veckan. Numera är det ofta min längsta och mest fysiskt ansträngande. Och den roligaste. Folk runtomkring är lite gladare på något sätt.

Fram för fler fredagar! Det tycker jag.

Fin titel

När jag var liten kallades jag "Milla" hemma. Ända fram till -84 faktiskt. Då skaffade vi den vilda boxervalpen "Nilla" och hundars öron gör ingen stor skillnad på "n" och "m". Då blev jag Camilla och kallas så sedan dess. Vilket jag gillar.

På visitkortet står det nu "Personlig Tränare" och det känns ärofyllt eftersom det för mig innebär förverkligandet av en dröm (två gånger om, men det kan jag berätta en annan gång). Men ibland tituleras jag på andra sätt. "Prinsessan" får jag ibland heta hemma med min kära sambo. Det upplever jag som gulligt och kärleksfullt. "Ultraesset" blev jag kallad i veckan av Fredrika på Into the wild. Väldigt smickrande! "Underbara Camilla" skrev MarathonMia, samma coola tjej som i höstas på sin blogg påstod att jag "tuggar terräng till frukost". Och idag stämde det ju bra!

Men den allra finaste titel jag har är "världens bästa Camilla" och det kallas jag ofta av en av mina bästa vänner, Ingmarie, samt av sambon. Det värmer extra gott i hjärtat att få kallas så!

Har du någon fin titel eller brukar du titulera dina nära och kära på ett visst sätt?

Löparmorgon

Varvet på Järvafältets 10 km-slinga i måndags var helt underbart! Hur kan det bli ännu bättre? Jo, genom att ta två varv och dessutom göra det i soluppgången!

Oj, vad mycket som hunnit hända med den snö och is som låg kvar i måndags! Hälften av den var borta. Naturligtvis ersatt med... LERA!

Jag är löparsko-nörd, jag vet. Idag valde jag dubbar, vis av erfarenhet sedan i måndags. Nu ser skorna ut såhär:

Precision

I förra veckan kom det feedback från en av mina Pilatesklasser. En av tjejerna som aldrig tränat för mig förut tyckte att jag hade mer fokus på exakthet och precision än någon annan instruktör. Lite osäker på om hon tyckte att det var bra eller dåligt tackade jag för återkopplingen och kände mig själv nöjd. Det är så jag vill vara som instruktör och PT -noggrann. Nästintill petig.

Det krävs bra kroppsuppfattning för att kunna träna bra funktionell styrka och under den kategorin klassar jag in även Pilates. Det går att fuska och då kanske du imponerar på någon som inte har full koll men priset du betalar är sämre träningseffekt och ökad skaderisk. Men jag tror faktiskt inte att så många medvetet fuskar. Det handlar om okunnighet, helt enkelt.

Jag gjorde säkert tusen fel när jag första gångerna klev in bland fria vikter på gymmet. Likaså när jag yogade första gångerna. Som tur var fick jag bra hjälp av kunniga instruktörer och träningskompisar. Bland det jobbigaste jag vet i träningsväg är att gå en utbildning för vår Pilatesexpert på Sats, Cecilia. Hon hittar alla små fel jag gör och när hon får mig att rätta till dem blir övningarna sjuuukt tunga!

En av mina uppgifter som PT är att förbättra mina kunders kroppsuppfattning genom att vara petig med utförandet i övningarna. "Du säger väl till om jag gör fel?" sa en kund för några dagar sedan. Och det gör jag absolut! Min prestige som PT skulle stå på spel om jag tillät mina kunder att fuska eller om jag skulle försöka få dem att göra övningar som är för svåra.

Efter gårdagens Pilates berättade en av deltagarna att hennes naprapat bett henne att ofta sträcka på sig som om hon ville visa upp en medalj på bröstet. Bra tips! Själv tyckte hon att det kändes som att hon ville göra sig märkvärdig, men förstod såklart syftet med en bättre hållning. Sträck lite extra på dig och sänk axlarna neråt-bakåt. Var lite märkvärdig i din hållning. Kika också på folk runtomkring dig. Du kommer garanterat att finna fler "hösäckar" än "medaljbärare". Inte konstigt att många har ont i axlar/nacke/rygg...

