Såld på smör

Emellanåt kan det hända att jag helt snöar in på ett enstaka livsmedel. Det brukar hålla i sig från några veckor upp till några månader och då äter eller dricker jag MASSOR av just den grejen. Exempel på sådana saker kan vara yogi-te, rökt makrill, surdegsbröd, torkade aprikoser...

Just nu är jag helt såld på ett ekologiskt jordnötssmör som säljs på bl.a. Coop. Det är som sagt ekologiskt och ingredienserna är endast jordnötter och havssalt. Inga konstigheter i innehållsförteckningen och den ska du ju kunna lita på. "Man kan äta allt -men inte alltid" har professor Rössner sagt en gång och det är helt sant. För tillfället känner jag att jag är på gränsen när det gäller jordnötssmöret. Men det går nog över så småningom. Det brukar göra det.

En sak till som det blir mycket av just nu är blodgrape. Dessa läckerheter har verkligen högsäsong och det är värt mödan att skala dem för hand och pilla ut det söta fruktköttet och lämna de beska hinnorna därhän. Mums!

Det händer att jag blir fast vid mera onyttiga saker också, men jag kommer i skrivande stund inte på något som exempel. Semmelsäsongen är ju här och de brukar dominera caféer, konditoridiskar och bagerier. Som tur är tycker jag inte om semlor. Har aldrig förstått kombinationen bröd och grädde. Jag kan faktiskt inte ens minnas när jag åt en semla senast.

Som återhämtnings- och energikick under och efter träning kan jag också snöa in lite och för tillfället är det Honeystinger Proteinbar som är den stora favoriten!

Jag är vinterdrottningen

Inte dagens Icebugs, men ändå ett par Icebugs!

Foto: Sara Ringström

Dagens löptur har varit en löptur för själen. Termometern visade femton minusgrader på förmiddagen och jag förstod att det skulle kännas kallt där ute. Kallt men vackert. Lusten att få komma ut i solljuset fick mig att svida om till löparkläder strax före halv elva. I kylan är det svårt att klä sig lagom varmt. Jag vill kunna hålla mig varm men inte svettas, för då blir jag ju kall i slutändan ändå. Det gäller också att hitta ett bra tempo som stämmer överens med klädseln för att varken frysa eller svettas.

Det blev långkalsonger med tunna vindbyxor utanpå. Ullsockar i mina Icebugs och dubbla underställströjor, en löparjacka som är ventilerad i ryggen med ganska tjock i ärmarna samt mina tjockare löparvantar och fleecemössa. Samtliga plagg utom skorna i svart! Ett tips för riktigt kyliga dagar är att smörja in hela ansiktet, händer och fötter med en fet kräm/salva för att skydda känslig hud mot att torka ut i kylan.

Efter några hundra meter kunde jag känna kylan bita i kinder, fingrar och fötter. Jag bestämde mig för att ge de två första kilometerna en chans. Om jag fortfarande var frusen då så skulle jag vända hemåt. Jag trippade med lätta steg genom ett tunt lager nysnö och jobbade på att hålla ett så snyggt löpsteg som möjligt, trots att jag hade lågt tempo. Det kändes fantastiskt och vid tvåkilometerspasseringen var jag varm nog för att våga fortsätta ut på en hyfsat lång runda. Vid det här laget var jag alldeles ensam med skogen, solen och snön. Det var så sagolikt vackert och löpsteget kändes så lätt att jag upplevde mig som en riktig vinterdrottning! Först efter fem kilometer skymtade jag de första människorna. Det blev totalt sett inte många möten under hela rundan. Folk höll sig nog inne i värmen. Längden på pass i kylan behöver anpassas till att bli genomförbart utan vätska (som ändå fryser). Ibland har jag med en termos men när det är såpass kallt som idag blir jag snabbt frusen om jag stannar. Även om det bara tar ett par minuter att öppna, hälla upp och dricka ur termosens innehåll.

Min uppmärksamhet skiftade från det vackra snölandskapet, känslan i kroppen i det lätta löpsteget och tankar på vackra rundor och platser på både cykel och i löparskor. Några exempel på vad som dök upp är Halvvättern 2009, Monte Gordo 2007, Munkastigen Trailrun 2009... Vår och sommar dominerade när jag sammanställde en liten topplista på vackra lopp/träningsrundor. Jag vet att det kommer många fler vackra rundor att se fram emot och att det är året-runt-löpningen som gör att de blir så njutbara. Det vore jobbigt att behöva "börja om" och bygga upp löp- och cykelkonditionen inför varje säsong.

Jag hade bestämt mig för att inte titta på klockan en enda gång under rundan, ett löfte till mig själv som jag höll utan svårigheter. Jag kände mig stark, vacker och fokuserad under totalt 18,5 kilometer i kylan. Dessutom njöt jag av att höra Icebug:ens dubbar bita sig fast i det frusna underlaget. När jag kom hem väntade nygräddad ugnspannkaka och blåbärssylt eftersom jag bor tillsammans med världens mest omtänksamma.

Längsta loppet hittills

Med tanke på vad som väntar i sommar är det skönt att blicka tillbaka och hämta inspiration och kraft från mitt lång-långa lopp i somras. Här kommer den långa berättelsen som jag skrev ett par dagar efter loppet:

"Mitt livs hittills största utmaning: GAX 100 miles ägde rum 15-16/8 2009.

Jag skulle vilja påstå att loppet för min del började redan en vecka innan ovanstående datum. Det var då jag summerade de tips jag fått, gjorde en näringsplan och började packa mina tre dropbags. En av nätterna drömde jag att jag befann mig mitt i loppet, dessutom mitt i natten och en känsla av total meningslöshet sköljde över mig. Min hjärna hade börjat bearbeta det faktum att 160,9 km faktiskt skulle avverkas! Visserligen hade jag sprungit långt innan, hela 100 km, men det framstod plötsligt som fjuttigt jämfört med vad som väntade. Och gissa om jag fick rätt!

Kristina och jag möttes på Stockholms central tidigt på fredagsmorgonen och rullade söderut med X2000: Det var oerhört skönt att ha äventyrliga Kristina (som skulle avverka 50 miles) som sällskap. Jag blev inte ensam med min nervositet och kunde bolla tankar och idéer med någon som förstod. När vi sedan mötte upp Staffan och Emelie i Kivik (efter att ha blivit upplockade av min kära sambo och supporter i Kristianstad) steg spänningen ytterligare och det fortsatte faktiskt i samma stil: ju fler löparkollegor som mötte upp, desto fler fjärilar i magen.

Vid 19-tiden på fredagskvällen var vi nio stycken som desperat letade uppladdningsmiddag i ett fullbokat restaurang-Ystad. Här pågick nämligen ett Tattoo samma helg. I hela centrala Ystad rådde feststämning och solsken ramade in denna speciella fredagkväll. Det fick bli pizza för min del. Att överhuvudtaget få i sig ett stort mål mat blev prioriterat denna kväll, exakt vad fick komma i andra hand.

Natten före kunde jag som tur var sova riktigt gott. Vårt vandrarhem låg 2,5 mil utanför Ystad, mitt på en åker. En halvtimme före väckarklockans signal tyckte kroppen att det sovits tillräckligt, dags att gå upp och duscha och äta frukost. Yoghurt med Start! Och två ostamackor stod på frukostmenyn. Detta skulle förhoppningsvis lämna magen hyfsat snabbt och ge plats för energibars, bananer, kardemummabullar m.m.

Vi kom till starten vid torget ungefär halv åtta på morgonen. Ännu fler kända ansikten än kvällen innan syntes där. Plus några helt (för mig) okända också. Hela 32 löpare kom till start på Sankt Knuts Torg! Vi bytte ”sista-sekunden-tips” innan Stefan samlade oss till start med orden: ”You are all crazy! Good luck.”.

