Vätternrundan

Vem tänker på Vätternrundan en tidig fredagsmorgon när den sibiriska kylan håller ett hårt tag om vårt avlånga land? Du behöver med största säkerhet inte fundera särskilt länge för att komma på i alla fall en person som gör det. ;)

Min trogne följeslagare Bianchi står uppställd i skön värme inomhus, på trainer. På ramen sitter fyra klistermärken med Vätternrundans logga och startnummer. Det betyder att vi sammansvetsade kämpat oss runt den stora sjön lika många gånger tillsammans, min landsvägsracer och jag. Och det blir femte gången tillsammans i år! Men femårsjubiléet firade jag egentligen redan förra året.

Min första Vätternrunda cyklades 1996. Jag hade en "vanlig" damcykel med sju växlar, cykelväskor och fotbroms. Det blev visserligen applåder från publiken längs vägen eftersom det tillhör undantagen att inte köra på en racer, men jag var helt slut när jag kom i mål. Pappa mötte mig där och bland det första han sa var "Då kör du nästa år igen?" eftersom han ville skämta(?) med mig när jag var så sliten och äntligen tagit mig i mål. "Fråga mig om tio år" vet jag att jag sa då. Inte hade jag den minsta lust att träna och genomföra ännu en runda, åtminstone inte på väldigt lååång tid!

Naturligtvis frågade pappa igen när de tio åren gått! Jag svarade att jag skulle cykla. Nu hade jag i alla fall ett par år som cykelinstruktör inomhus med mig i bagaget. I hast införskaffades en landsvägsracer, en Bianchi av budgetmodell som egentligen var alldeles för stor för mig. Men det visste jag inte då, för det är inte lätt att som novis sätta sig in i cykelvetenskapen med alla dess prylar. Min för stora Bianchi hänger fortfarande om än med viss uppdatering av komponenter.

Den andra rundan, 2006, blev en betydligt mer lustfylld upplevelse. Vi hade för det första det bästa vädret i mannaminne under en Vättenrunda. För det andra hade jag en lättare och snabbare cykel. Den tredje faktorn var min förbättrade kondition. Efter denna runda var jag fast!

Tidpunken på året , mitten av juni, är perfekt för ett långlopp på cykel. Naturen är härligt ljusgrön och nätterna är korta. Medcyklisterna är till 99% väldigt trevliga och pratsamma och så gillar jag faktiskt att dricka blåbärssoppa och äta släta kardemummabullar lite då och då. Jag stannar i 4-5 depåer längs vägen för att fylla på vätska och energi. Det är fart och fläkt, men ingen stress. Vätternrundan är ett motionslopp och vi startar i mindre grupper under hela kvällen, natten och morgonen. Tävlar man så är det mot sig själv eller kompisar. Någon officiell resultatlista finns inte.

Jag längtar faktiskt till årets lopp, som blir mitt sjätte. Och jag har satt ett mål med mina Vätternrundor: att bli veteran. Det blir du på din 25:e runda. Du får cykla med en speciell, blå, nummerlapp och får givetvis extra pepp av både publik och medcyklister. Jag har några år kvar dit...