Hemma från leran

Efter:

Äntligen kan jag springa riktig traillöpning igen! Rötterna och stenarna har kikat fram under snön och gjort 10 km-spåret precis så härligt, klurigt tekniskt och adrenalinframkallande som jag vill ha det! Bitvis fanns det en del is och snö kvar men i en så liten mängd att det inte alls kändes besvärligt.

Det är inte bara jag som har duschat nu. Även skorna har blivit rena.

På väg ut i leran...

En lucka i dagsschemat och det är dags att inspektera ett av mina favoritspår efter vintern: 10 km på Järvafältet. Det kan nog bli lortiga skor...

Före:

Måndagmorgon med fågelsång

Det är disig måndagmorgon i april och alldeles lugnt ute. Fågelsången utanför köksfönstret är intensiv. Jag ser fram emot att strax få cykla till jobbet och lyssna på ännu fler fåglar.

Vi bor alldeles bredvid en liten bäck. Fåglarna gillar att hänga här eftersom det finns vatten och dessutom höga träd att bygga bo eller gömma sig i. Någon vänlig själ har dessutom hängt upp fågelholkar i träden. Intensiteten på fågelsången och aktiviteten i bäcken och träden kommer de närmaste veckorna att stadigt öka. Och hittills har det varje år flyttat in minst ett fågelpar i någon av holkarna.

Jag är dålig på att känna igen fåglar, framför allt deras sång. Men det spelar inte så stor roll, för det går att njuta av dem ändå. Betydligt bättre än iPod, som jag ser många plugga in i öronen när de är ute och springer eller promenerar.

Fågelsång, cykel och på väg mot ett kettlebellpass med en av mina kunder. Kan det bli bättre en mångagmorhon?

TEC -Täby Extreme Challenge

Senaste dygnet har handlat om ultradistanslöpning på sträckorna 50 km, 50 miles, 75 miles och 100 miles. Jag har i egenskap av funktionär sevat och peppat de tävlande. Det har varit ett spännande dygn där många gjort personbästa vad gäller sträckor och tider och som dessutom fick ett smått otroligt svenskt rekord på 100 miles: Jonas Buud drämde till med 12:32:03 och det är mer än fem timmar bättre än det gamla rekordet.



Sportdryck, blåbärssoppa, kaffe, hamburgare, toast, våfflor och en hel del annat som skymtar ovan har vi serverat och tillrett under timme efter timme. Löparnas aptit har skiftat lite, men blåbärssoppa har varit en storfavorit under nästan hela loppet. Arrangören Janne hade verkligen varit påhittig och förutseende. "Bra service" fick vi också höra från mer än en deltagare som avslutat loppet.

Jag fick uppmuntra och stötta precis som jag förväntat mig, MEN jag känner ändå att den rätta platsen för mig på ett ultralopp är på andra sidan, d.v.s. som löpare. Så är det bara. Detta har varit en fantastisk erfarenhet som jag knappast vill vara utan. Och "alla var där", det blev många kära återseenden. Nästa gång blir det dock nummerlapp på mig med än mer ödmjukhet inför fantastiska funktionärer.

Katalysator

Idag vaknar ett gäng ultradistanslöpare till dagen D. Sveriges i år enda 100 miles-lopp går nämligen av stapeln i Täby denna lördag-söndag.

Många svenska ultradistanslöpare och blivande ultradistanslöpare kommer att samlas i trakterna kring Ensta Krog idag. Min uppgift som funktionär är att serva löparna vid vätskekontrollen och att peppa dem när det känns tungt att fortsätta springa. Efter att själv ha fått ovärderlig hjälp vid riktigt långa lopp så känns det viktigt att få ge tillbaka. Det är alltid du själv som gör jobbet i att springa ett lopp men det kan absolut behövas en katalysator (eller flera) som ser till att det händer om du börjar fundera på att lägga av.