I duggregnet gav vi oss av norrut längs Ystads gator. Som tur var hade vi även fått en behaglig lufttemperatur, så vi behövde inte frysa. Jag sprang bredvid Emelie och det gav mig en otrolig energikick att få byta kommentarer med henne i loppets början. Speciellt som jag visste att det bara var en tidsfråga innan hon skulle springa ifrån mig.

Att vi alla någon gång under loppet skulle springa fel rådde det ingen tvekan om. Men att några skulle råka ut för den första felspringningen redan innan vi passerat 5 km blev en total överraskning! Jag var nära att bli en av dem. Bäst att fiska upp kartan redan här och börja spana efter de orangea markeringarna längs Skåneleden.

Kartan fick sedan stanna i min hand genom så gott som hela loppet. För det mesta var den en kär vän, speciellt i kombination med kompassen, men det hände att den fick ta emot en och annan svordom också. De tips om att ta med kompass och att ha tränat på att springa efter en karta som jag fått visade sig vara klockrena! Dock fanns ibland saker i verkligheten som inte var markerade på kartan och det kunde lätt ställa till förvirring i en trött löparhjärna.

De första milen visade sig vara lättsprungna och tog oss genom ett böljande skånskt jorbrukslandskap i duggregnet. Flera ställen hade den där typiska vykorts-karaktären där allting bara ser så vackert och somrigt ut. Detta i kombination med ett förhållandevis samlat startfält gjorde att den första kontrollen (maraton) dök upp i ett nafs! Jag låg perfekt till enligt min tidsplan, vilket stärkte självförtroendet rejält. Redan här hade Jörgen (sambo) hunnit heja på mig flera gånger men ännu inte behövt fylla på mina förråd. Dock var det skönt att veta att han åkte runt med både en vattendunk och godispåsar som jag och andra löpare kunde nyttja om vi ville. Duggregnet gjorde att jag skyndade på i kontrollen för att inte börja frysa eller stelna till i benen.

Strax efter första kontrollen ändrade banan karaktär. Det började när vi klättrade in i en kohage efter ungefär 50 km. För det första blev det svårare att hitta rätt väg och för det andra ändrades underlaget från asfalt/grus till stigar, gräs, stenar och lera. Ibland fanns knappt ens en synlig stig. En oförglömlig passage var bokskogsklädda Lövestads åsar. Som hämtat direkt ur en sagobok! De följande två milen hade jag stor hjälp av Janne och arrangören Stefan med navigeringen. Multisportarna Erik och Stefan fanns också i närheten och de var riktigt vassa på att läsa kartan! Dessutom gavs det en hel del peppande kommentarer. Jag minns att Janne sa till mig att jag skulle klara loppet ”hur lätt som helst” och det betydde mycket. Janne gav mig också en hel del information om vad som väntade längre fram på banan, kryddat med lite tips om hur jag skulle tänka för att härda ut på en del av de riktigt utmanande partierna.

Det var ungefär vid Brösarps backar som jag tappade mina färdkamrater och blev solo i många mil framöver. Backarna var riktigt slitiga och trots den öppna terrängen var det klurigt att hitta rätt väg över kullarna. När jag väl passerat dem var det lättsprunget ner mot Haväng och banans andra kontroll. Jag förstod att det skulle finnas mycket folk vid kontrollen och jag såg fram emot att få information om hur det gick för övriga löpare och då speciellt för Emelie.

Efter påfyllning av energi och info om aktuell ställning i loppet bar det av mot stranden. Härifrån och framåt skulle vi följa strandkanten nästan hela tiden. Det kändes fantastiskt bra att jag lämnade Haväng helt enligt min tidsplan. Att springa i strandkanten och lyssna på vågorna framåt kvällningen var en ny, vacker upplevelse. Jag tror att variationen i underlag bidrog till att kilometrarna bara svischade förbi. Det var hela tiden lätt att plocka fram nya delmål, trots att jag aldrig sprungit här tidigare.

I Kivik tömde jag mina skor på sand sittande i bakluckan på Jörgens bil. Många tömningar skulle följa efter denna, visade det sig. Jag var förvånad över hur mycket sand som packats i skorna trots mina nyinköpta damasker. Det kändes som om skorna blev en storlek större efter sandtömningen!

Efter Kivik var siktet inställt på Stenshuvud. Det gick bara inte att missa den enorma höjd som tornade upp sig alldeles intill havet. Den såg mäktig, vacker och skrämmande ut! Vägen upp till huvudet kantades först av en riktigt mörk skog och efter skogen bar det av rejält uppför! Trappor och stenar ledde vägen upp till toppen. Här mötte jag också en hel del turister på väg ner från utsikten. Kanske undrade de vad en svettig löpare med nummerlapp gjorde här strax före mörkrets inbrott. De tittade lite skeptiskt på mig men sa ingenting.

Väl uppe vid utsikten från Södra huvudet kunde jag inte låta bli att ta upp mobilen och ta en fantastisk bild ut över havet och kusten för att skicka som MMS till nära och kära som jag visste tänkte på mig under loppet. Nerfärden mot stranden var precis så brant och läskig som jag blivit förvarnad om. Med ungefär nio mils löpning i benen blev det en extra utmaning. Det värkte i knäna när jag väl kommit ner men strandlöpningen rådde snart bot på detta. Ett svårnavigerat parti vid Knäbäckshusen följde. Jörgen mötte upp här för att hjälpa mig hitta rätt väg men det visade sig ändå vara knivigt. Min låga energinivå gjorde mig dessutom lite grinig. När jag väl var på rätt spår igen började det bli mörkt och nästa möte med Jörgen i Baskemölla betydde pannlampa på. Jag var otroligt glad för hans små hejaklacksstationer här och där fram till Simrishamn, för nu hade jag inte sett någon annan löpare på väldigt länge och började känna mig lite ensam.

Efter Simrishamn var jag verkligen ensam. Jörgen åkte till vandrarhemmet för att sova och lämnade mig vid 22.30-tiden. Jag kämpade på i mörker, kohagar och sanddyner de följande timmarna. Havets vågor slog mot stranden och med dem inom hörhåll vågade jag leta bästa möjliga stig lite längre in mot land här och där. Jag tror att jag hittade en ganska behaglig och bra väg ända fram till Mälarhusen.

I Skillinge pågick en del fester nära stranden och vid en av dem stannade jag till och blev bjuden på en mugg vatten men tackade nej till erbjudandet om kladdkaka. Det lät säkert helt sjukt i folks öron när jag berättade hur långt och länge vi sprang. ”Vart ska du?” frågade en man. När jag svarade Ystad blev kommentaren ”Men det är ju jättelångt dit!”.

Mina ben var nu slitna och jag kände av både knä och benhinna/ankel på vänster sida. Jag var mentalt förberedd på detta och att våga vara i smärtan, våga lyssna på den och inse att det faktiskt ändå gick att fortsätta gjorde mig på ganska gott humör. Det var ju precis såhär som det skulle vara!

Vid Mälarhusen skulle jag enligt kartan ta mig upp i skogskanten ovanför stranden, vilket jag också gjorde. Hade jag vetat att strandkanten var ett betydligt bättre val som dessutom var snällare mot ben och fötter hade jag kunnat spara mycket kraft här. Nu bar det av i konstiga kringelikrokar bland strandråg, tallar och sanddyner. Hela tiden hade jag skenet från Sandhammarens fyr i sikte och precis som Janne förvarnat mig om verkade den inte alls komma närmare trots att jag slet mig stadigt framåt. Vid Sandhammaren låg också den sista kontrollen och mentalt kändes det viktigt att komma dit, nästan som om det varit själva målgången. Jag svor högt över avståndet och den besvärliga stigen och till slut började jag intala mig själv att det inte fanns någon fyr, att det bara var en illusion.

