Marknadsföring

Idag har jag funderat över hur olika lopp profilerar och marknadsför sig själva på t.ex. webben. Själv springer jag under oktober bl.a. Markusloppet som arrangören presenterar med följande text på hemsidan : " Om du har överskottsenergi, är sugen på en rejäl utmaning eller bara vill göra något utöver ett marathon - då är detta loppet för dig! Loppet startar vid Skryllegården utanför Lund, går längs Skåneleden ner till Genarp och tillbaks. Totalt blir det 50km längs stigar, löpsspår, grusvägar och asfalt. Backar och lera utlovas!" Detta tilltalade mig redan förra året -jag anmälde mig och sprang. Det var hur trevligt som helst och den enda besvikelsen var väl det torra vädret som gjorde att det messta av den utlovade leran uteblev. På grund av en begränsad funktionärsstab tar det här loppet emot max 40 deltagare. I år är det fullt och med väntelista därtill.

Ett lopp där arrangören ser till att skapa besvärligheter om de inte radan finns naturligt på banan är Tjurruset . Om banan finns följande att läsa på hemsidan: "Banan är tuff med mycket backar och stundtals svår terräng med stenar och rötter samt passager genom kärr." För några år sedan fanns det till och med en stor snöhög som skulle passeras. Om du sprungit i lös snö så vet du hur besvärligt det kan vara! Bakom Tjurruset finns större ekonomiska resurser än på Markusloppet och den på hemsidan möts du av t.ex. denna bild, som förmodligen säger en hel del om loppet:

I år slår Tjurruset deltagarrekord med 5500 deltagare. De flesta är föga förvånande män, men en sökning på klass "10 km damer" ger 1000 träffar. Många tjejer tilltalas uppenbarligen av en sådan här utmaning.

Stockholm Marathon har en stor, stark organisation, tradition och en snygg hemsida. Där möts du av t.ex. denna bild:

Att genomföra ett marathon och kunna njuta av målgången inne på Stockholm Stadion efter att ha blivit framhejad av publiken längs gatorna i huvudstaden, det är grejer det! Och det ställs inga krav på hypermodern löparutrustning, glädjen är i fokus. En väldigt liten del av Sveriges befolkning springer någon gång i sitt liv ett marathon och de som gör det har all rätt att känna sig stolta, tycker jag.

Men i morse blev jag lite fundersam när jag via en annan träningsbloggare hamnade på Topploppets hemsida. På hemsidan och på flygblad möts du av:

Och på hemsidan lyder en del av presentationen:" Vi värmer upp tillsammans med stjärnor på scen, och vi springer i idylliska Hagaparken till rytmen och tonerna av fantastisk musik. Under loppet överraskas du av diverse pepp och glädje i alla dess former. Och när du sprungit klart bjuder vi självklart på det lilla extra lustfyllda i form av en goodiebag fylld med glädje och inspiration – som räcker länge." Om det här är ett sätt att få unga, modemedvetna tjejer ut i löpspåret så fyller det väl en viss funktion. Men jag hoppas innerligt att ingen tror att det är såhär vi bör se ut efter en väl genomförd prestation på 5 eller 10 km löpning. Låt oss tro att åtminstone några av deltagarna fastnat för löpning som motionsform och inser att det finns en poäng med att ta i, satsa och bli trött. Inte bara komma till ett lopp för att få goodie-bag, picnic och att vara snygg.

För ett par år sedan lyssnade jag på en av Rune Larssons föreläsningar. Där berättade han om hur han som barn tillsammans med sin pappa bevittnat ett lopp ute i skogen där en svettig, snorig finländare med vild blick rusat in i mål och tagit hem en seger med bred marginal. Lille Rune blev nästintill rädd vid åsynen av den frustande, kämpande finländaren. En lång stund senare kom första svenska deltagaren prydligt löpande in i målfållan. Han fick veta av sin pappa att det krävdes mod att bli svettig och snorig för att ta hem en seger. Den som främst tänker på att se elegant ut i målgången kommer aldrig att vinna några lopp...