I större lopp, som t.ex. Stockholm Marathon, är det publik längs i stort sett hela banan och du har alltid andra löpare runtomkring dig. Att fånga en uppmuntrande blick från publiken och tigga till dig ett hejarop är aldrig svårt. Det är dessutom tätt mellan vätskekontrollerna och målgången sker inne på pampiga Stadion.

I de riktigt långa loppen är föhållandena något annorlunda och kanske mer utmanande. Det står ingen publik längs banan, du får själv bära med dig energi och vätska långa sträckor och målgången sker inte igenom någon hög stenportal på en fullsatt(?) stadion. Från Ursvik Ultra minns jag två personer som tagit sig ut i skogen för att heja, förutom de som stod vid vätskekontroll/varvning och lätt kunde räknas på handens fingrar, och de stod där på första varvet. De funktionärer och den eventuella publik som återfinns vid ett ultralopp blir därför extra värdefulla för många löpare.

Under 100 miles kommer du knappast att se och känna dig speciellt glamourös, vilket gör att de medlöpare, publik och funktionärer som finns i närheten får kanske se och höra dig gråta, gnälla, kräkas, kissa... Och när du sedan går i mål har det växt fram en slags kärlek och tillit mellan er. Åtminstone för stunden. Jag vet hur STORT det känns att ha klarat 100 miles och jag hoppas att jag idag kan vara katalysatorn som får fler att uppleva den känslan!

April är upp till bevis

Beläggningen på gruppträning sjunker traditionellt sett alltid i april. Januri till mars är hyfsat stabila månader men sedan händer något. Kan det möjligtvis vara vårens utomhusaktiviteter som lockar?

Som yogavikarie och (ordinarie) Pilatesinstruktör på Sats Zenit igår fick jag leda två halvfulla klasser. Jag vet med säkerhet att det i början av veckan till och med fanns en väntelista, i alla fall för Pilatesklassen. Men när klockan slagit 17.30 var endast halva gänget på plats. Om svaret är att inomhusträningen ersätts av utomhusträning kan jag köpa det. Det är underbart att vistas utomhus och röra på sig!

Ännu har vi kanske inte börjat rota längst in i garderoben och insett att förra årets sommarkläder sitter sämre. Eller sämre än vi minns det, snarare. När den riktiga värmen kommer framåt maj månad, ja, då är det dags för väldigt många att komma in och träna igen! Jag önskar att fler hade kontinuitet och långsiktiga mål med sin träning. Tyvärr är det fortfarande så att vi styrs mycket av fåfänga och den kortsiktiga "panik"-känslan att komma i form på X antal veckor. Det är ett skäl att börja träna, så gott som något, vi har kanske alla börjat i en känsla av "måste", "borde" o.s.v. Som gruppträningsinstruktör och personlig tränare är detta extra påtagligt i april och maj.

"Få platt mage"? Inget för långsiktig inre motivation... Foto: Sara Ringström

Jag öste beröm över mina Pilates-deltagare för deras fantastiska träningsrutin. Pilates kräver kontinuitet och tålamod för bra resultat. Och bra resultat är i det här fallet en stabil bål och en fantastisk hållning. Pilates är för alla, det kan aldrig bli varken för lätt eller för svårt.

Ett sätt att hålla liv i deltagarnas träning är att hitta på det lilla extra ibland. Ikväll kör vi tvåtimmars cykelklass i Sollentuna. Strax innan gatorna sopats rena ger vi järnet tillsammans inomhus! En riktig cykelfest!

"Tufsilago"

Vårblommor är fantastiska och speciellt tussilago, tycker jag. På de allra tristaste, grå vägrener bland en massa gamla löv och kanske skräp lyser de upp som små solar och påminner om att en ljusare och varmare årstid är på väg.

De här exemplaren hittade jag intill en stor rondell i närheten av Kista där trafiken brusade tätt intill dem. Lite lätt nyvakna såg de ut i sin tufsighet.

Hur många vårblommor såg du på din senaste promenad, cykel- eller löprunda?

Hjärtligt svettig

Det har varit ännu en härlig dag på Sats Sollentuna. En dag som började med kettlebells och slutade med Pilates Boll. Däremellan hann mycket spännande saker hända!