Men visst fanns det en fyr! Och flammande marschaller visade vägen till kontrollen. Det var oerhört skönt att komma dit och få varm soppa och bli ompysslad av fantasiska funktionärer. Här kom de första 50 miles-löparna ikapp mig. De var två stycken. En av dem visade sig vara ett välbekant ansikte från Stockholm, något som gladde mig extra mycket.

Strax efter Sandhammaren ”dog” min GPS och jag bytte till en vanlig klocka. Nu kunde jag inte längre få information om kilometertider och aktuell hastighet. Det gjorde inte så mycket. Jag förstod att härifrån skulle det gå långsamt och smärtsamt mot mål, vilket det också gjorde. Jag hade ont i vänster knä när jag sprang och om jag istället promenerade gjorde det ont i ankeln och jag kände av blåsorna som uppstått under fötterna. Det var som att välja mellan pest eller kolera. Ett stycke framför mig hade 50 miles-löparna sprungit fel och jag kom då ikapp dem. Det fanns ett par hagar som skulle passeras i mörkret och det var verkligen klurigt att hitta ”utgången” på andra sidan när man bara såg några meter framför sig i pannlampans sken. Vi slog följe, 50 miles-löparna och jag och vi höll ihop ända fram till Kåseberga där Jörgen hade morgonens första hejaklacksdepå. Den beryktade klapperstensstranden strax före Kåseberga klarade vi av gående och pratande, så jag upplevde den aldrig som särskilt besvärlig.

Det bar av uppåt mot Ale stenar och här hade det ljusnat så pass att jag kunde stänga av pannlampan. Den förrädiska branten mot havet passerades och jag kunde lämna kullarna för att ta mig ned mot Hammar och de sista lättsprugna två milen mot Ystad. Här sprang jag ner från kullarna lite för tidigt och var ett tag både förvirrad och grinig, men snart var jag på rätt spår igen och även om det gick riktigt, riktigt tungt och gjorde ont så visste jag att jag nu i princip hade klarat loppet och att det bara var att slita sig in mot Ystad. Jag tömde skorna på sand i tron om att det var sista gången och bytte strumpor. Jag ville helst inte titta på mina fötter, men jag kunde ju inte undgå att se när jag skulle byta strumpor. Om det var ett bra eller dåligt beslut vet jag inte. Just då var jag riktigt trött. Det tog emot att både äta och dricka men jag visste att jag var tvungen. Chips var det som gick lättast att få ner och vatten var det enda som kändes hyfsat ok att dricka. Synen av fötterna höjde knappast humöret. Det fanns flera rejäla blåsor både under fotsulorna och på tårna och ett par av dem var ordentligt inbäddade i våt sand.

En mix av riktigt långsam löpning och rask gång tog mig hela vägen in mot Ystad i morgonsolen. Jörgen kom joggandes mot mig och peppade mig de sista fem kilometerna. Att vi faktiskt sprang in i målet på torget kändes fantastiskt! Just i det ögonblicket var jag mer trött än lycklig. Jag minns att Emelie omfamnade mig och jag såg att hon också var sliten.

Efter någon timme hade jag samlat kraft nog för en mödosam dusch nere i hamnen. Att sedan få slappa och slumra på Sankt Knuts torg samtidigt som löpare efter löpare nådde målet var otroligt skönt! Emelie, Jörgen och jag stapplade iväg till en hamburgerrestaurang och jag lyckades få i mig åtminstone ¾ av min portion och dricka några deciliter läsk.

Vi stannade länge i målet på torget, det var en solig sensommardag och att få ta del av de andra löparnas berättelser var jättekul! En härlig familjekänsla uppstod. Trots loppets längd så tyckte jag att tiden gick fort, ingen kilometer utom möjligtvis den allra sista kändes lång och jag var hela tiden förvissad om att jag skulle klara utmaningen.

När jag nu två dygn senare skriver denna berättelse finns det fortfarande intryck kvar att smälta. Jag är oerhört stolt över att ha genomför detta tuffa, långa, vackra lopp. Jag betalar just nu ett pris i form av ett svullet underben, gapande sår på två tår där det har suttit tånaglar förut och en rejäl, ömmande blåsa under trampdynan på högerfoten. Min gång är lätt haltande och just nu känns tanken på att springa inte lockande överhuvudtaget. Men jag kommer igen! Och jag hoppas att GAX kommer tillbaka också!"

Energifylld!

Foto: Sara Ringström

Lek eller allvar

Ibland är det svårt att veta skillnaden i mitt jobb. Under ett möte idag fick vi en genomgång av den "specialutrustning" som just vi fått till vårt träningscenter. Det finns massor av nya, tuffa, lekfulla övningar att pröva framöver! Kettlebells, Kinesis, TRX, Tornadoboll... Jag kommer att prova på och berätta mera. Det finns säkert ett helt batteri av övningar som kan vara till stor hjälp inför min stora utmaning i augusti. Det går otroligt mycket trender i träning också. "Back to basics" är på modet nu och då gäller det att redan vara stark och ha bra kontroll för att kunna hänga med. Har man inte det, då tar man hjälp av en personlig tränare. Såklart!

På kvällskvisten var det återigen dags att leka med de stora bollarna i vår fina vita sal. Pilates Boll stod på schemat. Nästan alla deltagare var nybörjare och det händer att bollar rymmer, deltagare krockar och det blir en hel del fniss blandat med stånk och stön. Själv skrider jag runt lugn som en filbunke och med fast hand och mjuk röst får jag jobba hårt för att hjälpa alla 20 deltagare att göra rätt. Detta är en utmaning som jag verkligen trivs med!

Arbetet som personlig tränare är verkligen en skön mix av lek och allvar!

Förbereda utmaningen

Dags att räkna ner...

Foto: Sara Ringström

Ultra Trail du Mont Blanc. Sent i augusti på startlinjen i Chamonix gäller det att vara väl förberedd! Hur gör man? Sju månader i andra sammanhang kan låta som lång tid men i det här fallet finns ingen tid att spilla. Dags att skaffa en plan.

De faktorer som kommer att hjälpa mig att lyckas med träningen nu när jag har en plats i loppet och ett hotellrum i Chamonix är: kondition, styrka, psyke och rörlighet. Alla dessa fyra behöver tränas och nötas under de kommande månaderna.

Kondition: Det gäller att springa eftersom man blir bra på det man tränar. Mycket och i backar. Tio timmar per vecka som en grund.

Styrka: Backar kräver sina lår- och vadmuskler både uppför och nedför. En superstark bål kommer att vara till hjälp för att inte säcka ihop när jag blir trött.

Psyke: Att ge sig ut och springa under grisiga förhållanden stärker psyket. Jag lyssnar dessutom på mental träning 15-30 min i min iPod varje dag.

Rörlighet: För att kunna genomföra tuff fysträning utan att bli skadad och för att kunna bli fokuserad kommer jag att yoga regelbundet.

Jag börjar inte från scratch utan har idag en ganska gedigen träningsmängd per vecka. Jag räknar med att lägga ner 15-20 timmar i veckan för att nå detta mål, fördelat enligt följande: kondition 10-12 timmar, styrka 3-4 timmar, yoga 2-4 timmar och mental träning (psyke) är snudd på omöjligt att tidsbestämma eftersom mycket av den är inbakad i övriga träningstimmar. Om det är en förmån att jobba på ett träningscenter i det här fallet? Det är faktiskt en av förutsättningarna!

Just NU är det dags för ett yogapass hemma i vardagsrummet! Som jag nämnt tidigare är det ett fantastiskt sätt att starta dagen. Senare blir det ett kombinerat styrke- och konditionspass på jobbet och så SatsCorePuls, förstås!

Personligt varumärke

Har du ett sådant?

Jag är nyfiken på mig själv. Jag är övertygad om att jag har mera kapacitet att utnyttja på många olika sätt. Det finns en resurs hos mig som ännu inte kommit till sin fulla rätt. Jag har ännu inte blommat ut i full blom. Men jag ska se till att göra det!

Personlig utveckling är väldigt spännande, tycker jag. En av de mest värdefulla "utbildningar" jag genomgått i ämnet är den om Personligt Varumärke. Precis som att du har en uppfattning om olika företag, varor och tjänster kan andra människor ha en uppfattning om dig. Det har de med stor sannolikhet också. Vilka signaler vill du sända ut till din omgivning?

Efter att ha grottat ner mig ordentligt i detta växte en bild om hur jag vill uppfattas fram. Vissa värderingar och drivkrafter är viktigare än andra. Jag drivs t.ex. inte av pengar. Att ha en hög månadslön räknat i kronor är inget som direkt sporrar mig. Jag vill uppfattas som seriös och kunnig. Hemma hos mig finns snart ett helt bibliotek med träningslitteratur, t.ex. Det är böcker som jag läser om och om igen och några som jag skummat lite i.

Mina värderingar är självklart många och de har en rangordning. Tre av dem känns starkare än alla andra och det är dessa jag vill kommunicera ut med handling, ord och kroppsspråk:

Ärlighet - jag kan inte luras eller ljuga. Det är viktigt för mig att vara sann mot mig själv och andra.

Omtänksamhet - jag bryr mig om de som finns i min närhet. Vill uppmuntra och hjälpa om jag kan.

Kämpaglöd - tjurigt envist vägrar jag ge upp och jag vill tro att allt är möjligt!

Dessa värderingar gäller både privat och yrkesmässigt. För du kan också skilja på din yrkesroll och ditt privatliv. Har du funderat på hur du vill uppfattas och om du kommunicerar ut det till din omgivning?

Plåtad av ett proffs

Fotograf: Sara Ringström

Ensamvarg

Det är en stilla söndagmorgon. Termometern visar åtta minusgrader. Snön ligger vit på taken. Pannlampan kommer att få stanna hemma idag. Istället blir det gång- och cykelbanor som är upplysta. Det finns en annan sorts stillhet bland nedsläckta villafönster än ute i den mörka skogen. Ibland vill jag åt den ena, ibland den andra.

Löpning kan vara en social aktivitet. Att samla ihop sina vänner för en långtur kan vara helt fantastiskt. Att studera och konversera sina medlöpare under ett lopp är också härligt. Men oftast vill jag springa ensam. Tankarna får komma och gå. Kanske handlar det om att "gilla läget"? För vem vill mötas upp klockan 06.00 en söndag för att springa ett par-tre timmar? Jag vet nog en, när jag tänker efter. Hoppas att hon läser detta och känner sig träffad!

Tidiga löpturer ger mig en chans att gå igenom dagen som kommer. Vad jag har planerat in, vad jag vill ha ut av den. Det kan vara som att se dagen som en suddig bild framför mig när jag sticker ut och när jag kommer hem är det en bild med skärpa och klara färger. Jag vet att jag idag kommer att fundera mycket kring mål och motivation (jag älskar den diskussionen och önskar mig fler kommentarer), att lyckas kontra misslyckas och hur det är att ha en riktig vinnarskalle. Så kan jag förhoppningsvis sätta mig ned framåt kvällen och skriva ner några riktigt visa ord. Vi får väl se...

Cykel Puls

Jodå, det blev fest på cykelklassen igår igen! Efter att ha haft en liten kö på en(!) person fanns det sex lediga cyklar när vi körde igång. Vad hände?

Blandningen på människor är en av finesserna med att cykla inomhus i grupp. Uppe i ena hörnet satt tre unga löpare som tävlar på distanser mellan 400 och 5000m. I mitten satt en tjej som gjorde sin debut i denna träningsform och längst fram lite till vänster hade jag min underbara kund Helena. En grov gissning är att åldersspannet sträckte sig från 18 till 65 år. Några av deltagarna har Vätternrundan som mål medan andra bara vill ha kul en stund.

Mål, ja... Det ska jag prata om på Sats Sollentuna idag. Det blir en föreläsning om mål och motivation där jag hoppas kunna inspirera många att faktiskt våga sätta mål. Fundera lite på skillnaden mellan DRÖM, SYFTE och MÅL med din träning. NFL-coachen Dick Vermeil har sagt "Om du inte investerar särskilt mycket då svider inte en förlust särskilt mycket och att vinna är inte speciellt upphetsande".

Godisätande svenskar

Efter kommentarerna på gårdagens inlägg känner jag mig manad att berätta att jag i höstas läste två böcker i tät följd som gav mer än en tankeställare. Den ena heter "Godis åt folket (hur svenskarna blev sockerslavar i karamellkungens rike) " av Thomas Hedlund och André Persson och den andra "När du gör som jag vill" av Henrik Fexéus.

Jag vill så gärna tro att jag inte påverkas så lätt, men så är det faktiskt inte. Min hjärna påverkas lika lätt som alla andras av t.ex. reklam och säljknep. Det var på ett sätt skrämmande men även nyttigt att bli medveten. Medvetenhet är första steget i förändringstrappan som är så vansinnigt svår att kliva uppför. När jag vet varför jag blivit sugen på en påse smågodis i affären är det lättare att låta bli att köpa den.

Nu stundar en härlig träningsdag (igen!). Från 7.30 till 18.30 varar den och sedan väntar veckans mest uppskattade vilostund som för mig är fredagskvällen.

Fisk och träning

Kosten är en viktig del i ett hälsosamt leverne, det skulle nog de flesta skriva under på. Vi är uppbyggda av fett, protein, kolhydrater och mineraler. Precis det vi äter. Vi ÄR alltså vad vi äter. Vår mat är både bränsle och byggstenar. Kroppen är en sinnrik fabrik som kan processa och tillverka mycket av det råmaterial vi stoppar i oss. Men vissa ämnen klarar den inte att tillverka, det måste vi se till att äta. Dessutom tillräckligt frekvent och i lagom doser.

Jag vet att jag behöver äta "bra" för att orka med den tuffa träning som jag har framför mig nu. Inte bara för att faktiskt orka genomföra den utan också för att kroppen skall kunna tillgodogöra sig den. På två punkter behöver jag vara noggrann eftersom jag inte riktigt vill tro på kosttillskott utan är övertygad om att bra livsmedelsval räcker för att täcka mina behov. Jag behöver äta fisk 2-3 gånger i veckan -minst! Och jag behöver min dos på minst ett halvt kilo frukt och grönt om dagen. Jag ska se till att det blir fisk till lunch idag och just nu kompletterar jag den tidiga frukosten med en saftig apelsin!

Det florerar så många myter och idéer om kost att många av oss är helt förvirrade. Det bär emot lite att lägga upp bilden nedan, men det går att skratta åt den och kanske är det så att vi uppfattar de budskap vi vill, på det sätt vi vill? En kaka, någon?

Löpningens dag

Ett härligt initiativ har tagits av en av mina bästa vänner! Missa för allt i världen inte detta om du är i Stockholm på tisdag kväll:

http://blog.nemonisimors.com/?view=entries&entryid=2152

UTMB

Du som följt med några dagar på bloggen vet att UTMB står för Ultra Trail du Mont Blanc, klassat som Europas tuffaste terränglopp. Det handlar om 166 km och 9400 höjdmeter i ett enda svep. Jag kommer att stå på startlinjen i år!