En händelse som kan orsaka energiläckage för en personlig tränare är när kunderna avbokar på grund av stress eller sjukdom. Som PT är jag mån om mina kunders hälsa och därför känns det bekymmersamt om de inte kan komma och träna och må bra. Det inträffade idag. Men istället för att hänga läpp och slöa till passade jag på att utnyttja tiden för ett eget lekfullt, improviserat styrketräningspass.

Ett stadigt grepp om kettlebellhornen! Foto: Sara Ringström

I vår så kallade PT-hörna finns många roliga, trendiga redskap att gå loss på. Idag blev det box jumps, kettlebell, armhävningar, joystick m.m. Efter tjugo minuter var jag rejält svettig! Då får jag helt oväntat en kommentar från en kille som tränar strax bredvid. Han såg ett tag ut att vara i sin egen lilla bubbla och gick lite nonchalant omkring mellan olika tunga funktionella övningar och såg faktiskt mest sur ut i mina ögon. "Du, kolla dig i spegeln!" sa han plötsligt till mig. "Du har svettats på ryggen så att det ser ut precis som ett hjärta". Jag snodde runt och mycket riktigt fick jag syn på en stor hjärtformad svettfläck på nedre delen av min rygg. "Det ser extra coolt ut när du har ett rött linne" tillade han och försvann sedan till något annat hörn av lokalen. Jag blev förbluffad över en sådan kommentar från en machokille som han. Men ändå glad att han sa något och inte bara tänkte tanken. Ser man hjärtan så har man ett själv, det vill jag gärna tro.

Smart sak

Än är det mörkt på kvällarna. Åtminstone om man, som jag, slutar först vid 20-tiden. Bra cykelbelysning är a och o framför allt för att synas på gator och cykelbanor. Under hela hösten sneglade jag på denna smarta lilla belysning:

Den fästes enkelt runt styre respektive sadelstolpe och sitter som berget tack vare silikonmaterialet. Lätt att flytta mellan olika cyklar och kräver inga monterade fästen. Och visst är den lite gullig? Knog Beetle heter den.

Premiär!

Denna gamla pärla från 1981 fick idag komma ut i friska luften för första gången på flera månader! Det är min trotjänare Puch som jag förärades i 10-årspresent och som fortfarande, tjugonio år senare hänger med. Ny sadel, kedja och däck har den givetvis uppdateras med genom åren men allt annat är original och det sitter t.o.m. kvar ett klistermärke på bakskärmen med texten "Säker Cykel" som jag fick vid polisens årliga vårbesök på skolan under tidigt 80-tal. Här kan vi snacka om affektionsvärde! Jag skulle gråta blod om jag blev av med den, så jag låser den noga varje gång den lämnas "på stan".

När jag fick den var det en stor händelse. Som växande liten knatte fick jag begagnade cyklar att växa i, men när jag fyllde tio var jag redo att lämna barncyklarna och fick därmed min "sista" cykel och då blev det en sprillans ny! I min familj har vi använt cykel som transportmedel ganska frekvent och därför blev cykeln en kär vän att älska. Och det är den fortfarande.

Tio veckor till Vättern

Några funderingar kring Vätternrundan när snön nu försvunnit från vägarna:

På fredag är det tio veckor kvar till cykelfesten Vätternrundan! För en behaglig tur runt den stora sjön bör det finnas åtminstone 100 cykelmil i benen. Skall endast utomhuscyklingen räknas så är det verkligen hög tid att sätta igång för oss "vackert-väder-cyklister"! Tio mil i snitt i veckan är min ambition. En del av dessa kommer säkert att äga rum i lite mindre vackert väder också. Det skulle kännas som ett nederlag att ha tränat 100 mil i solsken och så regnar det den 18-19/6.

Vätternrundan är lite grann som ett ultralopp fast på cykel. Tio timmar och femtionio minuter tog det mig att komma i mål förra året, exakt lika lång tid som 10 mils löpning på UppMoT 100 km. Mitt intryck är att den allmänna uppfattningen om att cykla 30 mil är accepterat och etablerat medan att springa lika lång tid är betydligt mer suspekt. Är (lång)löpare mer kufiska än cyklister?