Under dagen har jag fått veta att jag fått en plats i loppet som går i slutet av augusti med start och mål i Chamonix, Frankrike. Förutom att jag firat med ett riktigt glädjetjut har det också blivit tårta på jobbet. Just nu känns det snudd på overkligt långt borta. Redan imorgon börjar förberedelserna på riktigt och du kommer att kunna följa min extremt tuffa träning med mål att klara av en banlängd och -profil som denna (nyfikna kikar lättare på http://www.ultratrailmb.com/documents/utmb_profil_2009.jpg ) :

Det handlar om kondition, styrka, bra kost och mentala förberedelser. Till något som detta kan du inte komma nog rustad. Häng med på resan mot UTMB, den börjar NU!

Ännu ovetande

Något mail från UTMB kom det inte igår. En nervös väntan fortsätter alltså. Loppet är bokat till 145%, vilket betyder att det bara är cirka två tredjedelar som får en plats. Att jag känner mig osäker på hur "lottningen" går till gör det hela ännu mera spännande.

När det gäller löpning så är ett av mina favoritlopp hittills Ursvik Ultra. Den smått galna idén att göra ett riktigt långt och jobbigt lopp föddes av två multisportare (förstås) för drygt tio år sedan. Loppet består av fem varav på Extrem-spåret i Ursvik, Sundbyberg. Ett varv mäter 15 km. För att ytterligare öka utmaningen går starten 24.00 och tidpunkten månadsskifte mars-april gör underlaget svårbedömt på förhand. Det kan vara allt från packad snö och is till torrt och fint. Jag har genomfört loppet två gånger och första året var underlaget jättefint.

Förra året var det blött på många ställen i Ursviks motionsområde. De första 3 kilometerna dansade jag fram mellan vatten- och geggpölar. Hann till och med tänka tanken att "det går ju riktigt bra att hålla fötterna torra". Det var innan jag kommit ut på det fält som vattnet runnit ner till och blivit stående... Återvändo fanns inte att tänka på, så det var bara att gladeligen hoppa i vattnet som nådde upp till nästan halva mitt underben och plaska igenom jättepölen. Och det var svårt att glädjas ordentligt på andra sidan pölen eftersom det återstod ytterligare fyra möten med den i aprilnatten. Dessutom fanns det fler blöta ställen att passera även om inget var lika djupt. Utetemperaturen låg strax över noll och mörkret kändes kompakt. Precis detta är charmen med loppet!

Loppets enda vätskekontroll ligger vid varvningen vid Ursviks motionsgård. Det är upp till dig att fylla på med vad som kan tänkas behövas inför nästa 15 km-varv. Någon support ute på banan är inte tillåten. Det är kallt, mörkt, skitigt, tuff terräng och oftast ensamt ute i skogen. Du kan vara säker på att bli jättetrött. Och jag älskar det!

Nyfiken på loppet? Du kan läsa mer här:
http://www.ursvikultra.se/

Pannlampa på

Det är så tidig morgon att det inte bara är mörkt utan även helt tyst ute. En ny dag är på väg. Med ett riktigt tidigt träningspass känns det som om det är jag som visar vägen, sätter ribban, visar var skåpet ska stå. Detta är en träningsdag, helt enkelt.

Före gryningen ute i skogen är det pannlampa som gäller. Träningspassen med pannlampa är speciella. Din värld begränsas till ljuskäglans sken och det blir påtagligt hur liten din plats på jorden är. Men för några sekunder påverkar du starkt din omgivning på den fläck där du befinner dig. Det som varit mörkt blir ljust för ett ögonblick och tystnaden bryts av ett tungt flåsande. Fullt fokuserad på stigen märker du kanske inte vad eller vem du passerat därute. Om du som av en händelse skulle råka på en annan pannlampa gäller det att inte blända, det är snudd på omöjligt att försöka se vem det kan vara du möter. Genom att hälsa kan du få en ledtråd, men inte mer. Mest troligt är att du inte möter någon annan pannlampa överhuvudtaget.

Idag kommer mina tankar under löpturen att vara fyllda av den stundande arbetsdagen och av Ultra Trail du Mont Blanc. För det sägs att det är idag vi får veta vilka som fått en plats eller inte. Troligtvis kollar jag mailen så ofta jag kan under dagen. Om det blivit en plats till mig så lovar jag mig själv att fira. Fira och smida en plan för hur jag skall hantera loppet och vägen dit, d.v.s. träningen.Hjälp mig att hålla tummarna!

"Mina" klasser

Gruppträningen är en av hörnstenarna i min tillvaro. Där får jag chans att ge och ta energi och förmedla träningsglädje i praktiken. Håll i hatten, för här räknar jag upp de klasser jag kommer att köra varje vecka hela våren:

Måndag 18.00 Pilates Sollentuna
Tisdag 17.30 SatsCorePuls Sollentuna
Onsdag 18.30 Pilates Boll Sollentuna
Torsdag 12.00 SatsCykel Odenplan
Torsdag 17.30 Pilates Zenit
Fredag 07.30 SatsYoga adv. Odenplan
Fredag 11.00 SatsCorePuls Odenplan
Fredag 17.30 Cykel Puls Sollentuna

Dessutom kommer jag under januari månad att köra SatsYoga adv. söndagar 11.00 i Sollentuna.

Get this party started...

Lyckan för en cykelinstruktör är en fullsatt cykelsal med deltagare som är engagerade och vågar bjuda på sig själva. Jag är en lycklig cykelinstruktör denna vecka!

I torsdags var det nästintill fullt på Odenplans lunchklass. "Nyårslöften, jaha" tänkte vi nog allihopa innan vi drog igång klassen. Vill minnas att någon till och med uttalade det högt. Löften eller ej, det blev en fantastisk klass där jag emellanåt trodde att takplattorna skulle trilla över oss, så högt steg energin i salen! När någon eller några vågar lite extra och dessutom manar på sina medcyklister kan underverk ske! Vi hade hur kul som helst! Och badade i svett efteråt...

Igår, fredag, var det premiär för min Cykel Puls på Sollentuna. Ska man sätta sig där varje fredagkväll, då vill det till att det inte blir bortkastad tid. Så resonerade jag när jag tog mig an denna knepiga träningstid (17:30, knepigt för att vara en fredag). Klassen skall bli en träningsfest har jag lovat både mig själv och deltagarna. Det blev så!

Ny sal för de flesta av oss, ny typ av cykel för många och ungefär halva klassen hade aldrig testat ett pulsband förut. Det rådde viss förrvirring innan alla satt på varsin rätt inställd cykel med pulsband runt bröstkorgen. Behöver jag tillägga att klassen var fullbokad, med väntelista och allt? Ytterligare ett par minuter förflöt innan alla samlat sin uppmärksamhet till mig och vi kunde köra igång. Nu kände jag mig verkligen som en skolfröken i en mellanstadieklass. Det tog ett tag innan det blev tyst i klassen.

Jag bad om ögonkontakt från deltagarna och det fick jag. Ofta. Jag bad om feedback och det fick jag också även om den var mer eller mindre konstruktiv. Engagemang är kul! Det såg från instruktörscykeln ut som om de kämpade på rejält och hade kul samtidigt och jag hoppas få tillbaka varenda en av deltagarna nästa vecka. Men det blir ju aldrig så, därför kanske det finns plats för just DIG att komma och delta i träningsfesten på fredag! Det kommer att vara fest i Sollentunas cykelsal varje fredag ända fram till sommaren, jag ska göra allt som står i min makt för att uppfylla det löftet!

Första joggingturen

Det var jobbigt att bli vuxen. Det hände nya saker i sinnet och med kroppen som kändes ovana och jag minns en lätt förvirring om vem jag var och vad det skulle bli av mig. När jag var sexton år började jag tröstäta. Om jag minns rätt så var det under sommaren jag började och så fortsatte jag under hela hösten. Jag åt en massa digestivekex med ost och smör och låg på mitt rum och filosoferade över livets svårigheter (det som jag just då tyckte var svårt).

Detta resulterade naturligtvis i att jag gick upp i vikt. Framåt jul klev jag upp på familjens badrumsvåg och insåg att jag vägde nästan lika mycket som pappa. Nu har jag ingen stor och tung pappa precis, men han var ju ändå tyngst i familjen och jag var ju bara en liten flicksnärta på 165 cm. Omedelbara åtgärder krävdes!

Ett par dagar senare hade jag funderat ut en strategi: jag skulle börja jogga! Detta scenario utspelar sig på åttiotalet och funktionskläder var det således inte tal om. Dessutom var det mitt i vintern, vilket gör att min utsyrsel verkar ännu galnare sett ur dagens perspektiv. Det var dubbla långkalsonger i bomull under ett par mjukisbyxor (även de i bomull), polotröja i bomull, sweatshirt, halsduk (den var nog i ull) och min morfars gamla anorak. På fötterna hade jag kopior av ett par converse basketskor som var ljusgula. En toppluva fick bli kronan på verket och så gav jag mig ut på en 2 km lång tur. Jag minns att jag tyckte att det var jobbigt.

Den första rundan var ändå lätt jämfört med det som kanske är mitt livs jobbigaste löpar(?)minne. Efter några turer på 2 km fick jag nämligen för mig att jag skulle springa längre och ökade min joggingtur till 3 km. Det var fortfarande mitt i vintern och jag minns att jag desperat kippade efter iskall luft den där nya, extra kilometern. Halsen sved och det pep när jag andades. Distansökningen hade medfört att jag fick ett motlut på cirka 300 meter inkluderat. Det knäckte mig nästan!

Den riktiga löpglädjen kom när min idrottslärare uppmärksammade att något hänt med min kondition och gav mig värdefulla träningstips. Oftast fick jag tillåtelse att ge mig ut och springa när det jag hatade allra mest stod på schemat (det var simning) och det bidrog till att jag faktiskt tyckte att skolidrotten kändes roligare och jag började också må bättre på många sätt.

Min kloka pappa tog med mig till sportaffären och betalade för ett par urtjusiga ljusblå Nike Pegasus-skor när han insåg att dottern nog menade allvar med allt springande. Vilken tur för mina fötter! Synd bara att jag inte har dem kvar idag, det hade varit skoj nostalgi att ta fram dem ibland.

Enkelt eller svårt?

På köksbordet bredvid datorn ligger "Lore of running". En nästan 1000 sidor tjock löparmanual där framsidan antyder att ingen löpare som kallar sig seriös kan klara sig utan den. Den är givetvis på engelska, de tjockaste läro- och handböckerna brukar vara det. Och den är tung, inte riktigt som en tegelsten, men nästan: 1634 gram väger den. Den kommer inte att få följa med i väskan för att jag ska läsa den på bussen precis. Jag visste inte att den var så enorm när jag beställde den på webben, men jag borde förstått.

Vissa saker som verkar enkla vid en första anblick kan visa sig vara fruktansvärt svåra och komplicerade ju mer du börjar studera dem. Eller var det kanske enkelt från början och det blir först när vi försöker förklara och beskriva som det plötsligt verkar svårt? För ett par år sedan köpte och läste jag "Malins löparbok" som inte på långa vägar är lika tjock som "Lore of running", svensk som den är. Den var fin, men gav mig inte så mycket mer än en bekräftelse på att jag har hyfsad koll på det där med löpning. För Malin och för mig är löpning enkelt. Räcker det, eller kommer mina ögon att öppnas och kommer jag att få helt nya insikter efter att ha plöjt "Lore of running"? Jag väger boken i händerna och känner mig spänd och förväntansfull. Jag ska nog börja bläddra i den nu.

Målsättandets ädla konst

Hur sätter du upp ett bra mål? Det finns några saker att tänka igenom för att målet skall vara riktigt bra och motiverande hela vägen fram. Tipsen kommer här:

Specifikt - det skall vara något konkret som du ska uppnå.
Mätbart- annars vet du ju inte om du lyckats, eller hur?
Attraktivt - det måste kännas lockande att uppnå målet och det skall vara positivt formulerat.
Realistiskt - att just du blir ny världsmästare på 100 m löpning är knappast realistiskt...
Tidsbestämt - det finns en deadline när målet skall vara uppnått.

SMART blir ordet som titelbokstäverna bildar. Fiffigt! Exempel på bra mål kan vara : "Jag ska träna 2 gånger i veckan i tolv veckor", "Jag ska cykla Vätternrundan", "Jag ska klara 30 armhävningar i ett sträck före påsk".

Så var det en liten men icke obetydlig detalj till... Du behöver en belöning när du nått målet. Du måste få "fira" och känna dig duktig. Ett bra mål har en utmaning inbyggd. Det bör finnas en viss osäkerhet i om du kan klara det eller inte. Du behöver få kämpa mot ett visst motstånd. Och när du nått ditt mål och blickar tillbaka på resan dit kan du nöjt säga som Karin Boye: det är vägen som är mödan värd!

Mål och motivation

Ett brännande hett ämne i träningsvärlden just nu är mål och motivation. Massor av motiverade människor fullkomligen väller in i träningslokaler överallt i landet. Nytt år = nytt liv för många och drivkraften att ta sig i kragen är det som kallas YTTRE motivation. All yttre press såsom utseende, anhörigas tjat, läkarens ordination och dylikt är det som får oss att kliva in på ett träningscenter första gången. Detta skall icke föraktas, för de flesta av oss som gillar att träna har börjat så en gång i tiden.

Men det som får oss att fortsätta, bli regelbundna och verkligen hålla hälsan på topp, det kallas INRE motivation. Vilja och välbehag i själva aktiviteten, det är det som är "hemligheten" bakom framgång och en välmående, snygg och stark kropp. Om du inte gillar din aktivitet så kommer du förr eller senare att sluta med den. Troligtvis behöver du pröva dig fram för att hitta den. Och ge den mer än en chans innan du avfärdar den helt.

Mål och motivation är lite grann som hönan och ägget. Vilket kom först egentligen? Ingen vet. Ett riktigt bra träningsmål gör underverk med motivationen. Motivationen stimulerar dig att lyckas med ett bra mål. Vad vill du med din träning?

När jag ibland slumpvis frågar människor (som besöker träningscentret -OBS!) om de har några mål så är det uppskattningsvis en på tio som säger att de har ett. EN på tio. Det är en skrämmande låg andel för att vara inne på ett träningscenter. Följdfrågan blir givetvis vilket mål de har. Även här kan jag bli mörkrädd mitt på ljusan dag: "Komma i form" är nämligen det i särklass vanligaste svaret. "Komma i form" är precis hur luddigt som helst! Vilken form då? EN på tio har ett mål, NIO av tio som har ett mål vill "komma i form". Det betyder att av den tiondel av svenskarna som går till träningscenter i någon form har bara en på hundra ett konkret och klart definierat mål! EN på tusen svenskar. Tillhör du den skaran?

Mål är nyckeln till motivation som är nyckeln till mål som är nyckeln till motivation... Är det kostigt att träningslokalerna svämmar över just nu för att senare gapa halvtomma framåt påsk? Inte ett dugg! Nästan ingen som tränar har mål. Vad är ett bra mål? Det får bli temat för nästa inlägg, för jag är så långt ifrån nattuggla man kan komma och dessutom är mitt mål att stiga upp utsövd klockan 06.00 imorgon bitti, redo för en ny spännande dag!