Cykel kan vara en riktig prylsport. Det finns hur många dyra komponenter, kläder och cyklar som helst att köpa för den som har tillräckligt tjock plånbok. Varje vår sitter jag och funderar på om och i så fall vad som jag kan förbättra i utrustningsväg. Efter att ha fallit i en ordentlig nybörjarfälla när jag skaffade min landsvägsracer så kan jag i alla fall ge tipset (som även finns att läsa i senaste numret av tidningen Cykla) att se till att skaffa en ram i rätt storlek! Någon sådan äger inte jag idag utan mina 165 cm kämpar med en ram som passar en person på 180-185 cm... Förra våren var jag nära att "byta ner mig" till en lagom stor cykel, men ångrade mig i sista stund. Ny ram och nytt styre i rätt storlek är det som behövs, men det är inte gratis. Ny pryl för i år är däremot min Garmin 310XT som fått ett fäste för styret och kommer att ersätta min cykeldator. En kadensmätare har jag också fått i present till den.

Förra sommaren skaffade jag fantastiskt bra vägkartor för trakterna kring norra Stockholm och Uppsala. Det är något speciellt att ge sig ut på äventyr med kartan i hand och åka dit näsan pekar, tycker jag. Vid några tillfällen upptäckte jag riktiga pärlor till cykelvägar som kantades av doftande syrener och små röda stugor. För övrigt är det lika spännande att göra samma sak till fots, att hitta nya löprundor längs med vandringsleder och dylikt.

Verkar det som om jag längtar ut på vägarna denna gråa annandag påsk? Helt riktigt! Den bästa och mest njutbara delen av cykel- och löpsäsongen ligger framför oss nu. Hopp och lek!!!

Omstart

Hela systemet har legat nere och batterierna blev dessutom fullständigt urladdade (gånger två!) den gångna veckan. Efter en brutal återuppladdning av batterikraften var det dags att provköra maskinen (traktorn?) nu ikväll.

Vad svamlar jag nu om? Jo, urladdning nummer ett var självklart Ursvik Ultra och så kom nummer två i form av kräksjuka några dygn senare. Det ena kanske gav det andra, vilket vore ganska logiskt. Det som laddades ur var energin i min kropp och när systemet låg nere så menar jag självklart det dygn som jag till 90% tillbringade kvidande under täcket. När jag knappt åt eller drack och nästan inte kunde kommunicera annat än i form av ett matt jämrande.

Det blev en liten familjepåsk till slut, ett dygn förskjuten. Liten eftersom vi är en liten familj och så var det väldigt lite påsktema också. Nästan inget alls, faktiskt. Min första måltid efter magsjukan intogs på Pizza Hut. Magen protesterade men kroppen verkar ha tagit till sig av energin. När familjen innehåller en glutenintolerant medlem och det börjat serveras matiga, glutenfria pizzor på ovan nämnda hak, då är det fest!

Känner du igen känslan att du snabbt tycker dig vara helt återställd efter att ha varit sjuk? Så prövar du att springa (eller något annat, kanske går tillbaka till jobbet) och märker att någonting ändå saknas. Att det är en bit kvar till 100% fit for fight. Den känslan hade jag idag. Men lyckofaktorn på 8 km lugn löpning i vårsol, den var fullständig! Jag blir gärna bländad av solen och slirar runt i en hög av grus på torrlagda cykelbanor när det är årets första riktiga vår-runda! Så nöjd med 8 km var det länge sedan jag var senast.

Systemet har startats om och nu fylls energiförlusten från denna tur plus en gnutta extra, så att jag snart kan springa längre, längre och längre igen. Batterierna är på laddning.

TACK hela lilla familjen för påsken tillsammans!