Gasen i botten

Redan första måndagen fylldes Sats Sollentuna med träningshungriga människor! Det har varit full gas från förmiddag till åtta på kvällen, då jag lämnade centret.

Nyårslöften, nyfikenhet och en massa lagrad extraenergi efter helgerna kan väl tänkas vara några av förklaringarna till trängseln idag. Pilatesklassen hade några lediga platser. Låt oss hoppas att detta bytts ut mot en väntelista (kö) till nästa vecka. Det vore verkligen skoj.

Imorgon är det dags för SatsCorePulse och det ser jag verkligen fram emot. Det är en rolig, actionfylld klass där konditions- och spänstträning blandas med sköna balansutmaningar. Tänk att jag får instruera centrets allra första yoga-, Pilates- och SatsCorePulseklasser! Jag är lyckligt lottad.

Den egna träningen har bestått av yoga och kettlebells. Det finns en rolig utmaning med kettlebells som kallas "300" och som jag nu jobbar på att bemästra. Du kan se här: http://www.youtube.com/user/TranaMedKettlebells#p/u/4/p0QidjnEKBQ hur det går till. Jag bytte vikt på kulorna beroende på övning och körde 18, 8 och 12kg. Innan jag började tänkte jag mig att det skulle bli två rundor, men det kunde jag ju glömma! 15 minuter och 52 sekunder tog denna pulshöjande utmaning och efter den var kroppen rejält trött. Istället hakade jag på en kollega som övade SatsCorePulse och fick på så sätt 20-25 minuter ytterligare pulshöjande aktivitet.

Det går nog inte att vara mer nöjd med första dagen på nya jobbet. Jag kommer att sova gott inatt!

Explorez vos limites !

Så lyder inledningen till texten på Ultra Trail du Mont Blanc´s hemsida. "Expolre your limits!" står det om du översätter sidan till engelska och på svenska blir formuleringen något i stil med: "Testa dina gränser!". Just detta lopp verkar vara ett bra sätt att göra just detta, testa gränser. 166 km alplöpning med 9400 höjdmeter att plocka.

Till detta lopp behövs kvalificeringspoäng och dessa går att skaffa på två svenska terränglopp: Ursvik Ultra som ger 2 poäng och GAX 100 miles som ger 4 poäng. Det behövs just fyra poäng för att få ansöka om att springa Ultra Trail du Mont Blanc. Självklart kände jag till detta när jag sprang GAX 100 miles i somras men det var långt ifån en morot just då. Poängen liksom bara trillade in och nu när jag har dem måste jag ju utnyttja dem, eller hur?

Någonstans läste jag att detta lopp klassas som Europas tuffaste terränglopp. En sådan formulering lockar givetvis till sig (min) uppmärksamhet. Jag har ansökt om en startplats och senast den 31:e januari får jag veta om den blir min. Idag är det dags att skissa på förberedelserna som kommer att bli många och tuffa. Redan nu finns loppet i tankarna under varje löprunda. Får jag en plats kommer loppet att finnas i tankarna i varje löpsteg, i varje repetition i styrketräningen och säkert i många fler situationer också.

Det var detta lopp jag syftade på när jag berättade att något in i hästväg jobbigt kommer att ske veckan före "Ö till ö". Mer om förberedelserna kommer du att kunna läsa om här på bloggen framöver.

Feststämning på jobbet

Som ett enda stort cocktailparty! Så kändes det att vara på min nya arbetsplats idag. Invigningar är alltid någonting speciellt. Det var knappast första gången jag var med och invigde ett träningscenter, men det var första gången jag var med och invigde ett där jag kommer att fortsätta jobba även när det blir vardag!

Vardag kommer det nog aldrig riktigt att bli eftersom varje träningsdag faktiskt är en fest och jag kommer att ha många träningsdagar där. Det börjar redan imorgon klockan 11 med en yogaklass på 75 minuter. Yogasalen är vacker, varm och rofylld. Denna klass kommer jag att instruera månaden ut, men den blir förhoppningsvis någon annans sedan. Jag nöjer mig med Pilates måndagar, SatsCorePulse tisdagar, Pilates Ball onsdagar och CyclingPulse fredagar ;) Trots allt har jag några klasser kvar inne i city också.






Mitt på dagen idag sken solen i Stockholm (och säkert på många andra platser i Sverige också). Det riktigt, riktigt häftiga var att solen sken in på träningsytan på centret! Powerrack, kettlebells och bänkpress badade i ljus. För oss som är vana att gå minst en trappa ned för att utföra dessa övningar var det en mäktig upplevelse. Att bli bländad av dagsljuset alldeles bredvid hantlarna, det var speciellt!

En positiv överraskning var att så många besökare faktiskt passade på att träna under dagen. De fyllde både cykel-, dans- och yogaklasser och ute bland maskiner och vikter rådde en sjudande aktivitet. Våra nya och potentiella medlemmar var nyfikna och frågvisa och jag tycker att det bådar gott inför framtiden.

Förutom träning bjöds det också på god mat och underhållning. Lite av energin och stämningen kommer säkert att sitta kvar i väggarna den närmsta tiden och smitta av sig på alla andra som hittar dit.

Jag får nästan nypa mig i armen för att inse att jag faktiskt har börjat jobba på detta fantastiska ställe!

Invigning!

Lördag den 9/1 är det invigning på Sats Sollentuna! Välkomna att titta förbi på gratis provträning, mingel och uppträdanden! Öppet 10-18. Centret ligger högst upp i ombyggda Sollentuna centrum.

Vätternrundan

Vem tänker på Vätternrundan en tidig fredagsmorgon när den sibiriska kylan håller ett hårt tag om vårt avlånga land? Du behöver med största säkerhet inte fundera särskilt länge för att komma på i alla fall en person som gör det. ;)

Min trogne följeslagare Bianchi står uppställd i skön värme inomhus, på trainer. På ramen sitter fyra klistermärken med Vätternrundans logga och startnummer. Det betyder att vi sammansvetsade kämpat oss runt den stora sjön lika många gånger tillsammans, min landsvägsracer och jag. Och det blir femte gången tillsammans i år! Men femårsjubiléet firade jag egentligen redan förra året.

Min första Vätternrunda cyklades 1996. Jag hade en "vanlig" damcykel med sju växlar, cykelväskor och fotbroms. Det blev visserligen applåder från publiken längs vägen eftersom det tillhör undantagen att inte köra på en racer, men jag var helt slut när jag kom i mål. Pappa mötte mig där och bland det första han sa var "Då kör du nästa år igen?" eftersom han ville skämta(?) med mig när jag var så sliten och äntligen tagit mig i mål. "Fråga mig om tio år" vet jag att jag sa då. Inte hade jag den minsta lust att träna och genomföra ännu en runda, åtminstone inte på väldigt lååång tid!

Naturligtvis frågade pappa igen när de tio åren gått! Jag svarade att jag skulle cykla. Nu hade jag i alla fall ett par år som cykelinstruktör inomhus med mig i bagaget. I hast införskaffades en landsvägsracer, en Bianchi av budgetmodell som egentligen var alldeles för stor för mig. Men det visste jag inte då, för det är inte lätt att som novis sätta sig in i cykelvetenskapen med alla dess prylar. Min för stora Bianchi hänger fortfarande om än med viss uppdatering av komponenter.

Den andra rundan, 2006, blev en betydligt mer lustfylld upplevelse. Vi hade för det första det bästa vädret i mannaminne under en Vättenrunda. För det andra hade jag en lättare och snabbare cykel. Den tredje faktorn var min förbättrade kondition. Efter denna runda var jag fast!

Tidpunken på året , mitten av juni, är perfekt för ett långlopp på cykel. Naturen är härligt ljusgrön och nätterna är korta. Medcyklisterna är till 99% väldigt trevliga och pratsamma och så gillar jag faktiskt att dricka blåbärssoppa och äta släta kardemummabullar lite då och då. Jag stannar i 4-5 depåer längs vägen för att fylla på vätska och energi. Det är fart och fläkt, men ingen stress. Vätternrundan är ett motionslopp och vi startar i mindre grupper under hela kvällen, natten och morgonen. Tävlar man så är det mot sig själv eller kompisar. Någon officiell resultatlista finns inte.

Jag längtar faktiskt till årets lopp, som blir mitt sjätte. Och jag har satt ett mål med mina Vätternrundor: att bli veteran. Det blir du på din 25:e runda. Du får cykla med en speciell, blå, nummerlapp och får givetvis extra pepp av både publik och medcyklister. Jag har några år kvar dit...

Välkomna! ...och en liten löparberättelse.

Bloggen har nu fått en liten läsarskara och det känns fantastiskt roligt! Varmt välkomna hit allihopa!

Min ambition är att sprida träningsglädje och att inspirera genom att berätta en del om min egen träning. Det finns faktiskt "soffpotatis"-perioder i mitt tidigare liv. Då blev inspirerad av andra att komma igång samt att fortsätta vara fysiskt aktiv (ja t.o.m. tvingad ibland). Det är viktigt för mig att få dela med mig. Men nu tänkte jag inte börja helt från början, utan med en härlig upplevelse från september i fjol:

Under våren blev jag kontaktad av ett par killar som tänkte ställa upp i en smått galen tävling som heter "Ö till ö". Det hela går ut på att ta sig simmandes, springandes och cyklandes från Sandhamn till Utö, en nätt liten sträcka på cirka sex(!) mil. Eftersom tävlingen går första helgen i september får man räkna med vattentemperaturer på ca 13-14 grader ute i skärgården. Det kan vara svalt i luften också. Eller jättevarmt.

Efter att ha fått förtroendet och förmånen att hjälpa dessa grabbar med lite kost, löpteknik och såsmåningom mentala förberedelser gick det inte bara att sitta hemma vid datorn och följa tävlingen. Jag måste dit ut och se med egna ögon.

Vi hade skämtat om att jag också gärna skulle testa på tävlingen om det inte vore för allt simmande, för simma är något som jag verkligen inte är förtjust i. Däremot lockade det att få löpa över stora och små öar på blandat underlag. Problemet var ju bara att ta sig mellan öarna utan att simma...

Jag anmälde mig till funktionärsstaben, helt enkelt. På så vis kunde jag få se lite av tävlingen och njuta av en helg i skärgården. När arrangörerna fick veta att jag är ultralöpare kom de med ett fantastiskt förslag: jag skulle få följa med en kille som sprang efter sista laget för att plocka ner snitslarna längs banan. Ett sådant förslag går bara inte att tacka nej till om man heter Camilla!

Jag fick alltså springa över nästan alla öarna, en sträcka på totalt 39 km, men åka båt när tävlingsdeltagarna simmade! Vädret var fint och banan bjöd på otroligt vackra skärgårdsvyer. Ibland sprang vi på grusväg och ibland helt obanat över klippor och i skogssnår. Vi hade inget krav på att hålla en viss fart. På en ö stannade vi till och hälsade på i en stuga och åt bullar. På andra sidan av varje ö blev vi upplockade av en båt av något slag, oftast en RIB-båt.

Detta tog givetvis hela dagen. På slutet peppade vi det sista laget i mål som bestod av två sammanbitna amerikanskor. Mörkret hade börjat lägga sig när vi joggade in framför Utö Värdshus lagom till prisutdelning och magnifik middag.

"Mina" grabbar gjorde en superprestation och det kändes mycket bra att vara på plats och kunna gratulera dem till detta. Samtidigt fick jag själv en av årets mer udda löpupplevelser som jag kommar att minnas länge, länge. Och jag är välkommen att plocka snitslar även nästa år. Men vi får se om jag orkar då, för det kommer att hända något alldeles in i hästväg jobbigt bara någon vecka innan...

Yrkesstolthet

"Vad ska du bli när du blir stor?" Den frågan har nog alla av oss fått som små. Det triggar igång fantasin att få den. Den vuxne som ställer frågan tycker förmodligen att det är roligt att tänka tillbaka på när han eller hon själv fick den frågan som liten. När alla dörrar fortfarande stod öppna och det gick att göra vad som helst av livet. När inga broar blivit brända. Tiden innan ankungen upptäckt att den egentligen är en svan.

Jag minns att jag tyckte att valmöjligheterna kändes spännande. Djur låg mig varmt om hjärtat och alltså ville jag bli veterinär först. När jag blev något äldre triggades jag av att "göra det omöjliga" och i fantasin bytte jag raskt bana och tänkte bli stridspilot. På den tiden kunde inte tjejer bli stridspiloter. När det blev dags att göra något slags verkligt val i tonåren var det arkitekt jag ville bli. Men jag kom inte in på utbildningen. Civilingenjör? Jag kom in, men det var inte någonting för mig. Dietist? Svårt att komma in, så jag läste till Kostekonom istället.

Idag står jag här som Personlig Tränare. Det yrket fanns inte när jag var liten. Därför kunde jag inte veta att det var det jag skulle bli! Jag har haft titeln i snart sex år och jag känner en enorm yrkesstolthet. En Personlig Tränare hjälper friska människor att bli ännu friskare. Han eller hon hjälper dig att utveckla din fysiska förmåga och ger dig nya utmaningar. En Personlig Tränare gör aldrig jobbet åt dig, men är ett starkt stöd och en guide på vägen mot ditt mål. Kanske öppnar din tränare ögonen på dig och ger dig nya mål att sikta mot.

Min yrkesstolthet kommer att bli ännu större när jag nu fått chansen att flytta in i nya, extremt fräscha och inspirerande lokaler på Sats Sollentuna. Ett riktigt modernt träningscenter med alla bekvämligheter man kan önska sig! Ljusa lokaler, fräscha omklädningsrum, fantastiska gruppträningsklasser, trevlig och serviceinriktad personal... Listan tar inte slut där, men hur jag än skulle försöka beskriva det så bara måste du se detta med egna ögon. Invigning på lördag den 9/1. Kom dit!

Skapa förutsättningar för att kunna sträcka på dig och se ordentligt: 3x1 minut i plankan är en bra början!

Yogamorgon

Att kliva upp i ottan och väcka kroppen med ett yogapass, det är kärlek det! Det tog ett tag för mig och yogan att komma överens. Först förtod jag inte alls om jag ska vara helt ärlig. Det var en kollega som "tvingade" mig att ge yogan en chans. Hon tyckte att jag befann mig alltför mycket uppe i huvudet och att jag borde komma ner i kroppen. Och visst hade hon rätt! Kroppen, tankarna och själen blir ett i yogan. Dessutom främjar det rörligheten, något som jag verkligen har nytta av i löpning.

Om du inte orkar eller hinner göra ett helt pass, väck kroppen med några solhälsningar! Det behöver inte ta mer än 10-15 minuter.

Träning jag älskar

Är jag lite galen som älskar att springa lång-långt? Du får tycka det om du vill. Idag gjorde jag 19 km på härlig snö och delvis i solsken. Det fanns ingen tid att passa. Inget tempo som jag måste hålla. Bara jag och den snöklädda naturen, det var underbart! 19 km är knappast galet. 19 km är nog normalt. Men det finns många tillfällen då det blivit mycket längre än så. Berättelser kommer!