Veckans värsting

Utan tvekan kan jag utse dessa ögonblick till veckans (eller kanske årets hittills) höjdpunkter:

1. Jag stämplar mig i mål på Ursvik Ultra efter 75 km snömodd! (foto: Esa Rotinen)

2. Jag får kliva upp på prispallen i ovan nämnda lopp efter en varm dusch! (foto: Ursvik Ultra)


Ju fler dagar som gått efter förra helgens kämparinsats, desto mer nöjd känner jag mig! Det är fantastiskt att tänka på att jag till slut tog mig i mål, trots alla funderingar på att bryta. Stort tack till okänd funktionär som peppade mig att starta fjärde varvet och till Magnus som höll mig sällskap under hela femte!

Jag har fått massor av positiva kommentarer under veckan och det värmer så gott! Det blir inte många lopp genomförda under 2010 men de som står på planeringen är desto tuffare. Närmast laddar jag för Vätternrundan och väntar därför ivrigt på att vägar och gator skall sopas rena från vinterns sand och grus. Här skall cyklas många härliga mil!

Nästa helg kommer jag att agera funktionär på ett av Sveriges längsta löparlopp: Täby Extreme Challenge Täby Extreme Challenge som har 100 miles som största utmaning. Jag känner mig ganska säker på att min tolfte bästa svenska 100 miles-tid kommer att ryka och hamna betydligt längre ner på listan. Till detta bidrar jag gladeligen genom att peppa tappra löpare i spåret kring Ensta Krog i Täby!

Energiläckage

De senaste 36 timmarna har varit en pärs! Att tänka "här och nu" (något jag ivrigt brukar förespråka) har nästan verkat som ett skämt. Är det någon gång som jag vill att tiden skall gå fort framåt så är det när jag ligger nedbäddad i sängen och vet att jag kommer att bli frisk snart, att det är en tidsfråga.

Jag har varit så matt att jag inte ens orkat läsa en bok. Igår var jag uppe ovanför täcket i högst tre timmar och med stor möda skrev jag ett inlägg här och tittade runt på några andra bloggar.

Idag känns det betydligt bättre och jag har stort hopp om att kunna vara på benen. Eller åtminstone inte sängliggande. Men oj, vad energi som läckt ut ur min kropp dessa 36 sjuktimmar! Vågen visar mer än 2 kilo mindre och det är vätska och viktiga kolhydrater som gått förlorade! Det kommer att ta tid att fylla på eftersom kroppen nu inte accepterar vad som helst. Jag prövar att tänka på något ätbart, t.ex. chokladharen som jag fick i påskpresent: blä, vad äckligt! Nytt försök: köttgryta på lamm som jag tänkt laga under helgen: nej tack, ingen aptit! Vilken tur att det ändå finns något som känns okej:

I ett sådant här läge känns drickyoghurt som någonting sänt från himlen! Len, snäll och söt tas den tacksamt emot av kroppen.

Det ser ut att bli ännu en härlig vårdag ute. Jag hoppas kunna komma utanför dörren idag och lapa lite sol vid vår varma södervägg. Solljus ger också energi om än på ett psykologiskt plan för oss människor.

Vinterkräksjuka eller matförgiftning?

Det är inte lätt att veta vilket. Riktigt obehagligt är det i alla fall och det tröttar ut mig så att jag med nöd och näppe orkar skriva. Tur i oturen så är jag helt ledig idag, långfredagen, vilket betyder att jag inte behöver ringa en massa återbud till kunder eller jaga vikarie till mina klasser. Däremot är det tråkigt att vi inte kan fira den familjepåsk som det var tänkt att bli.

Mina nyinköpta löparskor står i hallen, temperaturen ute är behagliga nio plusgrader och den allra första vårdoftande löparrundan kunde ägt rum idag. Igår, när Helena och jag sprang i Hagaparken i regnet kändes det fortfarande väldigt mycket som kyla och vinter. De gamla skorna är nu smutsigare än smutsigast. Istället läser jag om andra inspiratörer i ämnet träning och det piggar upp att se hur Ingmarie, MarathonMia, Miranda med flera flitiga bloggare laddar upp inför sina förestående utmaningar.

Något påskgodis eller någon påskmat är jag inte det minsta sugen på. Det enda som möjligen lockar är lite kall yoghurt. Jag vilar vidare och ni som springer idag: ta ett extra steg för mig oavsett var: asfalt, skog eller pool!